"Var inte rädd för mörkret"

Hösten nalkas, majoriteten av alla som talar om det gör det med mulen uppsyn och klagande stämma. Själv har jag längtat sedan semestern började, runt midsommar. Inte för att jag missunnar folk möjligheten att fylla på energidepåerna och livslusten. Det är bara det att min egen smälte ihop och rann ut av sommarvärmen.

Men nog om det. Grottmänniskan är tillbaka med nytt och gammalt, lika gnällig som förr och förhoppningsvis lite mer närvarande (men räkna inte med det). I skrivande stund ljuder Sabaton i lurarna - ett band som jag i vanlig ordning ser till att kolla in långt efter att de har slagit igenom. När jag tänker efter har jag nog bara "hängt med i tiden" på bloggen när jag lyssnade in Children Of Bodoms, Sonata Arcticas och Watains senaste studioalbum. Annars vet min lilla läsarskara att här upptäcks musiken i precis vilken ordning som helst. En tid framöver ska det bli krönikor igen och eftersom det fjärde ovan nämnda bandet gör sitt bästa för att hålla sig på skuggsidan, så ska vi prata om mörker.

Sworn To The Dark (2007)

När jag var liten var jag brutalt mörkrädd. Skräckfilmer vågade jag inte se förrän långt upp i tonåren och såväl finska troll som svensk black metal har skrämt slag på mig till den grad att jag mailade Mattias Marklund och frågade hur pass farligt hans Vintersorg var. Inte särskilt, visade det sig. Ingen nazism, ingen människooffrande hedendom eller djävulsdyrkan. Efter att ha blivit lugnad, lyssnade jag ofta på dem när jag åkte de sju milen till kyrkan på lördagarna för katolska studier. Av någon anledning var diakonen jag studerade för inte alls intresserad av min upptäckt.

Idag kan jag skratta åt det, men faktum är att jag skulle vilja uppleva den där skräcken igen. Leta upp en skiva och känna den där molande avsmaken inför omslag, logga eller texter. Lyssna och vilja värja mig. Känna mig hotad, bli kränkt och tjura tills jag inte kan bärga mig, utan måste höra det igen.

Band, särskilt de vi älskar mest, kommer undan med mycket. Inte för att fansen inte bryr sig - tvärtom - utan för att man bygger upp en relation till dem. Vintersorg är ett otroligt viktigt band för mig, just för att de var först med att leverera ett genuint, skärande obehag. Tillsammans med Finntroll hör de till mina små utbrott av moralpanik, men den sortens panik brukar inte hålla i sig särskilt länge hos mig. Att bli rädd är en sak, att fortsätta vara det på ren trots förtjänar däremot dumstrut.

Istället för att skjutas åt sidan helt, fortsatte alltså Vintersorg att utgöra en lockelse. Uppenbarligen fanns det något slags hålrum som kunde fyllas av fjällbäckar, svält, offerriter och gutturalt morrande. Kontrasterna mellan dem och mina religiösa texter och hymner, var alldeles för intressanta för att jag skulle kunna låta bli att lyssna. Att kunna bli hotad av någonting så harmlöst som snurrande plastskivor provocerade mig bortom all rimlighet, så jag såg till att lyssna på dem och läsa texterna tills jag inte bara slutade vara rädd, utan lyssnade med förtjusning.

Svältvinter (1999)

Mörker och rädsla är en naturlig del av livet. En del får uppleva alltför mycket av det, andra slipper undan så lindrigt att man häpnar. Det är ofta de senare som börjar oja sig över våld, död och ångestvrål på skivor och scener. Skräcken inför alla de känslor, tankar och uttryck som vi inte vill kännas vid, avfärdas smidigt som våldsglorifiering, destruktivitet eller barnslig provokation. På så vis slipper man utmana sig själv och kan istället skjuta över ansvaret för skräcken på någon annan. Är man dessutom tillräckligt känd för att bre ut sin skräck i media, är det förstås extra skönt. Istället för att stanna upp, ta sig tid att lyssna och undersöka vad det är man känner så får man rasa av sig, svepa om sig den rättfärdiges indignation och slippa erkänna vad man verkligen är rädd för. Emellanåt med stygga små konsekvenser som man kanske inte hade räknat med...

