Det ska fan vara fittbärare* och ha världens bästa musiksmak

”När kurserna riktar sig speciellt till tjejer är det alltid hur många som helst som hör av sig. Så fort man verkar separatistiskt skapas en gemenskap. Man blir tryggare och får bättre självförtroende”, säger hon. ”Man skulle ju vara cool och inte fråga snubbarna om hjälp, så det blev ett oändligt letande på vad som då var internet. Killarna frågar ju varandra, men som tjej blir man rädd att de ska tro att man inte är lika bra. Om kvinnor ger info blir det liksom ingen tävling som gör det jobbigt att lära sig.”
 

Med ovanstående citat från den här artikeln, inleder jag denna hastigt påkomna krönika. För något år sedan hade jag värjt mig vid tanken på ett musikprojekt speciellt för tjejer. Jag är hårdrockare och skribent. Det sista jag ville var att mitt kön skulle spela roll. Jag är inte bättre/sämre på det jag gör för att jag är kvinna och har inte nått dit jag gjort idag, på grund av någon har klappat mig på huvudet. Förut hade jag nog inställt mig i kören av ”kan killarna själva utan hjälp så kan väl fan vi också”, men det är faktiskt inte det saken handlar om.

Det handlar om trygghet. Att testa sig fram, repa och låta för jävligt i början ska vara kul och hur jävla kul har man om man ständigt känner sig betraktad, bedömd och exotifierad under tiden? En separatistisk replokal är helt enkelt en fantastisk idé, för jag är säker på att fler kvinnor än jag skulle ha velat kunna traska in i replokalerna i tonåren och känna sig självklara.

En del reagerar på separatistiska rum med skepsis, hån och till och med ilska. Varför ska det gullas med kvinnor, HBTQ-personer och rasifierade? Varför måste vi störa friden med våra aptrista tankar om vad vi vill ha för att trivas, istället för att ”bara ta för oss”? Ptja, kanske för att det är ett sätt att ta för sig. 

Ni som inte vill eller kan förstå det här behovet, men i åratal har hämtat kraft och fuck off-mentalitet från band som har talat till era behov av frihet, gemenskap i subkulturen och utlopp för känslor – exakt vad är skillnaden? Måste alla hårdrockare känna igen sig i er definition av frihet, när många av oss de facto inte gör det? Ni som inte förstår varför det separata, trygga rummet behövs, har två val: försök att förstå eller ignorera det. Ja, bokstavligt talat: ignorera det. Låt de som behöver den tryggheten vara ifred från era sinnesslöa påhopp. Utan dem hade rummet ni går pippi på inte behövts från första början. 

Positiv separatism finns överallt. Det är den som har gjort att barn och ungdomar kan börja spela instrument och ta musiklektioner till en billigare penning än vuxna. Utan Sveriges musikskolor, studieförbund och eldsjälar som hjälpt fumliga tonåringar med fingersättning, nybildade band med replokaler och blyga ungar att våga stå på scenen, hade vårt land inte varit känt för vår hårdrock. Utan den ”jävla PK-fascismen” hade jag inte suttit och skrivit den här krönikan, för jag tillhör inte normen på något enda sätt bortsett ifrån min hudfärg. 

Jag är en av alla de som hämtade styrka ur mitt skivställ i tonåren, men aldrig kände mig välkommen i replokalen. Jag var inte välkommen, för i min lilla frireligiösa hemstad lyssnade inte tjejer på hårdrock och de band jag gillade, Europe, Kiss och HammerFall var alldeles för töntiga för killarna som lyssnade på Metallica och tyckte att jag var en jävla fjollfitta som påstod att Europes ”Scream Of Anger” var tung. När mamma undrade varför jag inte gick med i något av de lokala banden, med tanke på att jag spelade fingertopparna halv blodiga på gitarren, tyckte jag att hon var helt dum i huvudet. Klart att inte jag kunde vara med och spela, det fattade hon väl? Vilken värld levde hon i? 

När jag stod på scenen i gymnasiets aula några år senare och spelade första solot i "November Rain" var det ingen som skrattade längre, men skadan var ändå skedd. Jag tog studenten, köpte en koboltblå Washburn för pengarna jag tjänade på mitt sommarjobb och lät den stå. Känslan fanns där så fort jag såg på den: jag var inte tillräckligt bra, bara en tönt som trodde att hon kunde bli något och all spelglädje var bortblåst. Utanför flickrummet fanns det ingen trygg zon för mitt spelande och när jag flyttade hemifrån kom det aldrig någon ny. 

Det är ingen enorm förlust. Att skriva om metal är precis lika roligt som att lira själv och jag vägrar att låta någon stänga ute mig från en värld jag vill ta del av. Men det påminner mig också om hur viktigt det är med de trygga zonerna. Det är en myt att den bästa konsten kommer ur skit och elände. Så länge den som vill skapa är fastlåst i ett socialt och känslomässigt sammanhang som hindrar kreativiteten, utan någon frizon med stöd från likasinnade, blir det ingen jävla metal. Så enkelt är det. 

Ni som klagar på andras frizoner brukar ofta tjura lika mycket över när vi tar plats i ”er” zon. Tar vi oss in är vi inkvoterade av PK-maffian och skapar vi oss en egen plats där vi sätter agendan, är vi separatistiska, otacksamma fjollor. Det ska fan vara fittbärare eller transperson* och ha världens bästa musiksmak. 

Men oroa er inte. Jag har en alldeles utmärkt lösning på problemet: låt oss skapa våra trygga zoner allihop, utforma dem efter eget tycke och smak och inte släppa in folk vi inte vill ha där. Sedan möts vi i ett gemensamt utrymme och ber högaktningsfullt (vi är ju trots allt i artiga Sverige) alla som inte älskar metal att dra åt helvete, pratar skit om alla som inte har lika bra musiksmak som vi och känner oss mäktiga en stund innan vi återgår till våra jobb, skolbänkar, telefonräkningar, tvättkorgar och svettiga armhålor. Vi drar på våra favoritskivor i ensamhet och får känna: fan vad skönt att det är jag och ingen annan som bestämmer vart jag ska höra hemma.

*Fittbärare är det ord jag använder om mig själv, för att jag tycker att det funkar för mig och för att jag gillar själva ljudet av ordet. Men, och det är ett stort MEN: kvinnor som inte är fittbärare, transpersoner, intergenderpersoner och överlag alla som INTE definierar sig som kukbärande cismän, ska naturligtvis känna sig lika inkluderade.

En skamlös frihet

Förra veckan pratade vi om mörkret och vikten av att försöka stanna upp och tänka innan man greppar högaffeln istället för lyktan. Har man väl valt lyktan blir det förstås enklare att se sig omkring efter intressanta saker - gärna sådana man kan lyssna på. Så långt är allt frid och fröjd. Man letar, lyssnar och upptäcker den ena skatten efter den andra, glömsk av världens dumhet tills den ånyo gör sig påmind likt en telefonförsäljare som undkommer NIX-inställningen.

