Höstlig kreativitet och mänsklig dumhet

Äntligen är den här. Hösten. Visst, jag är måttligt förtjust i regnklistriga jeans, vrålen från skolbarnen utanför fönstret - allvarligt talat, de låter verkligen som skadade djur i panik emellanåt - och att jag alltid lyckas ta samma buss till jobbet som sjuttiotre morgontrötta gymnasieungdomar med för mycket parfym. I övrigt är det ljuvligt. Värmen är över och jag slipper gå runt som en zombie. Alla äckliga semesterfirare och "sköna killar" som vrålar som brunstiga älgar på fultjack bara för att det är fint väder, försvinner. Iallafall på vardagar och under dagtid på helger. På helgerna släpps de lös igen, men det kan jag bjuda på.

Som de som läser den här bloggen och alla som känner mig redan vet, är jag elitiskt lagd av mig. Att vara bra på något ska löna sig på ett eller annat sätt och man ska aldrig dölja sina kunskaper av rädsla att förhäva sig. Inte heller ska man hålla tyst för att göra sig bekväm för mindre vetande personer. Om någon kan eller vet något du inte kan eller vet så betyder det att du ska lyssna på vad hen har att säga om saken, istället för att låta känslorna dra iväg med dig och vråla om politisk korrekthet, elitism, åsiktsfascism, översitteri eller liknande undanflykter. Här får ni lite ångest från 1982, där Joey Tempest önskar att han kunde förstå sig på en människa och därför ber om vishet och lärdom. Med tanke på hur många som verkligen borde upprepa sådana ord dagligen, är texten inte så fånig.

Det finns tillfällen när jag önskar att jag vore dum. Iallafall så pass ignorant att andras dumhet inte störde mig så mycket. Och låt mig påpeka en sak: att vara intelligent är inget man ska behöva dölja. Det är delvis medfött och delvis en fråga om att tvinga sig själv att utforska okända saker även om man är rädd. Jag önskar att fler människor vaknade på morgonen och ifrågasatte sig själva. Att de oroade sig för effekterna av att inte tänka efter ordentligt, istället för inbillad massinvandring och folk med kläder och hudfärger de inte gillar. Är man förblindad av skräck för livet självt och all brokighet det innebär till den grad att man inte tål olikhet, så är man emotionellt skadad och behöver hjälp.

Sommaren innebär en uppluckring av rutiner för mig, så när hösten kommer med sina normala busstider, öppettider och framför allt mörkertider blir jag lugn. Iallafall lugnare. Det finns nämligen inget som säger att ångest inför förändringar och svårighet med flexibilitet behöver leda till att man inte unnar andra att vara och leva som de själva vill.

Just nu är min vilja att göra saker inte alls kompatibel med hur mycket jag orkar eller med graden av inspiration, så ni som läser min blogg fortfarande, får väldigt, väldigt gärna komma med lite tips och önskemål på teman till mig, antingen i kommentarsfältet här på bloggen, på Facebooksidan eller på mailen. Min tid i sommaride är förhoppningsvis över nu och i takt med att löven gulnar bör jag börja piggna till. Så tipsa mig - eller gnäll på mig - det är mycket efterfrågat. Jag är nämligen precis så elitistisk lagd att jag inser att det finns många tillfällen då andra är mer kreativa än jag.

Bathory, Blind Guardian och det där med sorg

Jag har skrivit om det förr: mörker, sorg och död. Den onödiga, för tidiga döden. Känslouttryck som skrämmer "de ordentliga" och när någon inte längre vill leva. Under flera år arbetade jag periodvis inom äldreomsorgen. Jag har gjort i ordning många döda människor. Ibland var jag med när någon tog sitt sista andetag. Att få vara hos en gammal människa som vill få somna in, som har varit trött så länge och hålla hens hand, sitta i rummet och finnas där, är ett privilegium och något av det finaste jag gjorde i mitt vårdyrke.

När man hade vårdat någon nästan dagligen i några veckor och kunde se den där tröttheten och de många sjukdomarna på nära håll, så visste man att döden kom som en befrielse. Människan man hade tvättat, matat, tröstat, klätt på och av, kammat och pratat med fanns inte längre och det var som det skulle. Förr eller senare ska vi alla dö och är man 90 år och multisjuk, så blir ingen förvånad. Mormor var 83, skulle fylla 84 för en vecka sedan och imorgon har hon varit död i två veckor. Först i morse började jag förstå den där underliga känslan jag har gått runt med och inte har kunnat identifiera.

