White metal - en blodig historia

Det är i vanlig ordning pinsamt längesedan jag lade upp något mer matnyttigt här. Till och med en utsvulten, bengnagande och insektsslukande Gollum klagar över på bristen på märg att suga i sig från de ben som den här bloggen står på. Det fina med metal är ju dock att det där med livlighet, livsglädje eller ens liv som sådant, inte är nödvändiga teman när det ska skapas musik, så åt helvete med både dagsljus och glättighet en liten stund och låt mig berätta om Herrens egen skapelse Behemoth, genom ett citat ur Jobs bok:

"Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs såsom en oxe. Och se vilken kraft han äger i sina länder, vilken styrka han har i sin buks muskler. Han bär sin svans så styv som en ceder, ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår. Hans benpipor äro såsom rör av koppar, benen i hans kropp likna stänger av järn. Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära."

Behemoth - Messe Noire (2014)

Nu är jag inte direkt lagd åt det profetiska hållet. Inte ens som nybliven, 19-årig katolik kände jag mig särskilt intresserad av vare sig förutsägelser, tungotal, pompösa liknelser eller kampen mellan gott och ont. Nergal är på det sättet förmodligen en betydligt mer seriös troende än jag, eftersom han iallafall har anständigheten att tro på Satans värderingar och stå för det, medan jag knappt vet vad jag tror på längre och njöt storligen av Behemoths spelning på Metallsvenskan, samtidigt som jag förmodligen skulle springa för livet om jag blev erbjuden att se en spelning med Jerusalem. 

Ja, det är såhär min hjärna funkar. Fråga inte varför, för jag har själv grubblat på det i evigheter och ännu inte kommit fram till någon slutsats. Kristen metal gör mig spyfärdig. Behemoth och Watain ger mig glädjerysningar. Jag välkomnar den som vill att försöka dämpa min olust inför white metal. Faktum är att jag ska göra ett försök själv här och nu:

Jerusalem - City On Fire (1994)

Tro mig, jag försöker verkligen. Men jag hatar det. Hat är inget ord jag brukar använda, men nu gör jag det. Det här gör mig illamående, men inte som när jag skrämdes av black metal i början. Det här gräver djupare, som om musiken är ute efter att tala om vad som är rätt och fel att tycka, tänka och känna, utan utrymme för individualitet eller förnuft. Bibelinspiration, evangelisk frälsningsberusning och renons på svärta, så länge det inte har med en eventuell evighet i Lucifers tuggande käftar att göra, förstås. 

Kanske beror det på att jag inte tar black metal på allvar på samma sätt. När jag hör white metal, så ser jag hela vår blodiga kyrkohistoria framför mig. Alla människor som har dött för att "den goda sidan" så ofta föredrar Moseböckernas öga för öga, istället för Jesu krav på att älska våra fiender och vända andra kinden till. Jag ser likhögar, hat och intolerans där de som spelar och lyssnar på white metal ser godhet och ljus. Jag ser en ofantlig maktapparat, som försöker låtsas som om den är i underläge i en "avkristnad värld" och rader av vita män som sällan har upplevt hur det är att vara i verklig minoritet, utan tror sig vara det för att fler röster än deras börjar tas på allvar. Och är det något den här Grottmänniskan avskyr, så är det när en tusenårig norm intalar sig själv att den är utsatt, när den i själva verket aldrig vågar granska sig själv på riktigt.

Uriah Heep - Look At Yourself (1971)

Jag skulle gärna se lite mer påfrestande självrannsakan hos mänskligheten. Både hos hårdrockare och ännu ej hårdrockare. Världen är inte svartvit. Musik kan trigga dina känslor, men kan aldrig hållas ansvarig för dina handlingar om du är en vuxen, myndig människa. Alla som sjunger halleluja är inte goda och mörkret finns i oss alla. Behöver du en kristen, satanisk eller nationell stämpel på musik för att du ska kunna lyssna med gott samvete, så är du alldeles för rädd för dig själv, andra människor och världen i stort för ditt eget bästa. 

Mitt behov av att slippa höra white metal är säkerligen precis lika illa, men jag kan alldeles för mycket om kristen historia för att kunna blunda för det faktum att vi kristna inte har rätt att gnälla och gny över att vårt nästan tusenåriga grepp om västvärlden knakar i fogarna. Självklart ska de som vill spela white metal, det är inte det saken handlar om. Problemet är att vita, kristna män har varit norm alldeles för länge, för att de ska kunna vara radikala - vilket rätt många av dem tycks tro sig vara. 

Låt mig i egenskap av svensk kvinna, katolik och hårdrockare upplysa er om att ni inte är radikala. Inte någonstans. Kristen metal blir aldrig något annat än en bekväm, nedsutten fåtölj för evangeliska troende för mig. En trygg hörna för barn och ungdomar att lyssna på något hårt, utan att behöva utmanas i sina tankegångar. För jag antar att det ännu inte har gjorts någon konceptskiva som fokuserar enbart på alla grymheter som grunden för "livets och ljusets metal" har ställt till med genom åren?

Nej, för sådana obehagligheter överlåter ni åt sataniska black metal-band istället, så slipper ni solka ner er pastellfärgade godhet med tortyr, mord, stöld, våldtäkter, vandalisering och masslakt i Gud namn. White metal, my ass. Döp om er genre till red metal och visa att ni kan "den goda sidans" blodiga historia, så ska jag överväga att kalla er radikala. Kanske.

Balanserat blodbad och skräckslagna reptiler

Jag har ett osunt förhållande till stress, nya intryck och bekvämlighet. För mycket eller för lite av allt är min olåt till melodi. Balans är en myt, som jag och min Sonata Arctica-lyssnande civilingenjör till bästa vän brukar säga. Att man sedan likt förbannat strävar efter att uppnå härligheten, är en helt annan sak. Idag blir det ett något överdrivet soundtrack till dagen, eftersom mitt intresse för att leta upp ett stiligt verk om näsblod och tandköttsgnagning just nu ligger på en mikroskopisk nivå.

