En njutningslysten Grottmänniska

Det här är ju för jävla kul. För ungefär sex minuter sedan satte jag mig för att knattra ihop ännu ett av mina "förlåt för att jag inte orkar skriva, men jag vet ju att jag inte behöver"-inlägg på bloggens FB-sida. Samtidigt funderade jag förstås på vilken låt jag skulle posta och insåg att det var bedrövligt länge sedan jag lyssnade på den bästa låten på Moonsorrows senaste, Jumalten Aika. Allvarligt talat, den är fantastisk:

Ruttolehto Incl. Päivättömän Päivän Kansa (2015)

Allt går i vågor, men de sköljer åtminstone åt samma håll igen. Att få vila hjärnan som jag gör nu, genom att pausa all form av kreativ "duktighet" (i brist på bättre ord) och tillåta sig att dväljas i självvald isolering. (Jag skämtar inte, sambon får boka tid med mig för att jag ska klara av att ta mig ut ur min värld.)

Utmattningssyndrom är aptrist - återhämtning som funkar är helt jävla fantastiskt! Sedan mitt senaste blogginlägg för lite mer än fem veckor sedan har det till synes inte hänt särskilt mycket om man inte lever tillräckligt nära mig för att se förändringarna. Om jag skulle säga "jag har mer eller mindre isolerat mig sedan i februari och tillbringar mellan 87 och 96% av min vakna tid med att fly in i en annan värld", till random bekant eller för all del främling, så skulle det tas som ett tecken på allt annat än hälsa. För två månader sedan hade jag höjt varningsflaggan själv. För tre månader sedan hade tanken på denna bristande produktivitet och självvalda inneslutning skrämt vettet ur mig. Nu är jag bara rädd i korta stunder och inte ens varje dag.

Kanske behöver man ha upplevt känslan av riktigt avgrundsdjup otillräcklighet och skräck för att inte hålla, för att kunna förstå vilken lättnad det är att inte längre vakna om morgnarna och vara stum i kroppen för att delar av ens känsloliv, kroppskännedom och normala impulser har stängt av. Det är inte alls alltid särskilt tydligt att man har gått långt över gränsen för vad man orkar. Människokroppen och våra tankar har en enorm anpassningsförmåga och vår arts överlevnadsinstinkt i de mest hopplöst nattsvarta situationer säger ju någonting om hur hjärnan arbetar för att vi inte bara ska överleva, utan också leva. Min kropp har, i takt med att min hjärna fått lov att dra sig tillbaka och vila, så sakteliga börjat göra sig påmind igen. Inte för att man är en självplågare, men det är faktiskt trevligare att ha ont i musklerna, än att inte känna dem...

Musiklyssnandet är tillbaka. Inte riktigt på samma sätt, men det är på god väg. Det kliar i fingrarna (och öronen) när jag tänker på framtida skivsläpp och recensioner. Jag njuter av att se alla små och stora festivaluppdateringar från vänner och bekanta i Facebookflödet, längtar efter att orka börja med nyhetsuppdateringar och recensioner på Crank igen. Att längta efter att orka, att vilja fast man inte orkar, men samtidigt inse att man kommer att orka igen inom en inte alltför avlägsen framtid är ett friskhetstecken så gott som något. I mitt fall en ren jävla seger.

Battle Hymns (2006)

Sedan nyheten om Manowars planerade nedläggning har det, av förklarliga skäl, varit lite molnigt i grottan. Jag har inte varit hårdrocksskribent tillräckligt länge för att kunna inta riktigt samma sakliga inställning till åldrande favoriter som, om man ser nyktert på det, kanske inte har nått upp till den nivå eller produktivitet man bör kunna förvänta sig av dem på några år. Men å andra sidan är hårdrock ingen vetenskap och relationerna jag har till mina favoritband påminner mycket om hur jag förhåller mig till mina mänskliga relationer: jag gillar inte förändringar, men accepterar dem för att logiken säger att jag måste, precis som den säger att det inte alltid är någon idé att fundera på varför jag älskar, avskyr, trivs med, blir trött på eller behöver någon/någonting.

Den analyserande, nyktra och kritiska delen av hjärnan man använder i recenserandet av skivor och annat (ens liv, person och alla jävla val man gör... hatar just den avdelningen!) mår bra av att få stänga ner ibland. Utan det ickereflekterande, skamlöst njutningsfulla lyssnandet som inte frågar efter något annat än vägen nervimpulserna tar till hjärnans belöningssystem, så vore allt lyssnande, läsande och skrivande om hårdrock lika fruktlöst som att förvänta sig intelligens och rimlig verklighetsuppfattning när en sverigedemokrat eller vaccinationsmotståndare uttalar sig om omvärlden.

Sambon gick nyss förbi och kommenterade det faktum att jag lyssnar på väldigt mycket smör för närvarande - och definitivt inte bara hårdrock. De senaste två veckorna har det varit oroväckande mycket Natalie Imbruglia, Savage Garden och Shania Twain i lurarna (endast tre låtar på repeat, den autistiska förmågan att njuta av väldigt lite variation under väldigt lång tid ska inte underskattas) men helt vilse är jag tack och lov inte. Vad sägs om en förtjusande smörig cover på The Marbles "Only One Woman" från 1988? Originalet med The Marbles är från 1968 och inte dum den heller, men är man en sucker för smöriga rockballader, så är man. Och är man det, så kan livet kännas bra mycket vackrare och ljusare, även om man vill mer än man orkar.

Only One Woman (1988)

Bland spöken och klosterdrömmar (något av en repris)

När jag var nitton år gammal var jag en hängiven katolik. Uppvuxen med kyrkans barntimmar, körverksamhet och fiolgnisslande i kyrkan och en gammelmormor aktiv i pingstkyrkan var tron och kyrkan en naturlig del av mitt liv. Vid sex års ålder kom så hårdrocken via min storasysters kassett med Europes ”Out Of This World” och man kan nog säga att kristendomen och hårdrocken har vandrat sida vid sida sedan dess, utan att mötas i onödan. Jag har nämligen ohyggligt svårt för kristen hårdrock och metal.

Jag har föreläst om hårdrock på S:t Eriks katolska skola i Stockholm, sjungit i kyrkokör i tolv års tid och var lektor i min församling på den tid då jag fortfarande var aktivt troende. Numera vet jag inte riktigt vad jag tror på och bryr mig egentligen inte särskilt mycket. Jag har alltid varit en benhård förespråkare för det sekulära samhället och den övertygelsen minskade aldrig under de sex år då jag, på egen hand samt i kloster och hos en diakon i S:t Franciskus katolska församling i Jönköping, förberedde mig för att dels konvertera och dels bli nunna.

Fasad på klosterkyrkan sedd från vägen.

Ja, det stämmer. Under tonåren hade jag en allvarlig önskan om att gå i kloster och besökte regelbundet Heliga Hjärtas Kloster vid foten av Omberg i Östergötland. Nu visade det sig att ett liv som nunna inte passade mig och det som avgjorde var att jag inte längre skulle kunna läsa precis vilka böcker jag ville eller lyssna på precis vilken musik jag ville. Lite tillspetsat kan man säga att hårdrocken stängde klosterporten för mig. Istället blev jag sambo med en Manowar- och Judas Priest-älskande ateist som aldrig satt sin fot i en katolsk kyrka. Jag kan sakna tystnaden, regelbundenheten och den fantastiska naturen kring klostret, men jag har aldrig ångrat mig.

Mitt gästrum när jag hälsar på.

