Fredagsfika: Accept

Med nyponte och karlsbaderbulle som tilltugg är det dags för den sista Fredagsfikan på ett tag, och det är Accepts Russian Roulette (1986) som är huvudrätten - lättsmält som sorbet, för oj så glatt TV War börjar. Udo Dirkschneider var uppenbarligen inte lika förstoppad på 80-talet. Se där, ett litet tal mitt i alltihop. Inte för att jag noterar vad som sägs, jag kan inte både galoppera och ta in eventuella visdomsord samtidigt.

Monster Man hinner gå i cirka åtta sekunder innan jag känner på mig att det är lika själlöst som en H&M-reklam. Precis som i U.D.O är det kören som gör Dirkschneiders sång uthärdlig i längden och gitarrerna är behållningen. Jag önskar att jag hade något annat att säga om Russian Roulette, men icke. Småskön körsång räcker inte för att den ska lämna något bestående intryck. 

Gitarrplocket är naturligtvis både trevligt och passande - vad annars? - men det är inte meningen att man ska associera till Kent första minuten av It's Hard To Find A Way, det är jag övertygad om. Trummorna är dessutom skittråkiga, vilket i någon mån vägs upp av ett vackert gitarrsolo, men kom igen: det är en lättsmält och släthyvlad fyraminuterslåt som jag inte begriper hur jag ska kunna minnas något av. Aming High ska ett ha stort tack för tempot, och ett uppskruvat intresse från min sida. Det är riktigt medryckande, men jag hade inte gråtit blod om gitarrsolot kortats ner 80-90%, för i mitt tycke förlorar sådana här bensprittare på långa solon, vad de än består av. Och ja, sångtexten är tjatigare än Mega Markt-reklamen. 

Heaven Is Hell är sju minuter lång, och det bådar inte gott. Introt är trevligt och godmodigt, men börjar man en redan titelmässigt ultraklyschig kontrast med "I swear it on the bible",så är jag redo att konvertera till någon religion som förbjuder musiktexter med bibelreferenser av något enda slag, för det är så outsägligt trist att det inte ens duger till slöonani. Men, men... någon hör bön, för nu blir det galopptakt igen. Jag kommer inte att minnas så mycket som ett riff från Another Second To Be och det vräks på som en evig H&M-rea, men efter sjuminutaren är jag redo att förlåta det mesta.

Att Walking In The Shadow "börjar med ett slut" fångar min uppmärksamhet, synd bara att det inte varar. Den mörka kören är stilig, det medger jag, men nu har de här fem kosackskodda nissarna hållit exakt samma stil lite för länge. Man Enough To Cry har en text som gör att jag måste påminna mig själv om att jag inte är tillräckligt gammal för att ha rätt att skratta ut den. Alltför mycket. Lät det här lika krystat 1986, eller är jag skadad av för mycket 90-talsironi och grunge? 

Femton sekunder in i Stand Tight rinner all spydighet av mig och jag får lite Rocky-montagekänsla. Jag tror min själ att jag kan börja gilla det här tillräckligt mycket för att slå på något spår då och då. Med undantag av de två extra livespåren Metal Heart och Screaming For A Love Bite. Jag är sällan förtjust i sådana där pålägg. Det känns alltid som utfyllnad. 

Metal Heart har, fy för den lede, exakt det där skarpa Dirkschneiderbräkandet som mina öron gråter av i för stora doser, och även om det var trevligt när herrn använde En Natt I Moskva på en U.D.O-skiva, så är Für Elise-partiet här ett rent övergrepp på Beethoven. 

"Are you ready to rock?" Inte en chans, tänker jag, som vid det här laget känner mig som en snipig surkärring, men Screaming For A Love Bite är exakt en sådan där låt som är så svängig att jag min klart godkända tumme upp i soffan, skulle bli till ett mindre lyckorus om jag hörde den vid ett oväntat tillfälle, instucken i en någon trist människas Spotifylista som ett litet vårtecken bland alla karbonkopior med uppåtlugg och plutande mun. Somnar jag här är det inte av uttråkning, utan av bekvämlighet.

Fredagsfika: Kansas

Progressive metal och hårdrock har det onekligen varit lite klent med här, med undantag för Castillion och en och annan godbit från Opeth och Sonata Arctica. Dagens Fredagsfika, Kansas, har stått totalignorerad i min sambos skivställ, så nu är det dags att damma av nyinspelningen av den självbetitlade skivan Kansas (1974), här i 2004 års trettioårsjubileumsversion, tillsammans med kaffe och en saltlakritschokladboll.

Can I Tell You kan väl bäst sammanfattas med ett "det här var jag inte beredd på", när ett lass fiolgnideri och orgelorgier strömmar ur högtalarna. Violinsolo istället för gitarr kommer däremot inte som någon större överraskning. Lagom trevligt, inget att irritera sig nämnvärt på - och i största allmänhet käckt på gränsen till outhärdligt om man är på fel humör.

Men varför inte slänga in någon slags minibongotrumma? Gudars skymning, muttrar jag inombords när Bringing It Back drar igång. Det enda som fattas är ett amerikanskt grillhak, några höbalar och ett strå i mungipan. Det är medryckande, men bidrar även med insikten att fiolsolon kan låta precis lika sterila och överflödiga som ett distad skalövning. Lonely Wind är därför en mycket trevlig omväxling där allt från staccaton till sång är så trevligt trånande att det skulle ha låtit tamt utan fiolen. Det här borde man kunna spela framgångsrikt för mamma...

Belexes har mer fart med ganska vassa gitarrer och riktigt roliga orgelexcesser. Snirkligt, krokigt och påminner emellanåt om Uriah Heep. Dessutom tappar det inte i fart, och det är ett plus för mig som annars har rätt svårt med koncentrationen om det blir för mycket midtempo. Trummattan irriterar mig dock, men det kan jag leva med. 

När en låt heter Journey From Mariabronn, borde man inte bli särskilt förvånad över irländska vibbar. Det är en mer fartfylld resa än jag väntat mig och en välkommen överraskning. Violinsolot får antagligen blöthjärtade präster att korsa sig en extra gång, hela låten har något hetsigt och triggande över sig som inte alls är fel. Synten blir lite obehaglig emellanåt och det är störande, för här kommer annars sången fram riktigt fint. Jag har inte lyckats klura ut vad det är med synten som får mina öron att protestera, men jag är van vid att vara skeptisk mot nya intryck, så det lär ge sig efter fler lyssningar.

Så bjuds det på försiktiga trummor och gitarrplock i The Pilgrimage. Lite av allt och på gränsen till för käck med sin buggtakt. Jag har aldrig varit något större fan av överdriven käckhet. Partivis är det många fina godbitar, men sammantaget blir det här låten som en misslyckad buffé där man blandat köttbullar i vispgrädde med en kopp örtte till. 

Sedan skulle jag, i egenskap av fiolgnisslare, kunna upplysa Kansas om att stråkskalor inte är riktigt så roliga som de tror. Apercu börjar visserligen med ett trevligt staccato och är en rätt gungig bit, men det finns absolut ingen anledning att dra ut på ett och samma stycke i nio och en halv minut, inte ens om man har sådana smakfulla pianoslingor som dessa. För det är vackert, inte tu tal om saken, om det inte vore för att fiolen dominerar så totalt och kanske är det längden på stycket som gör att jag inte ens märker att det gått över i spår nummer åtta, mystiskt döpt till Death Of Mother Nature Suit, och det mystiska med det är att en så storvulen titel borde ha rönt mer uppmärksamhet direkt. 

När mitt intresse för Topekaproggarna är i lagom höjd med mattfransarna, tar en uppiggande takt i avslutande Bringing It Back åtminstone upp det till... soffdynan. Jag vet att det inte är meningen att man ska få grepp om prog metal i en första lyssning, men det låter mer som upprepningar än utsvävningar om Kansas. Låten är lång och den låter även lång. Tänk, jag visste inte att man kunde sövas av hysteriska violinkonster. Man lär sig något varje dag, och nu har jag lärt mig att liksom saltlakritschokladbollar inte kan intas i alltför stor kvantitet på en gång utan att göra en smått illamående, så bör även Kansas avnjutas i små doser. Små. Doser. 