Några dumheter som Grottmänniskan träffar på är felaktigt nyttjande av versaler, russin i choklad samt bristfällig vördnad inför Hansi Kürschs röstomfång. Ångesten som uppstår beror givetvis på graden av dumhet och vid vissa tillfällen slår den inte bara i taket, utan skjuter sig rakt igenom. Det inträffar exempelvis när människor tror att jag behöver förebilder av samma kön för att kunna ägna mig åt något som intresserar mig. Eller när jag förväntas vilja bli en förebild själv...

Låt mig därför berätta något för er: jag har inte ansvar för att representera alla etiketter jag traskar omkring med. Bloggare. Hårdrockare. Katolik. Autistisk. Kvinna. I synnerhet det sista brukar envisas med att klistra sig fast, alltmedan jag pendlar mellan att sucka och ägna osunt mycket tid åt att fundera över om medeltida tortyrmetoder inte hade sin charm iallafall.

Malleus Maleficarum/Breaking Away (2001)

Så roligt med en man som gör ditten och datten! Vilken tur att dina speciella och mystiska 

egenskaper kommer till användning här också! Genom ditt engagemang kommer säkert fler män att våga korsa gränserna - men tänk på att du har ett ansvar för att presentera ALLA män på just det här området, så ta dig inte för stora friheter. Kom ihåg att vi bara stöttar dig så länge du inte blir för självständig. 

Hur ofta tror ni att män får höra det där av andra män? Aldrig, gissar jag. Folk uttrycker sig inte så bokstavligt förstås, men till och med jag kan höra budskapet under alla sockrade lager av systerlig omtanke. Jag hade kunnat garva åt det, om det inte vore för att det är så förbannat nedlåtande. Vill du vara en del av vårt stöttande, mysiga systerskap? Håll med eller håll käft! Låt oss hjälpa dig att själv bli den kvinnliga förebild du saknade i tonåren. Den självständiga Kvinnan med stort K, rätt attityd och rätt mängd av vardera könet i skivställ och bokhylla.

Bakom varje kreativ kvinna i en manlig sfär, står nämligen andra kvinnor som är rädda för att en enda individs felsteg ska spoliera ryktet för samtliga människor med tuttar och fitta. Dessa uppfostrare behöver alls inte ingå i sfären själva, utan kan stå och oroa sig någon helt annanstans. Jag kan ha fel, men tror mig vara tämligen säker på att Rockbitch här nedan inte representerar den sortens frihet och kreativitet som dessa uppfostrare vill lyfta fram. Den här friheten är för ful, för snuskig och därför opassande för den askgråa präktighetens apostlar.

Holy (gavs ut på deras samlings-DVD 2003)

Därmed är vi nu fast i den där djävulska fällan som andligt sett påminner om häxprocesserna. Var foglig och du sviker kvinnokampen. (Erkänn, förlora saligheten och dö socialt.) Var självständig och resultatet blir detsamma. (Stå på dig, förlora saligheten och dö socialt.) Trygga, välkända dubbelbestraffning, vad skulle jag göra utan dig?

Glöm aldrig att vad du än gör så är du först och främst en kvinna. Det andra, det främmande, det mytomspunna könet. Det är bara ett litet problem. Mitt kön är fan inte exotiskt. Halva jordens mänskliga population går runt med det! Jag är ingen kvinnlig hårdrockare, bloggare, katolik eller autist. Jag har inga kvinnliga förebilder, vill inga ha och har sannerligen inga ambitioner att själv bli någon.

Jag väljer mina egna förebilder, det har jag alltid gjort och under min formbara tonårstid bestod de uteslutande av nunnor, manliga hårdrockare och Joakim Thåström. Eftersom man inte spelar hårdrock med det manliga organet utan med händer och fötter, så föll det mig aldrig in att John Norum eller Oscar Dronjak inte skulle duga som inspiration när jag plinkade gitarr. 

Dreamland (1998)

Istället för att lägga tid på att leta efter kvinnliga förebilder, skulle jag vilja föreslå ett annat sätt att bemöta problemet: vägra ta oss an det. Låt oss sluta upp med att försöka bära hela kvinnligheten på våra axlar och ständigt känna ett kollektivt ansvar för att representera vårt kön i alla lägen. Lägg av med att "hjälpa" kvinnor med hurtiga hejarop, ge fan i att bli imponerade när man "släpper fram" kvinnor. Bli förvånad över andras förvåning istället: 

"Berätta nu vilken avgörande betydelse mina äggstockar har för min skivsamling och mina skalövningar. Jag är SÅ intresserad!"

Jag behöver inte bli framsläppt. Du ska räkna med att jag tar mig fram för egen maskin och att jag ber om hjälp när jag behöver det. Försöker du få med mig på dina vägar när jag inte vill, så spelar det ingen roll hur mycket vi har gemensamt. Om du framhärdar så tar jag en annan stig eller sparkar undan dig. För varje stöttande kollektiv med goda intentioner finns nämligen en baksida: bristen på förståelse för att den där gemensamma nämnaren inte är lika stor för alla. 

Visst, jag är kvinna och jag är hårdrockare. Det gör att jag delar vissa erfarenheter med andra kvinnor som är hårdrockare. Men jag är också autistisk och det gör att jag ofta har mer gemensamt med män. Eller katter. Min autism säger nämligen mycket mer om min person än mitt kön och behovet av en kvinnlig förebild blir förstås därefter. Likaså en eventuell önskan om att själv vara en. 

Utgå därför ifrån att jag gladeligen avviker från mitt kön, min kyrka eller andra kollektiv om det passar mig. Tro aldrig att samma bandnamn på våra tröjor, likadana bönböcker i våra hyllor, samma diagnos eller kön automatiskt gör mig till din bundsförvant, din förebild eller omvänt. Att skamlöst korsa alla gränser är nämligen en frihet som jag unnar både dig och mig.

Allt börjar på flickrummet

Jag lyssnar inte enbart på hårdrock och metal, vilket de flesta som känner mig vet om vid det här laget. Gregorianskt, keltiskt, barock- och folkmusik återfinns också i min samling. Jag älskar Hildegard von Bingen och Mozart. Föll pladask för Malukah, Peter Hollens och Lindsey Stirling. Ennio Morricone och Emma Härdelin ger mig rysningar av helt olika slag. Tre av dessa är män, fyra kvinnor. Ingen av dem återfinns inom metal och hårdrock.

Med jämna mellanrum påpekas bristen på jämställdhet i musikbranschen, inte minst inom hårdrock och metal. På scenen, bakom mixerborden och i publiken. Att problemet tas upp och angrips är utmärkt. Den som påstår att jag som kvinna borde hålla mig till att lyssna på annat kan räkna med att smulas sönder under mina 38:or till skateskor inom loppet av en minut. Hårdrocken är min, var vänlig dra åt helvete.