Bloodbath - Bathe In Blood (2002)

Ibland roar jag mig med att leta upp passande metal till olika sinnestillstånd eller små vardagshändelser. Helst låtar jag inte har hört förut, förstås. Bloodbath hör inte till de band jag har trillat över tillräckligt ofta för att fastna och därför är det avgjort trevligt när man får utdelning på första klicket. 

Ett annat death metal-band som jag har haft mer ögon än öron för, är At The Gates. Det här kan vara en av de första death metal-låtarna jag hörde, på SVT dessutom i Jukebox Hårdrock Special 2001. På den tiden spelade en del av oss in saker på video fortfarande och vårdade dem ömt, eftersom Youtube och Spotify låg på fantasifosterstadiet och det fanns något som hette "nu har du haft datorn en halvtimme, så nu är det min tur annars säger jag till mamma". De här flängande, röda rastaflätorna har dinglat framför mig så fort jag tänkt "svensk döds". Min katt var inte särskilt imponerad när jag lyssnade på det här i min deprimerande studentlägenhet. Den föredrog Manowar redan då.

At The Gates - Blinded By Fear (1995)

Hur det nu är, var det stresshantering jag började gnälla om. Att jag föll som en fura för Keep Of Kalessins nya album är ingen hemlighet, men att Reptilian (2010) visade sig ha en ljuvlig ballad var en oväntad överraskning. Kören får mig att le av välbehag.

Keep Of Kalessin - Dark As Moonless Night (2010)

Det bästa med metal, är att det finns något för varje tillfälle. Steget från blodbad, fruktan och mörka nätter till en något ljusare nocturne är inte särskilt långt. Nightwishs album har, sedan Tarja Turunen fick sparken, inte hört till högtidsstunderna i mitt lyssnande. Det här nya stycket är klart godkänt, men innehåller inget ett Nightwish-fan inte redan har hört ett otal gånger. Just för att jag i grunden inte är något större fan av för mycket förändringar, är det lite oroväckande att det här spåret känns passabelt för att vara Nightwish. Blir det inte roligare än såhär, kan jag vara tacksam för att jag inte har räknat dagarna till skivsläppet. Mitt tandkött är redan buckligt nog som det är.

Nightwish - Sagan (2015)

Årets andra skiva: Keep Of Kalessin

Årets andra recension för Crankitup behandlar en norsk trio, som inte blev känd för Grottmänniskan innan den dök upp på Cranks recensionslista. Här är Keep Of Kalessin och alla anledningar till varför du inte ska missa deras nya album.

"Var inte rädd för mörkret"

Hösten nalkas, majoriteten av alla som talar om det gör det med mulen uppsyn och klagande stämma. Själv har jag längtat sedan semestern började, runt midsommar. Inte för att jag missunnar folk möjligheten att fylla på energidepåerna och livslusten. Det är bara det att min egen smälte ihop och rann ut av sommarvärmen.

Men nog om det. Grottmänniskan är tillbaka med nytt och gammalt, lika gnällig som förr och förhoppningsvis lite mer närvarande (men räkna inte med det). I skrivande stund ljuder Sabaton i lurarna - ett band som jag i vanlig ordning ser till att kolla in långt efter att de har slagit igenom. När jag tänker efter har jag nog bara "hängt med i tiden" på bloggen när jag lyssnade in Children Of Bodoms, Sonata Arcticas och Watains senaste studioalbum. Annars vet min lilla läsarskara att här upptäcks musiken i precis vilken ordning som helst. En tid framöver ska det bli krönikor igen och eftersom det fjärde ovan nämnda bandet gör sitt bästa för att hålla sig på skuggsidan, så ska vi prata om mörker.

Sworn To The Dark (2007)

När jag var liten var jag brutalt mörkrädd. Skräckfilmer vågade jag inte se förrän långt upp i tonåren och såväl finska troll som svensk black metal har skrämt slag på mig till den grad att jag mailade Mattias Marklund och frågade hur pass farligt hans Vintersorg var. Inte särskilt, visade det sig. Ingen nazism, ingen människooffrande hedendom eller djävulsdyrkan. Efter att ha blivit lugnad, lyssnade jag ofta på dem när jag åkte de sju milen till kyrkan på lördagarna för katolska studier. Av någon anledning var diakonen jag studerade för inte alls intresserad av min upptäckt.

Idag kan jag skratta åt det, men faktum är att jag skulle vilja uppleva den där skräcken igen. Leta upp en skiva och känna den där molande avsmaken inför omslag, logga eller texter. Lyssna och vilja värja mig. Känna mig hotad, bli kränkt och tjura tills jag inte kan bärga mig, utan måste höra det igen.

Band, särskilt de vi älskar mest, kommer undan med mycket. Inte för att fansen inte bryr sig - tvärtom - utan för att man bygger upp en relation till dem. Vintersorg är ett otroligt viktigt band för mig, just för att de var först med att leverera ett genuint, skärande obehag. Tillsammans med Finntroll hör de till mina små utbrott av moralpanik, men den sortens panik brukar inte hålla i sig särskilt länge hos mig. Att bli rädd är en sak, att fortsätta vara det på ren trots förtjänar däremot dumstrut.

Istället för att skjutas åt sidan helt, fortsatte alltså Vintersorg att utgöra en lockelse. Uppenbarligen fanns det något slags hålrum som kunde fyllas av fjällbäckar, svält, offerriter och gutturalt morrande. Kontrasterna mellan dem och mina religiösa texter och hymner, var alldeles för intressanta för att jag skulle kunna låta bli att lyssna. Att kunna bli hotad av någonting så harmlöst som snurrande plastskivor provocerade mig bortom all rimlighet, så jag såg till att lyssna på dem och läsa texterna tills jag inte bara slutade vara rädd, utan lyssnade med förtjusning.

