En skamlös frihet

Förra veckan pratade vi om mörkret och vikten av att försöka stanna upp och tänka innan man greppar högaffeln istället för lyktan. Har man väl valt lyktan blir det förstås enklare att se sig omkring efter intressanta saker - gärna sådana man kan lyssna på. Så långt är allt frid och fröjd. Man letar, lyssnar och upptäcker den ena skatten efter den andra, glömsk av världens dumhet tills den ånyo gör sig påmind likt en telefonförsäljare som undkommer NIX-inställningen.

Några dumheter som Grottmänniskan träffar på är felaktigt nyttjande av versaler, russin i choklad samt bristfällig vördnad inför Hansi Kürschs röstomfång. Ångesten som uppstår beror givetvis på graden av dumhet och vid vissa tillfällen slår den inte bara i taket, utan skjuter sig rakt igenom. Det inträffar exempelvis när människor tror att jag behöver förebilder av samma kön för att kunna ägna mig åt något som intresserar mig. Eller när jag förväntas vilja bli en förebild själv...

Låt mig därför berätta något för er: jag har inte ansvar för att representera alla etiketter jag traskar omkring med. Bloggare. Hårdrockare. Katolik. Autistisk. Kvinna. I synnerhet det sista brukar envisas med att klistra sig fast, alltmedan jag pendlar mellan att sucka och ägna osunt mycket tid åt att fundera över om medeltida tortyrmetoder inte hade sin charm iallafall.

Malleus Maleficarum/Breaking Away (2001)

Så roligt med en man som gör ditten och datten! Vilken tur att dina speciella och mystiska 

egenskaper kommer till användning här också! Genom ditt engagemang kommer säkert fler män att våga korsa gränserna - men tänk på att du har ett ansvar för att presentera ALLA män på just det här området, så ta dig inte för stora friheter. Kom ihåg att vi bara stöttar dig så länge du inte blir för självständig. 

Hur ofta tror ni att män får höra det där av andra män? Aldrig, gissar jag. Folk uttrycker sig inte så bokstavligt förstås, men till och med jag kan höra budskapet under alla sockrade lager av systerlig omtanke. Jag hade kunnat garva åt det, om det inte vore för att det är så förbannat nedlåtande. Vill du vara en del av vårt stöttande, mysiga systerskap? Håll med eller håll käft! Låt oss hjälpa dig att själv bli den kvinnliga förebild du saknade i tonåren. Den självständiga Kvinnan med stort K, rätt attityd och rätt mängd av vardera könet i skivställ och bokhylla.

Bakom varje kreativ kvinna i en manlig sfär, står nämligen andra kvinnor som är rädda för att en enda individs felsteg ska spoliera ryktet för samtliga människor med tuttar och fitta. Dessa uppfostrare behöver alls inte ingå i sfären själva, utan kan stå och oroa sig någon helt annanstans. Jag kan ha fel, men tror mig vara tämligen säker på att Rockbitch här nedan inte representerar den sortens frihet och kreativitet som dessa uppfostrare vill lyfta fram. Den här friheten är för ful, för snuskig och därför opassande för den askgråa präktighetens apostlar.

Holy (gavs ut på deras samlings-DVD 2003)

Därmed är vi nu fast i den där djävulska fällan som andligt sett påminner om häxprocesserna. Var foglig och du sviker kvinnokampen. (Erkänn, förlora saligheten och dö socialt.) Var självständig och resultatet blir detsamma. (Stå på dig, förlora saligheten och dö socialt.) Trygga, välkända dubbelbestraffning, vad skulle jag göra utan dig?

Glöm aldrig att vad du än gör så är du först och främst en kvinna. Det andra, det främmande, det mytomspunna könet. Det är bara ett litet problem. Mitt kön är fan inte exotiskt. Halva jordens mänskliga population går runt med det! Jag är ingen kvinnlig hårdrockare, bloggare, katolik eller autist. Jag har inga kvinnliga förebilder, vill inga ha och har sannerligen inga ambitioner att själv bli någon.