Blind Guardian - Harvest Of Sorrow (2002)

Att ha alexitymi som jag, betyder att man har svårt att identifiera och känna igen sina känslor. Mormors död kom inte som någon överraskning och hon är den sista av mina mor- och farföräldrar som lämnar jordelivet. Hon levde mer än tio år efter att morfar, farmor och farfar dog, hon fick en lugn och stillsam död omgiven av sina döttrar och allt var fridfullt. Även om jag rent logiskt insåg att mormors död skulle kännas annorlunda, så har det inte slagit mig förrän idag att den där trötta, ovilliga och ledsna känslan jag har burit på den senaste tiden, faktiskt är sorg.

Jag gillar inte känslor och det gjorde inte mormor heller. Iallafall inte storvulna uttryck för dem. Hon var krass och jag är likadan. Jag skrev tidigt att det känns konstigt att inte kunna ringa och diskutera mer med henne, men det gör det inte. Det känns sorgligt. Ledsamt och jobbigt. Jag har för första gången förlorat någon som jag kände väl. Någon som jag stod nära på ett sätt som inte hade med blodsband att göra. Hon var mer än en mormor för mig och jag tror - även om jag inte riktigt har lyckats avgöra känslans art helt och hållet än - att jag saknar henne väldigt mycket. 

Det spelar liksom ingen roll just nu hur naturligt det är att en nästan 84-årig kvinna dör, att undersköterskan i mig inser hur skönt det var för henne att få sluta eller att min torra, logiska sida säger att mormor själv var nöjd med att få sluta. Att det räckte såhär och att det verkligen inte är alla människor förunnat att få dö i hög ålder, omgiven av barn som älskar en och med nästan daglig kontakt med sina barnbarn. Jag vet det, men idag betyder det ingenting. Jag känner ingen rädsla inför döden, men jag hade velat ha mormor kvar hos mig ett tag till. 

Bathory - Hammerheart (1991)

Metallsvenskan, del 1: Blind Guardian, Candlemass och Powerwolf

Så finns äntligen tre recensioner (en till kommer snart) på Crankitup från Metallsvenskan: Blind Guardian, Candlemass och Powerwolf.

Papa Frans vs. Nergal (eller bara lite uppladdning inför Metallsvenskan)

Om fyra dagar ska den här Grottmänniskan bege sig ut i ljuset bland folk och fä igen. Eller för första gången, beroende på hur man ser det. Jag har varit ovanligt social på jobbet sista tiden, så grenen Folkvimmel i de årliga Svenska Sommarspelen har det tränats i en hel del redan, men som gamla läsare vet, har jag aldrig varit på en festival förut om man inte räknar med Putte i Parken ett stenkast bort från min grotta - och det gör man inte.

Idag ska vi ägna oss åt lite av Metallsvenskans musikaliska del, eftersom så kallade experter som kommenterar idrott i förväg som om det vore en riktig vetenskap istället för vuxna som leker med bollar och klubbor, är lika irriterande som okänt, översocialt sällskap på bussen.

Motörhead har aldrig varit några större favoriter, troligen för att jag inte har gett dem tillräckligt mycket inlyssningstid för att fastna för godbitarna. Inte heller har jag sett dem live - det gäller för samtliga akter på Metallsvenskan - och hoppas därför vid allt heligt att Lemmy ska ha hälsan i behåll. Han är ändå snart 70 och såväl inre organ som minne lever nog sina egna liv sedan rätt lång tid. För att citera Lemmy själv: "Sommaren 1971 var fantastisk. Jag minns den inte, men jag kommer aldrig glömma den heller." Det var 44 år sedan. Kan man bli annat än imponerad av att han som sade så om en tid fyra år INNAN Motörhead bildades och sedan dess har marinerat sin lever tämligen flitigt, fortfarande håller igång?

 

När det gäller Blind Guardian är jag härligt kluven. Å ena sidan har jag alltid tyckt att de haft en obegripligt svajig nivå för att ha hållit på så länge och deras senaste album var en rejäl besvikelse med undantag för Prophecies som faktiskt påminde om deras argaste, mest ångestfyllda stunder på Imagination From The Other Side från 1995. Å andra sidan ska det bli en fröjd (hoppas jag) att få höra mina tyska barder och inte minst en av mina favoritsångare live för första gången. Mordred's Song blir jag nog utan, men om inte himlen ramlar ner, lär Kürsch ta oss till Midgård iallafall. Och Prophecies är helt enkelt riktigt jävla bra.