Svältvinter (1999)

Mörker och rädsla är en naturlig del av livet. En del får uppleva alltför mycket av det, andra slipper undan så lindrigt att man häpnar. Det är ofta de senare som börjar oja sig över våld, död och ångestvrål på skivor och scener. Skräcken inför alla de känslor, tankar och uttryck som vi inte vill kännas vid, avfärdas smidigt som våldsglorifiering, destruktivitet eller barnslig provokation. På så vis slipper man utmana sig själv och kan istället skjuta över ansvaret för skräcken på någon annan. Är man dessutom tillräckligt känd för att bre ut sin skräck i media, är det förstås extra skönt. Istället för att stanna upp, ta sig tid att lyssna och undersöka vad det är man känner så får man rasa av sig, svepa om sig den rättfärdiges indignation och slippa erkänna vad man verkligen är rädd för. Emellanåt med stygga små konsekvenser som man kanske inte hade räknat med...

Rätt ofta är den där skräcken förpackad i inbillad omsorg om andra. Barnen. De ensamma. De psykiskt instabila. Alla de där som, till skillnad ifrån ordentliga, sakliga och sunda personer, inte kan skilja mellan dikt och verklighet. Ett mycket smidigt sätt att få vara den som pekar ut fulheten, utan att behöva säga som det är: "Vad barnen och de oordentliga känner vet jag inte, men om jag som är vuxen och klok inte gillar det här, så måste det betyda att dessa arma stackare blir skräckslagna, och det måste vi sätta stopp för." Att behovet av sådan musik med stor sannolikhet uppstår genom vuxna och ordentliga människors oförmåga att lyssna på trasiga människor som behöver prata, tycks inte ha föresvävat dem för en sekund.  

Jag avfärdar absolut inte rädsla för musik. Tvärtom. Musik utgör en enorm kraft och kan framkalla så många olika känslor beroende på vem som lyssnar, vart hen lyssnar och i vilket sammanhang. Jag kan självklart aldrig förklara fullt ut för någon vad jag upplevde när jag hörde Uriah Heeps "Question" första gången, eller varför jag inte kan åka förbi vissa platser utan att få "Fade To Black" på hjärnan och hamna i en omedelbar, om än tillfällig, melankoli. Inte heller kan jag presentera mina mest älskade låtar om död, ensamhet, hat och frustration för någon som visserligen har frågat, men helt uppenbart inte vill utmana sig själv.

Som avslutning på det här inlägget vill jag därför lyfta fram en människa som inte var rädd för mörkret. För någon vecka sedan gick jag på bussen hem från jobbet. Jag hade lurar i öronen, var skittrött och min sociala kompetens låg i nivå med en lättretad katts. När så någon tog tag i mig, bakifrån dessutom, fräste jag ur mig ett "Vad?!" i en ton som kunde få mjölk att surna.

Det visade sig att den som stört mig i friden bara ville fråga om jag kunde tänka mig att åka gratis på hennes busskort, eftersom hon egentligen hade rätt till en ledsagare som inte var på plats. Kunde jag tänka mig att åka gratis och hålla henne sällskap de fem minuterna till sjukhuset?

Rejält skamsen över mitt utbrott bad jag om ursäkt och gjorde henne sällskap. Hon berättade att bussturer gav henne ångest och att det hjälpte att prata med någon. Sedan pekade hon på min mp3-spelare. Vad lyssnade jag på? Metal. Ville hon lyssna? Innan jag steg av hade hon bett mig skriva ner, inte bara det hon hann höra, utan en hel lista med band som påminde om det hon hört.

Egentligen var det fantastiskt. En vilt främmande människa satt och pekade på papperslappen, bläddrade på mp3-spelaren och utbrast "skriv! skriv!" med jämna mellanrum. Innan jag gick av synade hon lappen och tittade på mig.

"Du vet, jag gillade det där första bäst... vad heter det nu? När de vrålar sådär?"
"Growl?"
"Just det! Det känns så jävla bra i en."

Här är lite av det hon hörde och jag behöver väl knappast påpeka hur rörande överens vi var?

Askans Rike (1999)

Hade jag inte utmanat mig själv med musik jag skrämdes av, skulle jag inte ha haft det där samtalet. Människor som skräms av mörker, inre eller yttre, glömmer nämligen en mycket viktig sak. Har man vandrat i det tillräckligt länge, vänjer sig sinnena så småningom och hittar utvägar som inte syntes medan man hade starkt ljus omkring sig och bara behövde traska vägen fram. Det är den funktionen som "destruktiv" musik kan fylla, i synnerhet när du får dela den med någon. 

För ingen är väl så omänskligt dum att hen tror vi lyssnare går runt i olycklig bisterhet och planerar häradståg mot folk som ser ut att ha det trevligt i onödan? Jo, förresten. Det gör det säkert. 

Fördomar, tips och semesterplågor

Semestern. Den där efterlängtade, heliga Semestern med stort s som prompt måste vara minst fyra veckor lång och innehålla 95% brännande sol för att räknas, är slut. I mitt fall var den två veckor lång och paniken kom redan efter en vecka. Förra året visste jag att jag inte klarade fyra veckor på raken, i år insåg jag att jag inte klarar två veckor heller.

Drömmen hade förstås varit en pensionatsvistelse, av något slag. Strukturerade dagar med ljudet av en gonggong till måltider, magiskt bäddade sängar och några beskäftiga människor som styrt iväg mig på diverse aktiviteter jag garanterat orkat med. Skivinköp, biblioteksräder och annat trevligt.

