Årets fjärde skiva: Shadowquest

Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge. Här är äntligen recensionen av Shadowquests debut "Armoured IV Pain" på Crankitup!

Balanserat blodbad och skräckslagna reptiler

Jag har ett osunt förhållande till stress, nya intryck och bekvämlighet. För mycket eller för lite av allt är min olåt till melodi. Balans är en myt, som jag och min Sonata Arctica-lyssnande civilingenjör till bästa vän brukar säga. Att man sedan likt förbannat strävar efter att uppnå härligheten, är en helt annan sak. Idag blir det ett något överdrivet soundtrack till dagen, eftersom mitt intresse för att leta upp ett stiligt verk om näsblod och tandköttsgnagning just nu ligger på en mikroskopisk nivå.

Bloodbath - Bathe In Blood (2002)

Ibland roar jag mig med att leta upp passande metal till olika sinnestillstånd eller små vardagshändelser. Helst låtar jag inte har hört förut, förstås. Bloodbath hör inte till de band jag har trillat över tillräckligt ofta för att fastna och därför är det avgjort trevligt när man får utdelning på första klicket. 

Ett annat death metal-band som jag har haft mer ögon än öron för, är At The Gates. Det här kan vara en av de första death metal-låtarna jag hörde, på SVT dessutom i Jukebox Hårdrock Special 2001. På den tiden spelade en del av oss in saker på video fortfarande och vårdade dem ömt, eftersom Youtube och Spotify låg på fantasifosterstadiet och det fanns något som hette "nu har du haft datorn en halvtimme, så nu är det min tur annars säger jag till mamma". De här flängande, röda rastaflätorna har dinglat framför mig så fort jag tänkt "svensk döds". Min katt var inte särskilt imponerad när jag lyssnade på det här i min deprimerande studentlägenhet. Den föredrog Manowar redan då.

At The Gates - Blinded By Fear (1995)

Hur det nu är, var det stresshantering jag började gnälla om. Att jag föll som en fura för Keep Of Kalessins nya album är ingen hemlighet, men att Reptilian (2010) visade sig ha en ljuvlig ballad var en oväntad överraskning. Kören får mig att le av välbehag.

Keep Of Kalessin - Dark As Moonless Night (2010)

Det bästa med metal, är att det finns något för varje tillfälle. Steget från blodbad, fruktan och mörka nätter till en något ljusare nocturne är inte särskilt långt. Nightwishs album har, sedan Tarja Turunen fick sparken, inte hört till högtidsstunderna i mitt lyssnande. Det här nya stycket är klart godkänt, men innehåller inget ett Nightwish-fan inte redan har hört ett otal gånger. Just för att jag i grunden inte är något större fan av för mycket förändringar, är det lite oroväckande att det här spåret känns passabelt för att vara Nightwish. Blir det inte roligare än såhär, kan jag vara tacksam för att jag inte har räknat dagarna till skivsläppet. Mitt tandkött är redan buckligt nog som det är.

Nightwish - Sagan (2015)

Veckans skiva: Sonata Arctica

Min mer än decennielånga relation till herrarna från Kemi har inte varit sig lik sedan omruskningen med "Unia" 2007, det är bara att erkänna. Efter fyra dubbeltrampare var proginriktningen minst sagt svårsmält och trots att jag så småningom kom att älska "Unia", blev tillvänjningen med "The Days Of Grays" 2009 lite för snabb. När så "Stones Grow Her Name" kom 2012, hade min tidigare blodröda passion övergått i en godkännande nick. Exakt hur mycket av likgiltigheten som berodde på min upptäckt av landsmännen i Children Of Bodom är oklart, men givet var att Sonata Arctica och jag inte hade samma relation längre.

I en intervju med ständigt leende trummisen Tommy Portimo och keyboardisten Henrik Klingenberg 2007, förklarade de att det var slut med Ecliptica-erans speedande, och att det möjligen kunde bli en återgång till det gamla soundet om tjugo år. Istället blev det strax över sex. "Pariah's Child" öppnar, något förvånande, med den svängiga singeln "The Wolves Die Young" som sparkar igång med en positivitet jag inte hört hos bandet sedan "Winterhearts Guild" 2003.

Tony Kakko är, som alltid, en lika utmärkt berättare som sångare och tar sin teatraliska ådra till nya nivåer, medan övriga medlemmar gör... tja, det de ska. Det ständigt återkommande, härligt anklagande faderskapstemat i "What Did You Do In The War, Dad?" samlar mitt Sonata Arctica i en liten konfektask, småelaka "X Marks The Spot" är överraskande träffande och "Cloud Factory" slår något slags rekord i käckhet.

Pålitligt, högkvalitativt och... tämligen slätstruket. För sju år sedan kände jag mig förolämpad av progexperimentet "Unia", nu saknar jag tuggmotståndet - och den tyngd som "Unias" spår "Caleb" bjöd på.  

(A)live I: Sonata Arctica

Sonata Arctica

Live In Finland

2011

Tony Kakko är den förste och ende sångare jag har sett live med ett yvigare kroppsspråk än mina heta aerobicsledare på universitetets idrottsförening 2004. Keyboardisten Henrik Klingenberg påminner om en stenad hippie, Marko Paasikoski lyfter inte blicken från sin bas i onödan och längst bak befinner sig Tommy Portimo, glatt trampande som en mänsklig solenergikälla. Den ende som ger något som helst intryck av metal är Elias Viljanen. 

Sonata Arctica innehar status som första power metal-förälskelse hos mig, men sanningen att säga har ingen av mina tre konserter med dem lämnat något bestående intryck. Deras första DVD For The Sake Of Revenge (2006) var bitvis direkt pinsam med uppenbara textmissar, dålig kommunikation och en envis blyghet som aldrig riktigt släppte, så mina förväntningar på Live In Finland (2011) var avsevärt svalare. Nu när jag dammar av den för första gången på säkert ett år är det ett kärt återseende.

De fem finnarna har alltid varit ojämna live, oavsett vilka konstellationer vi talar om, men från och med Unia (2007) har de värsta sprickorna tätats. Mindre dubbeltramp och syntfanfarer, mer tyngd och fler nyanser som har gett i synnerhet Kakko en helt annan energi på scen. Öppningen Flag In The Ground är så självklar att den tycks vara över med en axelryckning, men så värmer Kakko upp den finska publiken med sina säregna gymnastikövningar under The Last Amazing Grace och svårmodiga grimaser i Juliet... och påminner mig om hur bra Sonata Arctica är när de väl tar ut svängarna. 

Bitvis är det mer teaterkänsla än metal. Kakkos kroppsspråk och röstförvrängningar är nästan för dominerande, men glädjande nog är det inte frågan om pajaskonster för att skyla över dålig form, för han är verkligen på topp här. Dock hade han gärna fått låta bli att sjunka ner på golvet under semiballaden Replica, eftersom varken Paasikoski eller Viljanen fyller ut tomrummet. 

Den här spelningen bjuder på en väldigt blandad repertoar, med godbitar från alla skivor utom Silence (2001) och det låter... bra. Det är inte riktigt rättvist att jag har "glömt" den under så lång tid, för Victoria's Secret är exakt så intensiv och svettig som den ska vara, The Misery fyller scenen med ljuv plåga och när det äntligen - äntligen! - blir en bas att tala om i släktdramat Caleb så kliver Paasikoski fram en bit. Faktum är att samtliga fem herrar tycks lossna och Kakko leder publiken i en sista gymnastikövning innan den givna avslutningen Don't Say A Word tar vid.

