En skamlös frihet

Förra veckan pratade vi om mörkret och vikten av att försöka stanna upp och tänka innan man greppar högaffeln istället för lyktan. Har man väl valt lyktan blir det förstås enklare att se sig omkring efter intressanta saker - gärna sådana man kan lyssna på. Så långt är allt frid och fröjd. Man letar, lyssnar och upptäcker den ena skatten efter den andra, glömsk av världens dumhet tills den ånyo gör sig påmind likt en telefonförsäljare som undkommer NIX-inställningen.

Några dumheter som Grottmänniskan träffar på är felaktigt nyttjande av versaler, russin i choklad samt bristfällig vördnad inför Hansi Kürschs röstomfång. Ångesten som uppstår beror givetvis på graden av dumhet och vid vissa tillfällen slår den inte bara i taket, utan skjuter sig rakt igenom. Det inträffar exempelvis när människor tror att jag behöver förebilder av samma kön för att kunna ägna mig åt något som intresserar mig. Eller när jag förväntas vilja bli en förebild själv...

Låt mig därför berätta något för er: jag har inte ansvar för att representera alla etiketter jag traskar omkring med. Bloggare. Hårdrockare. Katolik. Autistisk. Kvinna. I synnerhet det sista brukar envisas med att klistra sig fast, alltmedan jag pendlar mellan att sucka och ägna osunt mycket tid åt att fundera över om medeltida tortyrmetoder inte hade sin charm iallafall.

Malleus Maleficarum/Breaking Away (2001)

Så roligt med en man som gör ditten och datten! Vilken tur att dina speciella och mystiska 

egenskaper kommer till användning här också! Genom ditt engagemang kommer säkert fler män att våga korsa gränserna - men tänk på att du har ett ansvar för att presentera ALLA män på just det här området, så ta dig inte för stora friheter. Kom ihåg att vi bara stöttar dig så länge du inte blir för självständig. 

Hur ofta tror ni att män får höra det där av andra män? Aldrig, gissar jag. Folk uttrycker sig inte så bokstavligt förstås, men till och med jag kan höra budskapet under alla sockrade lager av systerlig omtanke. Jag hade kunnat garva åt det, om det inte vore för att det är så förbannat nedlåtande. Vill du vara en del av vårt stöttande, mysiga systerskap? Håll med eller håll käft! Låt oss hjälpa dig att själv bli den kvinnliga förebild du saknade i tonåren. Den självständiga Kvinnan med stort K, rätt attityd och rätt mängd av vardera könet i skivställ och bokhylla.

Bakom varje kreativ kvinna i en manlig sfär, står nämligen andra kvinnor som är rädda för att en enda individs felsteg ska spoliera ryktet för samtliga människor med tuttar och fitta. Dessa uppfostrare behöver alls inte ingå i sfären själva, utan kan stå och oroa sig någon helt annanstans. Jag kan ha fel, men tror mig vara tämligen säker på att Rockbitch här nedan inte representerar den sortens frihet och kreativitet som dessa uppfostrare vill lyfta fram. Den här friheten är för ful, för snuskig och därför opassande för den askgråa präktighetens apostlar.

Holy (gavs ut på deras samlings-DVD 2003)

Därmed är vi nu fast i den där djävulska fällan som andligt sett påminner om häxprocesserna. Var foglig och du sviker kvinnokampen. (Erkänn, förlora saligheten och dö socialt.) Var självständig och resultatet blir detsamma. (Stå på dig, förlora saligheten och dö socialt.) Trygga, välkända dubbelbestraffning, vad skulle jag göra utan dig?

Glöm aldrig att vad du än gör så är du först och främst en kvinna. Det andra, det främmande, det mytomspunna könet. Det är bara ett litet problem. Mitt kön är fan inte exotiskt. Halva jordens mänskliga population går runt med det! Jag är ingen kvinnlig hårdrockare, bloggare, katolik eller autist. Jag har inga kvinnliga förebilder, vill inga ha och har sannerligen inga ambitioner att själv bli någon.

Jag väljer mina egna förebilder, det har jag alltid gjort och under min formbara tonårstid bestod de uteslutande av nunnor, manliga hårdrockare och Joakim Thåström. Eftersom man inte spelar hårdrock med det manliga organet utan med händer och fötter, så föll det mig aldrig in att John Norum eller Oscar Dronjak inte skulle duga som inspiration när jag plinkade gitarr. 