Fredagsfika: King Diamond

I likhet med förra veckans Fredagsfika, hör denna till den kategori av band som jag verkligen inte har en aning om vad jag ska förvänta mig av. King Diamond är bandet, skivan heter House Of God (2000) och eftersom jag är ute på ytterst okänd mark, så är choklad och kanelbulle ett lagom tryggt tilltugg.

Grötiga förkunnelser, trumklamp i bergatrollsstil och ett lagom oheligt responsorium på det, tycker denne teatraliska dansk är ett rimligt intro i Upon The Cross, och jag försöker att inte känna mig fullkomligt likgiltig. Omslaget har uppenbarligen utlovat betydligt mer farlighet än The Trees Have Eyes frammanar, iallafall. Galopptakt och pip? Är det kastraternas årsmöte eller en mörkermässa jag lyssnar på? Jag har hört barnprogramsintron som låtit läskigare. 

Så mycket mörkare blir det inte i Follow The Wolf. Möjligen svarta paljetter, för det börjar mjukt som glamrock och jag kan inte låta bli att le åt Bendix Petersens kyrkspirshöga toner, men har karln något som kan kallas för normalt röstläge? Mitt intryck av den här låten är att det helt enkelt är jobbigt att leva, även om döden inte heller känns särdeles lockande i House Of God. Det låter sannerligen inte som något upplyftande ställe och jag rycker faktiskt till här och var av sången. Om det hade varit vårtider, så skulle äggen i fågelboet utanför mig kläckas i förtid bara jag öppnade fönstret. Roligare start i livet kan man ha.

Nu blir det för all del roligare, eller åtminstone snabbare och lite mer triggande, och det gillar vi. Black Devil, som för övrigt har en titel så trist att det borde damma om den, ska ha lite cred för att den får mig att börja miniheadbanga i soffan. Åtminstone i början. "Help me!" ropar stackars Bendix Petersen, och det hade hjälpt om tempot höjts bara lite grann. Jag håller tummarna för att det ska fortsätta åt rätt håll i The Pact, och jag blir inte besviken. Att låten dessutom innehåller ett av de sjukaste responsorierna jag har hört är inte fy skam alls. 

Goodbye gör mig dock direkt sur. Eftersom jag inte har kollat upp låtlängderna, blir det en obehaglig överraskning när något som lät som en lovande början på en ballad, inte ens hinner komma igång innan den tar slut. Som att slita en katt från gräddskålen efter ett ynka slick. Inne i balladstämning som jag är, blir Just A Shadow en alltför abrupt brytning för att jag ska kunna uppskatta den. Noterar galopptakten, det smakfullt korta solot och det faktum att körsången funkar som en bra dämpare för gnällpipan. Förlåt Bendix Petersen, men ibland låter du som Linus på linjen...

Knivslipning? Gånggångar? Spinettklink? Jag har inte kollat in texthäftet, så jag vet inte om det är tortyrtema i Help!!!, men i vilket fall som helst har de det jobbigt i plattans nionde spår. Rösten är egentligen det mest påfrestande, så frågan är hur läskigt det här skulle låta utan den och spinetten. Inte särskilt, gissar jag, och när jag dessutom börjar undra om det är ett musikalparti eller ett metalband jag lyssnar på i Passage To Hell, känns mitt rosa sugrör i chokladmjölken mycket passande. 

Från helvetet upp (eller ner?) till katakomberna. Nu är det kanske inte riktigt så underligt som det låter, att jag börjar tänka på dokumentärprogram om forntida Egypten när Catacomb drar igång. Nåja, det går över så fort tjutet från den levande mumien börjar. Inte för att jag klagar. Det är lagom många vinklar och vrår i det här för att jag ska behålla intresset. Jag visste bara inte att jag var på teater. 

This Is Terrible känns inte särskilt farlig. Mina öron blöder inte och stereon har inte sprängt sig själv i ångest. Ja, jag har förstått att det är jävligt nu efter nästan tolv spår. Kan vi gå vidare nu? Peace Of Mind, skivans trettonde och sista spår börjar så vackert och rogivande att jag nästan, men bara nästan, börjar hoppas på en ballad. Fast någon sång blir det inte, bara en låg, vacker aftonstämning och frågan är om det verkligen är så illa? Ja, det hade det varit, om jag aldrig hade fått lyssna på House Of God (2000) igen, för det finns många stämningar här som definitivt inte går att fånga under en ynka lyssning. En intressant Fredagsfika, helt klart, och kungen av Danmark kan till och med en inbiten republikan som jag buga för fler gånger.

Fredagsfika: Motörhead

En slät kopp kaffe? Så ogint, kanske vän av fika tycker, men när det kom till Motörhead så var det helt enkelt det enda rätta. Veckans Fredagsfika består således av en kopp mörkrostat svart guld till Hammered (2002), utan så mycket som en droppe mjölk eller skorpsmula till.

Walk The Crooked Mile kan sammanfattas med ljudet ur den söndersupna strupen på en gubbe som man inte bör bråka med - och ändå så medryckande. Det är ett bastant tryck, banar fram som en raksträcka utan slut och är trygg som husmanskost hemma i mormors kök, möjligen med extra mycket svartpeppar. Mina första minuter med Motörhead är definitivt inte vad jag hade väntat mig, vilket är en glad överraskning. 

Som om någon har klätt upp 50-talet i nitar och läder. Ungefär så låter Down The Line, som har en riktigt skön bas. Här finns inget plock, inga trånande melodislingor. Rejält, är nog ordet jag söker. När någon säger att "det här har gjorts förut", så brukar det ofta sammanfalla med en lätt uttråkad axelryckning. Jag får också hemmakänsla, men det är snarare frågan om ett trevligt återseende. 

Brave New World är bilåkarmusik, men däremot inget för bussfärden. Jag gillar det, men till vad? Inte långbussfärden, inte tangentknattret, inte den löftesrika konditoripåsen. Har inte hört något så bekvämt sedan Running Wild-fikan, och trist nog betyder det att jag glömmer bort hur låten går ungefär tre sekunder efteråt, vilket också är fallet med Voices From The War. Faktum är att jag inte ens lyckas få några associationer - och då har jag en ADHD-hjärna som bara tystnar ordentligt av hembränt och en slägga. Det är ungefär lika inspirerande som en bredasfalterad motorväg.

Jag har inget emot Mine All Mine, men det är påfallande få nyanser. Tänk er en stadig portion fläskkotletter med sås och potatis, småtrist kryddade och med en slät kopp kaffe som höjdpunkt. Gitarren är absolut suverän, men det genererar inte mer än några extra varv på pepparkvarnen. Kanske är jag mätt här, någonstans efter halva skivan, för Shut Your Mouth är för all del inget att gnälla åt, men jag känner att det här inte räcker för en hel, aktiv genomlyssning. Så värst farlig tycker jag inte att Lemmy låter heller, inte ens när han tar till sitt djupaste rossel. Jag har jobbat alldeles för många år i sjukvården för att se annat än sönderrökta gubbstrupar och sladdrigt, stubbat skinn framför mig. Tre minuter hade räckt mer än väl.

Kill The World låter punkig i tio sekunder, men någon revolution är det inte tal om. På sin höjd en hyttande näve mot tv-rutan. Jag märker att jag försvinner iväg i tanken rätt snabbt, även om gitarrsolot lyfter en smula. Låten påminner faktiskt mer om punk än metal. 

Frågan är om man inte blir sämre av att besöka Dr. Love, för några romantiska känslor dyker inte upp ens med ansträngning under skivans åttonde spår. Jag tycker mig dock skönja en halvbillig motellhora i neonljus, och Lemmys känslomässiga engagemang är väl därefter. Kärlekskoman uteblir, till förmån för lite tyngre och vassare No Remorse, som överraskar något med ett solo lika vackert som blommor vid vägkanten, och Red Raw är så pass pigg att jag börjar vicka på tårna - om än bara på ena foten.