Jag undrar inte varför jag inte har sträcklyssnat mer på den, för lika suveräna som Sonata Arctica är på skiva, lika ojämna kan de vara live. Men kan man avsluta en konsert med joddling och en etanolvariant av Hava Nagila utan att korsa gränsen till skämskuddeavdelningen, så förtjänar man betydligt mer tid än jag har gett Live In Finland. 

Tyskland I Mitt Hjärta: Gamma Ray

Bild av Martin från mblserier.se

Denna veckas tyska kärlek har blivit sorgligt styvmorderligt behandlad av mig, och styrkt av den bekväma veckan i Fulda beger jag mig nu iväg på en blandning av återupptäcktsfärd och botgöringsvandring. Ju mer jag lyssnar nu, desto strävare känns tagelskjortan och mina fötter skaver med rätta mot den sträva marken. Vår färd startar dessutom extra tidigt, men det beror på att en annan del av mitt hjärta ska iväg till Stockholm (såklart jag kan dela på mig!) för lite finsk fägnad. Men här i grottan befinner vi oss stadigt i Tyskland även denna vecka.

Öronporr

Något biskopssäte ska vi inte till i vår tredje och sista kärleksresa genom Tyskland. Ett trettiotal mil från Fulda ligger en av Europas rikaste städer, Hamburg, bland annat känt för porrstråket Reeperbahn, de många broarna och landets största veckomagasin, Der Spiegel. Även om porr, broar och skvaller är av avgörande betydelse för mänsklighetens välmående, så är det inte därför vi har harvat iväg från Fuldas lugn till en bullrig hamnstad. Målet för färden är ett band som bildades när jag var fem år gammal och har avverkat fem trummisar på tjugofem år: Gamma Ray.

Fyndet

Som väntat hör även dessa herrar till grottmänniskans tonårsförälskelser, om än inte en lika knotande sådan som den till Blind Guardian, eller känslosvallande som för Edguy. Nej, Gamma Ray nästlade sig in i min tillvaro, med det farligaste skivomslag jag sett sedan lånet av Helloweens The Dark Ride från en klasskompis. No World Order hette hotet från skivavdelningen, som jämte tre kopierade exemplar av Insanity And Genius, Land Of The Free och Somewhere Out In Space återfinns i min samling. Och nej, jag tänker inte skämmas det minsta över de tre kopiorna, eftersom det rör sig om vrakgods från en flyttutrensning som jag mottog med stor förtjusning för många herrans år sedan. 

Det kan vara värt att tänka på: för oss som växte upp på platser med ytterst begränsad tillgång till metal, och/eller lika begränasade möjligheter att hitta tyska pärlor på egen hand, så tjänade CD-bränningen sitt syfte. Utan alla tacksamt kopierade exemplar av dubbelkaggar och falsettskrik jag mottog, hade mina inköpta alster inte varit tiondelen så många.

Men nog om detta. Gamma Ray har jag således en inköpt och tre brända fullängdare med, och anledningen till detta stavas Åhléns lilla metalsektion i Vetlanda, skolk från mattelektionerna och ett studiebidrag som gick åt till saltlakrits, metal och bussresor till katolska mässor. När jag bläddrade runt bland alla farliga omslag med ofta svårlästa bandnamn, så dök så en lagom psykadelisk kreation upp av vasstandade demoner med ljussvärd, ett halvt nedfryst jordklot och lite annat smått och gott. Det var dock både färglatt och hade läslig logga, så jag gjorde ett försök, och No World Order (2001) tog plats i min samling.

En stråle blid

Jag hade aldrig hört en röst som påminde det minsta om Kai Hansens förut, och i mina öron var det ungefär så farligt det kunde bli. Vid denna tid var The Dark Ride det enda jag hört av Helloween, där Andi Deris står för sången, så Kai Hansen hade noll och inget med Helloween att göra i mitt flickrum. Just nu, i skrivande stund, återupptäcker jag Somewhere Out In Space, som är så levnadsglad som en hundvalp med en pinne i mun och inser att jag har slarvat å det grövsta med inlyssningen av detta album. Så går det när man mottar brända exemplar: man anstränger sig baske mig inte tiondelen så hårt för att lyssna in dem. I det här fallet är det rent ut sagt oförlåtligt och jag får skamset bättra på såväl inköpslista som inlyssningstid.

Gamma Ray är power/speed metal med tio fullängdare och fyra livealbum på sitt samvete, farligare än Edguy och flamsigare än Blind Guardian sedan bildandet 1988, och jag har ägnat dem betydligt mindre tid än de förtjänar. På No World Order (2001) återfinns de i följande uppsättning: Kai Hansen, Daniel Zimmermann, Henjo Richter och Dirk Schlächter. Tredje spåret, The Heart Of The Unicorn, fick mina öron att hetta till av skräckblandad förtjusning när den brakade loss i hörlurarna första gången, och drabbades omedelbart av repeatfunktionen tillsammans med ylande Solid och balladen Lake Of Tears. 

Precis som vid min upptäckt av Helloween, var jag ytterst noga med att inte råka inhandla något som kunde misstänkas vara satanistiskt, och de rödögda andemonstren passerade mitt känsliga samvete med en hårsmån. Uppenbarligen var samvetskvalen inte värre än att jag såväl kopierade som ignorerade tre fjärdedelar av innehavd repertoar...

Genrehorans skamlösa reklam

Till mig själv, som den i sammanhanget oupplysta grottmäniska jag är: Gamma Rays fulla diskografi, med början i raden av redan innehavda exemplar ur denna tyska skattkista.

Till de med bättre ursäkter än jag för att ha missat Hamburgs stolthet: Samma som ovan, utan skam. Bara vältra er i melodiglädje, sprudlande som läskbubblor och betydligt mer långvarig. Some day we will call you home, sjungs det nu för full hals i mina lurar, och jag slår på reträtten för Shine On från Somewhere Out In Space. Mea culpa, Dirk Schlechter. Mea culpa...

Tyskland I Mitt Hjärta: Edguy

Bild av Martin från mblserier.se

Stockholm, Karlstad och Espoo har vi dragit oss igenom sedan i onsdags, och drygt 30 mil från förra veckans blinda väktare i Düsseldorf ligger nästa anhalt för vår tyska pilgrimsfärd: Fulda i östra Hessen. Som den illvilliga katolik jag i grund och botten är, kan jag passa på att berätta att Fulda är såväl gammalt biskopssäte som ett av de ställen Napoleon gav sig till annektera under sina glada diktatorsdagar.

Vi kan utgå ifrån att jag är både trött, resesvettig och mycket ängslig över vägar och avfarter på färden, trots god förplägning och välljudande umgänge borta i Lank-Latum. Om förra veckans inkvartering bestod av slott och trubadurer, så ligger nog hovnarrar och hotell närmre till hands i Fulda. Det är nämligen dags för lite närmare umgänge med den misstänkt stabila och glada kvintetten Edguy.

Fucking In Fulda?

Ett ynka medlemsbyte har dessa power metal-pojkar hunnit med under sina tjugoen år tillsammans, så det första man undrar är förstås varför ingen i bandet har dött av "oklara orsaker" än. Vad går de på, är det lagligt och vart får man tag i det? Varför anlitas de inte som coacher av band med splittringsrisk?

Av gruppens tio studioalbum återfinns tre i min sambos samling och fyra i min, samt deras live-DVD med den omåttligt fyndiga titeln Fucking With F*** (2009), ty hur många smäktande ballader som sångaren och duracellkaninen Tobias Sammet än producerar, så är Edguy mer solstrålar - eller solstollar - än månskenstrubadurer.