Introt till Bewitched på skiva blir visserligen aldrig lika tungt som under begravningståget i Fanny och Alexander, men det är inte långt ifrån. Live och utan Messiah Marcolin är det förstås en annan sak, men Mats Levén har en alldeles förträfflig pipa och Candlemass hör till de akter jag ser fram emot allra mest. Jag känner mig själv väl vid det här laget och lär förmodligen vara rätt stressad efter resan och av att försöka hålla koll på min omgivning, så med en dos av den här tunggunglugnande medicinen som första akt på fredagen borde till och med de mest överspända nervsträngar skruva ner sig några varv.

Ett fjärde band att se fram emot är den här härligt hädiska trion från Polen. För att vara katolik - frivillig konvertit, dessutom - så är jag barnsligt förtjust i metalband som lyckas driva min kyrka och i synnerhet polska katoliker till vansinne. Det kan förstås bero på att en osedvanligt konservativ, polsk herre i min församling skrek åt mig att jag inte var en riktig katolik, för att jag "råkade" säga att jag inte var vidare förtjust i vår dåvarande påve. Eller så är det någon slags inre trotsreaktion på de lördagsförmiddagar jag tillbringade i ett unket kapell i Vrigstad, omgiven av polska pensionärer som älskade att tala om för mig hur hemskt det var med alla ogudaktiga svenskar - ofta på polska. Men det är ju ändå sjutton år sedan, så vad säger du, Polen? Ska vi sluta fred, du och jag? Så kanske du (och med "du" menar jag förstås den del av din befolkning som gråter blod för att Nergal & Co sårar religiösa känslor) kan sluta fred med Behemoth och skaffa lite kulturell ryggrad?

Kommer jag hem från Örebro med en större andlig upplevelse efter en timme med de här gossarna än vad jul- och påsknattsmässorna har skänkt mig de senaste tre åren, kan det inte bara vara jag som bär skulden till problemen med min katolska identitet, eller hur Papa Frans?

Årets första skiva: Blind Guardian

Januari 2015 börjar i Tyskland. Nu finns min recension av Blind Guardians nya album Beyond The Red Mirror uppe på Crankitup. God fortsättning!

Hurra på ettårsdagen (i efterskott)

För ett år sedan satte sig en sorgligt ouppdaterad hårdrockare framför sin dator och undrade vad hon skulle göra av sin fritid. Hon jobbade för mycket, gick upp lite för intensivt i annonser och struktur för att det skulle vara riktigt hälsosamt och led till råga på eländet av social fobi. 

Så vad skulle hon göra för att inte tillvaron skulle bestå enbart av duktigheter? Jo, skaffa sig en hobby, förstås. Eftersom hårdrockaren hade ganska många olika intressen, så funderade hon på alltifrån tvärflöjtsspel och tantbalett, till att återuppta styrketräningen (men blev avrådd av sin sjukgymnast) och lära sig sy kläder. 

En afton när hon satt kände sig ovanligt irriterad på sin ohanterliga fritid och därtill hade suttit alldeles för länge vid datorn och slöklickat, beslöt hon sig för att skapa en blogg.

Ångest följde så snart den var skapad, för vad skulle hon skriva om egentligen? Inte ville hon skriva om sina funktionshinder, politik eller religion. Nej, just de bitarna var hon rejält trött på att prata om vid tillfället, och hennes första inlägg kom att handla om tid. 

Andra inlägget kom dagen efter och temat var musikminnen. Tredje inlägget handlade om döden och sedan rullade det på. Samtidigt jobbade jag med ett tidningsnummer för SKVT och eftersom jag hade suttit nedgrävd i annonssälj som en annan mullvad den senaste tiden, ville jag få göra något annat. En intervju, kanske? Någon intressant person från vårt utgivningsområde som inte sysslade med jordbruk, motorer och kyrkkaffe, och gärna med något som jag var intresserad av. 

Valet föll på Sweden Rock Magazines Erik Thompson, som var uppvuxen i vårt utgivningsområde (nu ger vi inte längre ut tidningen på Kronoparken i Karlstad, men jag är väldigt glad att vi gjorde det förra året) och efter en lång inre litania av den sortens ångest som drabbar en person med social fobi och kasst självförtroende när hen inser att hen har åtagit sig något som hen inte behärskar så bra, ringde jag allmänt skakande upp herrn en fredag och påbörjade ett samtal som väl har fortsatt mer eller mindre dagligen sedan dess. 