Egentligen hatar jag inte att ha ledigt, jag avskyr bara innerligt att jag inte klarar av att vara ledig i mer än tre-fyra dagar utan att börja yra runt som en osalig ande. Att jag aldrig får ledigt från mig själv. Lägg till sommarvärme, gärna med riktigt stark eftermiddagssol eller åskmoln som vägrar dra igång regnet i rimlig tid utan smiter om runt bröstet som en alldeles för liten skjorta. Fy fan. Värmen gör min hjärna opålitlig, att skylla på just hettan när dumheter begås är populärt, så vad passar då bättre än det här:

Heat of the Moment (1982)

Förutom att muttra bakom neddragna persienner och stirra trånsjukt på vinterbilder under våta drömmar om scheman, femton minus och grannar som inte spelar sinnesslöa radiohittar i jucktakt bara för att sanctum tridum juni-juli-augusti har infunnit sig, så har jag lyckats åstadkomma min första krönika för Crankitup, visiterat min käre vän i Tensta och sorterat ett par tusen metal- och hårdrocksskivor. Notera den svansprydda arbetsledaren som jag höll på att snubbla över vid mer än ett tillfälle. 

I skrivande stund är Grottmänniskan ledig från jobbet igen, men bara kort, tack och lov. Både semester och sjukdom är över (bortsett från några attacker av högfärdshosta då och då) och hon är igång med att trakassera annonsörer, etikettera flaskor och knattra fram kalenderinlägg och artiklar igen. Här på bloggen ska det också komma mer, både nya och gamla teman. Emellanåt kommer det att dyka upp inlägg från Crankitup och i övrigt är Grottmänniskans ständiga mål att kunna mer och bli bättre, samma mål som hon hade vid den här tiden förra året. Tanken är också att skivsamlingen sakta med säkert ska fyllas på, och här nedan är ett stycke från en skiva jag längtat efter i månader - och fått i present av en viss E.T.

Glissando (1996)

Ett tips av lite senare datum har Cecilia på Crankitup bistått med: Nifelheim, som jag under mina turer genom black metal-genrens gränder inte har givit tillbörlig uppmärksamhet. Jag gör härmed avbön och ber dessutom de eventuella besökare här som inte tror sig gilla black metal, att ge det här en chans. Under ett samtal om vilka band som fick in oss på black metal från början nämnde jag Vintersorg och Cecilia Nifelheim, vilket gjorde mig lite mer nyfiken på Hellbutchers och Tyrants skapelse. Även om Nifelheim rent kronologiskt ligger inom perioden för andra vågens black metal, så ligger stilen närmare första vågens band, vilket jag uppskattar mycket. Norsk black metal à la Immortal och Burzum är inte riktigt i min smak.

The Bestial Avenger (2000)

Problemet med att vara sitta och sucka över band man inte gillar, är att man kan riskera att klicka fram en låt med "ett liknande band" (heja Youtube!) och tänka lite självbelåtet att det här låter säkert lika maskätet och ruttet - bara för att upptäcka ytterligare en skatt i djupen som man vackert får skriva upp på såväl inlyssnings- som inköpslista. Att Transilvanian Hunger (1994) borde klassas som tortyrinstrument vidhåller jag (för närvarande). The Underground Resistence (2013) är dock en helt annan historia. Första inlägget efter semestern slår därför fast ännu en gång hur urbota dumt det är att klamra sig fast vid "första intrycket" av någonting. Ibland kan det till och med hända att man ändrar uppfattning om ett band just som man ska till och såga det. Darkthrone, ni vann första slaget. Semestern är slut.

Dead Early (2013)

Du som är hårdrockare...

Välkomna tillbaka efter sportlovet, som grottmänniskan har tillbringat med tidningsjobb, storhandling och hantverkarhat. Ja, jag förstår att det behöver borras ibland, men hur svårt kan det vara att sätta upp en lapp om det på anslagstavlorna som finns i vartenda hus här? Grottmänniskor som vaknar till ljudet av en borrmaskin löper en ökad risk för tjurighet under dagen, och det är inte bra när de ska prata med kunder. Ungefär såhär sofistikerade känner de sig:

Show No Mercy (1983)

Knappast herrarnas mest intressanta verk, men halv sju på morgonen efter att väckarklockan ersatts av ondskefulla hantverkare, känner man sig mer primitiv än finkulturell. Störande ljud, krånglande teknik och neurotypiska fördomar är vad som irriterar grottmänniskan mest just nu, och därför sparkar hon igång aktiviteten igen med en blandning mellan ilsket väsande, suckar och facepalms. För att inte bryta ut i alltför mycket spott och fräs, gör vi först en mjukövergång från thrashen till galgbacken:

Hallowed Be Thy Name (1982)

Aaah... Tack, Steve Harris & Co! Nu börjar grottmänniskan till och med vicka på tårna, så det här ska nog lösa sig och därmed börjar vi närma oss kärnan i det som stör henne mer än borrmaskiner just nu: nämligen neurotypiska fördomar. Om du inte vet vad det är för något, så behöver du inte känna dig det minsta dum, för jag kan förklara: Neurotypiska personer är alla personer som inte har någon form av autism, ADHD, Tourettes Syndrom eller andra neuropsykiatriska svårigheter. Med andra ord: jag är inte neurotypisk.

