Höstlig kreativitet och mänsklig dumhet

Äntligen är den här. Hösten. Visst, jag är måttligt förtjust i regnklistriga jeans, vrålen från skolbarnen utanför fönstret - allvarligt talat, de låter verkligen som skadade djur i panik emellanåt - och att jag alltid lyckas ta samma buss till jobbet som sjuttiotre morgontrötta gymnasieungdomar med för mycket parfym. I övrigt är det ljuvligt. Värmen är över och jag slipper gå runt som en zombie. Alla äckliga semesterfirare och "sköna killar" som vrålar som brunstiga älgar på fultjack bara för att det är fint väder, försvinner. Iallafall på vardagar och under dagtid på helger. På helgerna släpps de lös igen, men det kan jag bjuda på.

Som de som läser den här bloggen och alla som känner mig redan vet, är jag elitiskt lagd av mig. Att vara bra på något ska löna sig på ett eller annat sätt och man ska aldrig dölja sina kunskaper av rädsla att förhäva sig. Inte heller ska man hålla tyst för att göra sig bekväm för mindre vetande personer. Om någon kan eller vet något du inte kan eller vet så betyder det att du ska lyssna på vad hen har att säga om saken, istället för att låta känslorna dra iväg med dig och vråla om politisk korrekthet, elitism, åsiktsfascism, översitteri eller liknande undanflykter. Här får ni lite ångest från 1982, där Joey Tempest önskar att han kunde förstå sig på en människa och därför ber om vishet och lärdom. Med tanke på hur många som verkligen borde upprepa sådana ord dagligen, är texten inte så fånig.

Det finns tillfällen när jag önskar att jag vore dum. Iallafall så pass ignorant att andras dumhet inte störde mig så mycket. Och låt mig påpeka en sak: att vara intelligent är inget man ska behöva dölja. Det är delvis medfött och delvis en fråga om att tvinga sig själv att utforska okända saker även om man är rädd. Jag önskar att fler människor vaknade på morgonen och ifrågasatte sig själva. Att de oroade sig för effekterna av att inte tänka efter ordentligt, istället för inbillad massinvandring och folk med kläder och hudfärger de inte gillar. Är man förblindad av skräck för livet självt och all brokighet det innebär till den grad att man inte tål olikhet, så är man emotionellt skadad och behöver hjälp.

Sommaren innebär en uppluckring av rutiner för mig, så när hösten kommer med sina normala busstider, öppettider och framför allt mörkertider blir jag lugn. Iallafall lugnare. Det finns nämligen inget som säger att ångest inför förändringar och svårighet med flexibilitet behöver leda till att man inte unnar andra att vara och leva som de själva vill.

Just nu är min vilja att göra saker inte alls kompatibel med hur mycket jag orkar eller med graden av inspiration, så ni som läser min blogg fortfarande, får väldigt, väldigt gärna komma med lite tips och önskemål på teman till mig, antingen i kommentarsfältet här på bloggen, på Facebooksidan eller på mailen. Min tid i sommaride är förhoppningsvis över nu och i takt med att löven gulnar bör jag börja piggna till. Så tipsa mig - eller gnäll på mig - det är mycket efterfrågat. Jag är nämligen precis så elitistisk lagd att jag inser att det finns många tillfällen då andra är mer kreativa än jag.

Innerst inne är vi alla romantiker

Så var vi inne i maj och snart fylls apoteksköerna med naiva soldyrkare som säkert som en klocka har bytt ut yllet mot bomull några veckor för tidigt. Samma människor kommer dessutom att köa för kylbalsam i juli också, eftersom de av någon outgrundlig anledning aldrig lär sig att hålla sig i skuggan. Vi hårdrockare, har jag för mig, brukar hålla oss till sundare solvanor. Det kan visserligen bero på att vi rätt ofta är bleksiktiga och otränade av naturen, men också på alla de stiliga plagg som trängs på finhyllan i garderoben. Man äger ju inte sådana stiliga tygbitar utan att visa upp dem.

Någon hårdrockare fick en snilleblixt och såg till att man kunde klä sig i t-shirts med det kärleksfulla budskapet: "Innerst inne är vi alla hårdrockare". Själv äger jag ännu ej någon sådan festblåsa, men inköpslistor är till för att fyllas och vad jag än har på mig, är jag naturligtvis hårdrockare från mina kluvna hårtoppar ända ner till stortånageln.