Så långt hänger de allra flesta människor med någon form av intelligens över en amöbas nivå med. Musik som främst spelas av män och lyssnas på av män, är inte samma sak som att ett par kvinnliga öron inte kan njuta av den.

Sedan blir det knepigt. Nu har jag fullt ut kunnat lämna många av de hinder som fanns kvar sedan tonåren, den tid då jag ofta fick höra att jag helt enkelt inte hade rätt att kalla mig hårdrockare, att jag inte var välkommen att beblanda mig med de som lyssnade på och spelade det jag gillade. För jag var ju tjej. Idag kan mitt 31-åriga jag sörja över de hinder som sattes upp, över att det inte fanns någon plats för mig att dela mitt intresse för metal och mitt gitarrplinkande med andra. När min musiksmak väl accepterades och inte betraktades som särskilt konstig längre, var jag redan så socialt hämmad att jag fick ångest av att spela inför andra.

Sist jag tog upp en gura, för något år sedan, kom ångesten tillbaka. Tjejen som flådde fingrarna för att bli lika bra som John Norum skakade beklagande på huvudet åt sitt sjutton år äldre jag och undrade vad som hade hänt. Konventioner och hormoner, vad var som hade hänt.

Här brukar alla möjliga välmenande människor komma med förklaringar på varför jag aldrig vågade köra på, och de flesta landar i att kvinnor blir diskriminerade i musiken och att jag hade behövt fler kvinnliga förebilder.

En sanning med modifikation, säger jag, för det är inte i studion som ett band blir till, utan på tonårsrummen, i musikskolorna och de muggiga replokalerna på skolor, fritidsgårdar och i garage. När kompisen kommer sättande med en skiva - eller numera en länk - och säger att det här måste du fan höra, för det är helt jävla otroligt! När du plötsligt får höra något som får dig att undra om du någonsin kommer att behöva lyssna på en enda av dina andra skivor - eller vad du nu har - igen. När du tänker att sådär vill jag också spela. Just så som han gör!

Det är den där sista lilla detaljen som börjar ställa till det för många tjejer. Att det är just en man som spelar. Naturligtvis funkar det omvänt också, när män ska in på områden som domineras av kvinnor. De allra flesta människor söker helt enkelt efter förebilder som liknar dem själva, för saken är den att människan är en varelse som föredrar trygghet. Könet är en sådan detalj som ofta får stor, många gånger alldeles för stor betydelse för vad man ser som tryggt och eftersträvansvärt. Jag undrar ibland hur många tonårstjejer som aldrig hittar hårdrocken eftersom den sociala koden säger dem att ju fler män som utövar något, desto mindre plats finns det för dem.

Själv har jag väldigt få kvinnliga förebilder inom hårdrock. Sångerskor är ett lysande undantag, med giganter som bland andra Joan Jett, Tarja Turunen och Angela Gossow - tillika inom tre helt olika stilar. Först under det senaste året har jag upptäckt Vixen (fick tipset av en man), vars nu hädangångna gitarrist Jan Kuehnemund borde ha prytt min flickrumsvägg sida vid sida med John Norum, men ni kan ju själva räkna ut hur pass känt ett amerikanskt, kvinnligt glam metal-band var i svenska småhålor 1996.

Så ja, det finns kvinnliga musiker och band som inte har fått den status de har förtjänat, och det är inget annat än skamligt. Men - och det är ett stort men - ingenting hindrar dig från att presentera dem för dina döttrar, syskondöttrar, småsystrar och lillkusiner. Själv önskar jag inget hellre än att min nu fyraåriga systerdotter så småningom ska börja undra vad det står på mosters tröjor, vad det är för farbröder som hänger på mosters och morbrors väggar och hur det kommer sig att man inte får slita ut mosters konstiga plastsaker ur trästället hur som helst.

Frågar hon sedan varför det finns många fler farbröder än tanter som spelar, så säger jag som jag tror att det är: många tjejer får inte höra att det är okej och till och med bra, att verkligen satsa på något om det saknas kvinnliga förebilder. Jag kommer att säga att vissa vanor och ovanor tar tid att förändra, att det hör till hårdrockens väsen att vara bråkig, störande och obekväm. Känner jag henne rätt så skulle hon inte komma springande till vare sig sina föräldrar eller sin moster om någon sade åt henne att göra något annat än spela metal. Hon skulle helt illmarigt göra samma sak på ett annorlunda sätt för att visa puckot att hon inte låter sig hindras.

Allt börjar på flickrummet, vare sig du vill skriva om hårdrock eller spela det. Någon måste säga att du kan och får göra något som sticker ut. Att det inte bara är godkänt, utan helt nödvändigt att inte stirra sig blind på vilket kön dina förebilder har. Någon måste också göra klart för dig att ingen blir legend utan övning. Att det ligger timmar, dagar och år av slit bakom den sanna virtuosens framgångar.

Om din omgivning istället tycker att du borde ägna din tid åt att passa in, socialisera och vara en duktig flicka inom sådant som andra förstår sig på, som ex. lagidrott, dans och höga betyg, så blir det svårt. Det är skönt att bli bekräftad, särskilt i tonåren när man är som mest sårbar och söker efter sin identitet, och jag har själv ofta valt att göra saker som krävt mindre av mig för att få beröm och stöd. Självklart vill jag slippa den där ångesten jag får när jag närmar mig något som jag inbillar mig kommer att leda till hånfulla pekfingrar och misslyckanden.

Min inre nittonåring har skammen i färskt minne, men min trettioettåring finns alltid där för att stötta, knuffa på och även hålla igen när det behövs. Och jag är ledsen, men varken min trettonåring eller nittonåring hade blivit det minsta imponerade av Heavy Tiger eller Thundermother. Varför? Jo, av det enkla faktum att inget av dessa två helkvinnliga konstellationer spelar den sortens musik som jag har fastnat för, vare sig nu eller för femton år sedan. Jag dissar också ett antal helmanliga band, med den skillnaden att de jag klassar som olyssningsbara är många, många fler.

Vägen till fler kvinnor på metalscenen börjar, precis som männens, i tonårsrummet. Uppmuntra era döttrar, systrar och bror- och systerdöttrar att lyssna och spela, testa sig fram och inte se det som något konstigt att hellre lägga tid på rockmusik än socialisering och idrott. Jag tror nämligen inte att det kryllar av vuxna, kvinnliga upplagor av Ronnie James Dio, Tony Iommi eller Cliff Burton som mystiskt hålls tillbaka. Jag tror bara att de fick veta att när mensen kommer och brösten börjar växa, så är det viktigare att passa in än att passa på.

Turunen, Jansen och den tröttsamma sexismen

Jag ska vara pedagogisk och vänlig nu: ni som redan har fattat allt det som jag skriver om i det här inlägget, kan helt sonika luta er tillbaka och tänka att "jamen, det här visste vi ju redan", och sedan göra något annat, ex. tipsa någon bekant som har otur när hen tänker. Ni övriga som inte har haft en tanke på det här och kanske till och med tycker att det är ett totalt onödigt ämne, har däremot all anledning att börja föra anteckningar.