Jag firar min grottas födelsedag av flera orsaker. Det här projektet har många gånger varit jobbigt, ibland rentutav tråkigt och segt, men det har gett mig otroligt mycket. 

Glädje, vänner och självförtroende. Ny kunskap och än mer vetskap om hur mycket jag ännu inte kan.

En utmaning för min sociala fobi, mitt dåliga självförtroende och inte minst mina två funktionshinder. 

Det viktigaste har varit insikten om att man måste arbeta hårt för att verkligen bli bra och att man inte behöver vara expert på något för att få uttala sig. Att man inte måste vara ett levande lexikon eller ha lyssnat på allt i "rätt" ordning. Att man kan få säga att "nej, jag hade ingen aning om vem Cliff Burton var förrän jag var närmare 30, även om jag alltid har sett mig som hårdrockare" och att det får vara okej. I min värld har det inte varit något självklart och jag har alltid blivit otroligt glad när jag har träffat på hårdrockare som visserligen blir mycket förvånade, men aldrig dryga över att min väg till ett band har sett annorlunda ut än deras.

För lite över en vecka sedan postade jag min första intervju för Crank-it-up, fick inbjudan till gruppen på Facebook och igår dök ett mail med mina användaruppgifter till Crank-it-ups sida upp. Nätt och jämnt ett år efter mitt första, förvirrande inlägg här är jag skribent och det känns lika roligt som läskigt. 

Inläggen här kommer, som ni redan har märkt, att inte vara lika frekventa som förr. Jag hinner helt enkelt inte när vi är två istället för tre på jobbet och när jag har fått möjligheten att jobba med ett engagerat och supertrevligt team som når en bra bit längre än den här bloggen.

Jag kommer fortfarande att skriva här, jag har trots allt ett antal inläggsidéer på lager som passar bäst här, men tiden är mindre. För ett år sedan visste jag inte vad jag skulle fylla min fritid med. Nu behöver jag en tidvändare för att kunna lyssna på alla skatter jag har upptäckt det här året. 

Time What Is Time (1992)

Sportlov

Ett tydligt tecken på att jag har tagit mig vatten över huvudet, med eller utan "hjälp" av yttre omständigheter, är att jag får memehysteri och skrattar okontrollerat åt photoshoppade bilder med mer eller mindre lustiga texter. I fallet med Immortal utförandes sportaktiviteter i spandex och corpsepaint behövs ingen textrad, inte ens när man är mindre lättroad än eljest, eftersom norsk black metal är humor i sig.

Antagligen är det meningen att man ska utföra någon form av idrottslig aktivitet under detta lov. Själv har jag förstås inget skollov, utan tar mig lov ifrån bloggandet under nästa vecka, för att kunna samla ihop mig och åstadkomma nya inlägg, lyssna på mer musik och förhoppningsvis få till bättre och mer intressanta sådana. När jag inte jobbar, kommer mina hörselorgan att utöva idrott så att det bara skriker om det och bland annat ge sig i kast med glitter och glamour, brittisk arenarock och annat smått och gott. Till dess får ni njuta av en Beach Boys-cover, samtidigt som ni andäktigt betraktar den norska duon ovan, eftersom metal aldrig driver med sig självt. Någonsin.

Surfin' USA (1989)

Toodaloo!

Tyskland I Mitt Hjärta: Blind Guardian

Bild av Martin från mblserier.se 

Jag vill ha det sagt med en gång: jag hatar att resa. Tanken på att ge sig iväg med en packning där hälften är onödigt och andra hälften inte går att använda eftersom jag glömt allt jag egentligen behövde hemma.

Att ha fyra påminnelser i mobilen för tåg- eller busstider som piper hysteriskt så att jag ska komma ihåg att tiden går även om jag inte gör det. Att, efter att ha klarat av eventuella buss- och tågbyten, lyckas tyda den förbannade kartan och suddiga vägbeskrivningen för att hitta fram till vad som nu är målet för åtminstone resväskan, innan man inser att den där jävla bananen man tog med sig på bussen/tåget, stinker i kapp med ens egen resesvett och… ja, jag tycker det är förbannat besvärligt att resa.