Dreamland (1998)

Istället för att lägga tid på att leta efter kvinnliga förebilder, skulle jag vilja föreslå ett annat sätt att bemöta problemet: vägra ta oss an det. Låt oss sluta upp med att försöka bära hela kvinnligheten på våra axlar och ständigt känna ett kollektivt ansvar för att representera vårt kön i alla lägen. Lägg av med att "hjälpa" kvinnor med hurtiga hejarop, ge fan i att bli imponerade när man "släpper fram" kvinnor. Bli förvånad över andras förvåning istället: 

"Berätta nu vilken avgörande betydelse mina äggstockar har för min skivsamling och mina skalövningar. Jag är SÅ intresserad!"

Jag behöver inte bli framsläppt. Du ska räkna med att jag tar mig fram för egen maskin och att jag ber om hjälp när jag behöver det. Försöker du få med mig på dina vägar när jag inte vill, så spelar det ingen roll hur mycket vi har gemensamt. Om du framhärdar så tar jag en annan stig eller sparkar undan dig. För varje stöttande kollektiv med goda intentioner finns nämligen en baksida: bristen på förståelse för att den där gemensamma nämnaren inte är lika stor för alla. 

Visst, jag är kvinna och jag är hårdrockare. Det gör att jag delar vissa erfarenheter med andra kvinnor som är hårdrockare. Men jag är också autistisk och det gör att jag ofta har mer gemensamt med män. Eller katter. Min autism säger nämligen mycket mer om min person än mitt kön och behovet av en kvinnlig förebild blir förstås därefter. Likaså en eventuell önskan om att själv vara en. 

Utgå därför ifrån att jag gladeligen avviker från mitt kön, min kyrka eller andra kollektiv om det passar mig. Tro aldrig att samma bandnamn på våra tröjor, likadana bönböcker i våra hyllor, samma diagnos eller kön automatiskt gör mig till din bundsförvant, din förebild eller omvänt. Att skamlöst korsa alla gränser är nämligen en frihet som jag unnar både dig och mig.

Till Martin

Under mitt allra första samtal med Erik, när jag intervjuade honom, kom vi att prata om döden efter en stund. Tre dödsfall i hårdrocksvärlden på tjugo dagar var helt enkelt omöjligt att inte komma in på, hur lite det än hade med orsaken till intervjun att göra. Ingen människa är utbytbar, men börjar vi dessutom tala om personer som är intimt förknippade med ett bands själ och hjärta, en person som både är vän och kollega, så blir förlusten något som får spridning långt utöver den personliga kretsen. Att sorgen kan delas av människor som aldrig har mött personen annat än på skiva, är givet, för alla musikälskare vet vilka otroliga avtryck vissa skivor och musiker har satt.

Igår kväll, mitt i fiskpinnarna och potatismoset, ringde mamma och berättade att min gamle klasskompis och tonårsförälskelse hade tagit sitt liv. Vi hade inte haft kontakt sedan gymnasiet, även om jag träffade på honom ett par gånger när jag var och hälsade på i min hemstad. Förutom mina tjejkompisar från den tiden, är det bara honom jag har några goda minnen av bland mina jämnåriga där. 

Jag blev förälskad i honom i sjuan, han fick reda på det och retade mig som bara den, men aldrig elakt. Han brukade sno mina glasögon - tills han själv fick brillor. Han kallade mig tågräls för min tandställning - tills han själv fick en. Han blev ihop med min bästa kompis och vi började ses utanför skolan. Retades konstant och min förälskelse hade sedan länge gått över. Jag tyckte om honom.

I nian introducerade han HammerFall för mig och min musikvärld förändrades. Legacy Of Kings (1998) har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var det första jag hörde av power metal, och efter att Martin spelade den på bildlektionen i nian brände han den åt mig - antagligen för att jag tjatade så förfärligt, och han var tillsammans med min bästa vän, så det gick inte att komma undan tjatet.

Jag råkade på honom emellanåt och vi brukade småprata lite, skratta åt högstadietiden och sedan var det inte mer med det. Några minuter här, några minuter där. Jag gör inga som helst anspråk på att känna honom längre, eller kunna säga något om hur han var som person efter gymnasiet. Vi var vänner på FB, men vad säger det? Jag vet bara att han är en av mycket få personer som jag minns med värme från min hemstad och att det gjorde så ont när mamma berättade. 