Sista spåret, Seriel Killer, är ett tal, eller snarare ett erkännande. Själv erkänner jag att jag vill bjuda farbror Lemmy på både en och två halstabletter och gärna ta fler stadiga vägkrogsmåltider med honom - om han bara kunde använda lite mer kryddor. 

Fredagsfika: Bathory

Medan jag återhämtar mig efter min lilla Stockholm/Bodom-tripp och försöker knåpa ihop något om den som söndagsinlägg, så blir det förplägnad i grottan till en annan sorts toner. Veckans Fredagsfika består av tranbärsjuice - eftersom min imaginära mjödtunna var tom - och bitter saltlakritschoklad till Bathorys Nordland II (2003). Jag upptäckte herr Thomas "Quorthon" Forsberg via ströklickande om svensk black metal för några månader sedan, och efter att ha velat skära öronen av mig själv under en snabb genomlyssning av debutalbumet Bathory (1984), lade jag vidare utforskning på hyllan. Så snubblade jag över Hammerheart från Twilight Of The Gods (1991) och fick lov att göra vissa omvärderingar. Beväpnad med dem, tar jag mig nu an Nordland II (2003).

Första spåret, Fanfar, börjar som ett bultande på borgporten en kall vinternatt. Trolsk och stramt allvarsam på ett sätt som påminner om soundtracket till LOTR. Det ligger något disharmoniskt över det hela - en känsla som håller i sig plattan igenom. Så börjar Blooded Shore, opolerad och med trummorna i förgrunden på ett sätt som jag själv inte är riktigt van vid. Sången är inte svag och inte ekar den heller, men jag får känslan av att Quorthon sjunger - eller snarare ropar - på avstånd. Det är lugnt och stadigt, mer stämning än fart och körsången är låg och sparsmakad som ottesången en mörk gryning precis i brytningen mellan natt och dag. Att gitarrerna ger mer folkmusikkänsla än metal är en överraskning, om än inte en ovälkommen sådan.

Sea Wolf har en, för mina öron något svårfångad mix. Trummorna känns tungt klampande och gör det bitvis trögt, men harmonierna är mycket vackra och lämnar bilder av isiga skär och klumpiga årtag under vinternätter på vikingaskepp, upplyft av såväl vågor som vackra gitarrer. 

Tempot är fortsatt ganska lugnt under Vinland, men den har en mer vaksam, nästan hotfull ton, där körpartierna bär solosången utmärkt. Quorthons röst slungar mig mellan vikingaskepp och klosterkapell, som kan låta underligt för den oinvigde, men har man hört den nakna à capellasången under en benediktinsk morgonbön, så finns likheterna där, och skivans fjärde spår slutar förvånansvärt mjukt - i orgeltoner.

Döm om min förvåning, när så spår nummer fem får mig att tänka på KISS' I Love It Loud i inledningstakten. Den känslan håller dock inte i sig längre än någon sekund, för blundar jag ser jag min tonårshjälte Prins Valiant med vikingavännen Boltar i fören på ett långskepp framför mig. Det är snålblåst runt manteln, händerna är flådda av årtagen och det enda man vill ha är en bägare glödgat vin vid fyrfatet och skydd mot den råfuktiga luften. Precis så låter The Land, vars gitarrsolo utan vidare skulle kunna ha bytts ut mot en flöjtslinga och ändå fungerat lika bra. 

Death And Resurrection Of A Northen Son börjar råare, mer vildsint och sången hörs också bättre, vilket är välkommet. Inte ens med lite god vilja skulle jag kunna påstå att sången hållit ensam, men i det här välljudande slamret fungerar den riktigt bra. Jag börjar längta efter min andra, tredje och fjärde lyssning under några vaggvisemjuka körtoner, när det plötsligt skiftar tempo och löser upp min slöa tillvaro i ett organiserat kaos.  

Lite rittkänsla blir det i The Messenger, som har galopptakt och en svag, men sträv kör. Quortorn låter här mer uppbragt berättande än sjungande, och som den gamla hästflicka jag är, får jag förstås gamla minnen av turer genom skogen. Sången stör mig inte alls på samma sätt som den en gång gjorde, enda invändningen jag har är mixen, för när en röst varken sjunger growl eller helt rent, så är det lätt hänt att den dränks. Vill inte räkna den här låten till vare sig viking metal eller black metal. Riding lesson metal, kanske...? Tempobytet efter åtta minuter är en orgie i episka körer, men jag är så förbaskat svag för sådant att jag bara njuter. 

Så börjar det smattra som hagel mot ett plåttak. Om ingen har tagit patent på uttrycket "plåtsmatterriff", så gör jag det nu, samtidigt som jag är tacksam över den tempoökning som Flash Of The Silver Hammer bjuder på. Trots plåtsmatterriffen låter det inte stökigt, men jag är inte säker på om det är lika med en viss enformighet, eller om mina öron helt enkelt bara har börjat vänja sig.

Att The Wheel Of The Sun börjar klent som harpotoner först, är inget annat än falsk reklam. Inte för att jag klagar nämnvärt - nyanserna finns där, det är bara det att jag har svårt att uppfatta dem i min första genomlyssning av denna ljudmatta. Quorthorns röst låter klagande, mer uppgiven här och jag känner mig så småningom slö och nästan lite sövd av den - inte för att det är dåligt, utan för att det är lugnande. Lite som en godnattsaga man hört hundra gånger förut. Jag har inte alls någon känsla för låtens längd - 12:22 minuter - men efter nio har jag ännu inte tröttnat. Det är helt enkelt alldeles för bekvämt att lyssna på.

Alltihop mynnar ut i ett lagom kaotiskt slammer och tjugo sekunder långa Instrumental, som ett pyttepostludium, medan jag fyller min bägare till bredden och bereder mig på repeat och sökandet efter den där ickeimaginära mjödtunnan som borde tömmas till Quorthorns ära. Det är nästan så att jag hoppas på att nästa veckas musikaliska matintag ska vara av sämre kvalitet, för jag märker att jag inte har något att gnälla över här, med undantag för den bitvis smådåliga mixen, men det är försumbart. Med tanke på att jag ville göra mig av med mina hörselorgan under första mötet med Bathory, så får vi väl säga att det är ett rätt hyfsat betyg...

Fredagsfika: Meat Loaf

Extra allt och lite till. En vaniljmunk till kaffet? Snålt! En Fredagsfika med Meat Loafs Bat Out Of Hell (1977) är som att vandra i ett ändlöst hav av grädde och smördeg. Jag uppfattar inte ens en melodi att hålla fast i förrän 1:30 minuter in i första spåret, Bat Out Of Hell, som inte direkt stressar eller pressar något eftersom den är exakt 9:52 minuter lång med o-körer, boogie woogie-piano och lager efter lager av piano och gitarrer. Är jag förlåten som tappar fokus vid 8:44? 

Det sägs att 80-talet var smörigt, men den myten kan jag nu genomskåda i You Took The Words Right Out Of My Mouth (Hot Summer Night). Börjar man en låt med ett talparti om vargar med röda rosor, strupar och hesa viskningar som påminner om störda bröllopslöften, så är det helt enkelt kört från början. Jag är inte särskilt romantisk av mig och om jag väl är det, så är det inte sådant här som får hjärtat att fladdra. Kan inte ens avgöra om det påminner mest om en extatisk gospelkör, eller hawaiianska dansöser bland sanddynor. Men visst flyter jag med rätt glatt, i synnerhet som tjejerna inte wailar något.

Sedan är det frågan om det är mig det är fel på, eller om tiden har sprungit ifrån Heaven Can Wait? Bestämmer mig för att jag troligen inte är i rätt stämning, för någon gåshud, myskänsla eller ens en Disneypastellvy passerar framför mig i den här svulstiga balladen. Den är ändå bättre än All Revved Up With No Place To Go, som mest känns som en orgie i tårtfyllningar. Jag gillar inte saxofoner och inte Ellen Foleys röst heller, för den delen. Mockatårta med beskt kaffe, någon? Vart finns utrymmet för att hinna uppfatta detaljerna? 