Att skriva för Crankitup är något som ligger ungefär så långt ifrån ett klosterliv man kan tänka sig. Ändå finns det faktiskt en gemensam nämnare. Tålamodet. Att leva som nunna innebär ett konstant granskande av det inre livet, ett aldrig sinande arbete med att stå med sig själv och de människor du lever med. I en miljö där distraktionerna är medvetet avskalade blir du tvungen att se dina egna fel och brister i vitögat, lära dig att acceptera dem och arbeta med dem. Egentligen är det inte särskilt annorlunda mot att arbeta med en text. Att sträva efter perfektion, trots att man vet att det är ett ouppnåeligt mål, är både tjusningen och vämjelsen med skrivandet. En del texter som läsaren kan sluka på ett par minuter ligger det timmar av arbete bakom. Ett album med fantastiska bilder, en välskriven recension kan vara frukten av åratals träning. 

Del av biblioteket i klostrets gästhem.

Inget jag har skrivit för Crankitup har fått lika mycket respons som min recension av Ghosts "Meliora". Den publicerade för ungefär ett halvår sedan och klagomål skickades till min chef så sent som i december. Ärligt talat har jag mest haft roligt åt hela saken. Jag är äldst på redaktionen men långtifrån äldst i branschen, så jag skulle aldrig drömma om att låtsas vara expert på något jag inte behärskar. Ghost däremot, eller rättare sagt de religiösa bitarna i Ghosts koncept, är jag expert på. Förmodligen kan jag mer om konceptet än de själva. Det är ju trots allt min kyrka de gör parodi på.

Klosterkyrkan där jag deltagit i otaliga mässor
och gudstjänster från femton års ålder.

"Opus Eponymus" gav mig mysrysningar och "Infestissumam" tog mig med storm, men bortsett ifrån He Is är "Meliora" helt enkelt tråkig. Klen, seg och osexig. Så helt olik den förförande och frasiga debuten och den mästrande, småelaka uppföljaren. Jag var så besviken och det var några av våra läsare också. Fast på mig. Ni som fortfarande är upprörda får sluta gråta nu. Det var naturligtvis roligt att väcka så mycket känslor, men Ghost behöver inte er hjälp och har ni klagomål så skicka dem till mig personligen. Jag kommer förstås att ta anklagelser om att inte förstå gastarnas koncept precis lika allvarligt som de sex medlemmarna själva tar min kyrka och jag lovar att be alla kränkta Meliora-älskare om ursäkt så snart Papa Emeritus IV presenteras tillsammans med ett nytt och hårdare, styggare och sexigare verk.

"Infestissumam" är ett fantastiskt album och parodin på katolicismen en av de bästa som sett dagens ljus. Så jag föreslår att ni som fortfarande känner er manade att försvara sextettens tredje album mot ett av ytterst få betyg under åtta,”besinnen eder” och ”eftersinnen i edra hjärtan på edra läger och varen stilla”, för att citera Bibeln. Eller på ren svenska: låt ingen recensent hindra er från att njuta av Meliora. Martin Carlsson gav Manowars "Gods Of War", ett album jag och sambon älskar, en överkryssad geting i Expressen 2007. Jag kände mig kränkt i tysthet i några veckor, samtidigt som jag njöt ohämmat av överdådiga orkestrar och hyllningar till hednagudar. Livet är fullt av små besvikelser och jag vågar satsa mitt krucifix, mina radband och hela min teologiska bokhylla på att jag blev mer besviken på "Meliora", än någon blev på mitt betyg. 

Hymn Of The Immortal Warriors

(varje gång någon inte älskar den
ohämmat dör en kattunge)

Finkultursvolontären

Några veckor sedan senaste inlägget här, men det är inget konstigt numera. Tidningen skickades iväg på tryck i tisdags - med ett death metal-reportage och bandet på framsidan, kantänka! I skrivande stund sitter jag dock mellan två marknader. Som landsortsskribent på en tvåmannaredaktion är det ett återkommande jobb vid Kristi Flygare. Igår Väse, idag Molkom och det blir ju lite kinkigt om redaktionen ska vara principledig på röda dagar, när det händer något på orterna just då. Jag kom att tänka på detta i morse, vilket triggade igång en annan tanke som har legat latent i bakhuvudet under några år. Men innan vi ger oss i kast med den, ska vi förgylla morgonen med det här stycket:

Blue Öyster Cult
Then Came The Last Days Of May (1972)

Vackert, inte sant? Skönhet har betydelse, även om många tycks sätta likhetstecken mellan det påståendet och applåder för sjuka skönhetsideal. Som om skönhet inte handlade om något annat än hud, senor och fett. Hur tragiskt kan ett släkte bli, egentligen? 

Konst handlar om skönhet. Fulhet också, förstås, men i ett sammanhang där det har betydelse. De flesta med någon form av aktiv hjärnverksamhet instämmer förmodligen med detta. Jag har heller aldrig träffat på någon som tror att konstnärer eller frivilligarbetare inte behöver äta, sova eller betala räkningar. Ändå tycks många människor vara så uppe i sina egna liv, att de inte orkar lyfta blicken från Spotifylistan, seriestrippen, intervjun, fotona eller nyhetsuppdateringarna och fundera över vem eller vilka som lagt ner tid på det de slentrianklickar på.

Själv har jag tvingats dra ner på både bloggande och Crankitup en tid, helt enkelt för att jag i grunden är en tämligen lättstressad person som numera jobbar under andra förhållanden än när jag började blogga. Jag har ett fantastiskt jobb, så jag klagar verkligen inte, men jag har också insett hur sårbar man kan vara i ett jobb som är roligt och kreativt när man måste få en redaktion att funka på två personer - på deltid. För att inte tala om ett frivilligjobb på en metalsajt. När jag backar lite och verkligen tänker efter ordentligt på hur mycket glöd och energi som vårt crew lägger ner på Crank - obetalt och på vår fritid - känner jag mig jävligt stolt över att få vara en del av det. Energin man får av att vara en del av ett crew som både lyfter upp, stöttar och ger en utrymme att växa som skribent - och pausa när man inte orkar - är helt enkelt avgörande för att ett sådant här frivilligjobb ska vara värt all tid och energi.

Manowar
Battle Hymn (Live 2005)

Att utmana sig själv är en ständig kamp mot bekvämligheten och konst som inte utmanar någon människa på något sätt, är helt enkelt inget att ha. Metal är och förblir ett stridsrop för mig. Om man sedan inte gillar Manowars version av det, är en annan sak. Jag älskar det, särskilt live-versionen från Earthshaker där alla nuvarande och före detta medlemmar spelar den ihop. Jag kan inte se klippet utan att tänka på hur satans svårt det faktiskt kan vara att orka med varandra i en grupp. Det sociala samspelet är en ständig källa till förundrar och fascination för mig. 

Jag brukar tänka på vilka interna konflikter de fick lägga åt sidan för den här spelningen. Vilken tid och energi som dessa gubbar lade ner. Hur mycket förberedelser som gjordes på alla plan. Fast mest tänker jag på vad de och alla andra band en gång började som: obetalda fritidssysselsättningar. Och hur lätt det är för den som aldrig har vågat, kunnat - eller ens velat - lägga ner tid och möda på ett kreativt kulturjobb, att kritisera och veta hur något "egentligen" bör låta, fotas, skrivas eller filmas. Eller hur snabbt jobbet ska bli klart. Så se till att ge cred till musiker, fotografer, författare, skribenter, serietecknare och filmare när ni delar deras verk på Facebook. Varför inte maila någon vars musik, texter eller bilder betyder extra mycket för dig? 