Som om det inte vore nog med de praktiska förberedelserna och att klara av själva färden, så börjar den här grottmänniskans nästa ångest att ticka igång så fort man kommit fram till andningspausen: Hur kommer det att funka att bo här under ett par nätter? Det spelar ingen roll om det är ett vandrarhem, ett hotell, en god vän eller mina päron. Mina rutiner är stadda i upplösning och det slår aldrig fel: hur roligt jag än kan ha haft på min resa, så är jag som en urkramad disktrasa, redo för sophinken när jag kommer hem. Tänk er då hur det skulle bli om jag for utomlands, någonstans där det dessutom kan bli kinkigt med engelskan…



Nordväst om Düsseldorf
Ett land jag dock vill besöka är Tyskland, men det är varken Oktoberfest eller Kölnerdomen som väckt den reslusten, utan landets icke obetydliga bidrag till min skivsamling. En stor del av det bidraget står en viss 47-åring från Lank-Latum i Meerbusch för: Hansi Kürsch.

För er som, trots inläggstitel inte vet vilket band vi talar om, så presenterar jag härmed inte utan viss tungvrickning, Tysklands, enligt mig, power/speed/symphonic/progressive metalband nummer ett: Blind Guardian.

Dessa herrar har hållit igång sedan 1984, släppte sin första demo Symphonies Of Doom (1985) och sitt första album, Battalions Of Fear (1988), har tre saker som får mitt hjärta att bulta: mysticism, fantastiska melodier och en sångare vars röst skär mig i strimlor i svaga ögonblick. Jag innehar åtta av tretton album, samt en skamsen kopia av A Night At The Opera (2002), som jag bytte till mig mot en kopia av Edguys Mandrake (2001) i gymnasiet, och i över ett decennium har de omväxlande förhäxat och retat gallfeber på mig. Blind Guardian är min skivsamlings obändiga vildväxt, ibland lika tröttsam som en kvickrotsinvasion, för att sedan slå ut som den vackraste rosenbuske.

Här i grottan ska vi nu bege oss till Tyskland vid några utvalda tillfällen, och första anhalt blir alltså Krefeld, nordväst om Düsseldorf, där Blind Guardians första uppsättning såg dagens ljus 1984 och hamnade i mitt skivställ sjutton år senare. Vi ska inte fördjupa oss mer i geografin, däremot den snåriga terräng som har lett bandet till mitt hjärta.



Fyndet
Jag minns inte vart jag hittade den, men däremot vet jag mycket väl varför jag inte bara bläddrade förbi den. Jag hade aldrig sett något som påminde om omslaget till Imaginations From The Other Side (1995) förut. Den gula, gammelsnirkliga loggan, bandnamnet som lät som hämtat ur en folksaga och omslaget med en drake slingrad runt en luta visste precis vart det träffade.

Jag vet att jag lyssnade en stund i butiken, minns att jag kände mig otålig tills jag kom till A Past And Future Secret och det vackraste vemod som någonsin nått mina öron tystade allt vad sund kritik hette. Efter en för en gymnasieelev ansenlig transaktion på 170 kronor, följde så min allra första upplevelse av Blind Guardian med mig hem i en liten plastpåse, tillsammans med stor förväntan.

Vid den tiden gick mitt fantasyintresse på högvarv och då Prins Valiant fått mig på knä redan i högstadiet, var det inte särskilt förvånande att en skiva med en sång om Mordred talade till mitt riddardille. Jag hade aldrig hört metal med historiskt tema förut – Blind Guardian kom före Avantasia till min samling – och för en boknörd med allvarliga planer på att sy sig en yllekåpa och lära sig latin var det nyinköpta innehållet i plastpåsen ett löfte om ljuv förening mellan mina två stora intressen: medeltidshistoria och metal.

Den första tiden lyssnade jag bara på två spår: A Past And Future Secret och The Script For My Requiem. Den senare på grund av att den kom direkt efter favoriten och jag trots allt var tvungen att slita mig från mina böcker, resa mig från sängen och byta tillbaka till A Past And Future Secret eftersom det inte fanns någon repeatfunktion på min CD-spelare.

Lägg gärna det här på minnet, om ni tänkt fortsätta att läsa min blogg: jag är och förblir en omlyssnare och omläsare, en vanemänniska som inte mår väl av för många nya intryck, så i min värld är det inte ett dugg konstigt att äga en skiva som man inte upptäcker i sin helhet förrän efter tio år.



Förvirringen
Hansi Kürsch, bandets sångare tillika låtskrivare, har alltså komponerat metal utifrån såväl Arthurlegenden och korstågen som Härskarringen. I samband med filminspelningen av LOTR-trilogin, fick bandet en förfrågan om att göra soundtracket, något de tyvärr tackade nej till på grund av att de stod mitt uppe i trögfläskiga A Night At The Opera (2002), som jämte A Twist In The Myth (2006) presenterar två ytterligheter av tristess som får mig att vilja smiska Hansi Kürsch & co med en törnruska.