Lite tidig tonårsångest härnäst, kanske? Two Out Of Three Aint Bad är vackrast hittills och påminner om högstadiediscotryckare, men blir snabbt trög, som när man dansade med någon som man inte synkade alls i längd med, så att båda fick ont i ryggen och klampade runt som ett par styltiga marionettdockor. "We can talk all night, but that aint taking us nowhere", sjunger Steinman, och jag instämmer helhjärtat. 

Jag får ångra mina spydiga tankar, inte för att det bli bättre, utan för att synden straffar sig själv. Ur mockatårtan ner i marängsvissen. Rädda mig någon från detta Jerry Lee Lewis-klinkande som här döpts till Paradise By The Dashboard Light. Jag rycker visserligen till i min dästa tillvaro efter tre minuter, men det är ingen behaglig väckning, utan musikalstökiga halvtalpartier och Foley är den mest påfrestande sångerskan jag hört sedan Anette Olzon slaktade Nightwishs Ever Dream. Här sjunger duetten "praying for the end of time" och jag säger amen. 

For Crying Out Loud är riktigt vacker i hela 3:30 minuter, och med tanke på att låten är 8:55 minuter lång, så får det väl anses som ett hyfsat betyg. Sången kommer till sin rätt bättre när den inte dränks i blås och bröl och det förbaskade orkesterslamret som först är så irriterande, blir lite småmysigt. Hade Steinman bara nöjt sig med sparsamma sex minuter, så hade den smakat lika bra som första känslan av vaniljkrämen från bullen, men nu är det som att matas med ögonbindel och aldrig veta när man tagit sista tuggan. 

Sedan kommer en viktig fråga. Varför har skivan ett nästan fyra minuter långt liveintro som åttonde spår? Det låter ju för i helsefyr som när en femåring bankar på pianot följt av en ödesmarsch mot... glittererans sista strid? Ja, av någon anledning påminner det här mig om scenen med Jack Fairy i glitterskrud  i Todd Haynes Velvet Goldmine (1998). Boléro (Live Intro) låter som en blandning mellan en marsch mot godisaffären och Jack Fairys paljettströssel, men kanhända blir det trevligt att höra de två sista spåren, som är liveversioner av Bat Out Of Hell och Dead Ringer For Love.

Visst, jag halvsover genom pianoslingan i Bat... men det är rätt fint att höra publiken (som jag fördomsfullt inbillar mig består av många, darrande kvinnosuckar.) Eftersom jag överlag har svårt för livespår, blir jag ändå ganska belåten, för det är knappast dåligt bara för att jag gäspar flera gånger och tappar fokus, eller...? Tjejsången förtjänar en munkavle och vid 9:00 gråter mina öron och ber om nåd. 

Avslutningsvis får jag ingen direkt nåd att tala om. Har ni en aning om hur otroligt sjukt det känns att lyssna på avslutande Dead Ringer For Love, tryggt innesluten i sina lurar - och plötsligt se en strippscen i Grand Theft Auto V på TV:n? Nej, tänkte just det. Fast det gör ingenting, tvärtom är det riktigt förlösande, som att komma ur en matkoma med en kopp riktigt starkt kaffe. Nåd är det inte frågan om, men väl ett skratt, för även om jag har hört den här hoppjerkedängan förut, så är det iallafall första gången i samband med en tecknad strippa. Spela den på Maxim en kväll, så lovar jag att göra mitt första strippklubbsbesök. Blir jag missnöjd kastar jag munkar. Jag har redan fått för mycket av den sortens fika. 

Fredagsfika: Watain

Det dröjer 20 sekunder in i Night Vision innan jag uppfattar det minsta ljud, mjukt som en smygande katt kommer gitarren in och efter två minuter är jag insvept i en ljudmatta som jag på sätt och vis borde ha väntat mig, med tanke på alla recensioner jag snavat över som öst på om hur oväntat Watains femte studioalbum The Wild Hunt (2013) är. Veckans Fredagsfika, vin och kex, intas till toner av ett ovanligt färskt slag, men som katolik är jag nog inte ens tilltänkt som smulplockare.

"Ur djupen ropar jag till dig, Herre", lyder psalmen och på latin blir det De Profundis, skivans andra spår. Inte för att någon hör mina rop. Det är inte meningen att jag ska tycka om det här, intrycken sköljer över mig på ett sätt som jag bara kan jämföra med... den första katolska mässa jag deltog i. Faktiskt är det ett intryck som kan beskriva hela skivan. Det är black metal, men inte som jag är van vid. Min första katolska mässa var kristendom, men inte som jag var van vid. Grunden finns där, men stämningen är så helt annorlunda. Intrycken är många, bitande och... vad i helvete hände med takten där?!

Black Flames March nästa och jag tar ett bett av oblaten - förlåt, kexet - och försöker förstå vad det är jag lyssnar på. Trummorna är utsökta, obönhörliga och jag undrar om det går att höra ett spår här ensamt, eller om varje låt är sammanlänkad med nästa och måste upplevas i sin helhet. Vid 4:50 blir jag totallurad, i sluttakten rycker jag till och likaså i All That May Bleed. Jag vet inte hur pass religiös Erik Danielsson är, men jag har hela tiden känslan av att vara praoelev eller deltagare i en guidad tur. Allt andas mina första, trevande möten med Katolska Kyrkan, även om det bestående intrycket av fjärde spåret är de ljuvliga kontrasterna mellan Danielssons röst, klara gitarrer och trummorna.

Sedan har jag en fråga jag väldigt gärna vill ha svar på: Varför känns The Child Must Die som att komma hem? Det här är en ultrasatanistisk black metal-skiva, ingen fredagsmysig filmkväll med popcorn och Miss Marple! Jag brukar sällan reagera på trummor, men här är jag fast. Eftersom jag inte har någon slagverksvokabulär att stoltsera med, avstår jag från att försöka förklara varför.

Balladen They Rode On har jag läst tillräckligt många recensioner och artiklar om för att veta att det ska vara just en ballad - som jag dessutom har tjuvlyssnat på i Youtubeform. Eftersom jag har tillbringat en stor del av min tonårstid i kloster, har jag en förkärlek för det återhållsamma, en kärlek som närs väl i nästan tre minuter. Gitarrsolot är det vackraste jag hört sedan Hammerheart (Bathory) och gör mig därmed halvt grinfärdig, Danielssons röst tar aldrig över och den utlovade kvinnosången är visserligen betydligt kortare än jag trott, men fulländar balladen som en elevation.

Har inte hunnit hämta mig från ovanstående stycke, men det skiter naturligtvis Watain fullkomligt i och kastar in mig i något som påminner om soundtracket till valfri mardröm. Sleepless Evil, minsann. Passande namn och jag känner mig som en inkräktare i någons privata andakt eller psykos. Skillnaden är hårfin.

The Wild Hunt känns långtifrån vild, men däremot beslutsam. Körpålägg som för tankarna till Bathory och flera lurande vinklar och vrår. Framför allt är det väldigt tätt och kanske är det just därför som hela skivan påminner mig om en mässa: det må ha flera olika element och partier, men likt förbannat blir det en helhet. Det är inte bara av retsamhet som jag antecknar "Watains Agnus Dei?" vid Outlaw. Den inleds nämligen med ett skrik som får mig att rycka till och där koralen Agnus Dei (O, Guds Lamm) sjunger om inkludering i den katolska mässan, så blir väl detta stycke någon form av mörk motsvarighet.

Nu tänker jag inte låta mig luras mer, hur mjukt plockande Ignem Veni Mittere än börjar. Finner mig själv stengloende med fågelholksmun och insikten att jag är lättlurad av mig. Att grannungarna stör min andakt med skrik utanför förtar inte särskilt mycket av intrycket, för jag kan inte säga annat än att tionde spåret är en enorm upplevelse.