Igår när jag traskade runt i Väse med block och kamera, sade en av våra läsare till mig att hen tyckte jag skrev så bra. Efter ett halvårs stress med annonser och noll tid för större reportage, var det en uppskattning som gjorde min dag. Förhoppningsvis gillar hen mitt reportage i majnumret. Då blir det nämligen metal både ut- och invändigt. Ett reportage som givetvis aldrig hade kunnat göras, om det inte vore för att konsten är så livsviktig för människosläktet, att många är beredda att skapa den utan någon som helst garanti för klirr i kassan. 

Så om du gillar något, visa din uppskattning. Jag och många med mig kan, bildligt talat, leva på det i veckor. Om en vecka kan man läsa om fyra herrar i death metal-bandet Deprive i SKVT. Frivillig, obetald finkultur från Skattkärr. Lek med tanken på att världens mest framgångsrika metalband hade sparkat boll, hoppat stav, boxats och slagit puck istället för att spela musik och fundera sedan på hur mycket 150-160 spänn för en skiva av musikproffs är i jämförelse med 482 miljoner för att slå folk på käften.

 Deprive

Voice Of Evil (2014)

Flammande otur

Uppenbarligen finns det många som har otur när de tänker, även i hårdrocksleden. För det första: om musik ska kunna kallas sverigedemokratisk, så borde det väl innebära att den som har komponerat musiken, gjorde det efter att Sverigedemokraterna bildades och med syfte att promota deras budskap. SD bildades 1988, Manowar 1980 och har, såvitt jag vet, vare sig bidragit till SD:s partikassa eller skrivit musik åt dem. Alltså kan Manowar inte vara sverigedemokratiskt i den meningen.

Påståendet att de skulle sympatisera med SD:s värderingar, eftersom de radhusrasister som tog vårt land som gisslan i sin vågmästarroll spelade "Call To Arms" på sin valvaka, är inget annat än bisarrt och förolämpande mot såväl kompositörerna som lyssnarna. Tyck vad du vill om Manowars musik, stil och attityd, men lägg inte ord och åsikter i mun på dem eller deras fans.

Jag är en uttalad antirasist och ett Manowar-fan. Om du inte gillar krigsteman i metal eller stör dig extra mycket på gubbighet, så förstår jag att Manowar kanske inte är i din smak. Tur nog för dig så lever vi i ett fritt land. Ingen kan i skydd av lagen tvinga dig att strecklyssna på Metal Warriors på repeat om du inte vill det. Utsattes du för det, skulle förmodligen inte ens den mest inbitna Manowar-älskaren förvånas över om du aldrig mer ville komma närmre än femtio meter ifrån loggan.

Jag älskar militärisk metal. Jag älskar krigsteman, vikingatakter och blodtörst. Ibland. En takt, ett instrument eller en skala, kan du inte ta patent på. Inte heller historiska händelser. De tillhör oss alla. Att SD eller andra rasister skulle få makt att ge Manowars, Sabatons eller något annat bands musik en prägel som inte fanns där från början, är som att påstå att kompositörerna inte äger sina verk.

Plötsligt får den med högst röst bestämma vad en text, en attityd eller en utstyrsel står för. Min erfarenhet säger mig att ju räddare man är, desto större är risken att man skriker och den som skriker hörs. Så står de som, likt jag själv varken är rasister, sexister eller drömmer om en evighet i Valhall, och undrar vad fan problemet är, eftersom det är svårt att skrika och lyssna samtidigt.

Inte alla socialister är Hem & Skola-prussiluskor och Hassela-fanatiker. Men de som är det, hör till de mest surmagade och urtråkiga glädjedödare som står att finna. Att Jesper Weithz inte gillar Manowar och Sabaton, säger egentligen bara en sak: att smaken är olika och känslor inte är lika med fakta. I synnerhet det där sista, borde de som håller med Jesper Weithz ta sig en rejäl funderare över.

Föreläsning från buren

Sweden Rock Festival är inne på sin tredje dag och själv försöker jag landa på en helt annan plats: soffan i vardagsrummet. Ett par mycket goda vänner försökte in i det längsta övertala mig att åka med, men jag var tveksam. Blotta tanken på ett hav av människor på en okänd plats där jag inte hittade, var så läskig att mina muskler drog ihop sig bara jag snuddade vid den.

Jag har två funktionshinder som andra ofta inte märker av alls, eftersom jag utåt sett kan vara otroligt välfungerande, professionell i jobbet och social i alla möjliga sammanhang. Jag har inlett konversationer med okända om allt mellan himmel och jord och aldrig dragit mig för att gå fram till en främmande människa för att fråga om vägen när jag inte hittar. Jag skäms inte längre för min svårighet att känna igen mig, hitta rätt eller minnas vad andra har sagt, för ingen med vett och sans i behåll vill frivilligt traska runt i halvångest på en främmande plats med karta och vägbeskrivning och ändå fråga efter vägen var tjugonde meter.  

När man träffar mig, har jag fått höra att jag kan framstå som stel och lite kylig. De senaste åren har jag tränat på att le, se andra i ögonen och ta i hand, och mitt jobb som annonsförsäljare och skribent har naturligtvis givit mig hundratals tillfällen att träna upp det jag har svårt för. För att märka av att jag har två neuropsykiatriska diagnoser, tio års ångest- och depressionsproblematik bakom mig och social fobi måste du känna mig väl, och för att veta vilken sorts situationer som triggar mig, måste du vara min sambo eller mycket nära vän. Buren är både större och rymligare och har större mellanrum mellan spjälorna nu, men det är fortfarande en bur:

Det jag ägnar min fritid åt, min blogg och nu Crankitup, ligger egentligen lite utanför begreppet "fritid", för det innebär lika mycket arbete som tid. Att vilja göra det man älskar bra och bättre för varje gång kräver mycket och risken att bli bekväm, eller i värsta fall liknöjd, finns alltid där om man inte är vaksam. Det gäller inte minst de som gör att jag och så många andra överhuvudtaget sitter och skriver om metal: alla band och artister som ibland ger något så fantastiskt att man knappt kan greppa det, och ibland sjunker så lågt att man själv önskar att man kunde följa med ner i djupet för att slippa se och höra mer. 

Det sistnämnda har jag själv ännu inte upplevt hos ett band, men Children Of Bodoms Relentless, Restless Forever (2011) låg inte långt ifrån. Jag älskar inte Bodombarnen mindre för det, i synnerhet inte som de skärpte till sig ordentligt på Halo Of Blood (2013), men deras sjunde studioalbum är ett av de verk jag aldrig någonsin drar på, och åsynen av det i skivstället inger mig ett visst mått av obehag:

Social fobi är syskon med prestationsångest. Ibland är det bra med press och lite oro, när det får en att anstränga sig mer och växa. Så länge det släpper efteråt och man får känna att även om det kanske inte blev som man hade tänkt sig, så överlevde man. Väldigt många av de som befolkar mitt skivställ är perfektionister och det trivs jag med. En del av dem dras, eller har dragits med, psykiska och/eller sociala problem och ytterligare några hör till metalvärldens mest rutinerade scenpersonligheter. Dock får de alla finna sig i att sågas längs med fotknölarna av besvikna fans och recensenter när de inte har tillräckligt bra ursäkter för en trist skiva eller en oengagerad show. 