Debuten Savage Poetry (1995) har min sambo i versionen från 2000, och själv har jag aldrig hört 95:an eftersom spåren är desamma 00:ans. Jag trodde länge att Kingdom Of Madness (1997) var tyskarnas debut, ett riktigt platt och tråkigt album som jag mest ryckte på axlarna åt efter mina kärleksstunder med senare alster. Men inte ska jag lasta herrarna för det. Själv har jag inte lyssnat ordentligt på dem sedan Tinnitus Sanctus (2008), och har därmed bakläxa att göra tillsammans med lämplig bikt och bot vid tillfälle.

Fyndet

Det är runt elva eller tolv år sedan som mina öron, efter en tids umgänge med Sonata Arctica och Avantasia, spetsades för Edguy. Jag var redan frälst av Tobias Sammets sångröst och komponerande efter The Metal Opera Part I (2001), och jag erkänner att blev något stött när min klasskompis, som inte lyssnade på metal överhuvudtaget innan vi började umgås, hittade Edguy före mig. Är man en identitetskrisande tonåring så är man, och då finns det inget som heter logiskt tänkande.

Tursamt nog försvann den där korta ilningen av irritation snabbare än ett stop bayerskt öl i närheten av Edvard Blom, och jag kunde med liv och lust både inhandla och avnjuta mitt första album med Edguy: Mandrake (2001), direkt från den lilla metalsektionen i Vetlanda till min kombinerade CD- och kassettspelare i flickrummet.

Det räckte med de inledande orgeltonerna på titelspåret, så var det färdigt. Långsammare än Sonata Arctica, mindre episkt än Avantasia och precis när jag trodde att det skulle lugna sig, kom ett solo som en morrande katt, körinslag och ja, jag påbörjade en intensiv diet från Fulda. Den avtog visserligen i omfattning, men finns stadigt där och i skrivande stund lyssnar jag igenom Mandrake (2001) och är tvungen att le brett för mig själv åtminstone var tredje minut, eller så.

Det är skamlös power metal, texter som är omväxlande löjliga och underfundiga, och skulle det mot förmodan dyka upp ett orosmoln på den klarblå himmeln under Nailed To The Wheel eller balladen Wash Away The Poison, så blir det iallafall en tillräckligt stor regnbåge efteråt för att det ska spruta nonstopknappar från den.

Alla tokars kung (och hans hovmän)

Edguy lyssnar man på om man har tappat rimlig mängd glädje. Det är absolut ingenting för någon i total depression, hur väl man än vill, för har man inget till övers för andra sinnestillstånd än melankoli, så blir det svårt att uppskatta en kung och hans fyra hovmän, höga på livslust och vibraton.

Jag minns mycket väl när jag fick hem Rocket Ride (2006) och för en gångs skull höll med SRM-skribenten Zendt i Juryn #33, vilket sannerligen inte hörde till vanligheterna. Första lyssningen var en riktig besvikelse, för jag hade haft väldigt höga förväntningar efter Hellfire Club (2004), som inte fastnat lika hårt som sin företrädare, så under några tjuriga dagar försökte jag psyka det färglada omslaget med blicken (lönlöst), innan jag gav det en ny chans och upptäckte att jag dömt orättvist. Numera kan jag till och med lyssna på Trinidad, med falsettpip och rader som "let me tell you a story about an ugly woman I know", och "Oh, I'm not only singing in a band, you know. Back i Germany I was a famous porn star" utan så mycket som en nyansskiftning på kinderna.

Sacrifice, Wasted Time, The Asylum och Save Me är mina favoriter på skivan med det mest psykadeliska omslaget i min samling, alla genrer inräknade. Det påminner mer om fodralet till en överspejsad, tecknad film än en metalskiva. Så småningom blev jag så pass förtjust i Rocket Ride (2006) att jag inte ägnade Tinnitus Sanctus (2008) riktigt den uppmärksamhet jag i vanliga fall gör när tyskarna släpper nytt, och Age Of The Joker (2011) har jag... inte hört så mycket som ett enda spår på, insåg jag när jag skummade igenom hemsidan.

Istället för att springa efter mig med facklor och högafflar, ge er på Children Of Bodom. Jag har inte studsat med riktigt lika lätta fötter över de tyska jaktmarkerna sedan de kom indrällandes med finskt vemod och löjliga covers i min tillvaro. Dessutom är det ju inte illa att ha en tysk ädelsten att vänta på, till en god kopp kaffe eller kanske en färgglad parasolldrink eller två...

Genrehorans skamlösa reklam

Sanktionerad av ingen utom mig själv, och knappt det, presenterar jag så den noggrant (tveksamt) ultimata låtlistan för att introducera Fuldas favoriter i familjen. Håll till godo:

Mor- och farföräldrar: Nine Lives (Tinnitus Sanctus)

Mödrar: Misguiding Your Life (Savage Poetry)

Fäder: Out Of Control (Vain Glory Opera)

Flickvänner: Trinidad (Rocket Ride)

Pojkvänner: We Don't Need A Hero (Hellfire Club)

Tyskland I Mitt Hjärta: Blind Guardian

Bild av Martin från mblserier.se 

Jag vill ha det sagt med en gång: jag hatar att resa. Tanken på att ge sig iväg med en packning där hälften är onödigt och andra hälften inte går att använda eftersom jag glömt allt jag egentligen behövde hemma.

Att ha fyra påminnelser i mobilen för tåg- eller busstider som piper hysteriskt så att jag ska komma ihåg att tiden går även om jag inte gör det. Att, efter att ha klarat av eventuella buss- och tågbyten, lyckas tyda den förbannade kartan och suddiga vägbeskrivningen för att hitta fram till vad som nu är målet för åtminstone resväskan, innan man inser att den där jävla bananen man tog med sig på bussen/tåget, stinker i kapp med ens egen resesvett och… ja, jag tycker det är förbannat besvärligt att resa.

Som om det inte vore nog med de praktiska förberedelserna och att klara av själva färden, så börjar den här grottmänniskans nästa ångest att ticka igång så fort man kommit fram till andningspausen: Hur kommer det att funka att bo här under ett par nätter? Det spelar ingen roll om det är ett vandrarhem, ett hotell, en god vän eller mina päron. Mina rutiner är stadda i upplösning och det slår aldrig fel: hur roligt jag än kan ha haft på min resa, så är jag som en urkramad disktrasa, redo för sophinken när jag kommer hem. Tänk er då hur det skulle bli om jag for utomlands, någonstans där det dessutom kan bli kinkigt med engelskan…



Nordväst om Düsseldorf
Ett land jag dock vill besöka är Tyskland, men det är varken Oktoberfest eller Kölnerdomen som väckt den reslusten, utan landets icke obetydliga bidrag till min skivsamling. En stor del av det bidraget står en viss 47-åring från Lank-Latum i Meerbusch för: Hansi Kürsch.

För er som, trots inläggstitel inte vet vilket band vi talar om, så presenterar jag härmed inte utan viss tungvrickning, Tysklands, enligt mig, power/speed/symphonic/progressive metalband nummer ett: Blind Guardian.

Dessa herrar har hållit igång sedan 1984, släppte sin första demo Symphonies Of Doom (1985) och sitt första album, Battalions Of Fear (1988), har tre saker som får mitt hjärta att bulta: mysticism, fantastiska melodier och en sångare vars röst skär mig i strimlor i svaga ögonblick. Jag innehar åtta av tretton album, samt en skamsen kopia av A Night At The Opera (2002), som jag bytte till mig mot en kopia av Edguys Mandrake (2001) i gymnasiet, och i över ett decennium har de omväxlande förhäxat och retat gallfeber på mig. Blind Guardian är min skivsamlings obändiga vildväxt, ibland lika tröttsam som en kvickrotsinvasion, för att sedan slå ut som den vackraste rosenbuske.