En sak som jag finner oerhört störande i neurotypiskt tänkande, är grupptänket. Jag förstår mycket väl behovet av att kategorisera saker och ting för att få en bättre överblick, och jag vet också hur trevligt det är när man träffar på andra människor som man har saker och ting gemensamt med. Att det även är nödvändigt att få hämta stöd och styrka hos andra människor med liknande intressen, erfarenheter och problem som man själv utan att samtidigt behöva förklara sig för personer som inte delar erfarenheterna, är också självklart. Det kallas socialt andrum och vare sig det gäller NPF:are, liberala katoliker eller metalheads, så är det en vila att få slippa ur stereotypiernas och konformisternas värld en stund:

Metalhead (1995)

För mig är kategorisering endast en form av sortering för att få bättre överblick och veta vart man ska leta efter saker och ting. Varje gång någon säger "du som är hårdrockare/katolik/aspergare/kvinna/ung" och sedan ställer frågor som antyder att jag är satt till jorden för att gratisutbilda pöbeln i musikgenrer, religionshistoria, neuropsykiatri, ungdomskultur och genusvetenskap medan de fnissar lite generat och vill att jag (läs: den konstiga djurarten som Jonas på Skansen aldrig berättade om) ska förklara hur jag kan leva med dessa kontraster. Jag funderar på att börja ta betalt.

Jag var länge förbryllad över det goda bemötande jag fick av andra hårdrockare när jag startade bloggen. Inte bara för att det var annorlunda att bli fullkomligt accepterad, jämfört med mina tidigare upplevelser, utan för att mina kontraster som mest mötte mild förvåning och artigt intresse. Hårdrockare av alla kön och åldrar har med få undantag bemött mig med mindre fördomar än gemene man sedan jag startade bloggen. Istället har de frågat, ofta försynt och med uppriktigt intresse, för att rätt snabbt övergå i mer väsentliga samtal om skivsamlingar, konserter och "du vet det där riffet som...".

Jag längtar efter tillfället då ett samtal om partners, barn, jobb och väder, inte utesluter sådant som andra är intresserade av. När någon frågar vad man ska göra i helgen och man berättar att man precis fick sms-avi om att en efterlängtad skiva har kommit. Att då inte bara få ett roat flin, utan en fråga om vad det är för skiva och varför man har längtat. Sådär som man själv gör när de berättar om att de "ska ut", "träffa barnbarnen", "se någon film" osv. Vart ska du? Blir de glada av att träffa mormor/farfar? Vilken film ska du se? Själv får man på sin höjd ett: "Du som ä hårrröckere. Lyssner'u på di dära Lordi?" Jag är så trött på den sortens samtal, som egentligen inte är ett samtal, utan ett meningsutbyte på två helt olika nivåer, där den som frågar mig inte har för avsikt att förstå överhuvudtaget. För jag tillhör inte hens grupp.

Transilvanian Hunger (1994)

Norsk black metal hör till de genrer jag har svårast att förstå mig på. Inte bara inom metal, utan överhuvudtaget. Därför retar det mig en smula att jag nu, när jag slår på Darkthrone på måfå, att det inte låter riktigt så överjävligt som jag ville minnas att det gjorde. Ja, sången är... svårsmält, men en fin grej med att inte fastna i genre- och principtänk och sociala fack, är möjligheten att betrakta saker och ting med lite mer humor, något färre fördomar och så sakteliga plocka ner ologiska hinder. Själv arbetar jag på min ångest över kristen metal, min lätt uttråkade inställning till sleazerocken och konsten att kunna lyssna in och låta musiken ta tid, vilket kan vara nog så svårt i en tid där delning av kändisars Spotifylistor tycks ha ersatt det egna utforskandet.

Stanna upp, ta en paus och lyssna på musik som behöver tid. (Exempelvis kan du titta förbi här i grottan ett par gånger i veckan.) Du som är hårdrockare, njut av att du kan njuta! Du som inte är hårdrockare - lär av oss.

Svedernas debut!

Nu äntligen finns Svedernas kassett Äntra att beställa för 50 kronor inklusive porto! Skicka din beställning till garde@svederna.se.

Black metal enligt Svederna

De började jamma tillsammans i en lada. Gitarristen komponerade musik nattetid på toaletten för att inte väcka familjen. Första och enda gången de har repat tillsammans var i samband med skivinspelningen och sångaren bär sin Nickelback-tröja med stolthet, vilket gitarristen sägs vara helt oförstående inför. Svederna är black metal när den är som mest oväntad.

Det är åskvärme i luften den kväll jag beger mig iväg till sommarstugan ute i Skattkärr, där Svedernas sångare och textförfattare huserar under några dagars ledighet. Jag hinner hälsa på såväl sambo som mor, samt en liten varelse i nattlinne som ska ha sin godnattkram av pappa innan det kan bli tal om något annat. Att en intervju med en black metal-musiker planeras utifrån småbarns läggtider hör kanske inte till vanligheterna, men Jonatan ”Primathor” Holmberg har inget behov av att förställa sig:
”Vi vill inte spela en roll vi inte är bekväma med, det är jätteviktigt för oss”, förklarar den glade frontmannen i flip-floptofflor sedan han serverat Tingsryd-öl och vi slagit oss ner i trädgårdsmöbeln för en, som det ska visa sig, lång kväll av black metal, politik och 90-talsnostalgi.

Enya och Bathory
”Jag och Thunarf lärde känna varandra under gymnasiet och då gick Weingroth, gitarristen, i klassen under honom”, berättar Primathor. ”Weingroth och jag pratade jättelänge om att starta ett riktigt band, vi hade ju redan spelat ihop till och från sedan sjuan.”

Thunarf är trummis/basist/gitarrist/låtskrivare, Weingroth är gitarrist/sångare/basist och Primathor är sångare/textförfattare... Glömde jag något? Att Quorthon från svenska Bathory är något av en husgud för den multiinstrumentella trion är knappast förvånande, medan influenser som Enya och Nordman kanske kan få en och annan sjuttonåring med corpsepaint och identitetskris att skruva på sig.

Var det självklart att det skulle bli ett black metal-band?

”Det var självklart senare, men om man går lite längre tillbaka så var det soul, funk och psykadelisk rock som gällde för oss”, berättar Primathor. ”Jag spelade ju redan trummor i ett annat band, så det blev att jag fokuserade på det istället, medan Weingroth flyttade ner till Göteborg efter gymnasiet.”