Skivan avslutas med ett magnifikt postludium värdig den mörka motsvarigheten till Petri stol, Holocaust Dawn, framförallt på grund av att trummorna för tankarna till mäktig klockklang och får mig att rycka till som en skrämd katt på flera ställen.

Gå i Herrens frid? Inte en chans, och jag älskar det.
Vad är det för fel på mig?

Fredagsfika: Svederna

Vi pratar om värmländska black metaltrion Svedernas debut Äntra (2013) här. Med hemklistrad etikett och konvolut i vintertema och bästa broderistil. När jag tar ut den svarta kassetten får jag omgående nostalgikänslor från Krakel Spektakel till Europe och mina egna hemspelade freestyleband till bilresor (som alltid tog slut mitt i en låt). 

Fastkilad bakom kassetten finns ett skrupulöst noggrant hopvikt texthäfte. Tre spår på A-sidan, tre på B-sidan och den gamla ultrakonservativa nörden i mig, som stolt lyssnade på freestyle fram till 25 års ålder, myser värre än en solvarm katt under eftermiddagsluren. Till Äntras sex spår intas kaffe och päronglass med fikon- och dadelbalsamvinäger. Det lät jävligt präktigt nu när jag skrev det, men det är inte mindre gott för det.

Första spåret på A-sidan, Skörd, ger Vintersorgvibbar direkt, i synnerhet från Skellefteåbandets andra album Till Fjälls (1998). Det är stilfulla tempobyten och blast beats om vartannat. Någon ren sång uppenbarar sig inte, utan sångaren Primathor håller sig till growl med den äran låten igenom. Texten har korta strofer och låten slutar i flämtningar. 

Svart Sekret heter spår nummer två och klickar till fint i min böjelse för kontraster och brytningar mellan opolerad dist och sprött strängplock. Melodisk black metal som den "ska" vara, och det jag undrar mest över är egentligen ljudet. Borde det inte låta sämre med en kassett, eller är jag bara fördomsfull? Jo, det är jag, inser jag rätt raskt. Syrrans Out Of This World från 1988 går fortfarande att lyssna på med behållning, så det är inte utan att jag kastar en skamsen blick på kassettluckan där bandet rullar för fullt.

A-sidan avslutas med Återvändlöshet, ett stycke där vi får ett mässande som gärna hade fått låta lite starkare. Den har en melankolisk, dov stämning som för tankarna till såväl Vintersorg som Dia Psalma och går upp i ett matt, slamrande körparti som låter direkt ljuvligt. Att det sedan går över i skräckfilmspiano stressar faktiskt upp mig en smula eftersom jag alltid blir brydd av låtar jag inte kan känna av sluttonerna på, men så klingar det ut och Äntras A-sida stannar.

Jag tar en paus i mitt glassmumsande och byter sida på kassetten. Naturligt Vis har ett oväntat mjukt intro, akustiskt gitarrplock och rätt mycket lek med takter, som för tankarna mer till prog metal än black metal. Sången är återigen lite för låg och handlar om... myggor?! Blodsugande jävlar? Helt klart.

Så kommer det spår jag hört tidigare, Eländigt Skran, med kantiga riff och dessutom ett rent sångparti. Jag är förtjust i mixen av blast beats och akustiska toner och känner mig därför tämligen belåten när det sista spåret drar igång. Överdrivet Fosterländsk är sista låten på Äntra (2013) och även den råaste, där sången hörs riktigt bra och dessutom hinner med att lura mig ett par gånger med växlingar mellan akustiska och distade partier.

Det är minst sagt ovant att ha en sex spår kort Fredagsfika, men Svederna har varit en av de jag sett fram emot mest, och Äntra (2013) kan avnjutas till många fler glassportioner. Beställ den här, köp glass och ladda bryggaren.  

Fredagsfika: Deep Purple

Det var med ett, milt sagt, måttligt engagemang jag hörde Deep Purple för första gången i mitten av 90-talet. Min moster gjorde ett tappert försök att introducera sina LP-skivor för mig, men jag var torsk på Europe och inte det minsta tilltalad av Made In Japan. Men man får förlåta sitt trettonåriga jag, och istället lyssna igenom Perfect Strangers (1984) i allsköns ro med en vetefläta som kaffedopp.

Knocking At Your Back Door låter till min oförställda förvåning en smula hotfull de första sekunderna. Jag får faktiskt lite skräckfilmsvibbar, inte minst när basen smyger igång, men så flyter det ut i en melodisk hårdrock så bekväm att det är som att komma hem till lyan efter en tur på stan och slänga sig i soffan. Ordningen är återställd och jag börjar undra hur jag uppfattade Deep Purple som trettonåring. Inte såhär, iallafall. Att låten är över sju minuter lång verkar direkt orimligt.

Sedan går tankarna till såväl Judas Priest som Uriah Heep i Under The Gun, även om jag inte fäster någon större uppmärksamhet vid sången. Det finns antagligen en särskild straffskala för oss som inte avgudar Ian Gillan tillräckligt mycket, men alla giganter är inte lika gigantiska för alla. Varför Nobody's Home låter som en discolåt från valfri gayklubb de första arton sekunderna kan jag inte för mitt liv begripa. Detta förlåter jag dock raskt när Ritchie bokstavligen får mig att vrida på mig av öronorgasm ett par minuter in.

Mean Streak hör till den sortens musik jag definierar som fotdiggartriggare numera. Det betyder helt enkelt att jag börjar vifta i takt med foten utan att tänka på det, men vad jag däremot tänker på i allra högsta grad är att solot har mer sex i sig än det mesta i min och sambons skivsamlingar tillsammans. Det är inte utan att jag undrar om hårdrock började klassas som farlig efter att ett antal pastorer begått förförelsesynder till sådana här toner.

För att fortsätta på det religiösa temat: varför får man aldrig höra sådan stilfull orgel i kyrkan, som den på Perfect Strangers? Troligen för att låten för tankarna till strippstänger. Nu har jag visserligen aldrig besökt en strippklubb, men jag kan faktiskt inte få bilden av lättklädd, åmande dans ackompanjerad av Ian Gillans klagan ur skallen. Klaviaturen är nästan kuslig och det enda som fattas är en dos exotisk svamp och en magdansös för att bilden av dekadens ska bli fulländad.  

Efter över fem minuters frasig syndfullhet kan så moralens väktare andas ut. Eller inte. A Gypsys Kiss är en leende berg- och dalbanetur och jag kommer antagligen att behöva fundera länge på varför jag genast börjar tänka på musik från gamla tv-spel. Fredagsfikor innebär intryck från EN första lyssning och att jag tappar fokus i slutet av låten säger antagligen mer om mig än Deep Purple.

Så blir det höstmelankoli på beställning i Wasted Sunsets. Själv hade jag så många olyckliga förälskelser som tonåring att jag till sist började trivas med mitt ljuva vemod, men jag kan inte minnas en enda av alla ballader jag älskade då som kan mäta sig med den här. Jag kan riktigt se mig själv i flickrummet på fredagskvällarna med mina chips, fantasyböcker och hemliga förälskelser på tryggt avstånd, ackompanjerad av alla mina idoler som "visste precis" hur jag kände mig. Om ni har planerat in någon obesvarad kärlek eller mild höstnedstämdhet den närmaste tiden, så har ni iallafall det perfekta soundtracket nu.

Sedan skulle jag gärna vilja veta om någon mer än jag börjar få bilder av dansande skelett framför mig av Hungry Daze? (Jag lovar, det ÄR bara mjölk och sacketter i kaffet.) Tillsammans med ett högst oväntat sångvrål, allmän marschglädje och synteffekter jag faktiskt hoppar till av, är det en låt som jag har väldigt svårt att få grepp om. 

Även Not Responsible bråkar med mig. Jag hinner bli lurad ett antal gånger inom loppet av en minut, på grund av en allt annat än följsam takt. Synten är som en ljuvlig kudde att luta sig mot, men gitarren blir däremot tjatig efter ett tag. Tänk er för mycket pärlsocker på veteflätan: det blir mest irriterande.