Här i grottan ska vi nu bege oss till Tyskland vid några utvalda tillfällen, och första anhalt blir alltså Krefeld, nordväst om Düsseldorf, där Blind Guardians första uppsättning såg dagens ljus 1984 och hamnade i mitt skivställ sjutton år senare. Vi ska inte fördjupa oss mer i geografin, däremot den snåriga terräng som har lett bandet till mitt hjärta.



Fyndet
Jag minns inte vart jag hittade den, men däremot vet jag mycket väl varför jag inte bara bläddrade förbi den. Jag hade aldrig sett något som påminde om omslaget till Imaginations From The Other Side (1995) förut. Den gula, gammelsnirkliga loggan, bandnamnet som lät som hämtat ur en folksaga och omslaget med en drake slingrad runt en luta visste precis vart det träffade.

Jag vet att jag lyssnade en stund i butiken, minns att jag kände mig otålig tills jag kom till A Past And Future Secret och det vackraste vemod som någonsin nått mina öron tystade allt vad sund kritik hette. Efter en för en gymnasieelev ansenlig transaktion på 170 kronor, följde så min allra första upplevelse av Blind Guardian med mig hem i en liten plastpåse, tillsammans med stor förväntan.

Vid den tiden gick mitt fantasyintresse på högvarv och då Prins Valiant fått mig på knä redan i högstadiet, var det inte särskilt förvånande att en skiva med en sång om Mordred talade till mitt riddardille. Jag hade aldrig hört metal med historiskt tema förut – Blind Guardian kom före Avantasia till min samling – och för en boknörd med allvarliga planer på att sy sig en yllekåpa och lära sig latin var det nyinköpta innehållet i plastpåsen ett löfte om ljuv förening mellan mina två stora intressen: medeltidshistoria och metal.

Den första tiden lyssnade jag bara på två spår: A Past And Future Secret och The Script For My Requiem. Den senare på grund av att den kom direkt efter favoriten och jag trots allt var tvungen att slita mig från mina böcker, resa mig från sängen och byta tillbaka till A Past And Future Secret eftersom det inte fanns någon repeatfunktion på min CD-spelare.

Lägg gärna det här på minnet, om ni tänkt fortsätta att läsa min blogg: jag är och förblir en omlyssnare och omläsare, en vanemänniska som inte mår väl av för många nya intryck, så i min värld är det inte ett dugg konstigt att äga en skiva som man inte upptäcker i sin helhet förrän efter tio år.



Förvirringen
Hansi Kürsch, bandets sångare tillika låtskrivare, har alltså komponerat metal utifrån såväl Arthurlegenden och korstågen som Härskarringen. I samband med filminspelningen av LOTR-trilogin, fick bandet en förfrågan om att göra soundtracket, något de tyvärr tackade nej till på grund av att de stod mitt uppe i trögfläskiga A Night At The Opera (2002), som jämte A Twist In The Myth (2006) presenterar två ytterligheter av tristess som får mig att vilja smiska Hansi Kürsch & co med en törnruska.

Istället för att bidra till Jacksons episka mästerfilm, producerade några av mina älsklingstyskar som bäst mediokra jungfrusuckar och som sämst prog metal på fultjack. Jag är i grunden en varm anhängare av att inte gnälla för mycket när ett band vidgar sina vyer. Man klagar ett tag på att det känns ovant, låter den oväntade skivan ligga till sig lite och tar sig sedan tid att lyssna på den då och då, tills man kommit över sina älskades förändringar och kan börja söka efter skattgömmorna istället för att tjura över att det inte är som förr. Men i A Twist In The Myth (2006) har jag fortfarande inte hittat någon skatt.

Trubadurslingan Skalds And Shadows är det enda spår jag får en smula behållning av, men några glimmande mynt är det inte frågan om, snarare lättsmälta chokladpengar i guldfärgat stanniolpapper och blotta åsynen av den skivan är en osviklig stämningssänkare, ungefär som Children Of Bodoms Relentless, Reckless Forever (2011). När jag känner mig på medmänskligt humör tänker jag att dessa två magplask kan skyllas på tillfälliga sinnesstörningar eller personlighetskriser, men för det mesta känner jag mig bara förolämpad.



Rösten
När vi nu har kommit fram till att Blind Guardian bildades 1984 i närheten av Düsseldorf, rör sig mellan fyra olika metalgenrer: power, speed, symphonic och prog, har en förkärlek för fantasy samt en flitig men ojämn discografi, så ska vi gå över till mannen med ett röstomfång på fyra oktaver: Hansi Kürsch.

För ett öra ovant vid metal kan Kürsch bli en tonsäker, men väl mästrande upplevelse. Jag har alltid uppfattat ett visst tvång i hans röst. Den balanserar ofta på gränsen till att ta över alla andra hörselintryck och jag misstänker att om någon kardinal med ovanligt god musiksmak lånar ett öra till Kürsch & Co, så lär han sucka något i stil med: ”OM vi bara hade rekryterat bättre i Tyskland lite tidigare och grundligare! Vilken förstetenor vi kunde ha fått…”

Vi övriga tackar för Vatikanens bristande engagemang i Düsseldorf med omnejd, för med Hansi Kürsch har metalvärlden, enligt mig, fått ett av sina mest exklusiva tillskott i röstväg, vare sig det är till att gå i krig, uppvakta högborna damer eller kröna trollkarlar.



Fantasytemat & Myterna
Tro nu inte att jag nonchalerar André Olbrich och Thomen Stauch med min långa hyllning till Kürsch, men det jag alltid intresserat mig mest för med Blind Guardian är sången och temat. Att läsa böcker och lyssna på musik är två aktiviteter jag gärna gör samtidigt, och emellanåt händer det att ett band och en bok omfamnar varandra värre än ett trånande par.

Förutom Härskarringen, som tyskarna ägnat ett helt album åt, har gruppen också texter inspirerade av Arthurlegenden och George R.R Martins serie Sagan Om Is Och Eld. Jag minns när Peter Jackson skulle börja filma Härskarringen och allt jag kunde tänka på var om det skulle falla platt till marken. Det är vanskligt att tolka något som är så älskat och detaljerat, som varje läsare har sin egen, högst personliga bild av, men precis som Peter Jackson gjorde en fantastisk filmatisering, gjorde Blind Guardian med låtar som The Lord Of The Rings och Nightfall, The Curse Of Feanor och Noldor en bit av Tolkiens värld till sin egen. Är du ett fan av Härskarringen och inte har hört dessa fyra stycken, så är det hög tid. I synnerhet de två första är bland det absolut bästa som gruppen har gjort.



Genrehorans skamlösa reklam
Blind Guardian har en så pass stor och blandad repertoar att till och med den mest själlösa radiohitrunkare skulle kunna nås av en och annan ljusglimt. Här nedan presenterar jag, som den självutnämnda expert jag är, hur du på bästa sätt låter Düsseldorfs välsignelser träffa de mest behövande:

Mor- och farföräldrar: The Eldar (Nightfall In Middleearth)
Mödrar: Spread Your Wings (The Forgotten Tales)
Fäder: Mordred’s Song (Imaginations From The Other Side)
Flickvänner: To France (The Forgotten Tales)
Pojkvänner: Welcome To Dying (Tales From The Twilight World)

Seriösa, knasiga Castillion

De bildades för elva år sedan. De har gett ut två fullängdare utan något bolag i ryggen. Enligt sångaren är de prog metal-scenens svar på AC/DC, och inte ens min mest välunderrättade hårdrockskälla visste vilka de var. 

Själv hittade jag dem via Youtube och en hemsida som till synes låg i träda, medan Facebooksidan bjöd på ytterligare livstecken.