Det är inte självklart att vilja leva. Jag vet det av erfarenhet, både hos mig själv och vänner. Ibland är det vackra i livet bara är ett hån mot allt som gör ont. En påminnelse om det man inte har, det som har gått sönder och det som inte slutar att blöda. 

Martin Lundkvist 1983-2013

 

Anno Iuliae: At The End Of The Rainbow (Legacy Of Kings)

Sent i maj 1999 blåstes allt vad grunge hette ur min CD-spelare. Det var sista terminen i nian och på bildlektionerna hade vi tillåtelse att spela musik. Efter ett antal plågsamma veckor med Fugees horribla slakt på Roberta Flacks Killing Me Softly, fick så en klasskompis nog av olåten och tog med en skiva som fick mig att falla på ort och ställe: HammerFalls Legacy Of Kings från 1998.

Tio sekunder in i öppningsspåret visste jag att det här var "mitt" band och att min grungeperiod var slut. Min klasskompis brände skivan åt mig och det enda jag lyssnade på den sommaren var HammerFall. Dessa fem herrar fick mig att vända åter till hårdrocken efter en tids ökenvandring bland punk och grunge. Det var mitt första möte med power metal och marschlåten At The End Of The Rainbow gick på repeat i veckor...

In Nomine Patris II

Ett av mina finaste hårdrocksminnen är från hösten 2001, när jag praktiserade på S:t Eriks katolska skola i Stockholm. I två veckor bodde jag hos ett tiotal åldrade nunnor, Skolsystrarna de Notre Dame, efter att ha träffat en av systrarna under sommaren och råkat nämna att jag funderade på att bli lärare. Förutom att det var en riktigt rolig praktik – och ett under av lugn i korridorerna! – så fick jag lära känna Stockholm via en systers SL-kort och en karta, sjunga psaltarpsalmerna på ett helt nytt sätt, följa med på en konsert i katolska domkyrkan och en filosofiföreläsning med pater Rainer Carlz: ”allt som är, i den mån det är, är gott!” Kort sagt: jag hade riktigt roligt.

På den tiden fanns inte mp3-spelaren, så i min ryggsäck skramlade en freestyle och ett antal kassetter. Eleverna, som var ytterligt lättsamma att prata med, hittade snart ett tillfälle att fråga mig vad jag lyssnade på för musik, och min chock blev STOR när jag upptäckte att ingen, verkligen INGEN av dessa trevliga ungdomar mellan tolv och femton lyssnade på metal! De bodde ju för Guds skull i Stockholm! De kunde gå på konserter och få tag på skivor några ynka T-stationer bort, medan min största källa till musikglädje låg i ett undanskymt hörn inne på Åhlénshuset i Vetlanda, placerad som om det inte var meningen att den skulle hittas! Här behövdes en insats.

Min handledare, syster Inga, föreslog att jag skulle ta en liten stund på hennes musiklektion med sexorna och berätta om min musik. Vem sumpar en sådan chans? Utrustad med några omsorgsfullt utvalda stycken med HammerFall, Sonata Arctica, Edguy, Helloween, Gamma Ray, Nightwish och Vintersorg höll jag sedan min lektion inför sexor som antagligen inte hängde med särskilt bra – jag var och är fortfarande en urusel pedagog när det kommer till barn – men ryktet om ”hårdrockslektionen” spred sig snabbt som tanken till andra klasser. Ett av de stycken jag spelade var det här:

Sjuans klassföreståndare Dante, en mycket proper herre med strikt kostym och en suverän förmåga att se sina elever, bjöd in mig att ”hålla rocklektion”, eftersom sjuorna tjatade så förfärligt. Förstår ni hur stolt jag kände mig? Jag, en inte ens färdigkonverterad gymnasiepraktikant, fick ta en hel lektion i anspråk för att sprida hårdrockens evangelium bland trettonåringar i en katolsk skola! Inte en fråga om djävulsdyrkande, opassande texter eller blasfemi ställdes från en lärarkår bestående av nunnor på sextio plus och überkatolska lärare från Japan och England. De släppte bara lös mig och litade fullkomligt på att jag visste vad jag gjorde.

Lektionen bestod i att jag först frågade mina disciplar vad de tänkte på när de hörde ordet ”hårdrock”. Tyvärr minns jag inte vad de svarade, men kunskaperna var, även från mitt ytterst spretiga perspektiv, direkt sorgliga. Tilläggas ska att jag inte skrattade en enda gång åt alla försök att få mig att uppskatta den horribla hip-hop som florerade bland de vilsna fåren, då jag på goda grunder misstänkte att det inte skulle bli särskilt populärt.

