Skiva #7 2016: Sonata Arctica

Ännu ett litet försiktigt test av orken i form av en recension av Sonata Arcticas nya album The Ninth Hour för Crankitup.

Skiva #6 2016: Twilight Force

Testing, testing... too soon. Japp, Grottmännskan har testat sig fram med en recension för Crank för första gången på nästan exakt fem månader - och upptäckt att det är åt helvete för tidigt för hennes skalle att ägna sig åt sådant. Men, här är den iallafall och (eftersom Grottmänniskan i vanlig ordning inte hade koll på sin ork) så småningom kommer ännu en för Crank, innan jag återupptar min vila.

Här är Twilight Force.

Över och ut (för ett tag)

Något av det mest hycklande jag gör, är att säga "någon gräns får det väl ändå vara". Jag gör det ofta och låter därför som en 33-årig version av mormor (innerligt saknad). "Någon gräns får det väl ändå vara", låter det och sedan står jag likt förbannat där med näsblod och axlar i höjd med örsnibbarna. I min hjärna finns nämligen inga gränser och ofta är det svårt att få den att förstå när det har gått för långt.

Ibland har jag fått klagomål på att min blogg handlar för mycket om sånt som inte specifikt rör metal, men faktum är att näsblod och uppdragna axlar har väldigt mycket med metal att göra. En hårdrockare värd namnet mår dåligt när hen av någon anledning inte kan njuta fullt ut av musiken. Man ska inte känna "jaha, det var ju lite tråkigt", när man inte orkar lyssna på alla fantastiska skivor man är lycklig nog att ha. Det ska kännas - och känns verkligen! - som att ha förlorat en väsentlig del av det som skänker en glädje och energi. Jag pratar inte om periodvis smak för olika band eller genrer. Sådana variationer är något helt annat och hittills i år har jag haft intensiva kärlekshistorier med såväl Moonsorrow som Sabaton och Turisas. Problemet är att min hjärna och kropp inte klarar av att ignorera utmattningssymptomen längre.

Det är lite som att längta sig sjuk efter en spelning eller festival man vet att man kommer att älska och må skitbra av, men i slutänden bara får njuta av tre-fyra låtar på raken innan man blir yr, börjar må illa och till varje pris måste bort från ljud- och synintryck. Senaste tiden har jag fått mer och mer dåligt samvete för att jag inte fått klart mina sedan månader tillbaka påbörjade recensioner av Incarnits "The Grand Cult" och Deprives "Preacher Of Tragedy". Det känns som ett svek rent ut sagt, för har man lovat så har man och jag kan försäkra att recensionerna inte har avstannat för att skivorna är dåliga. Långt ifrån.

I fredags var jag till min läkare, som sjukskrev mig omgående i minst två månader. Han var upprörd. Inte för att jag inte fått klart mina recensioner eller slutat på jobbet, utan för att jag kunnat gå runt med så mycket stress, värk och muskelspänningar i ett och ett halvt år utan möjlighet till ordentlig vila. Jag har fått order om att släppa så många måsten och borden som möjligt, Jag har hämtat ut muskelavslappnande medicin för att kunna slappna av tillräckligt mycket för att klara min sjukgymnastik och TENS-behandling. Det känns helt absurt.

För snart ett år sedan började mina problem med avslappning att bli mer påtagliga och jag "löste" det genom att börja ta bensodiazepiner regelbundet. Lagligt utskrivna och i föreskriven dos, men iallafall. När man börjar ta ångestdämpande medicin för att orka jobba (jag tänkte faktiskt bara på att orka med just jobbet) och tänker att det bara är "tills det blir mindre stressigt", så har man börjat tänka väldigt skevt. Så småningom bytte jag ut bensodiazepinerna mot en betydligt mildare medicin som inte var beroendeframkallande och min första tanke var "vad bra, nu kan jag jobba utan att känna mig lika seg i hjärnan". Inte undra på att min läkare såg jävligt skeptisk ut i fredags.

Jag tänkte inte på hur det skulle kännas att må bättre, utan endast på hur jag skulle kunna öka min kapacitet på jobbet. Bara det reportaget, den artikeln, det numret, den kunden, den recensionen blev klar så skulle jag kunna slappna av igen... Problemet är ju att det inte funkar så.