När du träffar på en hårdrockare, har du troligtvis också mött en romantiker. Jodå. Samla ihop några hårdrockare i urtvättade tröjor, förse dem med lagom mängd alkoholhaltig dryck och när 75% av dem börjar se lite extra lyckliga ut, så slår du på en lång lista med ballader och betraktar hur allsångsskrålet går över i slutna ögon och en annan sorts innerlighet än vad The Number Of The Beast och Ace Of Spades framkallar. Rätt var det är har du hamnat i en stämning då en knuten näve inte längre är en stolt och förbannad vansinnesgest, utan hårdrockarens svar på knäppta händer och salighet. Om du då tillhör den sortens människor som får kalla kårar utmed ryggraden av ballader, så är det dags att fly fältet.

Ready To Go Home (2000)

Asia hör till det vi kallar AOR, arenaorienterad rock och det här är således ingen metalballad. När det kommer till ballader blir genrer dock ointressanta för de flesta utom riktigt envetna Motörhead-fans i tjugoårsåldern och hårdrockare på strikt norsk black metal-diet. Det är en sak att inte gilla ballader, men när man börjar känna sig själsligt hotad av dem är det läge att söka hjälp. Nu när vi har S:t Ronnie James Dio som vakar över oss från någonstans, kan vilsna själar vända sig till hans repertoar för terapi. 

Rainbow Eyes (1978)

Till skillnad ifrån Asias mer storslagna stil, är det här något att kura ihop sig intill partnern eller bästa polaren till.  Man ska aldrig störa en bra låt, men i det här fallet är det en ren skändning att göra det. Lyssna! Det är mjukt som en gardin av nattfjärilar... Jag med min svaghet för flöjttoner får till och med ståpäls där jag saknar hårväxt. Helgonförklara den här mannen, snälla Franciskus, så förlåter jag dig för att du satte ett "sankt" framför JP II. Det är inte lätt att vara ledare för en skock får och därför går vi från änglar till demoner.

Expressing The Heart (1985)

Det "värsta" med den här balladen börjar runt 1:50. Dave Hill har en förmåga att bända upp bröstkorgen på mig med sin röst och sedan lämna den på vid jävla gavel, som en svängdörr för påfrestande känslor. Demon lämnar alltid en känsla av tomhet hos mig, som när man var liten och var riktigt ledsen för något men av någon anledning inte kunde gråta längre. Förmodligen en perfekt ballad för olycklig kärlek som hade gått på repeat i flickrummet om jag känt till Demon i tonåren.

Prisoners In Paradise (1991)

Vågar jag ens gissa hur många gånger jag hade den här på repeat? Hur många gånger jag mimade och spelade luftgitarr till den framför pigtittaren på min flickrumsbyrå? Och vem var jag olyckligt kär i just då? Jag hade iallafall inte kommit in i perioden av övertygad klosterkallelse ännu, så mycket är jag säker på. Jag äger inte skivan, men tycker att låten är en av Europes bästa, ljusår före såväl Carrie som nyversionen av Open Your Heart på Out Of This World (1988).

Another Day (1992)

En dag ska jag lista ut varför jag börjar fundera på basinköp av just den här låten. Ja, bas som i instrumentet bas, inte bas som i basutbud av amerikansk prog metal, även det också bör hamna i grottans skattkammare så småningom. Egentligen borde jag inte gilla det här, eftersom smeksamma saxofoner brukar ge min inre puritan kväljningar, men vad förslår den mot John Petruccis skamlösa svulstighet? Två-tre glas vin och jag lovar att jag får tårar i ögonen innan första meningen innehållandes "die another day" är färdigsjungen. Ni är härmed varnade. 

Hårdrockare, ditt namn är kvinna!

"Skröplighet, ditt namn är kvinna!" klagade Hamlet inför sin mors omgifte med farbrodern, och jag kan därför inte låta bli att travestera Shakespears verk en smula med min rubrik. Den danske prinsen ogillade sin mor, och killarna i högstadiet gillade verkligen inte mig. I en småländsk bondhåla 1996 lyssnade inte tjejer på hårdrock, iallafall inte i min bondhåla och om någon mer än jag gjorde det, så hörde jag aldrig talas om dem. I samma ögonblick som jag deklarerade att jag lyssnade på Europe var det kört. Julia Tempest och muppajävel var ett par av de mer stilfulla tilltalsnamnen jag bar under mina tre högstadieår, även om käcka ordkombinationer som hårdrocksfitta och nunnehora var rätt populära också. Försök se logiken i de tillmälena medan ni lyssnar på detta:

Jag var en udda fågel i korridorerna, inte minst för att jag aldrig höll käft om någon började retas. Hade vi fått betyg i svar på tal, så skulle jag ändå varit omätbar. Det var en sport att provocera mig och jag hade inte en tanke på att hålla tyst om jag faktiskt hade något att bita ifrån med. Nio av tio gånger hade jag det, så min högstadietid präglades av något som idag kanske skulle ses som mobbing, men som då var en helt naturlig del av min vardag jag inte grubblade nämnvärt på.