Det finns tillfällen då en persons utseende är relevant. Skönhetstävlingar, vittnesmål i domstol (dock EJ våldtäktsoffers utseende!) och så förstås reklam och modellande av olika slag. I dessa sammanhang, vad man än tycker om dem, så finns det orsak att ta upp hur en person ser ut.

I kompiskretsar kan man ofta gå ett steg längre och sinsemellan diskutera, kommentera och påpeka utseenden och stilar hos endera könet. Jag skulle aldrig förneka att jag finner flera av hårdrocksvärldens personligheter attraktiva, män som kvinnor, och jag tycker heller inte att det behöver vara ett problem att tala om det. Att prata attraktion är inte fel, men däremot finns det tillfällen då det är helt ovidkommande och rätt ofta har en grund i dum, oreflekterad och "självklar" sexism. Jag pratar om att jämföra utseendena hos Nightwishs ex-sångerska, Tarja Turunen, och nuvarande sångerska, Floor Jansen.

Snälla.
Bara.
Sluta.

Vi snackar två otroligt begåvade scenpersonligheter med vitt skilda sångstilar och vill man prompt jämföra dem i metalsammanhang, så är det sången och utstrålningen som är relevant, inte vem man tycker är snyggast. Ni som tycker att jag gnäller, betänk följande:

Ansågs Jason Newsteds utseende vara en viktig faktor till varför han aldrig kunde bli fullt accepterad som Cliff Burtons efterträdare? Var möjligen Robert Trujillos långa flätor och vältrimmade polisonger avgörande för att han fick jobbet? Vad skulle ni tycka om det första någon sade i en diskussion om deras kvaliteter handlade om deras utseenden?

Jo, att det är jävligt förminskande, misstänker jag. Onödigt, dumt och irrelevant, för vad exakt har Newsteds och Trujillos utseenden för inverkan på deras basspel? Noll och ingen, och det gäller Turunens och Jansens sångstilar också.

Ni vet, det finns fler än heterosexuella män som lyssnar på metal. Rätt många, faktiskt, så vad sägs om att vi börjar med att bedöma alla manliga scenpersonligheters utseenden INNAN vi pratar deras musikaliska kvaliteter.

Inte det? Så bra, för då kanske vi kan sluta göra det med de kvinnliga också och fokusera på musiken istället.

En i mängden?

Vi vill alla vara unika, men inte udda. Personliga, men inte sticka ut på fel sätt. Speciella - och bli omtyckta för det. Helggnället denna vecka ska handla om det där med grupptillhörighet, ett fenomen jag fascineras omåttligt av, både ur hårdrocksperspektiv och på andra sätt. Här ska det givetvis handla om hårdrock, men först lite allmänbildning, och till det lyssnar vi på det enda spår jag fastnade för när Vintersorg bytte ut fjälltopparna mot kosmisk röka på fysikinstitutionen:

The Enigmatic Spirit (2000)

Människan älskar att kategorisera. Det ligger helt enkelt i vår natur. Den som påstår att hen minsann är den mest fördomsfria, spontana och självständiga personen man kan tänka sig, är i själva verket drabbad av en mycket svår form av självbedrägeri. Tillståndet upptäcks lättast genom att utsätta personen ifråga för kulturella och sociala uttryck och värderingar som hen inte stöter på i sin vardag och voilà: den spontana människan förvandlas till en lätt obekväm, reserverad medelsvensson som med ett stelopererat leende försöker hitta flyktvägar utan att förstöra stämningen.

Eftersom jag själv är autistisk, så älskar jag förmodligen kategorisering mer än de flesta. Det är bara det att min ordning ser en smula annorlunda ut, och detta beror på att jag inte har någon som helst känsla för varför vissa kategorier prompt skulle utesluta andra. Självklart borde man kunna nynna med i Jaktens Tid (Finntroll) på vägen till söndagsmässan, och Ave Generosa (Hildegard Von Bingen) i bussen mot en konsert med Manowar, utan att det måste utbryta musikaliskt inbördeskrig i hjärnan. Det finns, mig veterligen, ingen naturlag som omöjliggör en brinnande kärlek till såväl Uriah Heep som Watain, Nightwish som Klamydia och Stefan Sundström som Bathory.

Kategorier är till för att skapa ordning, inte för att sätta lås mellan avdelningarna. Jag får ofta, ofta frågor om varför jag både kan vara hårdrockare och kvinna/katolik/över femton samtidigt. Kvinnor som frågar mig det är oftast avvaktande och endast intresserade av att få veta hur pass störd jag är, för att kunna avfärda mig som en freak. Män som frågar mig det är nästan alltid genuint nyfikna och blir fascinerade. Undantag finns självklart, och de är tillräckligt många för att jag inte ska utvecklas till en fullblodsmisantrop, men i sanningens namn har jag inte mycket till över för människor överlag, för majoriteten är inte ett dugg intresserade av att upptäcka något nytt och se om de kan ta till sig det. Ju mer jag tänker på saken, desto tydligare blir det att det inte är ett von Anka-valv jag behöver mest, utan en tidvändare. Hur skulle jag annars hinna med att utforska sådan här, ur min synvinkel halvfånig, men svängig klosterhumor?

Nuns Have No Fun (1982)

Det där med att möta nya, spännande människor och se exotiska platser är bara intressant så länge man kan ta flyget till intrycken och sedan åka hem till tryggheten igen. Det är alldeles för jobbigt att behöva vidga sina inre vyer, så man drar iväg på sin femte resa till Thailand med det sköna kompisgänget istället, för att kunna pricka av ännu en strand man druckit fisljummen öl på och känna sig världsvan och berest. Fnysa lite åt alla inskränkta, tråkiga människor på orten som trampar runt i samma hjulspår och berätta för kompisarna hur otroligt andligt det känns på pittoreska små orter, (läs: outvecklade platser med u-landsproblem som extrem fattigdom, barnprostitution och annat man kosta på sig att blunda för som turist, eftersom det är så billigt att käka ute där).

Faktum är att vi människor inte alls är särskilt förtjusta i främmande individer, platser och intryck. Hade vi verkligen varit så spontana som normen gör gällande, så skulle vi inte ha överlevt länge som art. Avvaktande, misstänksamhet och kategorisering är i grunden något livsnödvändigt - som tyvärr kan bli livshotande också, när det drar åt helvetes fel håll. Själv tenderar jag att känna mig överväldigad, som om jag hamnat i skuggan av en jättelik staty man får nackspärr av att titta upp på, när jag får för många nya intryck. Det kan räcka med en ny låt för att min hjärna ska börja gå på speed, en nya skiva för att jag ska bli orolig och börjar vi prata om att upptäcka nya band, så vill jag helst stanna tiden och dra ner persienner, stänga av telefoner och koppla in näringslösning tills jag har hunnit landa. Den här ville jag ge Tony Kakko smisk för även efter tjugonde lyssningen, när resten av Unia (2007) hade börjat kännas någorlunda greppbar:

The Harvest (2007)

Jag skulle inte påstå att jag platsar särskilt väl in i gruppen hårdrockare. Först och främst har jag, som de som läst här till och från redan vet, inte alls följt någon traditionell rutt för mina upptäckter genom åren. För det andra är jag sannolikt den där avarten till människa som inte kan sjunga med, när någon allsångsfrälst människa drar upp volymen på hårdrocksfesten och till och med de mest ölsurt svårpratade herrarna klämmer i som om Sankt Dio själv stigit ner från skyarna (eller upp ur djupen) med fridshälsningar.