Jag väljer mina egna förebilder, det har jag alltid gjort och under min formbara tonårstid bestod de uteslutande av nunnor, manliga hårdrockare och Joakim Thåström. Eftersom man inte spelar hårdrock med det manliga organet utan med händer och fötter, så föll det mig aldrig in att John Norum eller Oscar Dronjak inte skulle duga som inspiration när jag plinkade gitarr. 

Dreamland (1998)

Istället för att lägga tid på att leta efter kvinnliga förebilder, skulle jag vilja föreslå ett annat sätt att bemöta problemet: vägra ta oss an det. Låt oss sluta upp med att försöka bära hela kvinnligheten på våra axlar och ständigt känna ett kollektivt ansvar för att representera vårt kön i alla lägen. Lägg av med att "hjälpa" kvinnor med hurtiga hejarop, ge fan i att bli imponerade när man "släpper fram" kvinnor. Bli förvånad över andras förvåning istället: 

"Berätta nu vilken avgörande betydelse mina äggstockar har för min skivsamling och mina skalövningar. Jag är SÅ intresserad!"

Jag behöver inte bli framsläppt. Du ska räkna med att jag tar mig fram för egen maskin och att jag ber om hjälp när jag behöver det. Försöker du få med mig på dina vägar när jag inte vill, så spelar det ingen roll hur mycket vi har gemensamt. Om du framhärdar så tar jag en annan stig eller sparkar undan dig. För varje stöttande kollektiv med goda intentioner finns nämligen en baksida: bristen på förståelse för att den där gemensamma nämnaren inte är lika stor för alla. 

Visst, jag är kvinna och jag är hårdrockare. Det gör att jag delar vissa erfarenheter med andra kvinnor som är hårdrockare. Men jag är också autistisk och det gör att jag ofta har mer gemensamt med män. Eller katter. Min autism säger nämligen mycket mer om min person än mitt kön och behovet av en kvinnlig förebild blir förstås därefter. Likaså en eventuell önskan om att själv vara en. 

Utgå därför ifrån att jag gladeligen avviker från mitt kön, min kyrka eller andra kollektiv om det passar mig. Tro aldrig att samma bandnamn på våra tröjor, likadana bönböcker i våra hyllor, samma diagnos eller kön automatiskt gör mig till din bundsförvant, din förebild eller omvänt. Att skamlöst korsa alla gränser är nämligen en frihet som jag unnar både dig och mig.

En i mängden?

Vi vill alla vara unika, men inte udda. Personliga, men inte sticka ut på fel sätt. Speciella - och bli omtyckta för det. Helggnället denna vecka ska handla om det där med grupptillhörighet, ett fenomen jag fascineras omåttligt av, både ur hårdrocksperspektiv och på andra sätt. Här ska det givetvis handla om hårdrock, men först lite allmänbildning, och till det lyssnar vi på det enda spår jag fastnade för när Vintersorg bytte ut fjälltopparna mot kosmisk röka på fysikinstitutionen:

The Enigmatic Spirit (2000)

Människan älskar att kategorisera. Det ligger helt enkelt i vår natur. Den som påstår att hen minsann är den mest fördomsfria, spontana och självständiga personen man kan tänka sig, är i själva verket drabbad av en mycket svår form av självbedrägeri. Tillståndet upptäcks lättast genom att utsätta personen ifråga för kulturella och sociala uttryck och värderingar som hen inte stöter på i sin vardag och voilà: den spontana människan förvandlas till en lätt obekväm, reserverad medelsvensson som med ett stelopererat leende försöker hitta flyktvägar utan att förstöra stämningen.