Att köra på rutin är något av det fulaste ett band eller en artist kan göra i fansens ögon. Tillfällen då den nya skivan har slutat snurra eller konserten är över och man inte har fyllts av någonting. När det man hade sådana förväntningar på, kändes ungefär lika upplyftande som ett munsår eller en betalningspåminnelse. I just den stunden är det nog rätt få av oss metalfans som är benägna att känna oss storsinta. Inte så mycket för pengarna som rök, utan för att vi väntade oss något stort och fick en axelryckning. Å andra sidan är det alltid lika fascinerande att se hur något som får vissa att leta efter skämskudden eller knyta näven i frustration, gör att andra plågar grannarna med repeatspelning i veckor. Manowars Gods Of War (2011) fick en överkryssad geting i Expressen (recensionen tycks tyvärr inte finnas tillgänglig längre) och följande beskrivning av SRM:s Thomas Väänänen i #43:

"Precis när jag börjar komma i stämning och lyfter upp näven i luften och börjar se mig om efter närmaste false metal-band att banka skiten ur, möts jag av en evighet av åskmuller, blixtar, berättarröster och och keyboardljud som jag hade hoppats var kvarlämnade på de usla black metal-demos från vilka intron de måste härröra från, och återigen har jag totalt hunnit glömma bort att det är metal jag sitter och lyssnar på. För att uttrycka mig så att herr DeMaio förstår vad jag menar: detta känns som att få kopulera besinningslöst med en nordisk gudinna men att med jämna mellanrum bli avbruten av en föreläsning om hur preventivmedel fungerar."

Själv älskar jag de pompösa och utskällda orgel- och körpartierna, och när Gods Of War kom lyssnade jag, min sambo, vår katt och våra grannar på svulstig Valhallasymfoni i veckor. När min sambo såg den överkryssade getingen och andra besvikna recensioner, såg han dessutom oförskämt nöjd ut, och förklarade att han älskade när folk som inte var dedikerade Manowarfans sågade dem, för det betydde att Manowar gjorde precis det de skulle. 

Bra metal är professionell, men aldrig duktig och just därför vill jag inte gå på en festival om jag känner att det kommer att handla om att orka klara av det. Att ängsligt hålla koll på kartor, landmärken och tider. Att ideligen kontrollera att stesolidburken ligger tryggt i fickan och ens sällskap finns inom synhåll. Det är en sak att slipa sina förmågor, utmana sig själv och lära sig att inte låta sågningar eller misstag hindra en från att fortsätta kämpa. Att betala x antal tusen för ett socialt experiment är något helt annat - om man nu inte hör till typen som byter bil en gång i halvåret utan att det märks i plånboken.

Nästa år när mina vänner frågar om jag inte ska med till Sölvesborg, hoppas jag att min skräck har minskat så pass mycket att jag, trots fjärilar i magen och överspända kräkreflexer, kan säga till mig själv: "Julia, det spelar fan ingen roll om du gör bort dig, för det gör alla emellanåt och skulle du tuppa av någonstans, så finns det alltid någon som snubblar över dig utan att missta dig för en tältlina." Då skulle min segernäve få bändas ner med våld.

Måndagspepp (det började med Manowar)

Måndag. En vårdag som än så länge har fräckheten att vara både kall och färglös. Idag väljer jag metal efter väder och lynne, och försöker att samla mig inför veckan. Lön imorgon och skivmässa på lördag kan bli en intressant kombination, och har jag tur blir det därför gröt och morotsgryta resten av månaden.

Här presenterar jag nu fem peppande låtar, ett par av dem textmässigt och samtliga sett till melodi.

Manowar Carry On

Det genomkitschiga skivomslaget, klichéstafetten och den käcka melodin brukar få både mig och sambon att le, om så resten av tillvaron är gråare än en tiggarmunkskåpa.

Running Wild The Drift

Kapten Haddock i all ära, men anfäkta och anamma, med Rock'N'Rolf vid rodret blir det en gladare (och kanske nyktrare?!) färd. I The Drift kan man förresten höra hyllningar till världens alla katter, men man måste vara kattmänniska för att höra det.

Uriah Heep Mistress Of All Time

Jag vet inte om det är sättet som flöjten smyger in på, men det är en starkt bidragande orsak till varför Sea Of Light hör till mina bästa inköp under 2013. Om du tycker att det här är för mesigt för att stå i en hårdrockares skivställ, är du förmodligen en vilsen tonåring eller flitig Close-Up-läsare.

Sonata Arctica Losing My Insanity

Ett av få tecken på att det faktiskt var mitt älskade Sonata Arctica som spelade på Stones Grow Her Name, och min inre artonåring studsar av förväntan inför Pariah's Child, dock inte med lika höga skutt som förr. Texten hör dock till de roligare: att tappa bort sina knäppa sidor är trots allt lika med att förlora sin kreativitet. En skräck vare sig man är musiker, serietecknare eller skribent.

Thyrfing Valdr Galga

Ett fyra minuter och fyrtio sekunder långt bevis på att en promenad som tar emot som fan, plötsligt kan innehålla underliga steppsteg, diverse ljud och knutna nävar. Jag har kommit på mig själv med att okontrollerat morra "valdr galga" och ge ifrån mig väsningar över träspångarna i Mariebergsskogen, så frågan är vad som händer om jag fyller mp3:an med enbart vikingastil av olika märken ett tag? Gissningsvis får jag ett besök av männen i de vita rockarna, som undrar vad jag menar när jag försöker förklara att det började med Carry On...

Mysmåndag: DeMaios vakande blick (eller konsten att lugna en katt)

Jag vet med mig att jag är en riktigt gnällig grottmänniska emellanåt. Jag muttrar, frustar och gnisslar som ett genomsnittligt SJ-tåg under sitt hundrade stopp på en misskött räls mellan Karlstad och Katrineholm. Jag gnäller när jag inte förstår saker och ting. När bristen på logik blir alltför stor och mänskligheten låter känslorna löpa amok, då gnäller jag och minns min gamle katts stroppiga, uppstramade min som den kunde anlägga efter att ha lagt en stinkbomb i lådan, hetsätit torrfoder och sedan spytt på mattan inom loppet av en halvtimme. 

Denna fjärde mysmåndag ska därför inte jag gnälla så förfärligt mycket. Istället överlåter jag min plats vid bloggosfärens klagomur till min hädangångne bastard till katt: Silke. Alla som träffade på honom under åren brukade påpeka diverse egenskaper hos honom och jag tror att "sur" och "tjock" var de adjektiv som användes flitigast. Jag och sambon minns honom som en gnällig, mattesjuk och bulimisk pälsklump, som helst gav ömhetsbetygelser på tu man hand och älskade att ligga i garderoben. 

Silke, som jag döpte efter prins Kheldar a.k.a Silke i Sagan Om Belgarion, var verkligen fruktansvärt sur av sig emellanåt och kunde "gloaua" i evigheter för allt och inget, till vår frustration. "Gloaua" var det namn vi hade för ljudet som mistluren åstadkom, men tack och lov fanns det ett specialmedel att ta till när varken uppmärksamhet, mat, lådtömning eller snörstumpar hjälpte: Manowar.

Jag minns inte riktigt hur vi upptäckte det, men det bör ha varit något tillfälle när sambon var riktigt utledsen på pälstyrannen och bestämde sig för att försöka överrösta den med hjälp av skivsamlingens högst älskade skatter. Och lyckades.

Silke blev lugn av metal. Manowar och Running Wild var mycket populära när han fick ett ryck och förutom att det såg vansinnigt löjligt ut med en katt som rusade som en tätting i lägenheten till Lead Or Gold och blev av med överskottsenergi, så var det fint att han inte ylade av missräkning över att bli överröstad. Efter en liten stund brukade han lägga sig tillrätta i sin fåtölj och spinna. Spelade vi Battle Hymn, Kings Of Metal eller Call To Arms låg han from som ett lamm och vek in frambenen under magen, till synes totalt glömsk av alla mattskrynklarräder och höga toner.