Istället för att bidra till Jacksons episka mästerfilm, producerade några av mina älsklingstyskar som bäst mediokra jungfrusuckar och som sämst prog metal på fultjack. Jag är i grunden en varm anhängare av att inte gnälla för mycket när ett band vidgar sina vyer. Man klagar ett tag på att det känns ovant, låter den oväntade skivan ligga till sig lite och tar sig sedan tid att lyssna på den då och då, tills man kommit över sina älskades förändringar och kan börja söka efter skattgömmorna istället för att tjura över att det inte är som förr. Men i A Twist In The Myth (2006) har jag fortfarande inte hittat någon skatt.

Trubadurslingan Skalds And Shadows är det enda spår jag får en smula behållning av, men några glimmande mynt är det inte frågan om, snarare lättsmälta chokladpengar i guldfärgat stanniolpapper och blotta åsynen av den skivan är en osviklig stämningssänkare, ungefär som Children Of Bodoms Relentless, Reckless Forever (2011). När jag känner mig på medmänskligt humör tänker jag att dessa två magplask kan skyllas på tillfälliga sinnesstörningar eller personlighetskriser, men för det mesta känner jag mig bara förolämpad.



Rösten
När vi nu har kommit fram till att Blind Guardian bildades 1984 i närheten av Düsseldorf, rör sig mellan fyra olika metalgenrer: power, speed, symphonic och prog, har en förkärlek för fantasy samt en flitig men ojämn discografi, så ska vi gå över till mannen med ett röstomfång på fyra oktaver: Hansi Kürsch.

För ett öra ovant vid metal kan Kürsch bli en tonsäker, men väl mästrande upplevelse. Jag har alltid uppfattat ett visst tvång i hans röst. Den balanserar ofta på gränsen till att ta över alla andra hörselintryck och jag misstänker att om någon kardinal med ovanligt god musiksmak lånar ett öra till Kürsch & Co, så lär han sucka något i stil med: ”OM vi bara hade rekryterat bättre i Tyskland lite tidigare och grundligare! Vilken förstetenor vi kunde ha fått…”

Vi övriga tackar för Vatikanens bristande engagemang i Düsseldorf med omnejd, för med Hansi Kürsch har metalvärlden, enligt mig, fått ett av sina mest exklusiva tillskott i röstväg, vare sig det är till att gå i krig, uppvakta högborna damer eller kröna trollkarlar.



Fantasytemat & Myterna
Tro nu inte att jag nonchalerar André Olbrich och Thomen Stauch med min långa hyllning till Kürsch, men det jag alltid intresserat mig mest för med Blind Guardian är sången och temat. Att läsa böcker och lyssna på musik är två aktiviteter jag gärna gör samtidigt, och emellanåt händer det att ett band och en bok omfamnar varandra värre än ett trånande par.

Förutom Härskarringen, som tyskarna ägnat ett helt album åt, har gruppen också texter inspirerade av Arthurlegenden och George R.R Martins serie Sagan Om Is Och Eld. Jag minns när Peter Jackson skulle börja filma Härskarringen och allt jag kunde tänka på var om det skulle falla platt till marken. Det är vanskligt att tolka något som är så älskat och detaljerat, som varje läsare har sin egen, högst personliga bild av, men precis som Peter Jackson gjorde en fantastisk filmatisering, gjorde Blind Guardian med låtar som The Lord Of The Rings och Nightfall, The Curse Of Feanor och Noldor en bit av Tolkiens värld till sin egen. Är du ett fan av Härskarringen och inte har hört dessa fyra stycken, så är det hög tid. I synnerhet de två första är bland det absolut bästa som gruppen har gjort.