Eftersom jag själv är autistisk, så älskar jag förmodligen kategorisering mer än de flesta. Det är bara det att min ordning ser en smula annorlunda ut, och detta beror på att jag inte har någon som helst känsla för varför vissa kategorier prompt skulle utesluta andra. Självklart borde man kunna nynna med i Jaktens Tid (Finntroll) på vägen till söndagsmässan, och Ave Generosa (Hildegard Von Bingen) i bussen mot en konsert med Manowar, utan att det måste utbryta musikaliskt inbördeskrig i hjärnan. Det finns, mig veterligen, ingen naturlag som omöjliggör en brinnande kärlek till såväl Uriah Heep som Watain, Nightwish som Klamydia och Stefan Sundström som Bathory.

Kategorier är till för att skapa ordning, inte för att sätta lås mellan avdelningarna. Jag får ofta, ofta frågor om varför jag både kan vara hårdrockare och kvinna/katolik/över femton samtidigt. Kvinnor som frågar mig det är oftast avvaktande och endast intresserade av att få veta hur pass störd jag är, för att kunna avfärda mig som en freak. Män som frågar mig det är nästan alltid genuint nyfikna och blir fascinerade. Undantag finns självklart, och de är tillräckligt många för att jag inte ska utvecklas till en fullblodsmisantrop, men i sanningens namn har jag inte mycket till över för människor överlag, för majoriteten är inte ett dugg intresserade av att upptäcka något nytt och se om de kan ta till sig det. Ju mer jag tänker på saken, desto tydligare blir det att det inte är ett von Anka-valv jag behöver mest, utan en tidvändare. Hur skulle jag annars hinna med att utforska sådan här, ur min synvinkel halvfånig, men svängig klosterhumor?

Nuns Have No Fun (1982)

Det där med att möta nya, spännande människor och se exotiska platser är bara intressant så länge man kan ta flyget till intrycken och sedan åka hem till tryggheten igen. Det är alldeles för jobbigt att behöva vidga sina inre vyer, så man drar iväg på sin femte resa till Thailand med det sköna kompisgänget istället, för att kunna pricka av ännu en strand man druckit fisljummen öl på och känna sig världsvan och berest. Fnysa lite åt alla inskränkta, tråkiga människor på orten som trampar runt i samma hjulspår och berätta för kompisarna hur otroligt andligt det känns på pittoreska små orter, (läs: outvecklade platser med u-landsproblem som extrem fattigdom, barnprostitution och annat man kosta på sig att blunda för som turist, eftersom det är så billigt att käka ute där).

Faktum är att vi människor inte alls är särskilt förtjusta i främmande individer, platser och intryck. Hade vi verkligen varit så spontana som normen gör gällande, så skulle vi inte ha överlevt länge som art. Avvaktande, misstänksamhet och kategorisering är i grunden något livsnödvändigt - som tyvärr kan bli livshotande också, när det drar åt helvetes fel håll. Själv tenderar jag att känna mig överväldigad, som om jag hamnat i skuggan av en jättelik staty man får nackspärr av att titta upp på, när jag får för många nya intryck. Det kan räcka med en ny låt för att min hjärna ska börja gå på speed, en nya skiva för att jag ska bli orolig och börjar vi prata om att upptäcka nya band, så vill jag helst stanna tiden och dra ner persienner, stänga av telefoner och koppla in näringslösning tills jag har hunnit landa. Den här ville jag ge Tony Kakko smisk för även efter tjugonde lyssningen, när resten av Unia (2007) hade börjat kännas någorlunda greppbar:

The Harvest (2007)

Jag skulle inte påstå att jag platsar särskilt väl in i gruppen hårdrockare. Först och främst har jag, som de som läst här till och från redan vet, inte alls följt någon traditionell rutt för mina upptäckter genom åren. För det andra är jag sannolikt den där avarten till människa som inte kan sjunga med, när någon allsångsfrälst människa drar upp volymen på hårdrocksfesten och till och med de mest ölsurt svårpratade herrarna klämmer i som om Sankt Dio själv stigit ner från skyarna (eller upp ur djupen) med fridshälsningar.