Så ni startade alltså bandet på skilda orter?

”Ja, jag flyttade ju till Stockholm, för Karlstad började kännas så litet. Lite Fucking Åmål, sådär”, ler han åt flytten från den lilla stad som hör till Sveriges tjugo största. ”När det andra bandet jag och Weingroth spelade i, Resolute Source, inte hade samma mål som vi, så blev det att man lika gärna kunde flytta när man inte hade bandet kvar. ”

Hur lång tid tog det innan ni bildade Svederna?

”Det gick faktiskt några år innan vi började spela ihop igen. Jag började i ett elektroniskt rockband efter ett par år, Night End Day, som jag fortfarande är med i. Vi släppte en skiva förra året på samma sätt som vi gör med Svederna nu, på nätet, och en av medlemmarna i Night End Day, Robin Larsson Asp, har hjälpt oss att spela in skivan.”

Tid att lyssna

”Oss” är Svederna och skivan det talas om är Äntra, bandets debut. Att få någon reda i flödet av namn, bandkonstellationer och genrer från den bedrägligt tillbakalutade sångaren går ungefär lika smidigt som när man försökte lyssna och anteckna samtidigt under en pedagogikföreläsning på universitetet – med den skillnaden att Svederna inte är lika flummigt. Det är uppenbart att det här bidraget till den värmländska black metal-scenen vill något med sin musik, och att det får ta den tid det tar.
”Idén med Svederna är att man ska sätta sig ner och verkligen lyssna”, menar sångaren, som på senare år har börjat lyssna på musik på ett nytt, mer intensivt sätt. ”Vi har inrett vår replokal som ett vardagsrum, så att man ska kunna sitta ner och verkligen lyssna. När vi släppte Äntra så samlades vi i replokalen, drack öl, höll käften och bara lyssnade.”

Hur viktiga skulle du säga att texterna är?

”Väldigt viktiga”, är det tveklösa svaret. ”Många av texterna på Äntra har en stark grundton mot etablissemanget”, avslöjar Primathor som, trots att hjärtat klappar för vänstern, säger sig vara extremt besviken på politiken även i det egna lägret. ”Det är samma idioter både till vänster och höger, just därför har det blivit mer nödvändigt att engagera sig.”

Musiken påminner onekligen om Vintersorg.

”Vad bra att du märkte det! Vi hade faktiskt ett parti på Eländigt Skran där vi ville att det skulle låta som just Vintersorg.”

Kaffe, glass och väggbonader
Med tanke på allt prat om soul, psykadelisk rock och elektroutflykter, så är jag förstås väldigt nyfiken på varför det landade i black metal till slut. Det visar sig att Primathor var hårdrockare som tonåring och sedan fastnade för hardcore och punk under flera år, innan han via en spelning med Cradle Of Filth sommaren 2009 gjorde en reträtt.

”Jag blev helt ’blown away’ när jag såg dem”, berättar sångaren, som via den brittiska sextetten så småningom började återupptäcka metalscenen. ”Man kan säga att både jag och Thunarf blev pånyttfödda med gamla Cradle Of Filth, Dissection och Dimmu Borgir. Vi snöade in på dem totalt och började prata om att starta ett black metal-band.”

Hur gick det till när ni spelade in Äntra?

”Det började med att vi jammade ihop i en lada på Svederna Gård. Sedan när vi bestämde oss för att satsa, så satt Thunarf uppe på nätterna och komponerade låtarna på toaletten på en akustisk gitarr för att inte störa familjen och sedan spelade han in det med trummor, elgitarr och akustisk gitarr. Vi skötte mycket via Skype och sedan spelade vi in allt i en sommarstuga i Åmotsfors. Thunarf hade redan skrivit färdigt allt, så när jag och Weingroth kom dit för att spela in sade vi att nu dricker vi kaffe, äter glass och kör.”

Skivan är, hör och häpna, inte en ”skiva” i egentlig mening, utan en kassett. Bandet har bojkottat CD-skivan, men eftersom det är dyrt med LP-skivor så har de valt kassetter istället, som de kopierar en och en.

”Det fanns inte ens att köpa kassetter i Sverige, så vi fick beställa från England”, skrattar Primathor. ”Vi vill verkligen att det ska vara en fysisk produkt, inte bara en fil på datorn, även om vi har låtarna som mp3:or på hemsidan också.”

Vi har suttit och pratat länge. Den tryckande värmen har äntligen börjat lägga sig och kvällssolen lyser mellan träden. Någon åska blev det inte, trots allt. Däremot har jag mängder av anteckningar och inspelat material med mig när jag sent omsider ska bryta upp från den vackert belägna sommarstugan och en black metal-musiker som sannerligen inte tillhör majoriteten i sin genre. När jag nämner att Svedernas bandlogga skulle vara fin som broderimönster, lyser han upp:

”En väggbonad vore skitgrymt!”

In Nomine Patris?

Jag gillar inte kristen, så kallad white metal. Jag älskar gregoriansk sång, får rysningar av Mozarts Laudate Dominum och är en hejare på psalmsång, men, och det är ett stort MEN: håll min metal borta från religiösa inslag, snälla. Precis lika lite som jag vill få politiska budskap nedkörda i halsen, vill jag få religiösa tankar i mina öron när jag lyssnar på metal. 