Som fjortonårig tjej och hårdrockare med skolans snabbaste käft var den småländska bondhålan inte särskilt rolig att bo i. Det mesta av min tid utanför flickrummet gick åt till att försvara mig själv, både mot jämnåriga, äldre elever och vuxna. Att jag skulle kunna prata med andra hårdrockare var inte att tänka på, för de var killar, coola och ville inte ha något att göra med en clown som jag. Istället umgicks jag med ett ganska tajt tjejgäng som jag många gånger hade väldigt roligt med, men som också gärna ville uppfostra mig.

Jag var en tankspridd, pratsam pojkflicka som varken kunde koncentrera mig på lektionerna eller komma ihåg tider. Jag varken skolkade eller grät som en mobbad tjej "skulle" göra, och eftersom jag inte hade något att jämföra med, trivdes jag ofta väldigt bra i skolmiljön. Det skulle ta ganska många år innan jag insåg att såväl jämnårigas som vuxnas beteende mot mig inte bara var taskigt, utan även skulle få långtgående och oönskade konsekvenser längre fram. När jag lyssnade in Master Of Puppets för ett tag sedan, tyckte jag mig minnas att jag hört det här stycket som liten, troligen av kompis storebror. Inledningen är precis så deprimerande som det känns att komma innanför min gamla bondhålas femtioskyltar, i synnerhet på hösten.

I min bondhåla var det Metallica och Nirvana som gällde. För killarna, alltså. Jag var omgiven av prydliga handbollsflickor och andra duktiga, lagom tysta tjejer som lyssnade på Celine Dion, Ulf Lundell och möjligen Nina Simone, men hårdrock? Inte en chans. Jag var absolut ensam med min musik fram till några veckor innan nians avslutning, då en kompis pojkvän sopade ut allt vad grunge hette ur mina öron med HammerFalls Legacy Of Kings. Istället för att retas brände han skivan åt mig och det var nog det enda som gick i min CD-spelare den sommaren.

Jag fick utforska hårdrocken mer eller mindre på egen hand i högstadiet, eftersom det inte var särskilt coolt att beblanda sig med en snaggad, orakad tjej i killkläder som inte hade vett att hålla käft och se söt ut. Det var ingen, absolut ingen som ville prata musik med mig om det inte var i syfte att retas och trycka ner. Självklart hindrade det mig inte från att älska min musik, men det blev onekligen tunnsått med nya band och genrer.

Tack och lov skulle detta ändra sig så småningom. På gymnasiet började jag spela elgitarr i en ensemble och träffade på andra hårdrockare, killar naturligtvis, som jag utbytte lite musiktips med. På det viset öppnades dörren till power metal för mig, vilket var en enorm upplevelse. Ju äldre jag har blivit, desto mindre dryghet och mer välkomnande har jag mött hos hårdrockare av motsatta könet och ibland har jag nästan blivit misstänksam. Min inre fjortonåring har ett gott minne och det tog bra många år innan jag vågade prata mer ledigt om min musiksmak med andra, eller ta ett musiktips för just ett tips och inte kritik.

Kvinnor som hårdrockskumpaner har varit något ytterst sällsynt i mitt liv. En och annan har skymtat förbi, men så fort det har gått från trevlig bakgrundsmusik till intensivt, nördigt lyssnande har de försvunnit som skygga katter. Jag begriper det inte. Frekvensen av nördande är så påtagligt lägre än hos män att det nästan skrämmer mig.

Inte kan jag väl ha varit ensam bland tjejer att drömma om en Fender Stratocaster, en Les Paul och publikens jubel under tonåren? Det måste ju finnas fler trettioåriga kvinnor än jag som blev hysteriska som trettonåringar när KISS återförenades 1996 och nästintill grinade sig till att få gå. Som flådde fingertopparna på gitarren, trälade med tabulatur och skrev strikt oromantiska beundrarbrev till favoritgitarristen - i mitt fall Oscar Dronjak - med frågor i stil med: "Hur blir jag så bra som du?"