Rätt ofta är den där skräcken förpackad i inbillad omsorg om andra. Barnen. De ensamma. De psykiskt instabila. Alla de där som, till skillnad ifrån ordentliga, sakliga och sunda personer, inte kan skilja mellan dikt och verklighet. Ett mycket smidigt sätt att få vara den som pekar ut fulheten, utan att behöva säga som det är: "Vad barnen och de oordentliga känner vet jag inte, men om jag som är vuxen och klok inte gillar det här, så måste det betyda att dessa arma stackare blir skräckslagna, och det måste vi sätta stopp för." Att behovet av sådan musik med stor sannolikhet uppstår genom vuxna och ordentliga människors oförmåga att lyssna på trasiga människor som behöver prata, tycks inte ha föresvävat dem för en sekund.  

Jag avfärdar absolut inte rädsla för musik. Tvärtom. Musik utgör en enorm kraft och kan framkalla så många olika känslor beroende på vem som lyssnar, vart hen lyssnar och i vilket sammanhang. Jag kan självklart aldrig förklara fullt ut för någon vad jag upplevde när jag hörde Uriah Heeps "Question" första gången, eller varför jag inte kan åka förbi vissa platser utan att få "Fade To Black" på hjärnan och hamna i en omedelbar, om än tillfällig, melankoli. Inte heller kan jag presentera mina mest älskade låtar om död, ensamhet, hat och frustration för någon som visserligen har frågat, men helt uppenbart inte vill utmana sig själv.

Som avslutning på det här inlägget vill jag därför lyfta fram en människa som inte var rädd för mörkret. För någon vecka sedan gick jag på bussen hem från jobbet. Jag hade lurar i öronen, var skittrött och min sociala kompetens låg i nivå med en lättretad katts. När så någon tog tag i mig, bakifrån dessutom, fräste jag ur mig ett "Vad?!" i en ton som kunde få mjölk att surna.

Det visade sig att den som stört mig i friden bara ville fråga om jag kunde tänka mig att åka gratis på hennes busskort, eftersom hon egentligen hade rätt till en ledsagare som inte var på plats. Kunde jag tänka mig att åka gratis och hålla henne sällskap de fem minuterna till sjukhuset?

Rejält skamsen över mitt utbrott bad jag om ursäkt och gjorde henne sällskap. Hon berättade att bussturer gav henne ångest och att det hjälpte att prata med någon. Sedan pekade hon på min mp3-spelare. Vad lyssnade jag på? Metal. Ville hon lyssna? Innan jag steg av hade hon bett mig skriva ner, inte bara det hon hann höra, utan en hel lista med band som påminde om det hon hört.

Egentligen var det fantastiskt. En vilt främmande människa satt och pekade på papperslappen, bläddrade på mp3-spelaren och utbrast "skriv! skriv!" med jämna mellanrum. Innan jag gick av synade hon lappen och tittade på mig.

"Du vet, jag gillade det där första bäst... vad heter det nu? När de vrålar sådär?"
"Growl?"
"Just det! Det känns så jävla bra i en."

Här är lite av det hon hörde och jag behöver väl knappast påpeka hur rörande överens vi var?

Askans Rike (1999)

Hade jag inte utmanat mig själv med musik jag skrämdes av, skulle jag inte ha haft det där samtalet. Människor som skräms av mörker, inre eller yttre, glömmer nämligen en mycket viktig sak. Har man vandrat i det tillräckligt länge, vänjer sig sinnena så småningom och hittar utvägar som inte syntes medan man hade starkt ljus omkring sig och bara behövde traska vägen fram. Det är den funktionen som "destruktiv" musik kan fylla, i synnerhet när du får dela den med någon. 

För ingen är väl så omänskligt dum att hen tror vi lyssnare går runt i olycklig bisterhet och planerar häradståg mot folk som ser ut att ha det trevligt i onödan? Jo, förresten. Det gör det säkert. 

In Nomine Patris III

Samma dag som jag lade upp In Nomine Patris ringde en vän från min församling som jag inte hade träffat på väldigt länge. Jag var småtrött, mitt uppe i en film och dessutom en smula vresig över ingenting. Hursomhelst så pratade vi förstås om vad vi gjort sedan sist, och då jag nämnde min hårdrocksblogg och att jag ägnat ett inlägg åt kristen metal, fick jag den här reaktionen:

”Åh, finns det kristen hårdrock! Jag trodde typ alla var djävulsdyrkare.”