Här i huset är metal kattmusik, för vår sura katt blev lugn av det (och dog mitt under en VM-match i fotboll, så sportintresset var det väl mindre bevänt med). Jag hävdar med bestämdhet att Manowar lugnar upprörda katter, och att Joey DeMaio kan konsten att se exakt lika nonchig ut som herrn på bilden längst upp. Min sambo säger också att hans katt hemma hos föräldrarna blev lugn av Manowar, så nu uppmanar jag ägare (tjänare) till gnälliga katter som löper amok lite för ofta, att spela ur metalkungarnas testosteronstinna repertoar för att komma tillrätta med problemet och samtidigt bli lite andligt och kulturellt styrkt. 

Anledningen till varför jag har envisats med att ha Silke på bild under Mysmåndagarna, beror på att han helt enkelt var jävligt metal. Katter styr man inte, det krävs mer än torrfoder och sele för att de ska se någon vits med att beblanda sig med oss människor, och när vi väl ödmjukt tjänar dem, så visar de iallafall rövhålet för oss om de känner för det.

Du äger dem inte. De tar ingen skit. De håller inte tyst och även om du kan lyfta upp dem på axeln utan större protester, så har de makten att förstöra din mysiga soffa med stinkande urin och sedan ha mage att tigga mer mat utan att skämmas för sig en sekund. Och de kommer undan med det, bara för att de har fyra ben och päls och inte kan läsa. Nästa gång du lyssnar på Running Wilds The Drift eller ser DeMaio på bild i sin bästa krigarpose, så kan du fundera över vilka som egentligen styr i ett hem med kattmedlemmar - och kanske överlista dem när de halkar runt som smörklickar i stekpannan över parketten. 

Det Fula Livet II

Jag kan på rak arm komma på minst tre historiska verk som alla hyllar våld och övergrepp: Iliaden, Bibeln och Fursten. Dessa verk hör till några av de som präglat västra Europa och vår historia starkast, och de tillskrivs med rätta en oerhörd betydelse för utvecklingen av samhället. Mänskligheten har en blodig historia, men jag har aldrig hört någon påstå att en mentalt frisk person utan diktatoriska tendenser som läser dessa verk, skulle förvandlas till en fullfjädrad despot efter avslutad läsning. Vi förutsätts kunna läsa dem ur ett historiskt perspektiv och inse att det där med att släpa lik efter vagnar, stena människor och tortera folk till underkastelse kanske inte är några lysande idéer, trots allt.

Inga våldsglorifierande texter eller scenframträdanden med grisblod kommer i närheten av det som maktens män har utfört mot sina medmänniskor genom historien. De välartade, utbildade och beresta männen (för det har oftast varit män) med kunskaper och resurser. Kungar, påvar, furstar och biskopar.

Eftersom vi som lever i 2000-talsdemokratier, i vissa fall har uppåt hundra års avstånd till demokratins införande och än längre till den tid då religionen var lag, så är det antagligen svårt för oss att förstå hur utbrett våldet var. Samhället har inte blivit mer våldsamt, däremot har mer våld blivit olagligt och syns i officiell statistik. Vi går på bio istället för avrättningar som folknöje och det är inte längre ett tillåtet lördagsnöje att slå ner fru och barn för att man druckit en halva brännvin.

Vad har då allt mitt svammel med metal att göra? En hel del, naturligtvis. Metal och hårdrock har alltid ansetts farligt i någon mån. Idag, 2013, skrattar vi åt Siewert Öholm-falangens indignation och hur tokigt folk tänkte på 80-talet. Det vill säga, tills vi hör talas om en udda, osocial person som lyssnar på metal. Helst en tjugofemårig man med långt, stripigt hår och ungkarlslya. Tystlåten och singel, då är det förstås värst. Alla vet ju att kvinnliga omsorger är det bästa som finns mot antisocialt beteende hos män och att kort hår och moderna loafers i princip garanterar att vi har med en trevlig, fridsam man att göra. Hårdrockaren, däremot, är antagligen en opålitlig slusk - om han inte tillhör den där Ulf Malmros-karikatyren, förstås. Då är han en mammig, omogen tönt istället.

Jag är kvinna och kommer därför undan med långt, stripigt hår. Jag antas bara ha varit för lat för att duscha. Ingen tror heller att jag är våldsam av mig, trots att mycket av min favoritmusik har våld och smärta som återkommande teman. De som har åsikter om just den saken, brukar vara kvinnor som uppfattar musiken som farlig för mitt psyke. De vill inte tro att det kan vara uppbyggande med texter som handlar om livets fulare sidor, eller en riktigt hetsig takt som känns i hela kroppen och får en att vilja ta nya tag med livet i rent och skärt ursinne.

Man blir inte våldsam för att man lyssnar på metal, däremot finns det vissa former av metal som tilltalar människor med labilt psyke och dåligt eller obefintligt socialt nätverk. Det är inte på metalkonserten, utan i fotbollspubliken du hittar det återkommande våldet.

Det är inte nördarna med sina ömt vårdade skivsamlingar, patchvästar och förakt mot ett samhälle de genomskådat som är farliga. Hårdrockare är enligt min erfarenhet alldeles för lata för att gå ut och slå ner folk i grupp efter konserterna. Förhoppningsvis för intelligenta också. De allra flesta hårdrockare jag träffar på är genomgående lättpratade nördar som inte hanterar något våldsammare än smörknivar och tv-speldosor.

Bara i mitt och min sambos vardagsrum kan jag räkna till fyra svärd, en spikklubba, en stridsklubba, en tveeggad yxa, en lie och ett maskingevär på väggarna. I det rummet brukar vi sitta och skälla på alla drängfulla svenssons på lördagskvällarna, som medan vi dricker kaffe och lyssnar på Hail, Kill And Die, är sådär normalt, accepterat våldsamma utan att deras blonderade snagg, loafers och Ipods med Avicii och Mando Diao någonsin kopplas ihop med beteendet.

Men det är klart: ju mer utbrett ett beteende eller en kulturyttring är, desto fredligare och hälsosammare är det ju. Eller? Polka var, för övrigt, en mycket populär dans under nazitiden i Tyskland, som jag fick lära mig i barnfolkdanslaget som liten. Att den dansen skulle förknippas med nazism och därmed vara en "farlig" dans, är det nog ingen som tänker. Inte heller hör jag några större protester mot att svenska kloster sjunger psaltarpsalmerna (ja, en del av dem kan jag nästan som ett rinnande vatten själv, efter mer än tio års besök i kloster) som innehåller en del hel mindre fridsamma rader om att krossa spädbarn mot klippor och dylika barbariska företeelser.

Jag har aldrig blivit våldsam av alla de blodiga, hatfyllda texter som flödat genom mina hörlurar, snarare stärkt av att få en ventil för mina egna känslor. Det är så otroligt lätt att skylla på en musikgenre man inte gillar/förstår sig på, för att förklara komplexa beteenden hos människor - gärna "udda" sådana. Skulle jag själv någonsin bli våldsam av mig, är det med största sannolikhet inte i min skivsamling ni hittar orsaken.

Livselixir II: Warriors Of The World United

Manowar igen? undrar vän av vänners mixade Spotifylistor och svaret är detta: Manowar plus frågetecken är lika med språkfel. Det är något med Manowar som gör att jag får lite kraft, hur risig tillvaron än skulle kunna vara. Det som hipsters och genrehoror ser som övervintrade lädergubbar med risig kvinnosyn, är i själva verket en mission för livslust och kamp istället för att lägga sig ner och förtvivla under täcket.