Det händer att jag känner av ett sting av vemod vid sådana tillfällen. Känslan av att ha missat något, men också av att inte ha saknat det. Som om jag varit avskuren från hela delar av en värld jag trots allt vill vara en del av, men ändå inte riktigt begriper mig på. Det är inte avsaknaden av gruppkänsla som stör mig, utan insikten om hur mycket jag, både medvetet och omedvetet, har begränsat mitt musikutforskande. Det är överväldigande att gå från en stadig power metal-diet med pikanta inslag av svensk black metal här och lite tysk speed metal där, till en enorm buffé man inte ser slutet på. Risken är att man blir så matt av alla intryck, att tallriken man får med sig till bordet består av spaghetti, köttfärssås och bit torr pain riche iallafall. Ungefär som det här stycket av Dragonland, som lika gärna kunde ha spelats under något av aerobicspassen på universitetets idrottshus:

Starfall (2004)

Inte fan vill vi vara udda. Unika, ja, men inte udda, trots att det ena inte kan existera utan det andra. Däremot vill vi vara beresta, belästa och världsvana, trots att det inte är möjligt så länge man bara låtsas utmana sig själv. Jag har då sannerligen ingen lust att utmana mig själv, för det är så förbannat jobbigt. Istället låter jag andra göra det åt mig, så behöver jag inte bemöda mig med att både leta upp nya intryck och sedan försöka ta in dem. 

För min del har det aldrig varit kontrasterna som stått för problem och krångel, utan den möda det kostar mig att verkligen lyssna in dem. Tänk på det nästa gång ni shufflar på Spotify och tycker att ni "har hört det mesta". Varje gång det inträffar gråter både änglar och demoner.

Mysmåndag: Visa pattarna...?

Det här ämnet är känsligt. Iallafall för en del män, trots att det borde vara vi kvinnor som reagerar, men av någon anledning brukar det vara individer med y-kromosomer som ilsknar till när det kommer på tal. Det gäller förstås sexismen i hårdrocken, och innan ni slutar läsa eller skickar en kränkt kommentar i affekt, så ge gärna hela texten en chans.

Som hårdrocksfan med två x-kromosomer står man ut med rätt mycket när det gäller kass kvinnosyn och alltsomoftast tar man det med humor eftersom de män som presenterar synen är en produkt av sin tid, sin miljö och sin kultur. Inte har de halvnakna kvinnorna något med en medveten misogyni att göra, det har vi fattat för längesedan, och nio av tio gånger får jag ett absolut oklanderligt bemötande av manliga hårdrockare som många andra män kunde lära ett och annat av.

Det är extremt sällan, jag kan knappt påminna mig senaste tillfället, som ett manligt metalfan slängde sig med rutten sexism i min närvaro. Bortsett ifrån ett drängfullt, tafsande drägg på Manowar-konserten i Karlstad i våras har jag varit förskonad från sådan skit. Min uppfattning av de metalkillar jag har träffat på och lärt känna under årens lopp, har varit väldigt sympatisk. Bara för att det finns inslag av kass kvinnosyn i en del texter, skivomslag osv. så behöver det inte säga något om de manliga hårdrocksfansen. Tro mig: vi vet att ni inte är några chauvinistiska svin som behandlar kvinnor som skit, och om det nu finns någon olycklig hårdrockstjej därute som tror det, så har hon haft en horribel otur.

För att man ska fatta vad problemet är, så måste man först skilja på sex och sexism. Det är inte för inte som det heter sex, drugs and rock'n roll, för sex är i allra högsta grad en viktig del av hårdrocken. Det handlar inte om sexets vara eller icke vara, utan om HUR det framställs och jag är riktigt trött på hur jag som hårdrocksfan och kvinna framställs och vad jag erbjuds när det kommer till merchandise.

Jag kan säga att det är riktigt trist att se kvinnor med sammanpressade bröst, inzoomade stringrumpor och trånande min när man googlar på "heavy metal chics" eller liknande. De står där i sina höga klackar, särade läppar och är helt passiva. Det finns inget som helst dra åt helvete över dem - de ska bara se sexiga ut. Hur fan tror ni att tjejerna ska kunna bli en lika självklar del av moshpiten, konsertköskrålandet och ölhävandet som killarna, om det krävs en trådsmal midja, en urringad XS-topp och ansträngd sexighet för att få synas? Vad skulle ni killar tycka om ni var tvungna att banta ner ölmagen och flexa för att kunna köpa en bandtröja som inte sitter som ett korvskinn?