Alltså. Mina första minnen av en kyrkolokal, är när jag som treåring tultade runt i Pingstkyrkan med gammelmormor och mina första hårdrocksminnen är syrrans Europekassett tre år senare. Jag har bokstavligt talat levt med kristendomen i ena handen och hårdrocken i den andra under tjugotre års tid och får höra från en människa jag känt väl i tre-fyra år, att hon uppenbarligen inte känner mig alls. Det är så fruktansvärt deprimerande.

In Nomine Patris? var ett inlägg som fick igång en intressant diskussion i FB-gruppen Hårdrockare för livet, där jag förklarade mitt personliga obehag inför metal med en religiös agenda och ett par härliga medkristna metalheads förklarade sin syn på saken. Det är diskussioner jag uppskattar, för det är en väldigt stor skillnad på att personligen avsky/känna obehag inför något, och att föra fram sin känsla som en sanning eller ett försök att trycka ner andra. Mitt obehag inför kristen metal är och förblir MITT, punkt slut.

Jag har alldeles för lång erfarenhet av kristendomens och hårdrockens olika ansikten för att kunna instämma i att hårdrock med kristet tema per automatik skulle vara uppbyggande. Den som säger så, kan inte sin religionshistoria, som många gånger är allt annat än upplyftande.

Den katolska kyrkan har en annan syn på människan än de evangeliska och lutherska kyrkorna, nämligen den dualistiska. Hos oss är mörker och lidande inte något onaturligt, tvärtom. Det är inget att skämmas för, utan ett tecken på att man är människa med allt vad det innebär.

I vissa delar av de evangeliska kyrkorna, är lidande och mörker något som ska undvikas till varje pris. Mörkret har skingrats i och med uppståndelsen och frälsningen är redan ordnad om du har tron. Gläd dig, människa! Men så enkelt är det inte, och just därför tycker jag om alla misantroper i hårdrocksvärlden som inte alls gläder sig, för jag behöver dem. Jag ser fler exempel på korsbärande i ett enda SRM-nummer än under hela fastetiden i min församling och i andra kyrkor har fastetiden avskaffats helt, så vi behöver alla naglar i ögat vi kan få.

De olika formerna av kristendom och satanism har på många sätt mer gemensamt än vad som är bekvämt att föreställa sig för den som bekänner sig stadigt till ena eller andra sidan. Samma behov av grupptillhörighet, samma längtan efter en sanning och samma världsfrånvändhet.

Jag kan själv bli trött på att behöva tala om för någon som känner mig att jag inte står redo att försöka omvända någon, att jag inte är rädd för frågor eller ifrågasättanden och att jag inte lever i ett lyckligt rosaskimmer, oförmögen att se problem inom kristendomen. Jag förklarar än en gång och önskar i tysthet att folk var mer bildade, men under alla retsamma frågor har det nio av tio gånger funnits ett stråk av rädsla för att jag ska peka ett fördömande finger mot dem.

Pratar jag däremot om min passion för metal med kristna, så finns där sällan en vilja att förstå – tyska lärarinnenunnor på 60+ undantaget. En helt annan ängslighet kombinerad med självrättfärdighet, som inte alls lämnar samma öppning för samtal som hos de hårdrockare som förbryllas över min tro, och det irriterar mig något vansinnigt.

Faktum är att det finns väldigt mycket metal som har texter i samklang med både kärleksbudskapet och korsvägen. En snabb genomräkning i min egen samling gav tjugofyra stycken i ett svep, och inget av dessa band klassar sig som white metal. Jag tror aldrig jag har hört talas om ett utpräglat katolskt metalband, däremot finns det säkert metalmusiker i min samling som är såväl katoliker som protestanter.

Vad jag kan ha förståelse för i white metal är viljan att visa på ett alternativ till den falang som på allvar hänger sig åt självdestruktivitet i ex. vissa former av extrem black metal. Det är otroligt sorgligt när människor känner sig så utanför samhället att de enda sällskap som de känner sig välkomnade i, är sådana som uppmuntrar självskador, våld mot andra och antisocialt beteende. Om man då, kristen eller ej, känner ett behov av väga upp destruktiviteten med något mer upplyftande så inte mig emot. Det här är ett fint stycke och det är knappast Strypers fel att jag känner ett instinktivt obehag:

De som aktivt tror på djävulsdyrkan och utgör ett reellt hot mot godhet och medmänsklighet är försvinnande få i jämförelse med de som sprider kaos och ondska under täckmantlar i form av skräddarsydda kostymer, välkammat hår och prästskruder. Det är därför jag inte kan låta bli att undra över vilket behov en uttalat kristen profil hos ett hårdrocksband fyller. Hade det överhuvudtaget funnits en sådan genre om det inte vore för motståndet mot hårdrock i de kristna leden? Blev det för tröttsamt att försvara sig åt två håll hela tiden?