Det händer att jag känner av ett sting av vemod vid sådana tillfällen. Känslan av att ha missat något, men också av att inte ha saknat det. Som om jag varit avskuren från hela delar av en värld jag trots allt vill vara en del av, men ändå inte riktigt begriper mig på. Det är inte avsaknaden av gruppkänsla som stör mig, utan insikten om hur mycket jag, både medvetet och omedvetet, har begränsat mitt musikutforskande. Det är överväldigande att gå från en stadig power metal-diet med pikanta inslag av svensk black metal här och lite tysk speed metal där, till en enorm buffé man inte ser slutet på. Risken är att man blir så matt av alla intryck, att tallriken man får med sig till bordet består av spaghetti, köttfärssås och bit torr pain riche iallafall. Ungefär som det här stycket av Dragonland, som lika gärna kunde ha spelats under något av aerobicspassen på universitetets idrottshus:

Starfall (2004)

Inte fan vill vi vara udda. Unika, ja, men inte udda, trots att det ena inte kan existera utan det andra. Däremot vill vi vara beresta, belästa och världsvana, trots att det inte är möjligt så länge man bara låtsas utmana sig själv. Jag har då sannerligen ingen lust att utmana mig själv, för det är så förbannat jobbigt. Istället låter jag andra göra det åt mig, så behöver jag inte bemöda mig med att både leta upp nya intryck och sedan försöka ta in dem. 

För min del har det aldrig varit kontrasterna som stått för problem och krångel, utan den möda det kostar mig att verkligen lyssna in dem. Tänk på det nästa gång ni shufflar på Spotify och tycker att ni "har hört det mesta". Varje gång det inträffar gråter både änglar och demoner.

Mysmåndag: Visa pattarna...?

Det här ämnet är känsligt. Iallafall för en del män, trots att det borde vara vi kvinnor som reagerar, men av någon anledning brukar det vara individer med y-kromosomer som ilsknar till när det kommer på tal. Det gäller förstås sexismen i hårdrocken, och innan ni slutar läsa eller skickar en kränkt kommentar i affekt, så ge gärna hela texten en chans.

Som hårdrocksfan med två x-kromosomer står man ut med rätt mycket när det gäller kass kvinnosyn och alltsomoftast tar man det med humor eftersom de män som presenterar synen är en produkt av sin tid, sin miljö och sin kultur. Inte har de halvnakna kvinnorna något med en medveten misogyni att göra, det har vi fattat för längesedan, och nio av tio gånger får jag ett absolut oklanderligt bemötande av manliga hårdrockare som många andra män kunde lära ett och annat av.

Det är extremt sällan, jag kan knappt påminna mig senaste tillfället, som ett manligt metalfan slängde sig med rutten sexism i min närvaro. Bortsett ifrån ett drängfullt, tafsande drägg på Manowar-konserten i Karlstad i våras har jag varit förskonad från sådan skit. Min uppfattning av de metalkillar jag har träffat på och lärt känna under årens lopp, har varit väldigt sympatisk. Bara för att det finns inslag av kass kvinnosyn i en del texter, skivomslag osv. så behöver det inte säga något om de manliga hårdrocksfansen. Tro mig: vi vet att ni inte är några chauvinistiska svin som behandlar kvinnor som skit, och om det nu finns någon olycklig hårdrockstjej därute som tror det, så har hon haft en horribel otur.

För att man ska fatta vad problemet är, så måste man först skilja på sex och sexism. Det är inte för inte som det heter sex, drugs and rock'n roll, för sex är i allra högsta grad en viktig del av hårdrocken. Det handlar inte om sexets vara eller icke vara, utan om HUR det framställs och jag är riktigt trött på hur jag som hårdrocksfan och kvinna framställs och vad jag erbjuds när det kommer till merchandise.

Jag kan säga att det är riktigt trist att se kvinnor med sammanpressade bröst, inzoomade stringrumpor och trånande min när man googlar på "heavy metal chics" eller liknande. De står där i sina höga klackar, särade läppar och är helt passiva. Det finns inget som helst dra åt helvete över dem - de ska bara se sexiga ut. Hur fan tror ni att tjejerna ska kunna bli en lika självklar del av moshpiten, konsertköskrålandet och ölhävandet som killarna, om det krävs en trådsmal midja, en urringad XS-topp och ansträngd sexighet för att få synas? Vad skulle ni killar tycka om ni var tvungna att banta ner ölmagen och flexa för att kunna köpa en bandtröja som inte sitter som ett korvskinn?

Jag har gått från att vara en trådsmal planka, till en smidig träningsnarkoman med begynnande magrutor, till en småtjock rulta med putmage och slapp röv. Några kilo upp här, några kilo ner där, men även när jag var som mest vältränad var det ändå XL som gällde för bandtröjor i tjejstorlekar om jag hade några som helst planer på att känna mig bekväm.

Det värsta jag vet när man snackar om det här, är när folk kläcker ur sig något i stil med: "Varför kan man inte vara snygg och sexig som tjej om man lyssnar på hårdrock?" Som om det är allt vi tänker på när vi öppnar garderoben! Hur vi kan känna oss sexiga även om vi gillar metal. Hur vi kan visa för världen att vi har tuttar även om vi gillar musik med en mansdominerad publik. Om du tror att vi behöver den bekräftelsen för att dra på oss en tröja med vårt favoritband, så kan du dra åt helvete och stanna där tills du lär dig att tänka självständigt.

Den mest bekväma och snygga metaltröjan i tjejstorlek som jag äger, är den COB-tröja som jag har på min profilbild här, och enda minuset med den är att den är ljus och jag är bra på att spilla mat, annars är den suverän. Självklart är den i XL, men den är varken midjekort eller urringad och jag äskar den, för jag kan vara småfet i den utan att den glider upp ovanför naveln och dessutom är den stilren.

Det finns mängder av fenomen inom hårdrocken som kan diskuteras utan att det gnälls nämnvärt. Droger har inte längre hippieerans romantiska skimmer över sig, och ingen höjer väl på ögonbrynen längre när det "avslöjas" att någon har varit på sin första rehabvända eller supit sönder sitt tredje äktenskap. Att det finns baksidor med det andra benet, "drugs", är knappast någon hemlighet och jag skulle tro att acceptansen för att inte vilja leva ett vilt liv har ökat rejält.