När jag slog upp en lista på white metalband, så slogs jag direkt av det faktum att USA för första gången någonsin verkar vara lika välrepresenterat inom heavy metal som Europa. Av 169 listade band kom 107, över 60% av dem från det stora landet i väster och i stort ser statistiken ut såhär (såvitt jag kunnat utröna, upplysningar om fel mottas självklart):

Fem-i-topp:

1. USA 113

2. Sverige 19

3. Kanada 8

4. Finland 7

5. Brasilien 5

Delade platser:

6. Norge & Australien 4

7. Tyskland & Ukraina 2

8. Polen, Ryssland, Indonesien, El Salvador, Danmark, Storbritannien & Holland 1

Sverige på en andraplats? Det mest sekulära landet i världen! (Sägs det, iallafall.) I en white metalspecial i SRM spanades kristenhetens tyngre toner in i två artiklar och Narnia, som lade ner 2010, är väl den grupp i genren som är mest känd. Musiken är det inget fel på, men - och jag är ledsen att behöva säga det - texten ger mig frossbrytningar. 

Men vad är det för skillnad på religiös klassisk musik och religiös metal, då? Jo, den förra är tänkt som en form av bön och ett sätt att ge människor en väg att möta sin Gud på. Texterna där är till för tröst, tillbedjan, lovsång, sorg, tacksamhet osv. De fyller en andlig funktion och musiken är ett uttryck för kompositörens hyllning till den Gud verket är riktat till. 

White metal är, enligt min mening, precis som vissa delar av dess nemesis black metal, en genre där budskapet går före musiken, och det är inte metal, det är 70-talstänk i stil med "det spelar ingen roll om det låter bra, så länge vi får fram vårt budskap". Med andra ord: hårdrock är ju häftigt, och om vi spelar kristen hårdrock så kommer ungarna tycka att det är häftigt att vara kristen.

(Plats för den där pinsamma tystnaden som uppstår när religion ska göras cool och ungdomlig.)

Nu finns det självklart white metalband som låter bra, men hur mycket jag än älskar psalmer, gregorianska hymner, sprudlande orgeltoner och Taizésång, så kan jag ändå inte ha någon fördragsamhet med kristna inslag i heavy metal. Det känns som att den sortens band vill tala om för mig som lyssnare vad jag ska känna, tänka och tro om verket, istället för att jag får utforska låtarna på egen hand.

Stopp och belägg, nu, kanske någon tänker. Hur var det nu med black metal? Jag kan ju tydligen lyssna på Finntroll och Vintersorg utan problem. Och Ghost! Gastarna som tackar Satan i intervjuer och dessemellan går på repeat i min grotta, hur går det ihop med min irritation mot white metal?

Det är inte särskilt konstigt, egentligen. Jag har i tidigare inlägg beskrivit hur lång tid det tog för mig att uppskatta trolljakter och asatider, och om banden haft någon form av seriös, religiös agenda utan självdistans så hade jag troligen inte orkat med dem i längden. Ghost, å sin sida, är i grund och botten en ren show, som driver med Kyrkan på ett mycket underhållande sätt. De åker popemobile och leker med mässhakar, vilket är en rätt bra bit ifrån kyrkbränningar à la Mayhem. (Jag håller på och knåpar ihop min black metalflik så gott jag orkar och hinner, och där kommer det mer om norsk black metal.)

Inte nog med att sången suger värre än när min flickkör försökte sig på de höga tonerna i Anthem (Chess), man matas dessutom med textrader såsom "for rejection of Christ, eternal consequence" i kombination med hjälpsamma bibelreferenser ifall man nu skulle råka missa kärleksbudskapet mellan verserna. Rent musikaliskt har jag inga invändningar. Believer, som kommer från USA, hanterar sina instrument väl, men sången är någon form av mellanmjölksgrowl och borde snarast få en bannbulla efter sig. 

Men skam den som ger sig, vi ska ge svenska Harmony ett försök också, som passar tämligen väl in på dubbeletiketten power/progressive metal och spelar klart gångbart om man nu gillar den sortens takter. Temat i sången nedan, Prevail, går ut på att de som inte gillar kristna/hånar kristna, minsann ska få se sina hittepådoktriner besegrade. Korsriddarna hade skämts ögonen ur sig om de hört den texten.

Jag kan helt enkelt inte ta white metal på större allvar än übersataniska black metaljönsar. För mycket ljus bländar, och jag gillar grottor. Vill jag lyssna på musik med kristet tema, så finns det en uppsjö av de mest utsökta mässor, hallelujakörer och orgelstycken från 800-talet och framåt att välja mellan - varav många dessutom gett metalscenen rent musikalisk inspiration mer än en gång... 

Sweep Picking

Det här klippet snubblade jag över i min begynnande Bodomperiod vintern 2010. Faktum är att jag redan tidigare innehaft deras andra album Hatebreeder (1999) efter att Laiho och Kuoppala formligen begått övergrepp på mina trumhinnor inne på Megahertz. Dåraktig som jag var (må Dio förlåta mig!), skänkte jag den svavelgröna godbiten vid en skivutrensning som uppenbarligen gick överstyr. Jag vet inte vad som flög i mig den dagen, men klart är att jag var besatt av en ond ande... Carola, kanske?!

Iallafall, bot och bättring följde då jag i mitt planlösa klickande fann Bodombarnen igen och intog deras skruvade mix av black,death, speed och neo classic metal. (Ja, det är nödvändigt att stapla upp de där etiketterna, för att oinvigda ska förstå hur pass varierat denna förvånansvärt stabila grupp spelar.) Children Of Bodom tillhör de band som ligger i absolut topp hos mig, alla kategorier, och jag skulle tro att risken för fler inlägg om dem här är att betrakta som ofrånkomlig, inte minst med tanke på att jag väntar otåligt på deras nya skiva.

Roope Latvala, bandets andregitarrist, är ett tiotal år äldre än frontmannen Alexi Laiho och spelade tidigare i trash metalbandet Stone, samt i numera utdöda Sinergy - även där med Laiho. Efter att Children Of Bodoms andregitarrist Alexander Kuoppola plötsligt, mitt under pågående HCDR-turnén, beslöt sig för att lämna bandet, så behövdes en tillfällig ersättare som kunde rädda resten av turnén, och det blev Roope Latvala.