Jag fick, bokstavligt talat, slåss för min musiksmak och mycket annat därtill i tonåren. 1996, när jag började sjuan, kunde man inte skapa sig en internetidentitet att fly undan med. Man var helt enkelt fast där man var, tills man blev gammal nog att flytta hemifrån. Varje gång jag hör någon associera småorter med trygghet, ser jag mina tidiga tonår framför mig och önskar lögnaren ett liv i misär. Du är inte alls trygg på en liten ort. Är du annorlunda blir du ett lovligt byte och om du, som jag, inte kan anpassa dig tillräckligt bra ens om du verkligen försöker, bör du ha ett rejält lager av teflon för att orka med. När jag hade med mig Wings Of Tomorrow (1984) och Scream Of Anger till musiklektionen i sjuan slutade de kalla mig Julia Tempest, eftersom min mesiga musik trots allt lät hårdare än de trott.

Det komiska, eller snarare tragikomiska, är att det numera inte de jämnåriga männen som stör sig, utan jämnåriga och äldre kvinnor. Hårdrock är puerilt och det passar sig inte att känna sig snygg i en rymlig bandtröja, plöja metalklipp på Youtube fyra timmar i sträck och hellre lägga pengar på skivor och konserter än skor och resor.

Vuxna kvinnor har inte liemannen på tröjan och svettband med Finntrollogga. De har inte Manowarposters på väggarna, Vreth på anteckningsboken och inramade konsertbiljetter. Nej, de skaffar barn, reser, köper fem par identiska skor och läser buserotisk litteratur. De tittar "ironiskt" på Melodifestivalen, känner sig lite härligt uppsluppna när de dansar i ring med tjejkompisarna och tycker det är slöseri med tid att ägna en helg åt att plöja skivor.

De trettioåriga kvinnorna är min nutida motsvarighet till de femtonåriga pojkarna i högstadiet, med den skillnaden att de inte skriker fitta efter en eller innehar skivor man vill låna. Strömlinjeformade, personlighetsbefriade och hjärtängsliga för att sticka ut på riktigt. Från att ha varit paria för hårdrockskillar i tonåren, har jag de senaste tio åren gradvis insett att ju äldre jag blir, desto mindre krävs det för att andra kvinnor ska titta konstigt.

Tydligen är det inne att vara ett ytligt våp idag. Könsrollerna tycks överlag ha blivit hårdare i populärkultur och reklam. Mycket har säkert blivit bättre sedan jag var fjorton år, men kvinnoidealet suger fortfarande rutten modekuk och jag kan livligt föreställa mig att det inte är särskilt roligt att vara kille heller. Själv har jag sedan många år kallat mig androgyn. Ibland klär jag mig som en kille, ibland som en tjej. Jag har aldrig trivts med kvinnogarderobens opraktiska, obekväma kläder och känner mig ofta utklädd i dem.

Men som kvinna är det viktigt att känna sig fri att vara snygg, även om man lyssnar på hårdrock. 

Man kan vara snygg och smart samtidigt! Jag undrar om män får höra sådan skit. Min kropp är inte primärt till för att någon ska titta på den, formen/tyget på den definierar inte min person och det är jag som avgör vad jag känner mig snygg i. Pratar vi objektifiering så föredrar jag dock dregelspanande framför kvinnotyckande, för jag vet redan att jag är mer än min kropp. Jag har varit en kvinnoidealsmässigt sett ful, snaggad hårdrocksfitta och aldrig brytt mig om att använda mitt kön eller utseende för att vinna poäng hos andra. 

Jag har helt enkelt haft viktigare saker att ägna mitt liv åt, än att kleta med mascara och stänga in mig i obekväma kläder. Jag har läst, lyssnat på musik, skrivit och utforskat klostervärlden. Jag har plöjt fantasyserier, HBTQ-böcker, katolsk teologi och medeltidshistoria. Jag har slitit upp ryggraden på motståndare i TV-spel, broderat, sjungit gregoriansk musik och drömt om ett riktigt svärd. Jag är en trettioårig kvinna som i själ och hjärta fortfarande känner sig som en nittonårig pojkflicka, och när jag någon gång besöker min gamla hemstad, känner jag hur fjortonåringen i mig reser ragg. 

Allt var inte dåligt där, långtifrån, men det som faktiskt var dåligt, var betydligt värre än jag ville tro då och när jag passerar femtioskyltarna nere i Småland känner jag alltid ett stråk av vemod, som inte har med sömniga bondhålor i allmänhet att göra, utan med just det ställe jag växte upp på.

Welcome home where time stands still.