Ett annat exempel är de många kristna hårdrockare som är trötta på allt djävulsflirtande och har skapat en egen genre för att få en frizon. Jag förstår mig själv inte på kristen hårdrock, men jag förstår behovet av ett "nytt" utrymme och den förståelsen önskar jag mig i egenskap av kvinna. jag vill se bilder på kvinnor som främst är dedikerade hårdrockare och inte är så förbannat uppsnofsade. Hårdrocksbrudar som hellre lägger sina pengar på en ny skiva, än bantningsmedel för att komma i det slimmade linnet för getingmidjor.

Sex är ett maktmedel, den som tror något annat är dåligt upplyst och killar brukar inte känna sig mer säkra på sexighetsfronten än tjejer. Jag skulle snarare vilja påstå att vi tjejer har det lättare där, för vi har "rätt" att fuska mer. Om vi bara lägger ner tid och pengar på att kleta, banta och snöra så kan vi bli hur "sexiga" som helst, eftersom det räcker med att vi "ser ut". Killar måste kunna snacka lite för sig, hur snygga de än är - men det går också bra att vara en tyst och trulig gitarrist - och om de pular för mycket med sitt utseende så drar det ner betyget.

Där har vi problemet med stereotyper: de sätter käppar i hjulet för oss alla. Jag vill inte avskaffa urringningar eller stringtrosor - jag vill kunna välja och känna mig bekväm. Om någon man sedan känner sig obekväm med den åsikten, så utmanar jag honom att gå på en tvåtimmarskonsert iklädd en Manowar-tjejtröja i XL och bli påjuckad av något rödmosigt as som får kåtryck av blotta åsynen av motsatta könet i en hårdrockspublik. Sedan kan vi snacka om hur jävla metal det kändes.

Hårdrockare, ditt namn är kvinna!

"Skröplighet, ditt namn är kvinna!" klagade Hamlet inför sin mors omgifte med farbrodern, och jag kan därför inte låta bli att travestera Shakespears verk en smula med min rubrik. Den danske prinsen ogillade sin mor, och killarna i högstadiet gillade verkligen inte mig. I en småländsk bondhåla 1996 lyssnade inte tjejer på hårdrock, iallafall inte i min bondhåla och om någon mer än jag gjorde det, så hörde jag aldrig talas om dem. I samma ögonblick som jag deklarerade att jag lyssnade på Europe var det kört. Julia Tempest och muppajävel var ett par av de mer stilfulla tilltalsnamnen jag bar under mina tre högstadieår, även om käcka ordkombinationer som hårdrocksfitta och nunnehora var rätt populära också. Försök se logiken i de tillmälena medan ni lyssnar på detta:

Jag var en udda fågel i korridorerna, inte minst för att jag aldrig höll käft om någon började retas. Hade vi fått betyg i svar på tal, så skulle jag ändå varit omätbar. Det var en sport att provocera mig och jag hade inte en tanke på att hålla tyst om jag faktiskt hade något att bita ifrån med. Nio av tio gånger hade jag det, så min högstadietid präglades av något som idag kanske skulle ses som mobbing, men som då var en helt naturlig del av min vardag jag inte grubblade nämnvärt på.

Som fjortonårig tjej och hårdrockare med skolans snabbaste käft var den småländska bondhålan inte särskilt rolig att bo i. Det mesta av min tid utanför flickrummet gick åt till att försvara mig själv, både mot jämnåriga, äldre elever och vuxna. Att jag skulle kunna prata med andra hårdrockare var inte att tänka på, för de var killar, coola och ville inte ha något att göra med en clown som jag. Istället umgicks jag med ett ganska tajt tjejgäng som jag många gånger hade väldigt roligt med, men som också gärna ville uppfostra mig.

Jag var en tankspridd, pratsam pojkflicka som varken kunde koncentrera mig på lektionerna eller komma ihåg tider. Jag varken skolkade eller grät som en mobbad tjej "skulle" göra, och eftersom jag inte hade något att jämföra med, trivdes jag ofta väldigt bra i skolmiljön. Det skulle ta ganska många år innan jag insåg att såväl jämnårigas som vuxnas beteende mot mig inte bara var taskigt, utan även skulle få långtgående och oönskade konsekvenser längre fram. När jag lyssnade in Master Of Puppets för ett tag sedan, tyckte jag mig minnas att jag hört det här stycket som liten, troligen av kompis storebror. Inledningen är precis så deprimerande som det känns att komma innanför min gamla bondhålas femtioskyltar, i synnerhet på hösten.

I min bondhåla var det Metallica och Nirvana som gällde. För killarna, alltså. Jag var omgiven av prydliga handbollsflickor och andra duktiga, lagom tysta tjejer som lyssnade på Celine Dion, Ulf Lundell och möjligen Nina Simone, men hårdrock? Inte en chans. Jag var absolut ensam med min musik fram till några veckor innan nians avslutning, då en kompis pojkvän sopade ut allt vad grunge hette ur mina öron med HammerFalls Legacy Of Kings. Istället för att retas brände han skivan åt mig och det var nog det enda som gick i min CD-spelare den sommaren.

Jag fick utforska hårdrocken mer eller mindre på egen hand i högstadiet, eftersom det inte var särskilt coolt att beblanda sig med en snaggad, orakad tjej i killkläder som inte hade vett att hålla käft och se söt ut. Det var ingen, absolut ingen som ville prata musik med mig om det inte var i syfte att retas och trycka ner. Självklart hindrade det mig inte från att älska min musik, men det blev onekligen tunnsått med nya band och genrer.

Tack och lov skulle detta ändra sig så småningom. På gymnasiet började jag spela elgitarr i en ensemble och träffade på andra hårdrockare, killar naturligtvis, som jag utbytte lite musiktips med. På det viset öppnades dörren till power metal för mig, vilket var en enorm upplevelse. Ju äldre jag har blivit, desto mindre dryghet och mer välkomnande har jag mött hos hårdrockare av motsatta könet och ibland har jag nästan blivit misstänksam. Min inre fjortonåring har ett gott minne och det tog bra många år innan jag vågade prata mer ledigt om min musiksmak med andra, eller ta ett musiktips för just ett tips och inte kritik.

Kvinnor som hårdrockskumpaner har varit något ytterst sällsynt i mitt liv. En och annan har skymtat förbi, men så fort det har gått från trevlig bakgrundsmusik till intensivt, nördigt lyssnande har de försvunnit som skygga katter. Jag begriper det inte. Frekvensen av nördande är så påtagligt lägre än hos män att det nästan skrämmer mig.

Inte kan jag väl ha varit ensam bland tjejer att drömma om en Fender Stratocaster, en Les Paul och publikens jubel under tonåren? Det måste ju finnas fler trettioåriga kvinnor än jag som blev hysteriska som trettonåringar när KISS återförenades 1996 och nästintill grinade sig till att få gå. Som flådde fingertopparna på gitarren, trälade med tabulatur och skrev strikt oromantiska beundrarbrev till favoritgitarristen - i mitt fall Oscar Dronjak - med frågor i stil med: "Hur blir jag så bra som du?"

