In Nomine Patris?

Jag gillar inte kristen, så kallad white metal. Jag älskar gregoriansk sång, får rysningar av Mozarts Laudate Dominum och är en hejare på psalmsång, men, och det är ett stort MEN: håll min metal borta från religiösa inslag, snälla. Precis lika lite som jag vill få politiska budskap nedkörda i halsen, vill jag få religiösa tankar i mina öron när jag lyssnar på metal. 

När jag slog upp en lista på white metalband, så slogs jag direkt av det faktum att USA för första gången någonsin verkar vara lika välrepresenterat inom heavy metal som Europa. Av 169 listade band kom 107, över 60% av dem från det stora landet i väster och i stort ser statistiken ut såhär (såvitt jag kunnat utröna, upplysningar om fel mottas självklart):

Fem-i-topp:

1. USA 113

2. Sverige 19

3. Kanada 8

4. Finland 7

5. Brasilien 5

Delade platser:

6. Norge & Australien 4

7. Tyskland & Ukraina 2

8. Polen, Ryssland, Indonesien, El Salvador, Danmark, Storbritannien & Holland 1

Sverige på en andraplats? Det mest sekulära landet i världen! (Sägs det, iallafall.) I en white metalspecial i SRM spanades kristenhetens tyngre toner in i två artiklar och Narnia, som lade ner 2010, är väl den grupp i genren som är mest känd. Musiken är det inget fel på, men - och jag är ledsen att behöva säga det - texten ger mig frossbrytningar. 

Men vad är det för skillnad på religiös klassisk musik och religiös metal, då? Jo, den förra är tänkt som en form av bön och ett sätt att ge människor en väg att möta sin Gud på. Texterna där är till för tröst, tillbedjan, lovsång, sorg, tacksamhet osv. De fyller en andlig funktion och musiken är ett uttryck för kompositörens hyllning till den Gud verket är riktat till. 

White metal är, enligt min mening, precis som vissa delar av dess nemesis black metal, en genre där budskapet går före musiken, och det är inte metal, det är 70-talstänk i stil med "det spelar ingen roll om det låter bra, så länge vi får fram vårt budskap". Med andra ord: hårdrock är ju häftigt, och om vi spelar kristen hårdrock så kommer ungarna tycka att det är häftigt att vara kristen.

(Plats för den där pinsamma tystnaden som uppstår när religion ska göras cool och ungdomlig.)

Nu finns det självklart white metalband som låter bra, men hur mycket jag än älskar psalmer, gregorianska hymner, sprudlande orgeltoner och Taizésång, så kan jag ändå inte ha någon fördragsamhet med kristna inslag i heavy metal. Det känns som att den sortens band vill tala om för mig som lyssnare vad jag ska känna, tänka och tro om verket, istället för att jag får utforska låtarna på egen hand.

Stopp och belägg, nu, kanske någon tänker. Hur var det nu med black metal? Jag kan ju tydligen lyssna på Finntroll och Vintersorg utan problem. Och Ghost! Gastarna som tackar Satan i intervjuer och dessemellan går på repeat i min grotta, hur går det ihop med min irritation mot white metal?

Det är inte särskilt konstigt, egentligen. Jag har i tidigare inlägg beskrivit hur lång tid det tog för mig att uppskatta trolljakter och asatider, och om banden haft någon form av seriös, religiös agenda utan självdistans så hade jag troligen inte orkat med dem i längden. Ghost, å sin sida, är i grund och botten en ren show, som driver med Kyrkan på ett mycket underhållande sätt. De åker popemobile och leker med mässhakar, vilket är en rätt bra bit ifrån kyrkbränningar à la Mayhem. (Jag håller på och knåpar ihop min black metalflik så gott jag orkar och hinner, och där kommer det mer om norsk black metal.)

Inte nog med att sången suger värre än när min flickkör försökte sig på de höga tonerna i Anthem (Chess), man matas dessutom med textrader såsom "for rejection of Christ, eternal consequence" i kombination med hjälpsamma bibelreferenser ifall man nu skulle råka missa kärleksbudskapet mellan verserna. Rent musikaliskt har jag inga invändningar. Believer, som kommer från USA, hanterar sina instrument väl, men sången är någon form av mellanmjölksgrowl och borde snarast få en bannbulla efter sig. 

Men skam den som ger sig, vi ska ge svenska Harmony ett försök också, som passar tämligen väl in på dubbeletiketten power/progressive metal och spelar klart gångbart om man nu gillar den sortens takter. Temat i sången nedan, Prevail, går ut på att de som inte gillar kristna/hånar kristna, minsann ska få se sina hittepådoktriner besegrade. Korsriddarna hade skämts ögonen ur sig om de hört den texten.