Men vilka är de? Jag kontaktade sångaren och låtskrivaren Ulf Sörman för att reda ut frågetecknen. Uppländska Castillion har varken gått i graven eller tagit någon paus, långt därifrån. 

Bortanför snabba nätuppdateringar där allt är gammalt ett par minuter efter att man tryckt på ”enter”, bereder Bålsta-kvartetten mark för ny sådd.

Hur skulle du beskriva Castillion för någon som aldrig har hört er musik? 

”Castillion är väldigt melodisk prog metal, skulle jag nog säga. Vi inriktar oss på melodier och rytmer,

och att det ska svänga. Sedan proggar vi till det lite grann, men det får inte bli för krångligt. Vi vill vara lättillgängliga.”

Proggens AC/DC
Från början spelade Castillion främst power metal. Debuten Triumph And Tragedy släpptes 2007, året då ett av mina egna favoritband, Sonata Arctica, ställde till det rejält för mig genom att gå från ultrasvängig power metal till progressiva Unia. Ett liknande kliv tog även Castillion med Pieces Of A Shattered Me 2011.

Ni kallar er musik för ”hårdrock med lite knas”? Vad betyder det?

”Vi har väl lite knasiga taktarter och bygger upp låtarna med lite annorlunda strukturer än ’vers/refräng/vers/refräng’, och sedan blandar vi gärna in lite jazz, blues och latin, men i grunden är det prog metal, med lite drag av power.” ”För oss kommer ju låtarna i första hand och spelar vi något annorlunda så ska det vara för att vi verkligen vill det, utan att krångla till något för sakens skull”, förklarar Ulf. ”Det gör kanske att vi skiljer oss lite från andra prog metal-band, att vi lägger mer fokus på melodin än det tekniska. Många prog metal-band räknar bara takter, så på så vis kan man säga att vi är mindre proggiga. Vi är lite utav prog metals AC/DC.”

På Pieces Of A Shattered Me får iallafall jag känslan av ni hittat en mer egen stil, om man jämför med Triumph And Tragedy.  Var övergången till prog metal ett medvetet val?

”Övergången från power metal till prog metal kom ganska naturligt. Prog metal är mycket mer tillåtande som genre och det gör att man kan ta ut svängarna mer. Vi jobbar på att det ska bli både hårdare, lugnare och knasigare.”

                            

Samtidigt hävdar sångaren att ett kännetecken för Castillion är att de är mindre proggiga än andra prog metal-band. Hur går det ihop?

”Power metal-genren är ganska generisk överlag. De flesta band låter likadant, låtarna låter likadant. Det känns inte som att det finns så mycket mer att hämta i den genren”, tycker sångaren, som menar att det ligger en mycket större frihet i prog metal. ”Spelar du power metal så har du ganska snäva ramar att hålla dig inom. Det ska vara dubbeltramp, snabba gitarrer och höga skrik. Det ska vara full fart hela tiden och man blir på något sätt begränsad av den genren, även om det finns jättemånga bra power metal-band. Men ska man hålla sig kvar inom den genren, upplever jag att det blir mycket svårare att utvecklas.”  

Även texterna har en annan stil på Pieces… Hur viktiga är texterna för dig?

”För mig är de jätteviktiga. Jag har väldigt svårt för att sjunga något jag inte står för”, säger Ulf, men vill inte gå in på vad de betyder. ”Jag försöker ju vara aningen vag i mina texter. Jag skriver inte för mycket detaljer. Många tar med fiket på hörnet, vad klockan är och mormor i texten för att skapa en relation till lyssnaren, men jag försöker gå en annan väg, för att folk ska kunna relatera till sig själva. I slutänden är det ju bara jag som vet vad texten handlar om.”

Mysteriet med gästsångaren
Om Castillions musik inte är krånglig, så bjöd dock bandets hemsida på ett och annat frågetecken, bland annat gällande banduppsättningen.

Det står att platsen som sångare inte var tillsatt när bandet bildades, och att ni hyrde in gästsångare till er första demo. Hur kom det sig?

”Vi sökte efter en sångare ganska länge, men hittade aldrig någon, så på första demon sjöng ett par kompisar, för vid den tiden hade jag inte tagit en enda ton”, säger Ulf lugnt och skapar därmed än fler frågor än svar.

Var du ovillig att axla rollen som sångare till en början? Var det därför du inte sjöng?

”Nej, jag kunde helt enkelt inte sjunga, inte då”, säger han med eftertryck. ”Men nu känner jag att jag kan leverera, både live och på skiva. Jag känner att jag växer hela tiden som sångare.”

Tog du några lektioner?

”Tre-fyra stycken, kanske, men än så länge har de inte varit till någon större hjälp. Nu har jag ju varit sångare under ganska lång tid, så vi har slutat söka efter en sångare. I och med att jag också skriver text och melodi, så kan jag ju anpassa det så att det passar bra för mig också.”

Hur länge spelade ni tillsammans innan du började sjunga?

”Det kan ha varit en tre-fyra år, men då spelade vi på annan nivå. I början träffades vi då och då, för att det var roligt. Vi sökte efter en sångare, men vi hittade aldrig riktigt någon, så då började jag sjunga på repen och sedan växte det till att jag kände att jag klarade det live också.”

Inget Bandit-band

Mysteriet med gästsångaren är därmed löst, men det är inte dags att lägga ner förstoringsglaset riktigt än. Om man går in på Castillions hemsida, så ser det ganska skralt ut med aktiviteten, inte minst vad gäller skivsläpp. För ett band inom den här genren, som dessutom bildades 2002 när power metalband som Nightwish och HammerFall släppte storsäljare, så är glappet mellan skivorna en smula iögonenfallande.

Det gick fyra år mellan Triumph and Tragedy och Pieces Of A Shattered Me. Hur kommer det sig?

”Det berodde inte på skrivkramp, inte alls, utan det har att göra med att vi är osignade”, förklarar Ulf. ”Det blir dyrt att spela in när man ska bekosta allt själv, så då tar det lite tid. Tar pengarna slut får man pausa lite, så de där fyra åren har inget att göra med brist på kreativitet. ”

Har ni inte fått något erbjudande alls?

”Jo, vi har fått lite skambud från vissa bolag, men det är för att det är en riktigt hård bransch just nu.  Skivbolagen vet inte riktigt hur de ska få in pengar i och med nedladdningen, så de vågar inte riktigt satsa på nya band, särskilt om man inte spelar mainstreem Bandit-metal.”

Hur har det fungerat med streaming? 

”Rent teoretiskt borde laglig nedladdning vara en fördel, eftersom man slipper mellanhänder, men utan ett skivbolag i ryggen så säljer det inte i samma utsträckning. Visst, vi har många tusen streams, men får man ett par öre per styck, så räcker det inte ens till resor för nästa studioinspelning”, säger Ulf, som ändå är övertygad om att det digitala är framtiden. ”Som konsument föredrar jag visserligen själv att köpa en skiva, men som producent föredrar jag digitalt. Problemet är att skivbolagen inte har hittat något riktigt bra sätt att ta betalt för digital produktion, men om de löser den biten så tror jag att det kommer funka hur bra som helst. Sedan saknar digital musik det mervärde som skivkonvoluten med texter och bilder ger, men med tiden så kommer det nog lösningar på det också. Risken med den digitala musiken är att ”växarskivor” som behöver några lyssningar innan de sätter sig försvinner. Det är ju så lätt att klicka på schuffle eller delete, och vips så är den där skivan som man eventuellt skulle älska hela livet, förlorad i mängden.”  