Själv tror jag inte att band med kristen profil behöver vara mer seriösa än sina mörka motståndare, vilket är ytterligare en anledning till min skepsis mot genren. Ett rättvänt kors säger precis lika lite om bäraren som ett felvänt gör, precis som mina skivor med Bathory och Hildegard von Bingen inte säger något annat än att jag uppskattar både black metal och gregoriansk skönsång. Watain är ett band med tydlig satanisk prägel, här med en lågmäld, vacker hymn - utan growl. Varför jag inte får samma obehag av deras profil, som av en kristen motsvarighet har jag fortfarande inte lyckats luska ut, men vi har alla våra kors att bära, och mitt tycks vara kristen metal.

Det är inte svårt att välja sida. Trist, men inte svårt. Det finns inget enklare än att rätta in sig i ledet på ena eller andra sidan, vare sig det handlar om satanisk eller kristen hårdrock och därför finner jag fanatikerna på båda sidor komiskt lika i sitt tankesätt. Alla som lever i religionsöverskridande relationer av olika slag, vet att det krävs mycket tålamod från båda håll och att det är väldigt skönt att då och då befinna sig i sällskap med människor man inte behöver förklara eller försvara någonting inför. 

Själv är jag inte tillräckligt mycket gruppmänniska för att se vinsten med att "välja sida". De band som spelar black eller white metal, är fortfarande bara människor med bagage och brister som alla andra. Musik har makt, men inte så mycket makt som anhängare av båda sidor vill tro. Det är att avsäga sig eget ansvar och logiskt tänkande, om man påstår att musik och ord verkar ensamt. Jag lyssnar på mässor av Bach, Mozart och Haydn utan att bli särskilt mycket godare eller mer kristen för det och jag kan inte påstå att jag känt det omvända när jag lyssnat på Bathory och Watain.

Sedan får jag erkänna att jag givetvis finner det omåttligt roande att lyssna på metal som både satanister och kristna vill att jag ska hålla mig borta ifrån. De förstnämnda för att jag "ska" känna mig hotad/bortstött/äcklad av dem - de sistnämnda för att jag "borde" känna mig kränkt som kristen. Humor och självdistans är det första som ryker hos en fanatiker - i alla led.

Fredagsfika: Watain

Det dröjer 20 sekunder in i Night Vision innan jag uppfattar det minsta ljud, mjukt som en smygande katt kommer gitarren in och efter två minuter är jag insvept i en ljudmatta som jag på sätt och vis borde ha väntat mig, med tanke på alla recensioner jag snavat över som öst på om hur oväntat Watains femte studioalbum The Wild Hunt (2013) är. Veckans Fredagsfika, vin och kex, intas till toner av ett ovanligt färskt slag, men som katolik är jag nog inte ens tilltänkt som smulplockare.

"Ur djupen ropar jag till dig, Herre", lyder psalmen och på latin blir det De Profundis, skivans andra spår. Inte för att någon hör mina rop. Det är inte meningen att jag ska tycka om det här, intrycken sköljer över mig på ett sätt som jag bara kan jämföra med... den första katolska mässa jag deltog i. Faktiskt är det ett intryck som kan beskriva hela skivan. Det är black metal, men inte som jag är van vid. Min första katolska mässa var kristendom, men inte som jag var van vid. Grunden finns där, men stämningen är så helt annorlunda. Intrycken är många, bitande och... vad i helvete hände med takten där?!