Sista spåret, Son Of Alerik, tycks bestå av små lager intron. Vemodig, sparsmakad och mycket lurig. Jag väntar mig sång, men får en orgel. Duttar, nypor och emellanåt nästan obegripligt minimalistiskt. Till råga på allt är låten tolv och en halv minut lång, och efter sisådär en nio minuter rycker jag till av några trumslag som i sig är så lätta att de troligen inte ens skrämmer ett par kanintofflor - men väl mig.

Ta vetebrödet ur papperspåsen och ladda kaffebryggaren. Här blir det både påtår och tretår.

Istället för kaffe...

Emellanåt kommer det sådana där ytterst oplanerade saker som rör om i min stillsamma tillvaro. Eftersom jag är en vän av rutiner och kontinuitet, irriterar jag mig osunt mycket när rutiner bryts. Att avbrottet förmodligen inte innebär något problem för någon människa överhuvudtaget spelar ingen roll. Jag tänker fortfarande vara sur för att jag brutit min planering.

Så istället för Fredagsfika nummer sju, serverar jag två vackra bilder från ett svenskt kloster: lavendelgården och det utsökta eftermiddagsteet med systrarnas mjuka chokladkaka och brysselkex. Till detta lyssnar vi på ett vackert stycke Kamelot och grottinnehavaren önskar en fridsam och fröjdefull fredag.

Fredagsfika: Doro

En av alla skivor i sambons samling som jag inte tagit mig tid för, är Doros Calling The Wild (2000), och trots att Fräulein Pesch är från mitt älskade Tyskland, så blir det franskt bakverk till kaffet. Den här skivan hör jag garanterat för första gången och trist nog hinner jag bli lite besviken redan i inledande Kiss Me Like A Cobra. Ljudet är lite för matt och och Doros röst känns tunn. 

Dedication börjar bättre och ger intrycket att Doro funkar bäst på lägre toner, för sången är starkare. Annars är det en rätt tjatig rocklåt och jag gissar att det är min smak för lite tyngre och mer melankoliska toner som ställer till det. Samma sak med Burn It Up. Takten är skön, men helheten känns ändå trist.

Ballader råder det ingen brist på. Give Me A Reason börjar fint och gitarrplockandet passar Doros röst precis så bra att det inte blir för sockersött. Högstadiedisco, here I come, för även om skivan är inspelad ett antal år efter min högstadietid, så låter det precis som något jag kunde gått runt i kramdans till. 

Who You Love, som är otroligt lätt och mjuk, tar aldrig någon fart, men det är troligen inte meningen heller. Jag kan inte avgöra om den verkligen är så ultraklen som den känns, eller om det bara är volymen som behöver höjas. Vackra Scarred försvinner i mängden av smäktande känsloregister, vilket irriterar mig, för den är fin, men som tredje ballad på raken blir det för mycket och det avslutande riffet är bara meningslöst.

Jag är redo att ta en tupplur när Ich Will Alles väcker liv i mina slöa hörselgångar. Lite stök, mer tempo och punkvibbar på tyska är precis vad som behövs för att jag inte ska somna. White Wedding har en pianoslinga som för tankarna till EBM, men Doro är ju trots allt tyska, så jag är inte särskilt förvånad. Sången är mörkare och sexigare här, vilket EBM-scenen kunde lära en del av.  

I Wanna Live diggar jag med fötterna, men när den är slut kan jag inte påminna mig hur den gick. Love Me Forever är en duett med Lemmy Kilmister som bara låter trist, även om gitarrsolot signerat Bob Kulick är riktigt vackert. Fuel har ett skönt tempo, gitarren känns något mattare, men det är inte i min smak. 

Så får jag plötsligt lite Brokeback Mountain-flashbacks. Constant Danger's akustiska gitarr påminner mig om slutscenen i ovan nämnda film och den där lågmälda, hopplösa sorgen som Ennis Del Mar inte har några ord för. 

Vemodet går över i en småsövande, men väldigt vacker tryckarballad. Black Rose påminner mig om Nazareths Love Hurts och är ett av skivans finaste spår. Problemet är att balladerna är så många att de smälter ihop, så jag blir direkt lättad när Now Or Never rumsterar om en smula. Tyvärr känns den inte det minsta tung och blir dessutom tjatig efter ett par minuter, så när avslutande Danke kommer är jag lika rastlös som under mattelektionerna i gymnasiet.

Calling The Wild (2000) är ungefär lika vild som en promenad i klosterträdgården. På senvintern. Det mesta ser likadant ut och stillheten är på gränsen till bedövande. Jag tar gärna en påtår, men i små doser och gärna från mer fartfyllda delar av Fräulein Peschs repertoar. 

Fredagsfika: U.D.O

När jag säger att Udo Dirkschneider låter som en förstoppad gnällpipa, är det inte en förolämpning från min sida, utan ett vänligt konstaterande. Jag har vikarierat inom äldreomsorgen i tio års tid, så tro mig, jag vet vad jag talar om. Fredagsfikor i den här grottan ska handla om intryck, närmare bestämt så färska som möjligt och till Holy (1999) passar kaffe och schackrutor utmärkt.

Udos profetiska stämma i öppningsspåret Holy låter allt annat än hotfull, inte minst med tanke på att gitarren är så klen att den gränsar till anonym. Solot är lika vackert flätat som en gammaldags vetelängd till en i övrigt ganska trist kopp kaffe. Därför är det väldigt trevligt att Raiders Of Beyond har ett mer skruvat tempo med mycket teknik, lite känsla och en olyckskorp med klorna i ett stadigt grepp runt Udos stämband.

Den lågmälda manskören i Shout It Out är en vacker kontrast mot Udos nästan disharmoniska röst. Det är stadigt som en katolsk högmässa innan ett antal Oompa Loompiska utrop gör en brygga till... ett parti från En natt i Moskva?! Jag sjöng den i skolkören på mellanstadiet, men så oväntat bra den passar här. 

Medan Recall The Sin passerar tämligen obemärkt får Thunder In The Tower mig att undra om tyskarna hyrt in en pårökt manskör. Jag får inte riktigt grepp om den, det är så många olika skilda röstinslag att det påminner om en tecknad film och till sist är jag avgjort irriterad.

Back Off passerar smärtgränsen för hur länge jag står ut med Udos röst i ett svep och även om det är snabbt känns det inte särskilt livfullt, snarare malande. Här någonstans börjar jag inse mina öron ska avnjuta U.D.O i något mindre portioner. Friends Will Be Friends är visserligen snäppet mer melodisk, men bara glimtvis. Så fort det kommer sångpartier börjar jag tänka på laxoberaldroppar. Det är nästan så att jag skäms över mig själv som får sådana associationer till herr Dirkschneider. 

Men State Run Operation - vilken naggande god inledning och körinslagen ska vi bara inte tala om! Jag älskar kontraster och kören är späd som sommargrönsaker. Måste höras, jag kan helt enkelt inte göra någon bra beskrivning, mer än att det är den självklara favoriten såhär långt.

Danger. Vad påminner det här introt om? Ja! The Green Manilishi (with the Two-Pronged Crown), förstås! I övrigt är talpartiet överflödigt eftersom karln redan profeterar mer än sjunger.

Så kommer Ride The Storm som är bekväm, för bekväm. En soffa man kanske inte har så roligt i, men är för lat för att resa sig ur. Solot kan dock generera ett och annat fotstamp.

Jag har redan dansat boogie woogie till Ghost, så varför inte U.D.O? Cut Me Out är så oväntad att jag börjar skratta för mig själv. Lidandet är över, förlösningen sköljer över oss och vi har hämtat andan, så nu ska här skakas loss. O-körinslag? Är vi på romantisk båttur med privat gitarrknäppare i månskenet, eller flamencofest inpå småtimmarna?