Turnédrömmar och framtidsfokus

Glappen mellan skivorna har alltså ytterst prosaiska orsaker, men hur trist det än är att skivbolagen inte hängt med i den nya tekniken, så hade det förstås varit värre om den utåt sett skrala aktiviteten på hemsidan hade berott på interna problem i bandet, men så är det inte. 

Enligt frontmannen är Castillion ett stabilt band där alla vill samma sak.

”Vi är väldigt fokuserade och repar flera gånger i veckan. Det funkar bra för oss.”

Hur går processen till när ni arbetar fram nytt material?

”Det är ofta jag som skriver text och musik till låtarna. Ofta när jag kommer med en idé till en låt, så har jag en klar bild av hur jag vill att det ska låta. Sedan växer låten när var och en i bandet lägger in sin feeling och sitt tänk. Själva grunden för Castillion är fri, vi ska sträva mot att utvecklas hela tiden, men vi har alla samma grundtanke om hur vi vill låta just nu.”

Hur ser det närmaste tiden ut för Castillion?

”Skivan ska vi sätta igång ordentligt med nu i höst, men jag har ingen aning om när det kan blir klart. Det är många bitar som ska på plats och vi lägger hellre ett par år på en skiva, än känner att vi inte har gjort vårt bästa”, säger Ulf. ”Vi vill få in alla nyanser, så det får gärna ta lite tid.”

Har ni några spelningar på gång?

”Just nu har vi inget större inbokat, men vi har lite på gång, så man får hålla koll på vår Facebooksida och hemsidan. Får vi inte spela live så blir vi tokiga, men inget är spikat just nu.”

Så till sist, en favoritfråga: Om du kunde sia om framtiden, vart befinner sig Castillion om tio år?

”Svårt… Vi har ju lite drömmar om att kunna komma ut och spela någon lite längre turné, även om det bara blir Tyskland i tio dagar, så är man nöjd ett halvår sedan. Det skulle vara jättekul att komma ut och visa vad man går för lite oftare, så det är synd att vi inte gör det nu”, säger Ulf och avslutar: ”Sedan önskar man ju att det ska lossna lite i musikbranschen så att man får råd att spela in nya skivor. Innan Triumph And Tragedy var klar hade vi färdiga låtar till Pieces… och det är samma sak nu. Vi har massor av idéer och på den här skivan blir det mer av allt.”

Bilder från Castillions hemsida. 

För fler uppdateringar, gilla dem på Facebook. 

In Nomine Patris?

Jag gillar inte kristen, så kallad white metal. Jag älskar gregoriansk sång, får rysningar av Mozarts Laudate Dominum och är en hejare på psalmsång, men, och det är ett stort MEN: håll min metal borta från religiösa inslag, snälla. Precis lika lite som jag vill få politiska budskap nedkörda i halsen, vill jag få religiösa tankar i mina öron när jag lyssnar på metal. 

När jag slog upp en lista på white metalband, så slogs jag direkt av det faktum att USA för första gången någonsin verkar vara lika välrepresenterat inom heavy metal som Europa. Av 169 listade band kom 107, över 60% av dem från det stora landet i väster och i stort ser statistiken ut såhär (såvitt jag kunnat utröna, upplysningar om fel mottas självklart):

Fem-i-topp:

1. USA 113

2. Sverige 19

3. Kanada 8

4. Finland 7

5. Brasilien 5

Delade platser:

6. Norge & Australien 4

7. Tyskland & Ukraina 2

8. Polen, Ryssland, Indonesien, El Salvador, Danmark, Storbritannien & Holland 1

Sverige på en andraplats? Det mest sekulära landet i världen! (Sägs det, iallafall.) I en white metalspecial i SRM spanades kristenhetens tyngre toner in i två artiklar och Narnia, som lade ner 2010, är väl den grupp i genren som är mest känd. Musiken är det inget fel på, men - och jag är ledsen att behöva säga det - texten ger mig frossbrytningar. 

Men vad är det för skillnad på religiös klassisk musik och religiös metal, då? Jo, den förra är tänkt som en form av bön och ett sätt att ge människor en väg att möta sin Gud på. Texterna där är till för tröst, tillbedjan, lovsång, sorg, tacksamhet osv. De fyller en andlig funktion och musiken är ett uttryck för kompositörens hyllning till den Gud verket är riktat till. 

White metal är, enligt min mening, precis som vissa delar av dess nemesis black metal, en genre där budskapet går före musiken, och det är inte metal, det är 70-talstänk i stil med "det spelar ingen roll om det låter bra, så länge vi får fram vårt budskap". Med andra ord: hårdrock är ju häftigt, och om vi spelar kristen hårdrock så kommer ungarna tycka att det är häftigt att vara kristen.

(Plats för den där pinsamma tystnaden som uppstår när religion ska göras cool och ungdomlig.)

Nu finns det självklart white metalband som låter bra, men hur mycket jag än älskar psalmer, gregorianska hymner, sprudlande orgeltoner och Taizésång, så kan jag ändå inte ha någon fördragsamhet med kristna inslag i heavy metal. Det känns som att den sortens band vill tala om för mig som lyssnare vad jag ska känna, tänka och tro om verket, istället för att jag får utforska låtarna på egen hand.

Stopp och belägg, nu, kanske någon tänker. Hur var det nu med black metal? Jag kan ju tydligen lyssna på Finntroll och Vintersorg utan problem. Och Ghost! Gastarna som tackar Satan i intervjuer och dessemellan går på repeat i min grotta, hur går det ihop med min irritation mot white metal?

Det är inte särskilt konstigt, egentligen. Jag har i tidigare inlägg beskrivit hur lång tid det tog för mig att uppskatta trolljakter och asatider, och om banden haft någon form av seriös, religiös agenda utan självdistans så hade jag troligen inte orkat med dem i längden. Ghost, å sin sida, är i grund och botten en ren show, som driver med Kyrkan på ett mycket underhållande sätt. De åker popemobile och leker med mässhakar, vilket är en rätt bra bit ifrån kyrkbränningar à la Mayhem. (Jag håller på och knåpar ihop min black metalflik så gott jag orkar och hinner, och där kommer det mer om norsk black metal.)

Inte nog med att sången suger värre än när min flickkör försökte sig på de höga tonerna i Anthem (Chess), man matas dessutom med textrader såsom "for rejection of Christ, eternal consequence" i kombination med hjälpsamma bibelreferenser ifall man nu skulle råka missa kärleksbudskapet mellan verserna. Rent musikaliskt har jag inga invändningar. Believer, som kommer från USA, hanterar sina instrument väl, men sången är någon form av mellanmjölksgrowl och borde snarast få en bannbulla efter sig. 

Men skam den som ger sig, vi ska ge svenska Harmony ett försök också, som passar tämligen väl in på dubbeletiketten power/progressive metal och spelar klart gångbart om man nu gillar den sortens takter. Temat i sången nedan, Prevail, går ut på att de som inte gillar kristna/hånar kristna, minsann ska få se sina hittepådoktriner besegrade. Korsriddarna hade skämts ögonen ur sig om de hört den texten.

Jag kan helt enkelt inte ta white metal på större allvar än übersataniska black metaljönsar. För mycket ljus bländar, och jag gillar grottor. Vill jag lyssna på musik med kristet tema, så finns det en uppsjö av de mest utsökta mässor, hallelujakörer och orgelstycken från 800-talet och framåt att välja mellan - varav många dessutom gett metalscenen rent musikalisk inspiration mer än en gång... 

HammerFall - en studie i den svenska avundsjukan

I arla morgonstund kom jag på att det nog är en bra idé med ett litet extra påpekande: Det här inlägget kommer endast att beröra tiden för HammerFalls tre första album, eftersom utgångspunkten är hur jag upptäckte gruppen.