Black Flames March nästa och jag tar ett bett av oblaten - förlåt, kexet - och försöker förstå vad det är jag lyssnar på. Trummorna är utsökta, obönhörliga och jag undrar om det går att höra ett spår här ensamt, eller om varje låt är sammanlänkad med nästa och måste upplevas i sin helhet. Vid 4:50 blir jag totallurad, i sluttakten rycker jag till och likaså i All That May Bleed. Jag vet inte hur pass religiös Erik Danielsson är, men jag har hela tiden känslan av att vara praoelev eller deltagare i en guidad tur. Allt andas mina första, trevande möten med Katolska Kyrkan, även om det bestående intrycket av fjärde spåret är de ljuvliga kontrasterna mellan Danielssons röst, klara gitarrer och trummorna.

Sedan har jag en fråga jag väldigt gärna vill ha svar på: Varför känns The Child Must Die som att komma hem? Det här är en ultrasatanistisk black metal-skiva, ingen fredagsmysig filmkväll med popcorn och Miss Marple! Jag brukar sällan reagera på trummor, men här är jag fast. Eftersom jag inte har någon slagverksvokabulär att stoltsera med, avstår jag från att försöka förklara varför.

Balladen They Rode On har jag läst tillräckligt många recensioner och artiklar om för att veta att det ska vara just en ballad - som jag dessutom har tjuvlyssnat på i Youtubeform. Eftersom jag har tillbringat en stor del av min tonårstid i kloster, har jag en förkärlek för det återhållsamma, en kärlek som närs väl i nästan tre minuter. Gitarrsolot är det vackraste jag hört sedan Hammerheart (Bathory) och gör mig därmed halvt grinfärdig, Danielssons röst tar aldrig över och den utlovade kvinnosången är visserligen betydligt kortare än jag trott, men fulländar balladen som en elevation.

Har inte hunnit hämta mig från ovanstående stycke, men det skiter naturligtvis Watain fullkomligt i och kastar in mig i något som påminner om soundtracket till valfri mardröm. Sleepless Evil, minsann. Passande namn och jag känner mig som en inkräktare i någons privata andakt eller psykos. Skillnaden är hårfin.

The Wild Hunt känns långtifrån vild, men däremot beslutsam. Körpålägg som för tankarna till Bathory och flera lurande vinklar och vrår. Framför allt är det väldigt tätt och kanske är det just därför som hela skivan påminner mig om en mässa: det må ha flera olika element och partier, men likt förbannat blir det en helhet. Det är inte bara av retsamhet som jag antecknar "Watains Agnus Dei?" vid Outlaw. Den inleds nämligen med ett skrik som får mig att rycka till och där koralen Agnus Dei (O, Guds Lamm) sjunger om inkludering i den katolska mässan, så blir väl detta stycke någon form av mörk motsvarighet.

Nu tänker jag inte låta mig luras mer, hur mjukt plockande Ignem Veni Mittere än börjar. Finner mig själv stengloende med fågelholksmun och insikten att jag är lättlurad av mig. Att grannungarna stör min andakt med skrik utanför förtar inte särskilt mycket av intrycket, för jag kan inte säga annat än att tionde spåret är en enorm upplevelse.

Skivan avslutas med ett magnifikt postludium värdig den mörka motsvarigheten till Petri stol, Holocaust Dawn, framförallt på grund av att trummorna för tankarna till mäktig klockklang och får mig att rycka till som en skrämd katt på flera ställen.

Gå i Herrens frid? Inte en chans, och jag älskar det.
Vad är det för fel på mig?

Ganska glatt gnäll

Egentligen är jag rätt nöjd just nu, även om jag tuggar sönder tandköttet och fingerlederna knakar som en gammal gisten borgkammardörr. Anledningen till tuggandet och knakandet stavas annonsstopp, långvarig stress på lite olika plan och en hjärna som går på högst ofrivillig speed dygnet runt emellanåt. Det enda jag vill göra just nu är att få musklerna knådade, käkarna i led och ligga som en slö katt i soffan med all musik jag längtar efter. 

Förväntad energinivå:

I verkligheten:

Inte nog med att Svedernas kassett ligger och glimrar som en gyllene Wonkabiljett bredvid stereon - eftersom jag vägrar lyssna på ny musik när jag är riktigt stressad. Jag har även, håll i er nu: sju nya skivor på ingång från CDON! Watain, Bathory, Children Of Bodom, Metallica och Uriah Heep kan, om jag har en himmelsk tur, nå min grotta före helgen och bringa glädje åt mig och grannarna. 

Tanken är att ni ska få en Fredagsfika i form av Svederna den här veckan och att jag ska vara i bättre form till nästa vecka. Ner i djupen...