Jag lovar att en låt med rader som "brothers everywhere, raise your hands into the air" är ett mycket bättre elixir mot tvivel och oro än vilken som helst av de där pastellfärgade tramsaffirmationerna som florerar på Facebook. Så knyt näven, sträck på ryggen och känn näsborrarna vidga sig som om du stod på en ringmur med fienderna för dina fötter och vädrade seger med gryningsljuset:

The sound will fill the hall, bringing power to us all.

Livselixir I: Courage

Ny månad, ny kategori. Välkomna till Livselixiren med stort L. Är det något jag alltid retat mig på, så är det folk som utgår ifrån att metal är någon form av tonsatt självmordsuppmuntran. Det är rent ut sagt löjligt. Vid sidan av Wilfrid Stinissen - ja, det är Wikipedia, men artikeln stämmer - så är det hårdrocken som står för världens bästa kulturella Livselixir här hemma. 

Jag vet inte hur många inre och yttre strider jag har tagit mig igenom de senaste tio åren, men vad jag däremot vet med säkerhet är att utan alla fantastiska stridsrop från stereon, så hade de blivit etter värre att utkämpa. 

Dagens Livselixir kommer från Manowar, våra husgudar som det är så lätt att avfärda som machokarikatyrer om man inte är ett fan, vilket jag är tack vare att min sambo introducerade dem då vi blev tillsammans. Här hemma sitter de i skivställ och DVD-hyllor, i fotoramar och på väggar. De finns i form av tröjor, plektrum och inramade biljetter. De är bandet som får mig att höja näven istället för att knyta den i byxfickan.

Den enda som fått dela hylla med de två signerade fotografierna är en bild på min snart fyraåriga systerdotter, som är den modigaste unge jag vet. Det här Livselixiret tillägnas därför min storasyster, min svåger och min systerdotter, tre sanna hjältar.

Battles Are Fought By Those With The Courage To Believe

They Are Won By Those Who Find The Heart

Find A Heart To Share

This Heart That Fills The Soul Will Point The Way To Victory

If There's A Fight Then I'll Be There I'll Be There

Gollum grottar ner sig!

Den tjugonde juni fyller min lilla grotta en månad och med denna blänkare även 32 inlägg (plats för en måttligt engagerad applåd). Grottinnehavaren har från och med idag semester från sitt utomgrottsliga jobb, och kommer därför att skjuta för öppningen ett tag för att ligga och slöa, gnälla på solen och bojkotta allt vad annonsbokningar, kalenderuppdateringar och artikelharvande heter.

Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig när jag drog igång den där bloggen, men säkert är att jag inte var beredd på hur beroendeframkallande det kan vara att tycka till om metal. Med inläggen blir man dock vis, om än inte lika påläst som Erik Thompson... Om ni har missat den intervjun, så scrolla ner. Jag lyckades även, vilket en uppmärksam läsare påpekade, stava ett bandnamn så illa fel att det är skämskuddevarning, men det kan jag leva med. Hade det varit en särskrivning däremot...

Grottgnället tar alltså sommaruppehåll och bör, om inget i stil med jordens undergång eller Kristi återkomst inträffar, återupptas den 8 juli, med en del nya inslag. Vi ska bland annat utforska det värmländska utbudet, införa ackompanjerade fredagsfikor, inta andlig spis i form av Opeth och Bathory och mycket mer.

Vill ni gnälla, såga, berömma eller tipsa om intressanta ämnen? Skicka ett mail till gollumscave@outlook.com  eller på Facebook.

Glöm inte att "råka" spilla dryck på vänner och bekantas förfärliga, svenska sommarklassiker. Det är sådant man aldrig får ta semester ifrån eftersom det är en fråga om moral. Man har ett visst ansvar för att hindra Tomas Ledins och Per Gessles framfart, för att inte tala om "artisterna" från diverse avskyvärda TV-program som har mindre utstrålning på scen än när jag mimade som tolvåring till Open Your Heart i lockig peruk.

Till dess: om ni i likhet med denna grottinnehavare har en sorgligt tunn skivsamling jämfört med vad som finns att tillgå, håll er till Youtube i sommar och njut av nya upptäckter att lägga slantarna på när tillfälle bjuds. Här bjuds på min och sambons högtidshymn som vi antagligen alltid kommer känna oss stämningsfulla av - särskilt som vi kan njuta av den med bättre ljudkvalitet är den Youtube erbjuder.

Ner i djupen!

Grottmänniskan

En hyllning till basisterna

Bland de sanslöst torra skämt jag postade för ett tag sedan, fanns det tre basistskämt som i stort sett gick ut på att de inte kunde stämma sina instrument, ta ton utan hjälp från gitarristerna och så klassikern: en basist som håller på att drunkna kastar man inte en flytring, utan en förstärkare efter.

Kort sagt: för tonåringar som drömmer om att bli John Norum, Ace Frehley, Jani Liimatainen och Emppu Vuorinen i nu nämnd ordning, så är det lätt hänt att man betraktar basisterna bakom dem som "de där som inte var så bra på gitarr". Såväl John Levén i Europe som Marko Paasiskoski i Sonata Arctica började som gitarrister, men gick sedan över till bas och jag minns en intervju med Tommy Portimo och Henrik Klingenberg där journalisten kom in på om Marko även kunde spela gitarr. Frågan följdes av ett par förvånade blickar och en stilla försäkran om att den scenmässigt mycket tillbakadragne basisten faktiskt var en väldigt bra gitarrist. 

Frågan är egentligen vansinnigt korkad, för att inte säga oförskämd. Plockar du bort basen ur Caleb här nedan, så försvinner all tyngd och det blir sockerpop av det. Vi kan förmodligen också tacka herr Paasikoski för att Sonata Arctica drog ner på takten och blev tyngre i samband med Unia (2007). Det var en markant förändring från det absoluta power metalalbumet Reckoning Night (2004) och även om jag var skeptisk i början, så fastnade Caleb direkt:

Är det någon basist som dock fått synas, men till ett alldeles för högt pris, så är det Cliff Burton. Jag är inget stort Metallicafan, och när han dog var jag bara tre år gammal, så självklart har jag inga musikminnen som är kopplade till honom. För mig har Jason Newstedt varit Metallicas basist och jag hade faktiskt ingen aning om hur pass svårt det var för honom att efterträda Cliff, eller att han aldrig kände sig fullt accepterad som medlem. Den slutsats man iallafall definitivt kan dra, är att idén att fortsätta turnén efter en månad med en ny basist var en av de sämsta tänkbara. Men å andra sidan: vem tänker klart i en sådan situation? 

Nu vet jag att självklart att Master Of Puppets (1986) hör till de verk som är karaktäristiska för Burton, men jag har bara sett Newstedt på scen (jag hörde låten på en liveinspelning innan jag hörde skivan - ja, skratta bara!) och har därför aldrig haft något att invända. Men vi tar Cliff först, och kvaliteten får ni ta som den är:

Att efterträdaren till en någon som brutalt dör mitt i en turnering kommer få det tufft, är det nog ingen tvekan om, och att efterträda Cliff Burton, spela med tre sörjande människor som inte ens är i närheten av en bearbetning inför en granskande publik och dessutom försöka sätta riff skrivna av någon som inte bara har en helt annan spelstil, utan överlag helt enkelt är bättre... Det är antagligen lika mardrömslikt som det låter, så rätt ska vara rätt: Jag älskade Metallicas symfonikonsert och hade på min inspelade videokassett nästan dagligen under en period, utan att ha en aning om vem Cliff Burton var, och därför fullkomligt nöjd med Newstedts närvaro på scen.