Jag mår bättre än på länge. När man säger så är det lätt att förväxla "bättre" med "orka mer". Det är två olika saker. Jag mår bättre för att jag har normal aptit, tid för sjukgymnastik och rehabilitering. För att jag inte längre känner det enorma ansvaret för att sälja annonser för minst femtio tusen på en deltid i tvåveckorsintervaller. Min ork, min produktivitet och framför allt min kreativitet är däremot i botten. Mina dagliga små segrar består numera i att inte hoppa över måltider eller hetsäta, att orka röra på mig och tillåta mig själv att göra saker som inte har som mål att få mig att känna mig duktig och produktiv.

Egentligen är jag ingen göra-människa. I grund och botten är jag en introvert, långsam nörd som hamnat helt åt helvete snett och sakta försöker komma rätt igen. När jag började med recensionen av Rhapsody Of Fires "Into The Legend" hade jag "vilat mig" i tre månader. Från arbetet på Crankitup, alltså. På mitt vanliga jobb gick det fortfarande i 180 och så småningom kunde jag inte ignorera kroppens signaler längre. Hetsätning kan man kanske dölja en tid, men näsblod, konstant trötthet och uruselt humör märker om inte annat omgivningen.

Efter att ha mått dåligt i månader över min oförmåga att avsluta recensionerna av två skivor jag tycker om, med band jag respekterar och önskar all framgång, är jag helt enkelt tvungen att göra det jag i det längsta har försökt undvika: lägga arbetet på hyllan en tid och istället låta Incarnits och Deprives verk tala för sig själva tills jag mår bättre. Ni hittar Incarnits "The Grand Cult" här och Deprives "Preacher Of Tragedy" här. Det här är ett riktigt nederlag för mig, men också en påminnelse om hur långt det kan gå när man ignorerar stressymptom för länge.

Priset jag får betala för ett och ett halvt års stress kunde vara mycket värre, men det är ändå smärtsamt. Det blir garanterat ingen festival för mig i sommar och resten av våren måste jag ägna åt rehabilitering. Både fysiskt och psykiskt. Jag tar naturligtvis en paus från arbetet på Crankitup också, med förhoppningen att ha återhämtat mig tillräckligt väl för att kunna börja igen i juni. Skulle jag återfå orken tidigare är förstås ingen gladare än jag, men jag har (förhoppningsvis) lärt mig att inte förvänta mig återhämtning lika snabbt. Näsblod ska man få av att råka headbanga för häftigt när man befinner sig i ett musikaliskt lyckorus, eller råkar gå in i en stolpe när man blundar och går i takt till fantastisk musik. Inte när man reser sig ur sängen på morgonen för att stänga av alarmet.

Tack för förståelsen och på återseende. Bloggen tar bara paus, för det är inte metal att lägga ner.

Skiva #5 2016: Martyr

Här kommer ännu en liten recension för Crankitup. Den här gången är det holländskt på menyn med Martyrs "You Are Next".

Glad påsk!

Det är stiltje på bloggen nu, som mina mer flitiga läsare säkert har märkt. Att jag fortfarande har folk som läser regelbundet här efter nästan tre år är jag uppriktigt glad och tacksam för. Jag har varit arbetslös i snart två månader nu och har ännu inte återhämtat mig från senaste årets brutala stress. Jag är dock på god väg och irritationen över att jag inte orkat ta itu med vissa recensioner jag velat få klart för flera månader sedan, uppvägs något av att jag börjar må bättre.

Jag har sagt det förr och säger det gärna igen: psykisk ohälsa är inte coolt. Ohälsosam stress är inte kul och kreativt. Utmattningssyndrom, hetsätning och brutalt nedsatt ork att göra sånt man gillar suger stenhårt. Senaste recensionen tog nästan musten ur mig och hade väl aldrig kommit upp utan hjälp från Cecilia. (Tack, kära chef/vän/kollega!) Skrivande handlar till 95% av hårt arbete, 5% rutin, 4% centralstimulantia och 1% inspiration. Ingen jäkel ska inbilla sig att ens den mest framgångsrika författare känner flow särskilt ofta. För en introvert och seg bloggare som för närvarande har fått dille på pärlplattor, folkfritt och te består flödet mest av salter. Te är nämligen jäkligt vattendrivande.