Från högtalarna till bokhyllan: Europe

Only Young Twice - Historien om Europe

Mattias Kling (2011)

Europe var mitt första möte med hårdrock någonsin. Blott fem-sex år gammal hörde jag Out Of This World från syrrans kassettspelare för första gången, och sedan dess har gruppen hållit ett så pass starkt grepp om mig att jag fick "öknamnet" Julia Tempest i högstadiet… Syrran skänkte mig slutligen sin än idag spelbara kassett och jag har faktiskt aldrig inhandlat den som CD. Europe kommer alltid att ha en väldigt speciell plats hos mig, ungefär som en första förälskelse.

Nu har jag, vis av skadan med Kiss återkomst 1996, låtit bli att lyssna in Europes nyare alster, troligen av ren feghet, för när de gjorde comeback var Karlstad ett av stoppen och jag tvekade otroligt länge innan jag beslutade mig för att lägga pengarna på min första konsert med Sonata Arctica i Stockholm istället.

                            

I högstadiet sprang jag på Anders Tengners bok ”Europe – den stora rockdrömmen”, där jag för första gången fick veta lite mer om gruppen. (Nej, Google fanns inte då, och Internet var något man satt vid en kvart åt gången efter klockan sex på kvällen OM modemet fungerade!) Att försöka få veta mer om en sedan 1992 nedlagd hårdrocksgrupp i ett Småland som sjöng Metallicas eller Nirvanas lov och hånade allt annat var dömt att misslyckas, så Tengners bok lånade jag konstant.

I jämförelse med Mattias Klings digra skapelse framstår Tengners bok mest som en släthyvlad hyllning, beställd av någon som fick panik av blotta tanken på misshälligheter, men det ska nog knappast Tengner skyllas för. En god portion girighet i kombination med lite svensk konflikträdsla kommer man långt på…

                            

Jag sträckläste Klings bok på en kväll och det beror inte på att den var överdrivet lättsmält, utan på att jag läser extremt fort. Kling ger läsaren en späckad pralinask från de första rådbråkningarna av kastruller och akustiska gitarrer hemma i Upplands-Väsby, till Rock-SM och folkparksturnéer, skrikande japanskor och ett management man helst vill binda vid en svensk flaggstång och kasta rutten ABBA-sill på. Dumhet, aningslöshet och cynism när det är som mest effektivt.

                             

Vad som är sant och inte är förstås alltid omtvistat när det gäller biografier. I Tengners bok heter det att den ursprunglige trummisen Tony ”Pippi” Niemistö fick sparken efter ett gemensamt och förnuftigt beslut av övriga i bandet, medan Klings bok ger en annan, betydligt fulare bild av hur ”Pippi” blev utbytt. Det tragiska är att såväl Niemistö som hans forna kollegor har en tämligen samstämmig bild av förloppet, och den är inte rolig. Kort sagt framstår Joey Tempest och Thomas Erdtman som cyniska kräk.

                             

För mig är det alltså en väldigt annorlunda bild av barndomsidolerna som tar form och det är John Norum som bjuder på den mest givande porträtteringen med en, i vanlig ordning, motsägelsefull bild. Å ena sidan: en begåvad och driven gitarrist som inte alls har lust att göra som Thomas Erdtman tänkt sig, vilket har sina konsekvenser. Jag får något beskt i munnen under läsningen om ett band som till varje pris ska stöpas om i en kommersiellt gångbar form, om hur olika personligheter enbart ses som hinder istället för en möjlighet till dynamik och hur jakten på nya listrekord är viktigare än vad bandet vill. Å andra sidan: en jävligt påfrestande människa som visserligen kan spela, men inte samarbeta i grupp.

                             

När den här boken ges ut, 2011, har det gått nästan trettio år sedan starten och som läsare och fan sedan drygt tjugofem år tillbaka är det bitvis en ganska plågsam läsning, men ska man få sina illusioner krossade så är det lika bra att det görs ordentligt. Språket är emellanåt en smula hafsigt och jag hade gärna sett fler punkter och kommatecken – en småsak i sammanhanget kan man tro, men det är sådana ”petitesser” som gör att en text flyter. Framgångar, problem och konflikter räknas upp ordentligt, men språket saknar djup och känns lite för sammanpressat.