Svajigt, men charmigt. Klart att Holy gör sig förtjänt av schackrutor. 

Fredagsfika: Uriah Heep

Varför det är just Earl Grey-te och chokladboll som passar bäst till Easy Livin' (2007) har jag ingen aning om, men nu är det så och det serveras på en vackert broderad duk. Det här är egentligen inte en skiva som är helt ny för tillfället, men med tanke på att jag hörde Uriah Heep för första gången i slutet av maj i år, så torde den passera som mycket lämplig kandidat för en fredagsfika. 

Det första som slår mig när inledande Gypsy drar igång, är egentligen samma som första gången: det här låter som något min moster hade kunnat spela in på ett av de där blandbanden hon gjorde åt mig. Gjorde hon det? Orgeln ger omgående kyrkstämning och sedan kommer det där... slamret. Inte ett sådant där helvetiskt störande slammer, nej då. Det är bara ljuvligt olycksbådande och i kombination med aah-kören är det som en ovanligt trivsam domedagsstämning. Fråga inte varför, den här skivan är överlag svår att sätta ord på. 

Sedan kommer vi till ett mysterium jag lär grubbla över ett tag: Hur kommer det sig att en låt på åtta och en halv minut kan kännas för kort? Lös det om ni kan. The Golden Palace är en låt med ett ganska högstämt intro som tilltalar min violintarm och efter ganska exakt 2,50 smygande minuter får jag någon form av religiös uppenbarelse. Det är så mjukt, sprött som ett knäckflarn och det gör nästan ont när en flöjt kommer in och går vidare, lyfter upp, upp, upp tills allt samlas ihop igen och mattas ner... Det kan väl inte ta slut nu?!

Nej, det gör det givetvis inte. Sweet Pretender tar vid, en bra bit från andra spåret och för snarast tankarna till dans. Den socialt obekväma sidan av mig tycker att det är lite för käckt, men gissar att det säger mer om mig än den studsiga låten. 

Question är det marigt att gå in på, med tanke på att den fick mig att börja gråta första gången jag hörde den - och jag gråter väldigt sällan. Den har en uppbyggnad som av någon anledning slår an en extremt sentimental sträng hos mig. Akustisk gitarr, pianoslingor och den där keyboardmattan... Det är första låten jag hörde med Uriah Heep, och jag var inte direkt beredd på vilken effekt den skulle ha. Turligt nog för stämningen spär inte Wizard på mitt lilla sentimentala sammanbrott, utan har ett trivsamt lunk och går sedan över i Circle Of Hands, som är rakt igenom oemotståndlig, även om den bråkar en hel del med mitt sinne för ordning. 

Liksom under andra spåret, löper Easy Livin' risk att bli lite för äppelkindad för min smak, men det blir faktiskt aldrig fånigt. Däremot får den mig att omedelbart börja vicka på både tår och höfter. Ingen låt för stillasittande, iallafall inte för mig. Kören ger mig nostalgikänslor av något slag, men varifrån har jag inte en aning. Look At Yourself är svår att beskriva som något annat än stökig, det är så många olika ljud att min tämligen splittrade skalle inte klarar av att fokusera tillräckligt bra för att få någon ordentlig uppfattning. Jo, det är lite som att betrakta mig själv... det blir jobbigt efter en stund.

Stealin' är liksom spåret innan en liveversion med en något smygande orgel och en o-kör som får mig att le, medan Sweet Sugar har i största allmänhet jävligt snygg gitarr med ett oemotståndligt solo, medan min kära sambo sammanfattar det såhär när han passerar förbi: "Det här är gubbrock!"

De första sekunderna på Against All Odds låter otroligt fåniga, men vilket ljuvligt stök det går över i! Om någon har dansat framgångsrikt till den här, så upplys mig hur ni gjorde. Mitt i låten börjar det dessutom åska ute - det är nästan passande. Aah-partierna i sången har jag inga ord för än, men hade jag några så vore de antagligen superlativ. Dream On är en mjukt plockande ballad som fastnar något på grund av de disharmoniska stämmorna, men lämnar inget omedelbart avtryck.

Feels Like har ett något avvaktande intro för att sedan nå lite för nära käckhetsgränsen och så tona ner sig igen. Det är inte för tjatigt eller bekvämt, inte ointressant, bara alldeles för många intryck i en och samma låt för att min skalle ska lyckas reda ut dem. Jag brukar få samma känsla av filmer jag ser för första gången, med många nyckelkaraktärer: jag behöver se dem fem-tio gånger till innan jag begriper saker och ting. 

Sista spåret, Devils Daughter, är stökig och gungig nog för att jag ska börja digga med kroppen omgående, men vad är det som händer knappt två minuter in? Tempobyten förvirrar mig alltid och att försöka få ihop kaskaderna av toner från keyboard och gitarr hade varit omöjligt utan basen att luta sig mot. Kandiderar de till en hemlig tävling i att skriva det officiella ADHD-soundtracket? 

Om jorden hinner gå under innan jag fått bättre grepp om den här tekoppen så kommer jag att bli ytterst missnöjd. Påfyllning, tack. Jag är ju nykär. 

Fredagsfika: Running Wild

Kategorin Fredagsfika var från början tänkt att bestå av min lilla samlings äldsta heavy metal- och hårdrocksalster, exempelvis Scorpions, men istället ska den utgöras av förstagångslyssningar av skivor. Running Wild, som stoltserar med elva album i min sambos skivsamling, är inte nya för mig, dock har jag aldrig hört deras dubbla liveskiva från 2002 förut, och det är den som serveras till brysselkex och juice idag. 

De inledande tyska hejaropen i March Of The Final Battle försätter mig omedelbart i en känsla av välbehag. Running Wild spelas med jämna mellanrum i hushållet och svag som jag är för allt som luktar krigsformationer före 1750, får jag passande nog marschryck och ser imaginära värjor och fjäderplymer framför mig. 

Med tanke på den episka inledningen, känns det snopet när Welcome To Hell bitvis känns mer bugg än metal, men det tas snabbt igen i Bad To The Bone, som känns som en roligare version av Iron Maiden under däck, med riff så medryckande att det nästan känns löjligt. Mixen är dock inte den bästa, för publiken verkar stundtals obefintlig.

Lead Or Gold kan vara en de första RW-låtar jag hörde, och nu hörs även sången bättre, om ej publiken. På sätt och vis är det lika trivsamt som att läsa om en bra bok som inte hör till favoriterna, men väl till bekvämligheterna och att riffet låter som ett truppdansparti gör ju inte saken sämre. Ride Of Storm får upp farten ordentligt med bombastiskt dubbeltramp, även om riffen blir sega efter fyra minuters ihärdiga skalövningar. 

Introt på When Time Runs Out genererar ett leende som håller låten igenom. Det är helt enkelt lite knullvarning på det här stycket med melodiska solon som just tack vare sin enkelhet, gott hade kunnat vara lite längre. När sedan The Brotherhood, efter lite mellansnack som sex års skoltyska inte kan reda ut, smälter jag ihop av salighet över spinetten och gitarrsolon som lyfter en annars tungrodd låt. 

Soulless delar den segheten först med rätt plastiga trummor, även om sången är mer kraftfull och det tar ett tag innan den lyfter - men när den väl gör det så är det svårt att inte sjunga med. Blazon Stone, som avslutar första skivan har inget som sticker ut alls. Samma skalor, samma dubbeltramp och samma tunna sånginsatser från publiken. När första skivan går mot sitt slut har jag svårt att hålla koncentrationen uppe. 

Nummer ett på skiva två är Crossfire, som jag direkt kategoriserar som fullt godkänd bakgrundsmusik, vilket är ett bra betyg från någon som avskyr bakgrundsljud, men det förbaskade trumsolot som följer låter som inledningen på min mammas gamla gympakassett med Susanne Lanefelt. Finns det någon som gillar trumsolon på riktigt, förutom trummisar? Någon?