Nu har vi tagit den blygaste basisten i min samling och den antagligen mest saknade basisten i metalvärlden, så nu är det hög tid att presentera den mest dominante av dem alla: Joey DeMaio:

Nästan tjugo år äldre Marko Paasikoski, för att inte tala om minst tjugo gånger mer talför både på och utanför scenen och med en spelteknik som i högsta grad påminner mer om en gitarrists än en basists, är det utan tvekan den här gamle italienske pyroteknikern som håller fanan högst i det här hushållet. Flight Of The Bumblebee från Kings Of Metal (1989), borde få oförskämda frågor om gitarrer att begravas djupt under jord och stampas till stoft, till tonerna av Metal Warriors: "Whimps and posers, leave the hall!"

Jodå, det tog allt ett tag för mig med innan polletten trillade ner angående basisterna. Vissa saker uppskattar man inte innan man saknar dem, och jag insåg väl det först när vår basist var sjuk på en ensemblelektion i tvåan på gymnasiet. Då först begrep jag det där som min dåvarande musiklärare - tillika basist - hade pratat om medan jag störde mig på att behöva "slösa tid" på att studera bas när det var gitarren som var mitt instrument: utan de där fyra strängarna spelar det ingen roll vilka riff gitarristerna knåpar ihop, för det kommer ändå aldrig bli metal.

Hårdrockslyrik (och en liten känga åt syntarna)

Vid mer än ett tillfälle har jag fått höra att hårdrock är bara skrik och bröl med löjliga texter - av syntare. (Backar finkänsligt från grottöppningen för ett väsande hånskratt.) Med tanke på Kraftwerks The Robots och det faktum att DAF aldrig blir roligare än när två bebisar guppar osynkat till Die Lüge, så drar jag den fullkomligt opartiska slutsatsen att syntscenen består av de som blev över när 80-talsbanden var klara med sina klaviaturrekryteringar.    

Hur töntiga man än tyckte att hårdrockarna var på 90-talet, så var de coola på 80-talet, och vad gör då alla de utgallrade pianopojkarna: jo, de bestämmer sig för att klippa sig, kamma sidbena och leta fram farfars gamla hängslen. För att inte känna sig som losers, bestämmer de sig för att texter är onödiga (om de inte är tyska, förstås!) och gör en stor grej av att hårdrockstexter är det löjligaste man kan tänka sig. Denna fas tycks tyvärr inte vara övergående - annars hade man kunnat betrakta den sådär milt överseende som man gör med ett riktigt dåligt skivköp eller en ovanligt ful tonårsstil - och av de syntare mellan 18 och 30+ som jag slagit mig i slang med genom åren, så har en övervägande majoritet varit direkt fientligt inställda till allt vad heavy metal heter, och en av orsakerna till denna motvilja tycks vara texterna.

Ja, jag är den första att medge att väldigt mycket metal är en enda kavalkad av urvattnade stridsrop, partytexter och hjärta&smärta, och att vissa texter från ex. den mest extrema black metalfalangen bara ter sig löjeväckande, men exakt hur nyskapande och gripande är rader som DAF:s "Du hast to schöne blaue Augen, mein Hertz macht bum, bum, bum"?

Nu finns det dock en och annan syntbit som är klart hörbar, men om man nu skulle utse en grupp människor att verkligen kritisera hårdrockslyriken, så är syntarna knappast den första musikfalang som faller en i tanken vid en litterär rekrytering. 

Hursomhelst. Den kritik som jag oftast fått höra angående världens alla heavy metaltexter, är att de är klichéartade, kvinnoförnedrande och mest handlar om att supa, knulla och dyrka mörka makter. Jovisst, det finns en hel uppsjö av sådana texter från brölgrötigaste black metalbanden hela vägen upp till solskensglad power metal med syntfanfarer i varannan takt, men för den som tar sig tid att faktiskt lära sig något mer än refrängerna, finns det mängder av vackra texter att ta in - även om man inte skulle gilla musiken - och nu börjar det bli hög tid att faktiskt lägga in en av mina favoritballader både musik- och textmässigt här. Mina grottbjörnar och grottmänniskor: Heart Of Steel:

"Stand and fight, live by your heart. 

Always one more try, I'm not afraid to die. 

Stand and fight, say what you feel. 

Born with a heart of steel."

Lyssna, för Guds skull! Lyssna på texten! Jag kan ha världens sämsta dag, känna mig totalt värdelös i vartenda tänkbart avseende och drömma om hur pester och farsoter ger vår sjuka värld den dödsstöt som mänsklighetens ondska och dumhet förtjänar, för det är ingen idé att kämpa på längre... Så hör jag Eric Adams uppmaning, minns hur jag och sambon har stått på konserterna och sjungit med i "vår" låt vid tre tillfällen och tänker att om världen nu går under, så kommer den iallafall göra det till världens bästa soundtrack. 

Från kämpaglöd går vi över till följande tema: mindre roliga självinsikter. Children Of Bodoms Alexi Laiho har aldrig gjort någon hemlighet av att texterna är högst sekundära när han skriver musik och att de inte ska tas alltför allvarligt, men när han skrev den text som även kom att ge namn åt första skivan med Roope Latvala i sättningen, så förklarade han att Are You Dead Yet? kunde översättas med "har du fått nog nu?", och syftar på att han körde slut sig själv med det liv han levde. 

Jag har aldrig sett någon rockstjärneromantik i den här texten, snarare tvärtom, och det är därför jag gillar den. Man behöver sannerligen inte ligga ute på vägarna på en tvåårig världsturné för att köra slut på sig själv fysiskt och/eller psykiskt och om man, som jag själv, har svårt att vara måttlig i det man gör och därmed tenderar att braka in i väggar emellanåt, så är man iallafall i gott sällskap när man undrar hur fan man lyckats brinna upp i båda ändar utan att märka det.

Fortfarande övertygad om att hårdrockstexter är genomgående själlösa och skrattretande? Då är du antingen totalt illitterat eller bara trotsig. Det sistnämnda botas med tiden.

Slörock: en bedövande tråkig historia

Jag: "Nu ska vi se hur de här låter... Ska jag ta på mig lurarna?"
Sambon: "Ja, gör det, för Guds skull!"
Jag: "Inser du att jag ska försöka lyssna på det här utan att vara alltför fördomsfull nu?"
Sambon: "Good luck!"

Jag har tillbringat en tid med Takida i lurarna och ja, jag vet vad ni undrar: hur kan någon frivilligt utsätta sig för denna tortyr - och dessutom sprida det till andra på en lördag, till råga på allt? Jo, det beror på att jag är så metal att jag inte räds ens den mörkaste natt, då jag vet att Manowar alltid går med mig, mina bröder av metall vilka jag förtröstar på. Jag vill härmed varna känsliga lyssnare och även utlysa en 20-årsgräns. Barn och tonåringar är lättpåverkade varelser och bör inte utsättas för slörock ens i målsmans sällskap!

You learn är titeln på första sammandrabbningen, och den låter precis så haschslö och oengagerad som jag trodde. Give Into Me har ett så horribelt intro att jag finner det omöjligt att beskriva stönandet i ord. Vem var det som tänkte att "jamen, det här är skivmaterial" och varför var det ingen som tillrättavisade människan? Jaja... Vi provar Haven Stay också, när den nu ändå ligger på listan som någon förvirrad stackare lagt upp på Youtube.

Åh, en flicka med en speldosa på en vind... så underbart originellt! Svartvit filmning, ett nedgånget hus, pojkrufsiga kalufser och lidande miner. En lagom rockig gosse med tatueringar och nästan axellångt hår i en glasbur, komplett med en försummad fru, en upptagen man i skägg och så lite drunkning på det innan speldosan sådär lite sorgligt står i det slitna fönstret... Jag orkar inte med sådant här skit, och jag vägrar besudla min grotta med det, så jag nöjer mig med att länka eländet här.