Genrehorans skamlösa reklam
Blind Guardian har en så pass stor och blandad repertoar att till och med den mest själlösa radiohitrunkare skulle kunna nås av en och annan ljusglimt. Här nedan presenterar jag, som den självutnämnda expert jag är, hur du på bästa sätt låter Düsseldorfs välsignelser träffa de mest behövande:

Mor- och farföräldrar: The Eldar (Nightfall In Middleearth)
Mödrar: Spread Your Wings (The Forgotten Tales)
Fäder: Mordred’s Song (Imaginations From The Other Side)
Flickvänner: To France (The Forgotten Tales)
Pojkvänner: Welcome To Dying (Tales From The Twilight World)

Helgmålsringning: Blind Guardian

Veckans höjdpunkt, grottans söndagspredikan, kommer gå i moll och därför finner jag det ytterst lämpligt att ringa in helgfriden med Mordred's Song. För den som inte kan sin Arthurlegend, kan jag berätta att Mordred, vars ursprungliga namn var Gwydion, var son till halvsyskonen Morgaine och Arthur och avlades under en Beltanerit. Syskonen själva, maskerade och påverkade av heliga örter, förstod inte sitt misstag förrän riten var fullbordad och deras avkomma växte upp hos sin gammelmoster Morgause, tog sig namnet Mordred och fylldes av vrede och hämndlystnad när sanningen om hans ursprung avslöjades för honom.

Det är en av mina favoritlegender, precis i brytningen mellan druidernas och de kristna prästernas tid, mellan två olika kvinnoideal och två religionssystem: det monoteistiska och det polyteistiska. Två skilda sätt att se på fruktsamheten, kärleken och det gudomliga. Det som varit något gudomligt blev plötsligt skamligt, det som setts som ett bortkastat liv blev något att sträva efter. Den ickeäktenskapliga sexualiteten som religiös rit avskaffades och att välja bort det som tidigare varit självklart, äktenskapet, till förmån för ett andligt liv blev något upphöjt.

Vad som hände med de så kallade oäkta barnen är en annan sak. Kristendomen svek dem, till förmån för de som fötts inom äktenskapet och var de till råga på eländet tillkommen genom incest, så var det troligen bättre att dränka dem omgående eller, om man hade möjlighet, lämna dem anonymt vid någon klosterport. 

Blind Guardians tolkning av Mordred, son till en storkonung och hans syster, är något av det bästa tyskarna har åstadkommit. Trevlig helg, och tänk efter innan ni förökar er.

I've lost my battle before it starts

My first breath wasn't done

My spirit's sunken deep

Into the ground

Why am I alone

I can hear my heartbeat

Silence's all around

See hate will rise

So don't come closer

Fear your child

Born with a king's heart

But fate fooled me

And changed my cards

No one asked if I want it

If I liked it

Musikerskämt

Gollum älskade gåtor, och jag älskar torra skämt. När jag lirade i band på musiken i gymnasiet så fanns det en lapp på insidan av replokalen som förklarade hur man upp en repetition på bästa sätt:

1. Låt trummisen stämma först - då är han tvungen att komma i tid för en gångs skull.
2. Låt den mest sansade personen i bandet ta vid: basisten.
3. Släpp in gitarristerna och låt dem löjla sig en stund. Ni andra gör det enda vettiga: går ut.

Jag tyckte den var rätt rolig, och inte särskilt långt ifrån sanningen. Här får ni nu en hög riktigt knastertorra musikskämt att stöna åt, passande nog till tonerna av Lord Of The Rings från Tales From The Twilight World (1990). Det ska vara kul att spela i ett band och först ut är...


TRUMMISARNA
Varför leker inte basister kurragömma?
-Ingen kommer leta efter dom.

Vad kallas en trummis med en halv hjärna?
- Begåvad.

Vad kallas han som hänger med musikerna?
-Trummis.

Hur vet man att en trummis sitter rakt på sin trumpall?
- Det är lika mycket dregel i båda mungiporna.

Vad var det sista trummisen sa innan han blev kickad från bandet?
- Kan vi inte spela en av mina låtar?

Hur vet man att en trummis går bakom en?
- Man hör ljudet av knogar som släpar i backen.

Har du hört talas om trummisen som kunde hålla ett jämnt beat?
- Nej?
- Inte jag heller

En trummis tröttnade en dag på att de andra i hans band jämt sa att trummor inte var ett riktigt instrument. Han skulle minsann visa dom att han kunde spela riktiga instrument också, så han gick till den lokala musikaffären och sa till handlaren:
- Jag vill köpa den röda trumpeten och det vita dragspelet du har där!
Musikhandlaren stirrade på trummisen ett ögonblick, innan han svarade:
- Brandsläckaren kan du få köpa, men elementet är tyvärr fastskruvat i väggen.

Hur vet man att en trummis knackar på dörren?
- Det sackar mot slutet.



GITARRISTERNA
Hur många gitarrister krävs det för att skruva i en glödlampa?
- 20. En som skruvar i den och 19 som står och säger hur mycket bättre de skulle ha klarat det.

Vad kallas en gitarrist som gjort slut med sin flickvän?
-Hemlös.