Tysk-engelskt mellansnack innan Kiss Of Death som har ett välklingande solo, men i övrigt inte sticker ut särskilt mycket. Inte för att det ska göra det heller. Man lyssnar inte på Running Wild för att få nya uppenbarelser var femte minut och även om sånginsatsen lämnar lite i övrigt att önska på de högre tonerna, så är den absolut inte dålig - faktum är att inget spår är rakt igenom dåligt här. Uaschitschun är en sådan där låt som "bara är". Bra, men ingen jag skulle kunna peka ut. Och kan publiken, när den väl hörs, inte skrika något annat än Rock 'N' Rolf? 

Vid Unition börjar det kännas som att jag kan det här nu. Det trivsamma går mer åt det malande hållet, i synnerhet som låten är över sex minuter lång och inte bjuder på något nytt. Victory varken lyfter eller sänker och Rock 'N' Rolfs röst börjar låta ansträngd. Min koncentration börjar ge vika, och jag noterar att publiken drar till med en variant av dumskallarnas signaturmelodi när segervittringen klingat ut. Låt bli!

Prisoners Of Our Time tycks egga upp sångaren igen och det biter lite mer nu, men live är inte Running Wild den underbara evighetsmaskin som kan upprepa sig till döds och aldrig tråkar ut mig. Det är treackordspartierna som är bäst här, och det bär mig emot att säga.

Men än finns det liv. Efter några eggande små rop från Rock 'N' Rolf blir det äntligen ett stycke där jag känner av basen ordentligt: Purgatory. Introt är som en rad av spröda mormorskakor: gammalt recept - nybakad smak. Gitarrerna sticker inte ut alls, snarare är de som raksömmar innan det goda naggandet börjar igen. Jag myser.

På Soulstrippers verkar Rock 'N' Rolf vara i mer behov av koffein än jag, för han låter onekligen trött och ljudet är lite bubbligt. Det är trots allt artonde låten på spelningen, så jag saknar inte förståelse. Under Jolly Roger är, icke förvånande, sista spåret och de väntade galopptakterna drar igång. Jag står kanske inte beredd att dra sabeln, men stå i fören och se nonchig ut går bra det med.

Publiken hörs genomgående alldeles för dåligt för att kampandan ska infinna sig på allvar, men jag viftar ohjälpligt med vänsterfoten båda skivorna igenom iallafall. Vad vore livet utan tysk metal?

Fredagsfika: Scorpions

Tysktextad kaffemugg är det självklara valet när det är Scorpions World Wide Live anno 1985 som knackar på dörren. Grottinnehavaren var inte mer än två år när åttiotalshärligheten med de stiliga mustascherna och den nasala sången spelades in, och om jag inte är helt ute och cyklar så tiggde jag till mig den av pappa under en semester när jag var i trettonårsåldern. 

Efter inledande Countdown sparkar Coming Home igång med en entusiastisk publik som ger Klaus Meines tyska accent den uppskattning den förtjänar. Jag älskar den brytningen, det är något med tyskan... Ilande gitarrer löper över i den mer taktfasta Blackout med sitt första, nästan omärkliga solo och den andra, mer drillande fingerlöpningen. Texten lämnar en del i övrigt att önska, för efter ett tag blir det en smula tröttsamt att höra tio upprepningar på låttiteln.

Big Boys Running Wild är ett handklapparstycke av rang utan några större utsvävningar, alldeles lagom trivsamt rockig på ett sätt som man blir överlycklig av när man överraskas av den i kombination med alkohol vid ett oväntat tillfälle. I nyktert dagsljus är den mest smålustig bara för att den är från 80-talet och parasiten 90-talsironi är aldrig långt borta.

Mer handklappning blir det i Loving You Sunday Morning, som bitvis påminner starkt om Judas Priests Heading Out On The Highway, om man byter ut  Halfords betydligt mer taklyftande "before I fall" mot  Meines "wabba-wabba-wabba", vilket jag gärna hade gjort.

Gitarronani blir det i Make It Real, vilket skämmer en i övrigt trevlig rocklåt och i kombination med Meines röst gör det hela alldeles för gällt för min smak. Gitarrerna tar över så pass mycket att det ligger farligt nära gnällgränsen, så när Big City Nights tonar ner ljudet ett par snäpp är man direkt lättad, för sången kräver en mer matt bakgrund för att komma till sin rätt. Solot smälter in betydligt bättre och hör till skivans bästa. Risk för handklappning föreligger. 

En välbehövlig tempoväxling kommer i sångbefriade Coast To Coast (en titel som även Europe har på Out Of This World) och det gör att gitarrerna landar bättre. Efter ett föredömligt kort mellansnack bjuds vi på den akustiska smörkolan Holiday med både publikkör och stämsång som "aktiv nedtrappning" innan det går över i total hjärtesorg i Still Loving You och det är dags att höja tändarna (eller mobiltelefonerna som en av Scorpions landsmän, Edguys Tobias Sammet, deklarerade i Sao Paulo 2006...) En tysk pärla bland ballader.

Så släcker vi tändarna och börjar flå handflatorna igen. Rock You Like A Hurricane med lagom sinnesslö text är en bra övergång från balladerna, men någon direkt fart är det inte frågan om. Den kommer istället i höftvickaren Can't Live Without You, även om titelraden försvinner mystiskt och det återigen blir mer nasalt än vad som är bra för hälsan. Den hade med fördel kunnat kortas ner.

The Zoo injicerar en dos blues i den allmänna yran medan No One Like You har en form av höjdväxlingar - jag har inget bättre ord för det -  i sången som jag verkligen gillar. Svårt att förklara, så sök upp låten och se om ni förstår hur jag menar. 

Dynamite var säkert en fullt godkänd avslutning för de som var på plats under konserten för tjugoåtta år sedan, men på skiva är den rätt trist efter de första tre minuterna - och då är det över fyra minuter kvar.

En glädje att återupptäcka i skivstället, inte minst för att den tack vare kärleksfull omvårdnad inte ens hackar efter sjutton år. Om jag hade gillat öl, så skulle det förmodligen vara min mest nostalgiska ölsveparskiva.

Fredagsfika: Megadeth

Jag övervägde att inta kaffet i sambons mugg med Übermensch i blå bokstäver, för att känna mig mer i samklang med Dave Mustaines antydda personlighetsdrag, men jag sparar den till några melodiska tyskar istället och avnjuter mitt svarta guld i en klassisk kafferepskopp istället. 

1994 är året och Megadeth är bandet, albumet heter Youthanasia och jag hör det för första gången. Överraskande melodiskt, är min omedelbara respons efter de fyra första spåren och om det inte vore för att karln låter som om han har magknip så hade det varit riktigt njutbart. Sången beskar dock till det onödigt mycket. En del sångare kan låta klagande utan att det går över i gnäll, men den balansgången klarar inte Mustaine.

Elysian Fields sätter lite välbehövlig fart på kalaset, även om kören gärna hade kunnat undvaras tillsammans med gruppens överdos på blues. När sedan Killing Road gitarrmässigt är en ren njutning, så begriper jag inte varför tempot ofrånkomligen måste dras neråt... i varje låt. Blood Of Heroes pendlar mellan gungig och irriterande och Family Tree känns mest som något man ska ta sig igenom.

Basgången är det som räddar titelspåret från att skäras sönder av gitarren, I Thought I Knew It All formligen stinker blues och Black Curtains gör tyvärr inte mycket för att åtgärda den saken. Missförstå mig rätt: jag gillar blues, men det har en tendens att göra metal förbaskat tungrott om det blir för mycket av varan, och utan Mustaines handlag med gitarren hade det bara låtit misslyckat - trots överdosen.

Avslutande Victory känns precis lika ojämn som resten av Youthanasia. Det är som om den består av stycken och stumpar som många gånger är riktigt bra, men inte riktigt passar ihop med varandra. Jag kommer kanske att uppskatta skivan vid senare försök, men just nu är intresset påfallande ljummet från min sida. Och ja: jag är medveten om milstolpar hit och The Big Four dit, men störst för andra behöver inte vara störst för mig. Påtår avböjes.