Nu behövs en paus innan jag fortsätter, presenterad av det klassiska "samarbetet" mellan Immortal och Benny Hill. Barn och tonåringar kan nu avlägsna händer från öron en stund:

Styrkt av lite humor och självdistans från black metallägret - Immortals inställning till den här parodin är något de mer snarstuckna falangerna inom genren kan lära sig ett och annat av - så går vi nu över till... Nickelback.

Herre, förbarma Dig... Jag hinner bara höra tio sekunder av Rockstar innan jag inser att jag inte ens har lust att skämta om hur intetsägande platt och slött det här är. Bandet påstås ha "en tydlig aggressiv ton". Right... det enda aggressiva här är jag, vid tanken på att det finns människor som faktiskt lyssnar på det här frivilligt utan tillstymmelse till ironi. 

Då kommer vi till frågan som vänner av ordning kanske ställer sig: vad fan har sådana här tomtar i en metalblogg att göra, överhuvudtaget? Jo, det kan jag förklara för er: vissa människor tror att det här är metal...

Chockade? Jodå, det blir jag också varje gång en variant på följande dialog utspelar sig:

Förledd stackare: "Jaså, du lyssnar på metal. Vad lyssnar du på då?"

Gollum: "Ja, det är alltifrån svensk black metal till tysk power metal. Manowar är våra husgudar."

Förledd stackare: "Dem känner jag inte till. Jag lyssnar mest på Takida."

Gollum (börjar antingen undervisa vederbörande eller, vilket sker alltsomoftast, undra vart männen i de vita rockarna är när man (slörockarna) så uppenbart behöver dem) 

Vi gör det klart en gång för alla, i fetstilta versaler, som jag annars undviker som pesten, men ont ska med ont fördrivas: 

Nickelback, Takida och dylikt elände är INTE HEAVY METAL, DET ÄR SLÖROCK!

Och innan någon får för sig att börja mala om enkelspårig musiksmak eller - min personliga favorit - "oförmåga att gilla annat än metal", så är det väl bäst att jag upplyser om att min musiksamling inte bara består av ett antal olika falanger inom heavy metal, utan även folkmusik, punk, gregorianskt och barock. Därför ska jag nu släppa en in en gammal herre på 200+ i grottan som ska städa ut slörocken med Sinfonia Concertante in E flat major KV364: Allegro Maestoso:

Jag mår redan bättre.

Brorsor & syrror av metall: nationalitet är inget att yvas över

Det här är ett känsligt ämne i dessa tider och ligger dessutom farligt nära det område jag beslutat aldrig ska behandlas i den här bloggen, nämligen politik. (Metall i rubriken är för övrigt en medveten felstavning!) Så för att sammanfatta kärnan i det här inlägget: jag avskyr och föraktar nationalism i alla dess former. Nu när det är sagt kan eventuella Sverigedemokrater, Nationaldemokrater och brunskjortor som halkat in här antingen stanna kvar och känna sig kränkta, eller rycka på axlarna och klicka vidare. Jag hade från början tänkt mig det här inlägget på nationaldagen, men eftersom jag inte firar den (enda gemensamma jag har med Jehovas Vittnen!) så får det bli idag istället.

För lite sedan hade jag det stora nöjet att intervjua en musikskribent från SRM, som uttryckte sig ungefär såhär angående just nationalism: Man kan inte vara stolt över sitt ursprung, för det är inget man kunnat styra över. De orden hade lika gärna kunnat vara mina egna, för det är rejält stor skillnad på att tycka om den plats man kommer ifrån, och att vara stolt över att man råkade födas på en viss plats. Jag är själv uppvuxen i en småhåla där den som stack ut det minsta kunde räkna med att frysas ut och värre. När jag tänker på delar av min barn- och ungdomstid så är det inte med någon lokalpatriotisk stolthet, ej heller nationell stolthet. Små "trygga" orter är grogrunder för påhopp, ensamhet och utfrysning av den som är annorlunda, och det krävs inte mycket. Det kan, exempelvis, räcka med att berätta att man lyssnar på det här:

Jag tycker alltså inte om min uppväxtort och stoltheten är därmed obefintlig. Min svenska nationalitet är jag precis lika lite imponerad över, för jag behövde knappast göra något inträdesprov. Jag hamnade i en svensk livmoder och så är det med den saken.

Nåväl, det där med internationalism, då? Är jag en sådan där skön globetrotter som kallar sig världsmedborgare och har fler Facebookvänner från Australien och Nya Zeeland än Sverige? Knappast. Faktum är att jag är en ytterst stillasittande varelse, grottforskning undantaget, förstås. Jag som sitter här och knattrar ner metalkåserier är inte det minsta berest och dessutom livrädd för främmande mat, utrustad med obegripligt kasst lokalsinne och ja... Det är helt enkelt säkrast för alla om jag håller mig hemma.

Det fina med att vara hårdrockare är att världen, även om man mår illa vid tanken på resor, blir större. I min samling finns det svenska, finska, tyska, brittiska, nordamerikanska och italienska alster om vartannat, och när jag och sambon var på Manowar i Örebro i mars, träffade vi en italiensk och en finsk kille på bussen som, precis som vi, sett bandet kvällen innan i Karlstad. Finnen var sedvanligt tystlåten, men italienaren och jag hade en stunds konversation om de mer obegripliga delarna under Karlstadskonserten: folk som var för fulla för att kunna stå. Biljetterna kostade över 600 spänn och italienaren ställde sig mycket frågande till hur man kunde supa bort en sådan kväll. Fenomenet var uppenbarligen inte lika vanligt i Italien, ej heller Tyskland, enligt den beresta italienaren.

En Manowarkonsert, i synnerhet av den större sorten, innehåller ofrånkomligen flaggor från världens alla hörn och Brothers Of Metal, liksom Warriors Of The World United, är inget för den som sätter nationalitet högst på listan över vad som knyter människor samman.

En person som känner både mig och det tyska kynnet tämligen väl, nämnde vid ett tillfälle att jag antagligen skulle trivas bättre bland tyskar än svenskar och hen kan mycket väl ha en poäng. Vid sidan av Finland är det ju trots allt det land som har mest inflytande över min skivsamling, med namn som Avantasia, Blind Guardian, Edguy, Gamma Ray och Helloween bland pärlorna, och detta föranleder mig att citera allas vår älsklingsspelevink från Fulda, Tobias Sammet i SRM #33 2006:

"Om man tänker på Tysklands väpnade styrkor under andra världskriget, så var det efter ett tag svårt att förklara det där med att tyskarna bara ville leka. Därför kommer Edguy med blommor, glädje och erigerade penisar för att sprida vår heavy metal. Folk fattar kärleksbudskapet mycket bättre då."

Tobias Sammet har självklart rätt. Ibland undrar jag om en av anledningarna till varför just Tyskland har producerat så mycket bra metal, beror på att delar av deras historia är så eländig. Deras musikhistoria, särskilt på metalsidan, är så mycket vackrare, och därför klappar mitt hårdrockshjärta lite extra för Tyskland, arm i arm med Finland.

Helloween, som jag för övrigt först ryggade inför på grund av namnet, överspänd och religiös tonåring som jag var, är naturligtvis ett ypperligt exempel på det tyska sinnet för smäktande kärleksballader, så även om det inte har ett endaste dugg med nationalitet och dylika etiketter att göra, så får de avsluta detta inlägg med en omistlig ballad i facket för olycklig kärlek och saknad.