                             

Å andra sidan: kanske är den där matta känslan jag får efter varje kapitel riktigt rimlig i sammanhanget. Var det så det kändes när framgångarna kom? Hur hade man själv reagerat om man gått från att harva musik som ingen trodde på i replokalen i Upplands-Väsby, till att befinna sig bland till synes outtömliga förråd av lyx och hysteriska fans, utan att någon efterfrågar det minsta ansvar förutom på scenen?  ”Vi ville ju bara ut och spela”, är en återkommande fras från i stort sett samtliga medlemmar och kan nog appliceras på de flesta band som brinner för sin musik, men att pengar och berömmelse skulle vara ointressant är det förhoppningsvis ingen som inbillar sig.

Jag har också invändningar mot den fattiga informationen om Levén, Haugland och framför allt Michaeli. Europe bestod väl varken då eller nu av enbart Tempest och Norum? Den fjortonåriga flickan med gitarrdrömmar inom mig jublar förstås över att få läsa så ingående om sin allra första idol, men frågan är om det är detsamma som en rättvis bild av Europe som grupp? Troligen inte.

Klings bok är ingen upplyftande läsning, men det var bara väntat och den dag då någon tar sig för att sammanfatta Europes återkomst får vi hoppas att tonläget har ljusnat något och att författaren upptäcker de övriga 3/5 av gruppen också...

Brorsor & syrror av metall: nationalitet är inget att yvas över

Det här är ett känsligt ämne i dessa tider och ligger dessutom farligt nära det område jag beslutat aldrig ska behandlas i den här bloggen, nämligen politik. (Metall i rubriken är för övrigt en medveten felstavning!) Så för att sammanfatta kärnan i det här inlägget: jag avskyr och föraktar nationalism i alla dess former. Nu när det är sagt kan eventuella Sverigedemokrater, Nationaldemokrater och brunskjortor som halkat in här antingen stanna kvar och känna sig kränkta, eller rycka på axlarna och klicka vidare. Jag hade från början tänkt mig det här inlägget på nationaldagen, men eftersom jag inte firar den (enda gemensamma jag har med Jehovas Vittnen!) så får det bli idag istället.

För lite sedan hade jag det stora nöjet att intervjua en musikskribent från SRM, som uttryckte sig ungefär såhär angående just nationalism: Man kan inte vara stolt över sitt ursprung, för det är inget man kunnat styra över. De orden hade lika gärna kunnat vara mina egna, för det är rejält stor skillnad på att tycka om den plats man kommer ifrån, och att vara stolt över att man råkade födas på en viss plats. Jag är själv uppvuxen i en småhåla där den som stack ut det minsta kunde räkna med att frysas ut och värre. När jag tänker på delar av min barn- och ungdomstid så är det inte med någon lokalpatriotisk stolthet, ej heller nationell stolthet. Små "trygga" orter är grogrunder för påhopp, ensamhet och utfrysning av den som är annorlunda, och det krävs inte mycket. Det kan, exempelvis, räcka med att berätta att man lyssnar på det här:

Jag tycker alltså inte om min uppväxtort och stoltheten är därmed obefintlig. Min svenska nationalitet är jag precis lika lite imponerad över, för jag behövde knappast göra något inträdesprov. Jag hamnade i en svensk livmoder och så är det med den saken.

Nåväl, det där med internationalism, då? Är jag en sådan där skön globetrotter som kallar sig världsmedborgare och har fler Facebookvänner från Australien och Nya Zeeland än Sverige? Knappast. Faktum är att jag är en ytterst stillasittande varelse, grottforskning undantaget, förstås. Jag som sitter här och knattrar ner metalkåserier är inte det minsta berest och dessutom livrädd för främmande mat, utrustad med obegripligt kasst lokalsinne och ja... Det är helt enkelt säkrast för alla om jag håller mig hemma.

Det fina med att vara hårdrockare är att världen, även om man mår illa vid tanken på resor, blir större. I min samling finns det svenska, finska, tyska, brittiska, nordamerikanska och italienska alster om vartannat, och när jag och sambon var på Manowar i Örebro i mars, träffade vi en italiensk och en finsk kille på bussen som, precis som vi, sett bandet kvällen innan i Karlstad. Finnen var sedvanligt tystlåten, men italienaren och jag hade en stunds konversation om de mer obegripliga delarna under Karlstadskonserten: folk som var för fulla för att kunna stå. Biljetterna kostade över 600 spänn och italienaren ställde sig mycket frågande till hur man kunde supa bort en sådan kväll. Fenomenet var uppenbarligen inte lika vanligt i Italien, ej heller Tyskland, enligt den beresta italienaren.

En Manowarkonsert, i synnerhet av den större sorten, innehåller ofrånkomligen flaggor från världens alla hörn och Brothers Of Metal, liksom Warriors Of The World United, är inget för den som sätter nationalitet högst på listan över vad som knyter människor samman.