Alltså: det var på en bildlektion i nian som jag mötte HammerFall för första gången. Vi fick nämligen ha på musik på bildlektionerna, och efter att ha plågats i veckor med Fugees horribla Killing Me Softly, som tydligen var en radiohit på den tiden, så kom frälsningen: En klasskompis hade med sig Legacy Of Kings (1998), och jag hade aldrig hört något liknande. När skivor införskaffats, så föll såväl Kiss som Europe i total glömska - för att inte tala om Nirvana - och det var inte utan att jag kände ett styng av dåligt samvete om jag vid något tillfälle noterade mina tidigare kungar i sina ställ ovanför skrivbordet. Det här var mitt första möte med Power Metal och om jag som 11-åring tyckte att min mosters LP-skivor med Black Sabbath lät bleka i jämförelse med Europe, så kändes hela min dåvarande hårdrockssamling direkt sorglig när jag fick höra Heeding The Call.

Är det något jag blir alldeles vansinnig på, så är det när ett band efter åratal av reptimmar äntligen får lite utdelning för sitt slit - och möts med förakt! HammerFall har fått mycket av den varan när Renegade (2000) släpptes och ett antal vidriga, självutnämnda hårdrockspåvar började kasta skit på kvintetten och påstå att de bara spelade för pengarna - eftersom vi alla vet att om det var något yrke som verkligen var lukrativt på 90-talet, så var det "medlem i heavy metalband". Det fanns på listan över mest välbetalda jobb i Sverige och många sökte till det programmet på gymnasiet. Vidare tjänade dessa göteborgare självklart enorma summor pengar och det enda de tänkte på när de gick in i studion var hur de skulle kunna tjäna mer.

Nog för att jag insåg att min musiksmak väckte löje bland jämnåriga på gymnasiet, men jag levde länge i förvissningen om att retsamheterna om HammerFall var på ungefär samma nivå som allt annat folk störde sig på med mig. När Renegade (2000) kom, tyckte jag visserligen att den inte var riktigt lika bra som sina två föregångare, men bra var den och det var med stor förvåning och förskräckelse jag upptäckte att folk inte kunde nöja sig med att inte gilla skivan - nej, de kände tydligen ett uppdämt behov av att såga bandets blotta existens jäms med fotknölarna!

Att vara tjej och lyssna på metal innebar problem, iallafall för mig, och utan ett par genuint musikintresserade hårdrockare som var mer än villiga att introducera tysk power metal för mig, och låna den finska motsvarigheten av mig, så hade det nog varit etter värre. Att jag gillade HammerFall blev snabbt en ursäkt för vissa killar att börja stöna sig, och för härskarna i skolans reprum var man inte vatten värd så länge man inte lyssnade på Metallica. Lyssnade man dessutom på HammerFall så hade man till och med diskvalificerat sig från förmånen att få en ointresserad blick - fast inte slutade jag ha blödande drakar på repeat för det.

Att hormonstinna tonåringar kan ge sig på allt som maskerar deras egen osäkerhet för ett ögonblick är ju inget underligt i sig, men jag fick ta så sjukt mycket skit för min musiksmak på den tiden, först med Europe och sedan HammerFall, att jag nästan började skämmas för att jag lyssnade på dem. Nirvana var fortfarande fullt godkända som husgudar för musikintresserade, men jag var en sucker för gitarrsolon och med Oscar Dronjak, Glenn Ljungström och Stefan Elmgren i stereon tog min Nirvanaperiod slut tämligen omgående. 

En liten tanke som dök upp alldeles nyss: kan det ha varit så att hatet mot HammerFall handlade om att grungeeliten kände sig orolig? Med ett band som plötsligt var riktigt duktiga på att spela, istället för att lägga någon obegriplig stolthet i att låta så slafsgrötiga som möjligt, så försvann kanske ursäkterna för att inte vara bra på det man gjorde. Att de dessutom hade mage att inte gå i personlig konkurs och psykiskt förfall för sin konst och - ve och fasa! - tilltala tjejer, ja, det det var väl höjden av sellout.  

 Själv skrev jag ett fanmail till Oscar Dronjak, som svarade så gulligt man bara kan svara en sextonåring med gitarrdrömmar, tog ut Always Will Be på pappas gitarr och önskade i tysthet alla finniga, hånflinande killar åt helvetet eller värre.

Mellanspel IV

Någon hade roligt med färger när Kai Hansen & Co slet med falsettsång och dubbelpedaler i studion. Ännu roligare hade jag när det tyska kaoset var lyckligt och väl upptäckt, inhandlat och hemburet till flickrummet. Bland de elva spåren håller jag, jämte Solid, Heart Of The Unicorn och den mäktiga balladen Lake Of Tears för riktiga pärlor och en ytterst andlig avslutning på helgen. 

Till veckan blir det slörockskritik, hårdrockslyrik, diverse basisthyllningar och en "liten" intervju, som på sätt och vis också blir en form av avslut - inte på bloggen, för höge farao, utan på "första säsongen", om man nu kan kalla det så. Jag som är grottgnällaren på Gollums Cave, har nämligen semester från och med mitten av juni till början av juli, och tänker då även passa på att vila upp bloggen i ett par veckor, för att komma tillbaka med nytt, friskt gnäll och, förhoppningsvis, ordentligt uppdaterade genreflikar.

Och eftersom det trots allt är söndag, och vi hade en engelsk präst på besök här i förra veckan, så får en svensk påve och hans fem kardinaler stå för postludiet:

Aus Deutschland mit Liebe

I Begynnelsen var Edguy, deras fans hörde dem och fann att det de spelade var bra, och då Tobias Sammet gick i skapartrance och gav liv åt Avantasia, hörde Edguys fans det och... Eller, ja: de som inte hörde The Metalopera FÖRE Edguy, förstås. Vilket jag gjorde, närmare bestämt i en liten metalsektion i Vetlanda för 11-12 år sedan. Det här var på den tiden då man fortfarande förflyttade sig rent fysiskt till en affär med dörr och fönster för att hitta, och förhoppningsvis ha råd att köpa, sin musik. Jag hittade Avantasia.

Det här minnet är tidsmässigt inte någon begynnelse, eftersom Power Metal redan gjort sitt intåg tidigare, närmare bestämt från Finland, men nu håller vi oss i det av två världskrig och en mur sargade landet i söder och en då blott 24 år gammal Tobias Sammet från Fulda, som skapade detta mästerverk.

Det var sent på vårterminen när jag hittade den - utan att ha en aning om vilka Edguy var! - och i synnerhet den alldeles lagom svulstiga balladen ovan, och pompösa "Sign Of The Cross", gick på repeat i flickrummet medan jag drömde ljuva drömmar om riddare och drakar... Med det menas att jag var riddaren som räddade en annan riddare och att vi tillsammans red iväg på en drake till något trevligt litet slagfält någonstans... Jag menar: det är klart att jag hellre var Gabriel Laymann än Anna Held, annars hade jag ju bara fått sitta och vänta!

För mig, som inte riktigt börjat uppskatta Blind Guardian än, var detta min första kärlek till tyska metalscenen och även om den inte längre hör till de skivor jag spelar regelbundet, så kan jag tvärsäkert utnämna Avantasia I till ett av mina bästa skivköp någonsin. Vill också avsluta det här inlägget med ett fullkomligt underbart klipp från Wacken Open Air 2008, där tyska metalscenens största spelevink & co framför The Scarecrow live, från Avantasia The Scarcrow 2008.

Ibland räcker ordet "episk", helt enkelt inte till.