Alexis spelteknik handlar i hög grad om sweep picking, en teknik där gitarristen använder sig av en glidande fingersättning istället för fixa lägen. Med tanke på att han började sin musikaliska bana med fiolspel som sjuåring, så är det inte särskilt svårt att lista ut hur han snöade in på just sweep picking. 

De neoklassiska inslagen i COB har, trist nog, försvunnit i och med Are You Dead Yet? (2005), men jag har ännu inte fått hem min hett efterlängtade Halo Of Blood (2013), så vi får se om något återuppstått på den fronten.

(V)enomenalt!

Förlåt den dåliga ordvitsen - kunde inte motstå frestelsen. Jag hade egentligen tänkt vänta med att skriva mer om Venom, men med sluttonerna i Sacrifice studsande mot trumhinnorna, så är jag helt enkelt tvungen att att dela med mig av upplevelsen. Cronos sång, tillika med hans och Mantas disträder har precis fått mig att inse varför jag aldrig begripit mig på den norska black metalscenen. Någon mer som kommer till insikt? Min mor har redan förklarat sig ofrälsningsbar på detta område, men ingen är fullkomlig.

Kitteldags i ödemarken?

I postande stund sitter jag och njuter av min återupptäckt av engelska Venom, men just det ämnet får jag avhandla vid något senare tillfälle, för nu ska vi hålla oss på svensk och finsk mark.Två metalband har lyckats med konststycket att göra mig upprörd på riktigt. Inte sådär lagom trevligt och indignerat, nej, här talar vi om rent äckel. Vintesorg var först ut - grattis! - när en artonårig "Gollum" på jakt efter metalband, snubblade över dem via den urtida sökmotorn Altavista (paus för nostalgiska känslor hos 80-talisterna) och undrade hur fan man kunde ha ett sådant namn på ett metalband.

Skellefteåduon Vintersorg hade, visade det sig, en hemsida där alla sångtexter kunde insupas när man nu inte hade tillgång till musiken - det här var före Youtubes och nedladdningens tid - och jag blev omedelbart upprörd över rader som "hillebard och slipat stål, dränkta i det tunna kristemannablod" (Hednaorden, Hedniskhjärtad, 1998) och "lavinen är själva offerprästen och drivornas stängsel dess altarhärd" (Svältvinter, Ödemarkens Son, 1999). 

Sådana texter hade jag aldrig läst förut, och jag skämtar inte när jag säger att jag mådde dåligt av dem! Men likt förbannat kunde jag inte låta bli att läsa dem... Om och om och om igen. Jag kopierade dem för att kunna läsa i lugn och ro eftersom det här var före bredbandets tid (ny nostalgipaus för de som minns ljudet av modemuppkopplingen efter klockan sex och den där kvarten man fick sitta innan det blev för dyrt).

Så jag låg på min säng och läste tills jag började tycka om dem. Inte alla, förstås, det var bortom all rimlig möjlighet, men Norrskensdrömmar var så vacker att jag till sist föll för det musikaliska också:

Därmed var mitt första tillskott från black metalscenen ett faktum och även om det fortfarande dröjde ett bra tag innan jag kunde höra Hednaorden utan att känna mig småsur, så är det helt och hållet tack vare det snabbare alstret För Kung Och Fosterland (Till Fjälls, 1998) som jag efter mycket om och men vågade släppa in den här kalabaliken i lurarna:

Till att börja med: för att kunna lyssna på Finntroll med långvarig behållning så måste man obevekligen har ett visst sinne för humor. Det hade inte jag hösten 2002 när min dåvarande kille dundrade på Rivfader (Midnattens Vidunder, 1999). Den hetsiga takten och brunstbrölet i inledningen var redan det illa nog och värre blev det när Katlas growl drog igång. Vintersorg, som jag lärt mig älska, framstod plötsligt som mysfarbrödernas riksförening bredvid detta helvetiska vansinne till olåt och när min flinande kille visade mig texterna så kände jag mig direkt kränkt.

Jag var nämligen kristen och hade redan haft tillräckliga problem med att acceptera Vintersorgs häradståg, så ni kan tänka er hur glad jag blev när trollen skar av prästen Aamunds öron i Bastuvisan (Midnattens Vidunder, 1999), eller för all del när en präst skulle tillagas på trollfest i Kitteldags (Jaktens Tid, 2001).

Faktum är att Finntroll aldrig kom i närheten av mina kristna, känsliga öron på allvar förrän 2011. Jo, det är sant! Tack vare en nyfunnen väns smak för trolltakter och vikingar, kombinerat med Youtube och en betydligt mer avslappnad inställning till kristendomskritik drog den bullriga sextetten, nu med den korta, flicksmala Vreth i frontlinjen, med dunder och brak in i min stilla tillvaro igen.

Det färska tvåmånadersalstret känns hetsigare och samtidigt mer kompakt än sin föregångare Niefvelvind (2010), men den där brassorkestern hade jag gärna sluppit och det hade nog trollen också. Mungigorna har inte fått sin rättmätiga plats alls, jag saknar det där knapriga skalet av elakhet som tidigare alltid funnits runt gruppens galopptakter. "Rivfadern" är lite för mätt och belåten och istället för en "Trollhammare" sveper snarare trollspön över folket, men visst har det sina ljusglimtar. De hade dock gärna fått vara fler - och elakare. Jag behöver band som kan göra mig upprörd, annars blir jag alldeles för bekväm av mig och hamnar man ute i ödemarken med en skock vintersvultna troll efter sig så behöver man springa och vråla - inte mysdränkas i brassorkestrar.

Dealing with blast beats!

Holy Santa Claus shit... Hur är det ens möjligt att jag inte lagt upp Bodombarnens senaste? Ofattbart. Jag hör blast beats, blast beats, blast... Underbar försmak av Halo Of Blood!