En person som känner både mig och det tyska kynnet tämligen väl, nämnde vid ett tillfälle att jag antagligen skulle trivas bättre bland tyskar än svenskar och hen kan mycket väl ha en poäng. Vid sidan av Finland är det ju trots allt det land som har mest inflytande över min skivsamling, med namn som Avantasia, Blind Guardian, Edguy, Gamma Ray och Helloween bland pärlorna, och detta föranleder mig att citera allas vår älsklingsspelevink från Fulda, Tobias Sammet i SRM #33 2006:

"Om man tänker på Tysklands väpnade styrkor under andra världskriget, så var det efter ett tag svårt att förklara det där med att tyskarna bara ville leka. Därför kommer Edguy med blommor, glädje och erigerade penisar för att sprida vår heavy metal. Folk fattar kärleksbudskapet mycket bättre då."

Tobias Sammet har självklart rätt. Ibland undrar jag om en av anledningarna till varför just Tyskland har producerat så mycket bra metal, beror på att delar av deras historia är så eländig. Deras musikhistoria, särskilt på metalsidan, är så mycket vackrare, och därför klappar mitt hårdrockshjärta lite extra för Tyskland, arm i arm med Finland.

Helloween, som jag för övrigt först ryggade inför på grund av namnet, överspänd och religiös tonåring som jag var, är naturligtvis ett ypperligt exempel på det tyska sinnet för smäktande kärleksballader, så även om det inte har ett endaste dugg med nationalitet och dylika etiketter att göra, så får de avsluta detta inlägg med en omistlig ballad i facket för olycklig kärlek och saknad.

Balladfrossa I

Ballader, ballader, överallt ballader... En sådan där fantastiskt vanlig missuppfattning bland främst syntare, folk på 70+ och överreligiösa, är att metal handlar om skrik och bröl, hädelse/allmänt bristande moral och att det är omöjligt att höra vad de sjunger. Om du nu råkar höra till de som känner en instinktiv misstänksamhet, allmänt löje, eller rentutav avsmak när du hör ordet "hårdrock", så vill jag be dig att göra ett nytt försök. Jag försöker inte lura dig, eller få dig att okritiskt sjunga nitarnas lov. Hårdrocken är alldeles för stor för att vi ska kunna räknas som en enhet smakmässigt, det kan jag garantera. 

Så, nedan följer nu sju fantastiska ballader - fler kommer i ett annat inlägg. Eftersom jag helt enkelt inte kan gradera dem, de är var och en fantastiska, så lägger jag dem istället i tidsordning för när jag hörde dem:

1. Europe "Open Your Heart"

Kära storasyster, tack för att du inte körde ut mig när jag tjatade på dig att spela den här igen, igen och igen... Detta är första balladen någonsin som jag hörde, eftersom lika suveräna Open Your Heart var tredje spåret på Out Of This World (1988), och jag mimade den framför spegeln i åratal (samt framför mina klasskompisar i sexan, komplett med lockig peruk och svarta kläder). Jag förstod givetvis inte texten, och att det skulle vara någon skillnad stämbandsmässigt mellan män och kvinnor tog det ännu längre tid innan jag begrep, så självklart skulle jag bli Joey Tempest.

2. Europe "Tomorrow"

Jag kommer mycket väl ihåg när jag hörde den här låten ordentligt första gången och vilket intryck den gjorde på mig. Tomorrow är sista spåret på Out Of This World (1988) och i den inledande pianoslingan kände jag direkt att det här är "slutet". Nu, mer än tjugo år efter att jag spelade den på repeat i flickrummet, är det fortfarande lika bra och ger mig nästan samma känsla av avslut som då. Detta är andra balladen någonsin som jag hörde, eftersom lika suveräna Open Your Heart var tredje spåret på första kassettsidan. Egentligen är just Open Your Heart en remake från gruppens andra album Wings Of Tomorrow (1984), och jag skulle vilja påstå att originalet håller högre klass, särskilt gitarrmässigt, så mitt i frossan vill jag ge en liten vink: sök på "Europe Open Your Heart 1984" på Youtube och hör ett av Norums och för den delen hela hårdrocksscenens bästa gitarrsolon genom tiderna.