Vad är det för skillnad på en lök och en gitarr?
-Ingen börjar gråta när du hackar sönder en gitarr.

Vad kallar man två gitarrister som spelar unisont?
- Kontrapunkt!

Hur får man en gitarrist att sluta spela?
- Man sätter ett notblad framför honom.

Hur många leadgitarrister behövs för att skruva i en glödlampa?
- 20. En som skruvar i glödlampan, och 19 som säger att de kan göra samma sak fast snabbare!



BASISTERNA
Hur många basister behövs för att byta en glödlampa?
- Bara en, men gitarristen måste visa hur man gör först.

Hur jävlas man med en basist?
- Man vrider en av hans bassträngar ur stämning och vägrar tala om för honom vilken det är.

Vad kastar man efter en basist som håller på att drunkna?
- Hans förstärkare.



SÅNGARNA
Hur många countrysångare behövs för att byta en glödlampa?
- Två. En som byter lampan och en som sjunger om hur mycket han saknar den gamla.

Hur många sopraner krävs det för att skruva i en glödlampa?
- Endast en! Hon håller i lampan sedan cirkulerar världen runt henne.

Hur många altar krävs det för att skruva i en glödlampa?
- Det går inte för dom når inte ända upp.



KEYBOARDISTERNA/PIANISTERNA
Varför får keyboardisten vara med i bandet?
- För man behöver någonstans att ställa ölen.


Hur får man en pianist att sluta spela?
- Man tar bort notbladet framför honom.



VIOLINISTERNA
Vad kallar man två violinister som spelar unisont?
- Liten sekund!

Vad är definitionen av en gentleman?
- En man som vet hur man spelar violin, men låter bli.

Hur vet man att en fiol är ostämd?
- Stråken rör sig.

En gång drömde jag att jag spelade altfiol i en stor konsertsal inför tusentals människor.
När jag vaknade så var det precis det jag höll på med.

ÖVRIGT PACK
En jazzpianist har dött och står framför paradisets port.
Sankte Pär kommer ut, och säger:
- Ledsen grabben, men du är ju pianist, så du hör hemma i helvetet.
Pianisten svimmar av förskräckelse, det öppnar sig ett schakt i marken under hans fötter, och han faller handlöst ner i mörkret. När han vaknar till igen, befinner han sig på en bar, och Frank Sinatra står lutad över honom. Pianisten sätter sig upp, och ser sig yrvaket omkring. Inne på baren lirar alla de största musikanterna genom tiderna, Charlie Parker, Louis Armstrong, Django Reinhard, Miles Davis, Gene Krupa…
Pianisten stirrar förvånat på Frank Sinatra och säger:
- Jamen… det här kan väl inte vara helvetet? Alla musikhistoriens giganter spelar ju här?
Då tittar Frank Sinatra sorgset på honom och säger:
- Jooo, men det är Lennie Norman som spelar bas…

Hur många punkare krävs för att skruva en glödlampa?
-20, en som skruvar och 19 som skriver fanzine om det.

Vilka är det mest synd om i musikbranschen?
- Marshallstackarna.

Teknikaliteter och solskydd

God morgon, skuggsökare. Fåglarna kvittrar något hysteriskt ute, det ser misstänkt soligt ut bakom persiennen och grannungarna för oväsen i vanlig ordning. Med andra ord är en lugn förmiddag framför datorn med massor av musik precis vad som behövs. Eftersom jag inte är något tekniskt geni gällande permalänkar i Blogger, så har jag ägnat min första halvtimme framför skärmen med att försöka få ordning på lite flikar, som varken har lust att ställa sig bokstavsordning eller ha rätt permalänkar. Vad jag däremot har lyckats med, är ett få till en fungerande e-postadress: gollumscave@outlook.com, så nu kan den som har något på hjärtat ta kontakt med grottvärden ifråga. (Förfrågningar om numetal avböjes dock både ovänligen och bestämt.)

Inte heller har jag hunnit med att kolla resultaten från Metallsvenskan, men en smula ursäktad torde jag vare för detta, i och med att jag tillbringade nästan två timmar av gårdagen med att intervjua Erik Thompson på Sweden Rock Magazine och Metalcentral. En mycket trevlig herre, för övrigt, och denna dag ska därmed tillbringas med artikelskrivande och de förfärliga ljuden (och solstrålarna!) från omvärlden utestängda av bland annat skönsjungande Hansi Kürsch & Co från Blind Guardian.