Jag har nästan slutat betrakta mig själv som värdelös när jag inte producerar något. Jag är iallafall en bra bit på väg. Min tillvaro är nördig igen. Ensamheten när sambon är på jobbet tre dagar i veckan är inte det minsta långtråkig. Jag har böcker att läsa, serier att plöja och - av någon anledning - en satans massa pärlplattor att lägga. Fortfarande ligger tre recensioner kvar på att göra-listan innan jag kan ta en paus från Crank igen. Att man har sina upp- och nedgångar är en sak, men när du känner att det du i vanliga fall kan bäst börjar sakna sting och att det där som brukar vara ditt kännetecken inte riktigt finns där - då är det dags att stanna upp. Vila skallen, fylla på energinivåerna igen och försöka hitta tillbaka till en nivå där man känner igen sig själv. 

En hjärna som min är expert på att skjuta upp saker. Både sånt som ska göras och sånt som känns. Mitt i en omöjlig situation och långvarig stress blir den naturligtvis ännu mer kinkig. Jag hade glömt hur skönt det var att dricka kaffe för att det är gott istället för att jag var tvungen att fylla på koffeinet. Glömt den fantastiska känslan av att ligga och sträckläsa böcker utan en tanke på tiden. Glömt hur lugnet kändes när det kom i annan form än socker, alkohol och mediciner. Jag började inte med lugnande mediciner sist (i slutet av april) för att jag hade ångest, utan för att jag inte längre kunde varva ner och för att jag inte kunde mäta upp någon som helst tidslinje för när det skulle kunna bli bra igen. 

Sedan jag slutade på mitt jobb har jag, bortsett ifrån sånt som rör just jobbsök och hälso- och sjukvård, bara umgåtts med andra än sambon vid fyra-fem tillfällen. Räknar vi bort familjen blir det två. Visst, jag är introvert och roar mig bäst på egen hand, men den här frivilliga bristen på umgänge är ovanlig även hos mig. Kanske är det min hjärnas sätt att ta igen sig efter 300 annonsörer, en överbelastad tvåmannaredaktion och alla till synes små utmaningar som visserligen inte var dåliga i sig, men alldeles för tunga att släpa på när hjärnan aldrig kunde ta paus ordentligt. Långsamt börjar jag kunna känna av mina gränser igen. För första gången någonsin säger min hjärna till i tid när det är för mycket och det kanske jag kan tacka utmattningssyndromet för - fast det tar emot. 

Jag längtar efter att kunna lyssna på en skiva och minnas vad jag hört. Att kunna läsa SRM igen. För närvarande klarar jag bara att läsa om böcker jag redan kan utan och innan, samt snabbläsa nyhetsartiklar vars innehåll jag glömmer nästan lika snabbt igen. Hur deppigt det här än kan låta, så är jag faktiskt lyckligare än på länge. Trött, osocial, betydligt sämre på att få till mina texter och med inspiration i höjd med Adam Sandlers humornivå, men helt klart på väg tillbaka. Glad påsk!

Skiva #4 2016: Moonsorrow - Jumalten Aika

Så var då äntligen Moonsorrows "Jumalten Aika" klar för Crank. Trevlig fredag och in och läs här.

Skiva #3 2016: Sabaton - Heroes On Tour

Nu finns min recension av Sabatons livealbum "Heroes On Tour" att läsa på Crankitup. Jag har ägnat en del av förra veckan åt att försöka få min far att inse grejen med metal (för jag vet inte vilken gång i ordningen) och misslyckats. Jag hoppas att Cranks läsare förstår bättre.

Bland spöken och klosterdrömmar (något av en repris)

När jag var nitton år gammal var jag en hängiven katolik. Uppvuxen med kyrkans barntimmar, körverksamhet och fiolgnisslande i kyrkan och en gammelmormor aktiv i pingstkyrkan var tron och kyrkan en naturlig del av mitt liv. Vid sex års ålder kom så hårdrocken via min storasysters kassett med Europes ”Out Of This World” och man kan nog säga att kristendomen och hårdrocken har vandrat sida vid sida sedan dess, utan att mötas i onödan. Jag har nämligen ohyggligt svårt för kristen hårdrock och metal.

Jag har föreläst om hårdrock på S:t Eriks katolska skola i Stockholm, sjungit i kyrkokör i tolv års tid och var lektor i min församling på den tid då jag fortfarande var aktivt troende. Numera vet jag inte riktigt vad jag tror på och bryr mig egentligen inte särskilt mycket. Jag har alltid varit en benhård förespråkare för det sekulära samhället och den övertygelsen minskade aldrig under de sex år då jag, på egen hand samt i kloster och hos en diakon i S:t Franciskus katolska församling i Jönköping, förberedde mig för att dels konvertera och dels bli nunna.

Fasad på klosterkyrkan sedd från vägen.