Jag fick, bokstavligt talat, slåss för min musiksmak och mycket annat därtill i tonåren. 1996, när jag började sjuan, kunde man inte skapa sig en internetidentitet att fly undan med. Man var helt enkelt fast där man var, tills man blev gammal nog att flytta hemifrån. Varje gång jag hör någon associera småorter med trygghet, ser jag mina tidiga tonår framför mig och önskar lögnaren ett liv i misär. Du är inte alls trygg på en liten ort. Är du annorlunda blir du ett lovligt byte och om du, som jag, inte kan anpassa dig tillräckligt bra ens om du verkligen försöker, bör du ha ett rejält lager av teflon för att orka med. När jag hade med mig Wings Of Tomorrow (1984) och Scream Of Anger till musiklektionen i sjuan slutade de kalla mig Julia Tempest, eftersom min mesiga musik trots allt lät hårdare än de trott.

Det komiska, eller snarare tragikomiska, är att det numera inte de jämnåriga männen som stör sig, utan jämnåriga och äldre kvinnor. Hårdrock är puerilt och det passar sig inte att känna sig snygg i en rymlig bandtröja, plöja metalklipp på Youtube fyra timmar i sträck och hellre lägga pengar på skivor och konserter än skor och resor.

Vuxna kvinnor har inte liemannen på tröjan och svettband med Finntrollogga. De har inte Manowarposters på väggarna, Vreth på anteckningsboken och inramade konsertbiljetter. Nej, de skaffar barn, reser, köper fem par identiska skor och läser buserotisk litteratur. De tittar "ironiskt" på Melodifestivalen, känner sig lite härligt uppsluppna när de dansar i ring med tjejkompisarna och tycker det är slöseri med tid att ägna en helg åt att plöja skivor.

De trettioåriga kvinnorna är min nutida motsvarighet till de femtonåriga pojkarna i högstadiet, med den skillnaden att de inte skriker fitta efter en eller innehar skivor man vill låna. Strömlinjeformade, personlighetsbefriade och hjärtängsliga för att sticka ut på riktigt. Från att ha varit paria för hårdrockskillar i tonåren, har jag de senaste tio åren gradvis insett att ju äldre jag blir, desto mindre krävs det för att andra kvinnor ska titta konstigt.

Tydligen är det inne att vara ett ytligt våp idag. Könsrollerna tycks överlag ha blivit hårdare i populärkultur och reklam. Mycket har säkert blivit bättre sedan jag var fjorton år, men kvinnoidealet suger fortfarande rutten modekuk och jag kan livligt föreställa mig att det inte är särskilt roligt att vara kille heller. Själv har jag sedan många år kallat mig androgyn. Ibland klär jag mig som en kille, ibland som en tjej. Jag har aldrig trivts med kvinnogarderobens opraktiska, obekväma kläder och känner mig ofta utklädd i dem.

Men som kvinna är det viktigt att känna sig fri att vara snygg, även om man lyssnar på hårdrock. 

Man kan vara snygg och smart samtidigt! Jag undrar om män får höra sådan skit. Min kropp är inte primärt till för att någon ska titta på den, formen/tyget på den definierar inte min person och det är jag som avgör vad jag känner mig snygg i. Pratar vi objektifiering så föredrar jag dock dregelspanande framför kvinnotyckande, för jag vet redan att jag är mer än min kropp. Jag har varit en kvinnoidealsmässigt sett ful, snaggad hårdrocksfitta och aldrig brytt mig om att använda mitt kön eller utseende för att vinna poäng hos andra. 

Jag har helt enkelt haft viktigare saker att ägna mitt liv åt, än att kleta med mascara och stänga in mig i obekväma kläder. Jag har läst, lyssnat på musik, skrivit och utforskat klostervärlden. Jag har plöjt fantasyserier, HBTQ-böcker, katolsk teologi och medeltidshistoria. Jag har slitit upp ryggraden på motståndare i TV-spel, broderat, sjungit gregoriansk musik och drömt om ett riktigt svärd. Jag är en trettioårig kvinna som i själ och hjärta fortfarande känner sig som en nittonårig pojkflicka, och när jag någon gång besöker min gamla hemstad, känner jag hur fjortonåringen i mig reser ragg. 

Allt var inte dåligt där, långtifrån, men det som faktiskt var dåligt, var betydligt värre än jag ville tro då och när jag passerar femtioskyltarna nere i Småland känner jag alltid ett stråk av vemod, som inte har med sömniga bondhålor i allmänhet att göra, utan med just det ställe jag växte upp på.

Welcome home where time stands still.

Papa, oh Papa! (eller: Den Farliga Sexualitetens Evangelium)

Varning: det här inlägget blev betydligt längre än jag hade tänkt mig, och det är uteslutande Ghosts och den svenska dubbelmoralens fel, men vi ska börja från början. Hemma hos mig finns Judas Priest, Ghost och W.A.S.P som passerar mer självklart än en storbystad kvinna genom krogdörren. Passerar vadå, undrar du, förstås. Jo, den magiska gränsen för band som kan hantera sex i lyriken utan att man vill springa efter en skämskudde eller skratta högt. Om jag tar mig en tur genom min samling, så lyser åtminstone två av tre hörnstenar med sin frånvaro. Sex och rock'n roll är det rätt lite av, medan drogerna snarast har sällskap av drakar och depression.

Jag funderar på om det har något med överrepresentationen av tyskar och finnar att göra? Fast vore det inte för Ghost så hade det inte funnits ett spår av någon svensk synd heller, så jag får dra slutsatsen att jag inte har en tillräckligt bred samling och vänder istället blicken mot sambons mer ogudaktiga katalog för en dos Pride Metal när den är som bäst:

Ja, det är bara tre år sedan jag hörde den här för första gången, men som den i HBT-ämnet ytterst belästa hårdrockare jag är, tog det inte många sekunder att höra vad karln sjöng om och innan jag hunnit hämta mig från åsynen av en Texaspublik i jubel över vit drunkningsdöd, åkte min haka ner till källarnivå när jag hörde Desert Plains:

Vad jag inte för mitt liv kan förstå, är hur det var möjligt för en hyfsat läskunnig människa över tretton år att missa vad han sjöng om, men det är jag. Var 80-talet så oskyldigt att man kunde komma undan med sådant här, på grund av ren och skär aningslöshet? Det var det säkert i vissa läger. Notera att vi inte ens är inne på texten i Turbo Lover... På Priest... Live! bemöts uppenbar homoerotik med jubel på en arena i Texas och mer kärlek än så kan det knappast bli.