3. KISS "Beth"

Första hårdrocksballaden jag hörde efter Europe, och därtill i unpluggedversionen. Notera att den som sjunger faktiskt är trummisen Peter Criss och precis som i originalet från Destroyer (1976) passar batteristens röst alldeles utmärkt till den här sången. Jag kan inte ens föreställa mig Paul Stanley framför micken under Beth, och skulle nu en sådan version finnas någonstans vill jag inte ens höra talas om den. Skivan fick jag i julklapp -95 eller -96, jag är osäker på årtalet och Beth förflyttade mig en liten bit bort ifrån Tempests mer sammetslena toner... (Det kan också vara min mosters tidiga indoktrinering av Bob Dylan som gjorde det så enkelt att gilla Peter Criss raspiga strupe.)

4. Guns 'N Roses "November Rain"

Guns 'N Roses har aldrig hört till mina favoriter, och numera är det min bror som förvaltar de två skivorna jag hade med gruppen. November Rain från Use Your Illusion I (1991) behöver man knappast vara särskilt metalintresserad för att känna till. Första gången jag hörde den torde ha varit från en av mammas samlingsskivor med balladtema (ni vet, på den tiden då man faktiskt köpte sin musik i affär!) och naturligtvis älskade jag den. November Rain är på alla sätt ett rent skolexempel på en riktigt bra ballad: en försiktig inledning som balanserar perfekt på gränsen mellan euforiskt och outhärdligt och när den tar avstamp i "nothing last forever", stannar till en smula i "we've been thru this such a long, long time" och sedan sakta går upp igen...  Bryggorna, riffen, Slashs första solo som borde lösa upp ett hjärta av granit och orkestern som lyfter alltihop som en fågel... Jag vet att jag lägger ut värre än en nyförälskad tonåring just nu, men så sant som jag är en svuren fiende mot sliskromantik: det här kan nästan inte överträffas.

5. Guns 'N Roses "Don't Cry"

Borta är orkesterstråkarna och antagligen regnar det också. Jag hörde denna mycket vackra ballad första gången i mellanstadiet, när två tjejer i min klass - varav en var helsåld på Guns 'N Roses - mimade den här på Klassens Timme. Precis som jag tyckte de inte att det där med kön var särskilt intressant när det kom till vilken artist man ville vara, så någon gång 1994/1995 bestämde de sig för att mima Don't Cry inför en klass som gett dem töntstämpel redan i ettan. (Jag hade mer av freakstämpel, så vi tillhörde olika falanger av icke önskvärda och umgicks därmed inte i någon större utsträckning.) Jag minns dock mycket tydligt när de framförde den här, trevande och lite vaggande, för när jag sedan hörde Don't Cry ordentligt flera år senare, så tänkte jag direkt på dem i vårt klassrum för så många år sedan och hur jävla modiga de var. 

6. Nightwish "Away"

Tvåan på gymnasiet, Finlands sak är min sedan Sonata Arcticas Ecliptica (1996) och jag har börjat botanisera på egen hand i den lilla hårdrockssektionen i Vetlanda. Medan jag står där och bläddrar en eftermiddag efter skolan, dyker plötsligt ett isblått omslag med ett namn i silversnirkliga bokstäver upp: Nightwish, Over The Hills And Far Away. Av någon anledning, jag kan inte för mitt liv begripa varför, blir jag skrämd av fodralet. (Ja, det är helt okej att skratta åt mig, det bjuder mitt sjuttonåriga jag på.) Hursomhelst är det just det tredje stycket som får mig fast: den olycksbådande lågmälda Away, där jag till min stora förvåning upptäcker att kvinnor kanske trots allt har en plats i hårdrocken, och med operaröst till råga på allt! Just där börjar min ytterst sega Nightwishprocess sin början, med en gråtande barfotapojke och drömmar en resa bort... 

7. Sonata Arctica "Tallulah"

Jag må ha fallit för Tarja Turunens stämma, men Tony Kakko är nu en gång för alla Tony Kakko och det är i Kemi "min" ballad har sitt ursprung. "Don't even dare to say you hi, still swallowing the goodbye, but I know the feeling's still alive, still alive..." Det här är min Ballad med stort b. Mine, my own, my precious! Jag är tonåring, och därtill en riktig pojkflicka med gitarristdrömmar, alltid mer eller mindre förälskad i någon på ljuvt, obesvarat avstånd. Pojkflickor som diskuterar för mycket, lyssnar på metal och läser fantasy står inte högt i kurs på min skola. Jag har nämligen inte insett att mina intressen inte bara är udda, utan även hotar det motsatta könet en smula. En tjej ska berömma gitarristerna på behörigt avstånd från sin pojkväns skivsamling, inte drömma om att inta scenen och Fendern själv...