Ja, det stämmer. Under tonåren hade jag en allvarlig önskan om att gå i kloster och besökte regelbundet Heliga Hjärtas Kloster vid foten av Omberg i Östergötland. Nu visade det sig att ett liv som nunna inte passade mig och det som avgjorde var att jag inte längre skulle kunna läsa precis vilka böcker jag ville eller lyssna på precis vilken musik jag ville. Lite tillspetsat kan man säga att hårdrocken stängde klosterporten för mig. Istället blev jag sambo med en Manowar- och Judas Priest-älskande ateist som aldrig satt sin fot i en katolsk kyrka. Jag kan sakna tystnaden, regelbundenheten och den fantastiska naturen kring klostret, men jag har aldrig ångrat mig.

Mitt gästrum när jag hälsar på.

Att skriva för Crankitup är något som ligger ungefär så långt ifrån ett klosterliv man kan tänka sig. Ändå finns det faktiskt en gemensam nämnare. Tålamodet. Att leva som nunna innebär ett konstant granskande av det inre livet, ett aldrig sinande arbete med att stå med sig själv och de människor du lever med. I en miljö där distraktionerna är medvetet avskalade blir du tvungen att se dina egna fel och brister i vitögat, lära dig att acceptera dem och arbeta med dem. Egentligen är det inte särskilt annorlunda mot att arbeta med en text. Att sträva efter perfektion, trots att man vet att det är ett ouppnåeligt mål, är både tjusningen och vämjelsen med skrivandet. En del texter som läsaren kan sluka på ett par minuter ligger det timmar av arbete bakom. Ett album med fantastiska bilder, en välskriven recension kan vara frukten av åratals träning. 

Del av biblioteket i klostrets gästhem.

Inget jag har skrivit för Crankitup har fått lika mycket respons som min recension av Ghosts "Meliora". Den publicerade för ungefär ett halvår sedan och klagomål skickades till min chef så sent som i december. Ärligt talat har jag mest haft roligt åt hela saken. Jag är äldst på redaktionen men långtifrån äldst i branschen, så jag skulle aldrig drömma om att låtsas vara expert på något jag inte behärskar. Ghost däremot, eller rättare sagt de religiösa bitarna i Ghosts koncept, är jag expert på. Förmodligen kan jag mer om konceptet än de själva. Det är ju trots allt min kyrka de gör parodi på.

Klosterkyrkan där jag deltagit i otaliga mässor
och gudstjänster från femton års ålder.

"Opus Eponymus" gav mig mysrysningar och "Infestissumam" tog mig med storm, men bortsett ifrån He Is är "Meliora" helt enkelt tråkig. Klen, seg och osexig. Så helt olik den förförande och frasiga debuten och den mästrande, småelaka uppföljaren. Jag var så besviken och det var några av våra läsare också. Fast på mig. Ni som fortfarande är upprörda får sluta gråta nu. Det var naturligtvis roligt att väcka så mycket känslor, men Ghost behöver inte er hjälp och har ni klagomål så skicka dem till mig personligen. Jag kommer förstås att ta anklagelser om att inte förstå gastarnas koncept precis lika allvarligt som de sex medlemmarna själva tar min kyrka och jag lovar att be alla kränkta Meliora-älskare om ursäkt så snart Papa Emeritus IV presenteras tillsammans med ett nytt och hårdare, styggare och sexigare verk.

"Infestissumam" är ett fantastiskt album och parodin på katolicismen en av de bästa som sett dagens ljus. Så jag föreslår att ni som fortfarande känner er manade att försvara sextettens tredje album mot ett av ytterst få betyg under åtta,”besinnen eder” och ”eftersinnen i edra hjärtan på edra läger och varen stilla”, för att citera Bibeln. Eller på ren svenska: låt ingen recensent hindra er från att njuta av Meliora. Martin Carlsson gav Manowars "Gods Of War", ett album jag och sambon älskar, en överkryssad geting i Expressen 2007. Jag kände mig kränkt i tysthet i några veckor, samtidigt som jag njöt ohämmat av överdådiga orkestrar och hyllningar till hednagudar. Livet är fullt av små besvikelser och jag vågar satsa mitt krucifix, mina radband och hela min teologiska bokhylla på att jag blev mer besviken på "Meliora", än någon blev på mitt betyg. 

Hymn Of The Immortal Warriors

(varje gång någon inte älskar den
ohämmat dör en kattunge)

Skiva #2 2016: Avantasia - Ghostlights

Årets andra recension är Avantasias "Ghostlights".