Jag har gått från att vara en trådsmal planka, till en smidig träningsnarkoman med begynnande magrutor, till en småtjock rulta med putmage och slapp röv. Några kilo upp här, några kilo ner där, men även när jag var som mest vältränad var det ändå XL som gällde för bandtröjor i tjejstorlekar om jag hade några som helst planer på att känna mig bekväm.

Det värsta jag vet när man snackar om det här, är när folk kläcker ur sig något i stil med: "Varför kan man inte vara snygg och sexig som tjej om man lyssnar på hårdrock?" Som om det är allt vi tänker på när vi öppnar garderoben! Hur vi kan känna oss sexiga även om vi gillar metal. Hur vi kan visa för världen att vi har tuttar även om vi gillar musik med en mansdominerad publik. Om du tror att vi behöver den bekräftelsen för att dra på oss en tröja med vårt favoritband, så kan du dra åt helvete och stanna där tills du lär dig att tänka självständigt.

Den mest bekväma och snygga metaltröjan i tjejstorlek som jag äger, är den COB-tröja som jag har på min profilbild här, och enda minuset med den är att den är ljus och jag är bra på att spilla mat, annars är den suverän. Självklart är den i XL, men den är varken midjekort eller urringad och jag äskar den, för jag kan vara småfet i den utan att den glider upp ovanför naveln och dessutom är den stilren.

Det finns mängder av fenomen inom hårdrocken som kan diskuteras utan att det gnälls nämnvärt. Droger har inte längre hippieerans romantiska skimmer över sig, och ingen höjer väl på ögonbrynen längre när det "avslöjas" att någon har varit på sin första rehabvända eller supit sönder sitt tredje äktenskap. Att det finns baksidor med det andra benet, "drugs", är knappast någon hemlighet och jag skulle tro att acceptansen för att inte vilja leva ett vilt liv har ökat rejält.

Ett annat exempel är de många kristna hårdrockare som är trötta på allt djävulsflirtande och har skapat en egen genre för att få en frizon. Jag förstår mig själv inte på kristen hårdrock, men jag förstår behovet av ett "nytt" utrymme och den förståelsen önskar jag mig i egenskap av kvinna. jag vill se bilder på kvinnor som främst är dedikerade hårdrockare och inte är så förbannat uppsnofsade. Hårdrocksbrudar som hellre lägger sina pengar på en ny skiva, än bantningsmedel för att komma i det slimmade linnet för getingmidjor.

Sex är ett maktmedel, den som tror något annat är dåligt upplyst och killar brukar inte känna sig mer säkra på sexighetsfronten än tjejer. Jag skulle snarare vilja påstå att vi tjejer har det lättare där, för vi har "rätt" att fuska mer. Om vi bara lägger ner tid och pengar på att kleta, banta och snöra så kan vi bli hur "sexiga" som helst, eftersom det räcker med att vi "ser ut". Killar måste kunna snacka lite för sig, hur snygga de än är - men det går också bra att vara en tyst och trulig gitarrist - och om de pular för mycket med sitt utseende så drar det ner betyget.

Där har vi problemet med stereotyper: de sätter käppar i hjulet för oss alla. Jag vill inte avskaffa urringningar eller stringtrosor - jag vill kunna välja och känna mig bekväm. Om någon man sedan känner sig obekväm med den åsikten, så utmanar jag honom att gå på en tvåtimmarskonsert iklädd en Manowar-tjejtröja i XL och bli påjuckad av något rödmosigt as som får kåtryck av blotta åsynen av motsatta könet i en hårdrockspublik. Sedan kan vi snacka om hur jävla metal det kändes.