Spelglädje på hög volym - och en liten upplysning

Min bättre hälft, må Dio välsigna honom, upplyste mig om att det där med att uppdatera så ofta som jag gör för tillfället inte kommer hålla i längden, vilket han självklart har rätt i. För det första så har jag ett jobb att sköta, för det andra är jag expert på att köra slut på mig själv och för det tredje så lär det bli lagom roligt om jag kör på så hårt att jag till sist inte orkar med musiken alls. Då kanske jag blir så trött att jag drabbas av Justin Bieberviruset och inte förmår uppskatta blast beats mer... (Må Scott bevara mig för ett sådant öde!)

Grottan kommer alltså att stänga till lite oftare, man behöver trots allt skugga såhär i början av sommaren när man är ovan vid solen. Var tredje dag är det nu tänkt att denna blogg ska uppdateras, så att grottinnehavaren kan ta itu med annat, som jobb, kaffedrickning, tv-spelande och allmän slapphet.

Lite grinig blev jag av denna insikt, men man kan inte gå runt och gnissla tänderna till pulver, det är helt enkelt inte metal. Jag hade lovat mig själv att den här bloggen inte skulle bli för allvarlig, för upprörd eller ja... ni vet: för seriös, och för att motverka sådana tunga tendenser, så behövs något som iallafall får mig att studsa lite på gången och le rakt ut i luften för att det bara känns så himla glatt och energiskt. Mina damer, herrar och hennar (heter det så...?): Dragonforce!

Finsk Kemi (i gränslandet)

Så var det dags för en baklängesvolt igen. Jag gillar historia, främst folkvandringstiden, men 1996 går också bra. 1996 i finska Kemi, närmare bestämt, en stad som blivit känd för tre saker: ishotellet Lumilinna, pappersindustrin och Sonata Arctica.

De två förstnämnda har jag inte haft så stor anledning att kolla in närmre, men det tredje tog både hörselorgan och hjärta med storm, när en kille på min musikkurs i gymnasiet hade med sig Ecliptica. Lektionen hade inte börjat, så mycket vet jag, och antagligen var det torsdag eftermiddag, för såvitt jag minns hade jag åtminstone en av mina musiklektioner på torsdagarna.

I min musiksamling finns ett Sonata Arctica B.C och ett Sonata Arctica A.D. Innan dessa dubbeltrampande fartdårar gjorde entré (TACK, Lars, var du än är!) så hade dock Hammerfall fått mig att åtminstone börja nosa lite på det där som jag då inte visste kallades power metal. Göterborgsbandet var måhända först, men det som finländarna bjöd på var något jag vid den tiden var tämligen obekant med: riktigt hög fart.

När Lars den där dagen satte på första spåret på Ecliptica och de första takterna av Blank File övergick i smattrande dubbelpedaler på tredje sekunden, så visste jag att jag var förlorad och att min Nirvanaperiod var över för gott. Hittills har jag haft rätt, för den enda som lyssnat aktivt på mina tre grungeskivor sedan dess är brorsan. Sanningen att säga har jag inte ens orkat göra mig omaket att föra över ens favoriten From The Muddy Banks Of The Wishkah till datorn... Man kan säga att finnarna blåste rent i ett antal hörn av min musikrepertoar den dagen:

Har ni försökt att förklara en riktigt stark och oväntad förälskelse någon gång? Berättat för en utomstående vad ni känt för en annan människa och känt det som om ni kunde ha exploderat på ort och ställe om ni inte fått basunera ut det nu, NU! Så var det tre sekunder in i Ecliptica och vidare. Tommy Portimos dubbelpedaler, den för mig chockerande höga rösten hos Tony Kakko, Jani Liimatainens flinka fingrar som helt nonchalant petade ner John Norum och Ace Frehley från sina piedestaler och de enorma keyboardmattorna som bredde ut sig mäktigare än ett skyfall... Det var det här jag hade väntat på utan att ha en aning om det.

Som så vid så många andra upptäckter gick jag baklänges även här. Jag hade nämligen inte hört vare sig Stratovarius eller Nightwish, namn som Helloween, Gamma Ray och Kamelot saknade ännu innebörd och om någon så hade vrålat högt om Rhapsody eller Edguy för mig, så hade jag inte haft den blekaste aning om vad saken gällt.

Sonata Arctica var inte först, och långt ifrån störst, men för mig var de det och det var inte utan stolthet jag noterade deras 10-årsjubileum 2006 och insåg att det var det band som hållit längst utan uppehåll i min samling. De som känner mig väl känner till kopplingen jag har till låten nedan (resten får njuta ändå):

Jag har sett dem live tre gånger sedan 2007, första gången i Stockholm, andra i Huskvarna 2008 (av alla småhålor!) och senast jag såg dem var i Göteborg 2009. Trist nog med tanke på mitt musikintresse, så kan jag känna mig ytterst obekväm i stora och nya sammanhang och som alla med hjärtat på rätta stället vet, kan det där tillfället man väntat och längtat så efter, blekna snabbare än en gothare med obegränsad tillgång på krita när man står där med sin dyrbara biljett omsorgsfullt nedstoppad i byxfickan och förväntningar i höjd med en mindre alptopp.

De har stadigt blivit mer och mer bekväma live, och hade vid senaste tillfället lämnat den mesta förlamningen på scen (jag syftar på den då till synes konstant stenade keyboardisten Henrik Klingenberg och golvstirrande basisten Marko Paasikoski, blyg som en viol). Sångaren och frontmannen Tony Kakko har sedan radikalt annorlunda albumet Unia 2007 antagit en för metalscenen mycket ovanlig scenstil - bland annat brukar han leda publiken i halvgymnastiska sångdueller i halvtid - och såväl nitar som läder och ilsket knutna nävar lyser med sin frånvaro till förmån för färgglada skjortor och joddlande röstlekar... Här nedan är ett klipp från Lowlands 2009 (kvaliteten kan jag dessvärre inte göra något åt) och många mil från debutens kulsprutesmatter:

Jag har för många minnen av Sonata Arctica för att de ska kunna sammanfattas på ett inlägg, så jag avslutar just detta med att be er notera trummisen Tommy Portimos leende. Jag har vid tillfällen hört folk påpeka att basisten nästan aldrig ler - de kan sluta gnälla, för som motpol har den här gruppen en batterist som så gott som ALLTID ler på scen. 

Teknikaliteter och solskydd

God morgon, skuggsökare. Fåglarna kvittrar något hysteriskt ute, det ser misstänkt soligt ut bakom persiennen och grannungarna för oväsen i vanlig ordning. Med andra ord är en lugn förmiddag framför datorn med massor av musik precis vad som behövs. Eftersom jag inte är något tekniskt geni gällande permalänkar i Blogger, så har jag ägnat min första halvtimme framför skärmen med att försöka få ordning på lite flikar, som varken har lust att ställa sig bokstavsordning eller ha rätt permalänkar. Vad jag däremot har lyckats med, är ett få till en fungerande e-postadress: gollumscave@outlook.com, så nu kan den som har något på hjärtat ta kontakt med grottvärden ifråga. (Förfrågningar om numetal avböjes dock både ovänligen och bestämt.)

Inte heller har jag hunnit med att kolla resultaten från Metallsvenskan, men en smula ursäktad torde jag vare för detta, i och med att jag tillbringade nästan två timmar av gårdagen med att intervjua Erik Thompson på Sweden Rock Magazine och Metalcentral. En mycket trevlig herre, för övrigt, och denna dag ska därmed tillbringas med artikelskrivande och de förfärliga ljuden (och solstrålarna!) från omvärlden utestängda av bland annat skönsjungande Hansi Kürsch & Co från Blind Guardian.