Skiva #1 2016: Rhapsody Of Fire - Into the Legend

Sådär. Glömt posta på bloggen, men i fredags kom recensionen av Rhapsody Of Fires nya skiva upp på Crankitup. In och läs!

Årets sjätte skiva: Children Of Bodom

Här kommer så recensionen av Children Of Bodoms "I Worship Chaos" för Crankitup. In och läs den, så ska den här Grottmänniskan ta ledigt från skrivandet ett par veckor och vila upp sin kaotiska hjärna.

Årets femte skiva: Ghost

Så kommer här äntligen ett lite mer aktuellt och matnyttigt inlägg. Recensionen av Ghosts nya album Meliora hittar du här.

Avsked och fortsättning

Egentligen skulle jag vilja skriva en gladilsken krönika, en recension eller ett bandporträtt. Glatt gnäll med rötter i skivstället. Just nu har jag dock inget sådant gnäll att komma med. Jag försöker mest samla ihop mig och fokusera på att komma tillbaka till vardagen igen. Ni vet, orka laga mat, ta en nypa frisk luft och jobba. Jag har mängder av idéer till bloggen och längtar efter att komma igång med Crank lite mer igen, men det är tre veckor sedan mormor dog, fyra dagar sedan vi tog farväl och själv har jag mest suttit och stirrat framför mig sedan vi kom hem från Småland.

Mitt i alltihop ser man också framåt. Jag längtar mer än någonsin efter konserten med Judas Priest - min första - i december, Children Of Bodoms kommande album och att fortsätta med skrivandet. Precis som man måste tillåta sig att stanna upp, får man också tillåta sig att gå vidare. Vet inte riktigt vart jag befinner mig i den processen, men så har jag heller aldrig förlorat någon som stått mig lika nära som mormor och därför passar bonusspåret Never Forget från Redeemer Of Souls (2014) väldigt bra idag.

 

As the sun sets on another day
All the memories will never fade away
Looking back to all those moments that we shared
Where it all began with all those dreams we dared
We leave with no regrets - we will never forget

In our hearts and in our minds
We know we can't leave this behind
In our hearts and in our soul
You know we'll never be alone

Festivalkrönika för Crankitup - Metallsvenskan

Förra året skrev jag om att längta efter - och inte våga - åka på festival. I år skriver jag om hur min första festival, Metallsvenskan, var. Ni hittar krönikan här.

Metallsvenskan del 2: Shadowquest

Glad midsommar, alla grottbesökare. Här kommer sista recensionen från Metallsvenskan: Shadowquest!

Metallsvenskan, del 1: Blind Guardian, Candlemass och Powerwolf

Så finns äntligen tre recensioner (en till kommer snart) på Crankitup från Metallsvenskan: Blind Guardian, Candlemass och Powerwolf.

Finkultursvolontären

Några veckor sedan senaste inlägget här, men det är inget konstigt numera. Tidningen skickades iväg på tryck i tisdags - med ett death metal-reportage och bandet på framsidan, kantänka! I skrivande stund sitter jag dock mellan två marknader. Som landsortsskribent på en tvåmannaredaktion är det ett återkommande jobb vid Kristi Flygare. Igår Väse, idag Molkom och det blir ju lite kinkigt om redaktionen ska vara principledig på röda dagar, när det händer något på orterna just då. Jag kom att tänka på detta i morse, vilket triggade igång en annan tanke som har legat latent i bakhuvudet under några år. Men innan vi ger oss i kast med den, ska vi förgylla morgonen med det här stycket:

Blue Öyster Cult
Then Came The Last Days Of May (1972)

Vackert, inte sant? Skönhet har betydelse, även om många tycks sätta likhetstecken mellan det påståendet och applåder för sjuka skönhetsideal. Som om skönhet inte handlade om något annat än hud, senor och fett. Hur tragiskt kan ett släkte bli, egentligen? 

Konst handlar om skönhet. Fulhet också, förstås, men i ett sammanhang där det har betydelse. De flesta med någon form av aktiv hjärnverksamhet instämmer förmodligen med detta. Jag har heller aldrig träffat på någon som tror att konstnärer eller frivilligarbetare inte behöver äta, sova eller betala räkningar. Ändå tycks många människor vara så uppe i sina egna liv, att de inte orkar lyfta blicken från Spotifylistan, seriestrippen, intervjun, fotona eller nyhetsuppdateringarna och fundera över vem eller vilka som lagt ner tid på det de slentrianklickar på.