Jag kan helt enkelt inte ta white metal på större allvar än übersataniska black metaljönsar. För mycket ljus bländar, och jag gillar grottor. Vill jag lyssna på musik med kristet tema, så finns det en uppsjö av de mest utsökta mässor, hallelujakörer och orgelstycken från 800-talet och framåt att välja mellan - varav många dessutom gett metalscenen rent musikalisk inspiration mer än en gång... 

Slörock: en bedövande tråkig historia

Jag: "Nu ska vi se hur de här låter... Ska jag ta på mig lurarna?"
Sambon: "Ja, gör det, för Guds skull!"
Jag: "Inser du att jag ska försöka lyssna på det här utan att vara alltför fördomsfull nu?"
Sambon: "Good luck!"

Jag har tillbringat en tid med Takida i lurarna och ja, jag vet vad ni undrar: hur kan någon frivilligt utsätta sig för denna tortyr - och dessutom sprida det till andra på en lördag, till råga på allt? Jo, det beror på att jag är så metal att jag inte räds ens den mörkaste natt, då jag vet att Manowar alltid går med mig, mina bröder av metall vilka jag förtröstar på. Jag vill härmed varna känsliga lyssnare och även utlysa en 20-årsgräns. Barn och tonåringar är lättpåverkade varelser och bör inte utsättas för slörock ens i målsmans sällskap!

You learn är titeln på första sammandrabbningen, och den låter precis så haschslö och oengagerad som jag trodde. Give Into Me har ett så horribelt intro att jag finner det omöjligt att beskriva stönandet i ord. Vem var det som tänkte att "jamen, det här är skivmaterial" och varför var det ingen som tillrättavisade människan? Jaja... Vi provar Haven Stay också, när den nu ändå ligger på listan som någon förvirrad stackare lagt upp på Youtube.

Åh, en flicka med en speldosa på en vind... så underbart originellt! Svartvit filmning, ett nedgånget hus, pojkrufsiga kalufser och lidande miner. En lagom rockig gosse med tatueringar och nästan axellångt hår i en glasbur, komplett med en försummad fru, en upptagen man i skägg och så lite drunkning på det innan speldosan sådär lite sorgligt står i det slitna fönstret... Jag orkar inte med sådant här skit, och jag vägrar besudla min grotta med det, så jag nöjer mig med att länka eländet här.

Nu behövs en paus innan jag fortsätter, presenterad av det klassiska "samarbetet" mellan Immortal och Benny Hill. Barn och tonåringar kan nu avlägsna händer från öron en stund:

Styrkt av lite humor och självdistans från black metallägret - Immortals inställning till den här parodin är något de mer snarstuckna falangerna inom genren kan lära sig ett och annat av - så går vi nu över till... Nickelback.

Herre, förbarma Dig... Jag hinner bara höra tio sekunder av Rockstar innan jag inser att jag inte ens har lust att skämta om hur intetsägande platt och slött det här är. Bandet påstås ha "en tydlig aggressiv ton". Right... det enda aggressiva här är jag, vid tanken på att det finns människor som faktiskt lyssnar på det här frivilligt utan tillstymmelse till ironi. 

Då kommer vi till frågan som vänner av ordning kanske ställer sig: vad fan har sådana här tomtar i en metalblogg att göra, överhuvudtaget? Jo, det kan jag förklara för er: vissa människor tror att det här är metal...

Chockade? Jodå, det blir jag också varje gång en variant på följande dialog utspelar sig:

Förledd stackare: "Jaså, du lyssnar på metal. Vad lyssnar du på då?"

Gollum: "Ja, det är alltifrån svensk black metal till tysk power metal. Manowar är våra husgudar."

Förledd stackare: "Dem känner jag inte till. Jag lyssnar mest på Takida."

Gollum (börjar antingen undervisa vederbörande eller, vilket sker alltsomoftast, undra vart männen i de vita rockarna är när man (slörockarna) så uppenbart behöver dem) 

Vi gör det klart en gång för alla, i fetstilta versaler, som jag annars undviker som pesten, men ont ska med ont fördrivas: 

Nickelback, Takida och dylikt elände är INTE HEAVY METAL, DET ÄR SLÖROCK!

Och innan någon får för sig att börja mala om enkelspårig musiksmak eller - min personliga favorit - "oförmåga att gilla annat än metal", så är det väl bäst att jag upplyser om att min musiksamling inte bara består av ett antal olika falanger inom heavy metal, utan även folkmusik, punk, gregorianskt och barock. Därför ska jag nu släppa en in en gammal herre på 200+ i grottan som ska städa ut slörocken med Sinfonia Concertante in E flat major KV364: Allegro Maestoso:

Jag mår redan bättre.