Svenska Ghost är ett av få band som åtminstone försöker upprätthålla vårt rykte som syndfull nation - om än i förledande kyska kardinaldräkter. Det finns inte mycket som triggar igång gemene mans fantasier så snabbt som de katolska klostrens glansdagar med böljande kåpor och stärkta dok, och jag tror att samtliga svenska ickekristna jag har diskuterat klosterlivet med har börjat fråga om kyskhetslöftet i snitt trettio sekunder in i konversationen, för att i 95% av fallen sedan tycka att det är obekvämt att prata sex. Frigjorda svenskar, my ass! Papa Emeritus II bär iallafall sitt kors när han påminner publiken på Brixton Academy om vad Monstrance Clock (10:18) handlar om: "It's a song about fucking. Come on!"

Vi fortsätter med Ghost en bra stund till, för så kristen jag är, fullkomligt älskar jag deras utsökta sätt att räcka lång näsa åt kristenhetens pösmunkar i alla läger. Nu tror jag i och för sig att den historiska inspirationen till deras texter går över huvudet på en och annan i vår ultrasekulära nation, men som tur är har jag digra kunskaper i religionshistoria, och om Monstrance Clock handlar om att prisa de mörka makterna med samlag istället för nattvard, så är Stand By Him en klädsam redogörelse för hur kvinnan lockar mannen ner i fördärvet med häxkrafter och hämnas det religiösa straffet med Satans hjälp. 

I Sverige avrättades omkring 300 män och kvinnor för trolldom och häxeri under den värsta tiden, 1668-1676, och så unga som nioåriga flickor tvingades svara på frågor om de haft samlag med Djävulen i förhören - ett kapitel i vår historia som misstänkt många av mina trosfränder inte har koll på. Utan alla hjälpsamma klerkers målande och detaljerande beskrivningar av sexuella synder som man absolut inte ens fick tänka på så hade vi antagligen inte haft någon rock att tala om överhuvudtaget.

Till min nutida kyrkas prästers försvar: det är knappast så att denna yrkeskategori utgörs av cilicebärande asketer med ångest över bar hud. Majoriteten av de katolska präster jag har samtalat med, har varit mycket förstående inför världens alla problem en människa kan gå och släpa på, och är därmed inte särskilt lättchockade av sig. 

Sötlakritssextetten, som jag kallar Ghost, anses emellanåt hypade och överskattade - själv anar jag den vanliga, svenska avundsjukan och/eller det obegripliga gnället som uppstår när ett band blir framgångsrikt på kort tid. HammerFall är ett annat band som fått smaka på sina landsmäns missunnsamhet, medan Ghost mer tycks bli anklagade för att vara ett hipsterband emellanåt. Men, Papa, oh Papa... så fort ett metalband får en större andel KVINNOR  i publiken än väntat, dyker det ofrånkomligen upp några (o)manliga surkart i hårdrocksfloran som lider av dålig självbild och ett menlöst eller obefintligt sexliv, som ska droppa etter på såväl band som publik. (Det var här frustrationen över samhället började komma igång på allvar... Ta ett körsbär innan ni fortsätter.)

Tack, Joan för en välbehövlig paus. Åter till det tragiska fenomenet med gossar som anser att ett band blir sämre i takt med att antalet kvinnor i publiken stiger. Jag har stött på dem själv flertalet gånger och även om de inte på något vis är representativa för majoriteten av hårdrocksälskare, så finns de i tillräcklig mängd för att de ska behöva en åthutning:

Skärpning, ni y-kromosombärare som tillhör den kategorin! Det finns hårdrockskillar som skulle gråta av lycka om en tjej föreslog en tripp till SRF eller Metaltown och tackar högre makter om de hittar en tjej som gillar samma musik som de själva. Hur många låtar om kvinnor i alla ställningar och medvetandetillstånd har inte passerat mina öron genom åren, utan att jag tagit det minsta illa upp, eller känt att musiken blivit sämre för det? Betydligt fler än det finns metalband med kvinnliga fans i majoritet iallafall, det är då säkert som amen i kyrkan. Gillar din tjej Ghost? Köp en sådan här till henne. Jag hörde nyligen i en intervju med en av gastarna att det finns planer på försäljning av kardinaldräkter också, så säga vad man vill om gastarna, men de har ett gott öga till det täcka könet och en rejäl portion humor. 

Jag har egentligen svårt att förstå hur det kommer sig att den kvinnliga sexualiteten fortfarande är så otroligt laddad här i Sverige. Ni får finna er i att jag knattrar en halv magisteruppsats om det här ämnet - det är trots allt frivilligt att läsa - för svenskarna är sannerligen dubbelnaturer när det gäller sex. 

Å ena sidan: kvinnoförnedrande texter är okej så länge de skrevs någon gång före Grupp 8-rörelsens storhetstid eller ingår i konstsammanhang vi är så bekväma med att vi inte vill förstöra dem med analyser.

Å andra sidan: när det kommer nya konstuttryck som på ett eller annat sätt berör den kvinnliga sexualiteten så ska det grävas ända in i livmodern efter allt som kan antyda att vi objektifieras. 

Tack så jävla mycket för omsorgen, men varken jag eller andra xx-hårdrockare behöver en kår kissnödiga tyckare som samlar jämställdhetspoäng på att behandla oss som småbarn. Att det finns rövhål med en kvinnosyn från 50-talet i hårdrocksvärlden är knappast någon hemlighet, inte heller att de är minst lika många i andra kulturella läger. Vad jag ska tycka, tänka och känna inför kvinnogestaltningen hos Manowar och W.A.S.P, eller varför inte videon till Children Of Bodoms Are You Dead Yet? med kvinnan som lockar en oskyldig liftare med sex för att kunna råna honom, är helt upp till mig. Ta en titt på det här konsertklippet och försök sedan inbilla mig att inte en enda kvinna i publiken "objektifierar" Alexi eller Henkka.

Halvnakna, svettiga och fingerfärdiga tjugofem-trettioåringar med tjejer i publiken! Vem vet? Tjejerna kanske tycker de är snygga eller - ve och fasa - inte skulle ha något emot om lite mer tyg försvann. Skyl er, manfolk! Vart är sedlighetspolisen när man behöver dem? Visst nej, halvnakna män råkar ju inte illa ut. De är aldrig billiga eller utmanande, för alla vet att varje gång en man har sex med en kvinna så är det alltid fullkomligt frivilligt. Varje gång med varje kvinna. Ni ska vilja ha oss, men Gud nåde er om det dyker upp för många kvinnor i publiken, för då blir er musik plötsligt sämre... Vet ni vad det kallas? Avundsjuka. 

Det är bara att inse fakta: vi kvinnor i hårdrocksfåran får nog fortsätta att påminna såväl delar av den manliga publiken som diverse "kvinnoförespråkare" i kulturlivet om att vi är fullt kapabla att betrakta män som köttstycken i lika hög utsträckning som omvänt och att det trots allt är fullt frivilligt att lyssna på musik med objektifierande texter. De dårar som på fullaste allvar tycker att metal som drar en större kvinnlig publik än eljest är ett lågvattenmärke, är antagligen inte är särskilt intressanta för oss. Överhuvudtaget.