Själv har jag tvingats dra ner på både bloggande och Crankitup en tid, helt enkelt för att jag i grunden är en tämligen lättstressad person som numera jobbar under andra förhållanden än när jag började blogga. Jag har ett fantastiskt jobb, så jag klagar verkligen inte, men jag har också insett hur sårbar man kan vara i ett jobb som är roligt och kreativt när man måste få en redaktion att funka på två personer - på deltid. För att inte tala om ett frivilligjobb på en metalsajt. När jag backar lite och verkligen tänker efter ordentligt på hur mycket glöd och energi som vårt crew lägger ner på Crank - obetalt och på vår fritid - känner jag mig jävligt stolt över att få vara en del av det. Energin man får av att vara en del av ett crew som både lyfter upp, stöttar och ger en utrymme att växa som skribent - och pausa när man inte orkar - är helt enkelt avgörande för att ett sådant här frivilligjobb ska vara värt all tid och energi.

Manowar
Battle Hymn (Live 2005)

Att utmana sig själv är en ständig kamp mot bekvämligheten och konst som inte utmanar någon människa på något sätt, är helt enkelt inget att ha. Metal är och förblir ett stridsrop för mig. Om man sedan inte gillar Manowars version av det, är en annan sak. Jag älskar det, särskilt live-versionen från Earthshaker där alla nuvarande och före detta medlemmar spelar den ihop. Jag kan inte se klippet utan att tänka på hur satans svårt det faktiskt kan vara att orka med varandra i en grupp. Det sociala samspelet är en ständig källa till förundrar och fascination för mig. 

Jag brukar tänka på vilka interna konflikter de fick lägga åt sidan för den här spelningen. Vilken tid och energi som dessa gubbar lade ner. Hur mycket förberedelser som gjordes på alla plan. Fast mest tänker jag på vad de och alla andra band en gång började som: obetalda fritidssysselsättningar. Och hur lätt det är för den som aldrig har vågat, kunnat - eller ens velat - lägga ner tid och möda på ett kreativt kulturjobb, att kritisera och veta hur något "egentligen" bör låta, fotas, skrivas eller filmas. Eller hur snabbt jobbet ska bli klart. Så se till att ge cred till musiker, fotografer, författare, skribenter, serietecknare och filmare när ni delar deras verk på Facebook. Varför inte maila någon vars musik, texter eller bilder betyder extra mycket för dig? 

Igår när jag traskade runt i Väse med block och kamera, sade en av våra läsare till mig att hen tyckte jag skrev så bra. Efter ett halvårs stress med annonser och noll tid för större reportage, var det en uppskattning som gjorde min dag. Förhoppningsvis gillar hen mitt reportage i majnumret. Då blir det nämligen metal både ut- och invändigt. Ett reportage som givetvis aldrig hade kunnat göras, om det inte vore för att konsten är så livsviktig för människosläktet, att många är beredda att skapa den utan någon som helst garanti för klirr i kassan. 

Så om du gillar något, visa din uppskattning. Jag och många med mig kan, bildligt talat, leva på det i veckor. Om en vecka kan man läsa om fyra herrar i death metal-bandet Deprive i SKVT. Frivillig, obetald finkultur från Skattkärr. Lek med tanken på att världens mest framgångsrika metalband hade sparkat boll, hoppat stav, boxats och slagit puck istället för att spela musik och fundera sedan på hur mycket 150-160 spänn för en skiva av musikproffs är i jämförelse med 482 miljoner för att slå folk på käften.

 Deprive

Voice Of Evil (2014)

Sorcerer - recension & intervju

Nu finns recensionen av Sorcerers album In The Shadow Of The Inverted Cross samt intervjun med bandets basist Johnny Hagel ute på Crankitup. Den just nu rätt kraschade Grottmänniskan är sjukt jävla tacksam över Crank-kollegan Cecilias hjälp på sluttampen, för utan henne hade det här förmodligen inte publicerats inom någon överskådlig framtid.

Årets fjärde skiva: Shadowquest

Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge. Här är äntligen recensionen av Shadowquests debut "Armoured IV Pain" på Crankitup!

Årets tredje skiva: Storyteller

Efter en massa strul med hemsidan, har Robban och Jacob på Crankitup fått den att fungera igen, efter tolv timmars slit. Det skålar Grottmänniskan i kaffe för, i synnerhet som man nu kan hitta recensionen av Storytellers nya album Sacred Fire (2015) där.