Jag spelade lite olika stycken – jag hade kassettband att spola, notera det – och precis som jag trott var det balladerna som gällde för tjejerna och killarna var mer intresserade av… att jag var en tjej som lyssnade på killmusik. Men det kunde jag gärna förlåta dem, i synnerhet som en och annan kom smygande efter lektionen och ville att jag skulle skriva upp ”några som var bra” åt dem. Det här stycket var populärt bland tjejerna:

Ett tredje tillfälle fick jag, men jag är inte säker på om det var åttor eller nior, och jag har för mig att det var rektorn – en figur så korrekt att jag inte visste om jag skulle vara rädd för honom eller skratta åt honom – som var med då. Jag fick lite kortare tid, men vad spelade det för roll? Det som var trist var att eleverna inte var lika lättpratade som i de yngre årskurserna. Nu vet jag inte om det berodde på tonårsattityd eller rektorns närvaro, men de var avgjort mer svårflirtade än övriga disciplar.

Det här är ett minne jag vårdar ömt, eftersom det är så osannolikt att det kommer ske igen. Jag fick dela med mig av min favoritmusik inför storögda barn och tonåringar och trevliga vuxna, vilket troligen var första gången någonsin, i synnerhet i en skolmiljö. Nunnor, övriga lärare och elever var genuint intresserade och respektfulla. Frågorna ställdes utan löje från de vuxna och utan elakhet från ungarna och när jag satt på tåget hem till Småland så tänkte jag på hur mitt hårdrocksintresse brukade bemötas i vanliga fall. Bortsett från några få allierade jag hittat på ensemblelektionerna, var jag föremål för konstant kritik, gliringar och ifrågasättanden så fort min musiksmak kom på tal utanför familjen.

Den där praktiken fick mig att inse mina egna fördomar gentemot äldre katoliker från mer konservativa länder, och att det inte alls är nödvändigt att ställa sig i mental stridsposition så fort någon undrar över varför jag lyssnar på metal. Dessutom är det ett fantastiskt roligt trumfkort att dra fram i samtal med katoliker som är fientligt inställda mot metal – och mot hårdrockare som tror att de är lite härligt provokativa när de frågar om jag gillar The Number Of The Beast.

Det är då jag ler vänt och säger att den är överskattad jämfört med Afraid To Shoot Strangers och att helvetet förtjänar ett bättre soundtrack till sina legioner om de ska hålla stridsandan uppe. Vad sägs om Venom och Bathory? 

Jag har Enter The Eternal Fire i öronen i skrivande stund och om jag inte vore tämligen säker på att det skulle ses som en förolämpning, så hade jag bett Gud välsigna Quorthorn för detta bidrag till svensk kultur och mina öron.

Dei gratia,

Grottmänniskan

HammerFall - en studie i den svenska avundsjukan

I arla morgonstund kom jag på att det nog är en bra idé med ett litet extra påpekande: Det här inlägget kommer endast att beröra tiden för HammerFalls tre första album, eftersom utgångspunkten är hur jag upptäckte gruppen.

Alltså: det var på en bildlektion i nian som jag mötte HammerFall för första gången. Vi fick nämligen ha på musik på bildlektionerna, och efter att ha plågats i veckor med Fugees horribla Killing Me Softly, som tydligen var en radiohit på den tiden, så kom frälsningen: En klasskompis hade med sig Legacy Of Kings (1998), och jag hade aldrig hört något liknande. När skivor införskaffats, så föll såväl Kiss som Europe i total glömska - för att inte tala om Nirvana - och det var inte utan att jag kände ett styng av dåligt samvete om jag vid något tillfälle noterade mina tidigare kungar i sina ställ ovanför skrivbordet. Det här var mitt första möte med Power Metal och om jag som 11-åring tyckte att min mosters LP-skivor med Black Sabbath lät bleka i jämförelse med Europe, så kändes hela min dåvarande hårdrockssamling direkt sorglig när jag fick höra Heeding The Call.

Är det något jag blir alldeles vansinnig på, så är det när ett band efter åratal av reptimmar äntligen får lite utdelning för sitt slit - och möts med förakt! HammerFall har fått mycket av den varan när Renegade (2000) släpptes och ett antal vidriga, självutnämnda hårdrockspåvar började kasta skit på kvintetten och påstå att de bara spelade för pengarna - eftersom vi alla vet att om det var något yrke som verkligen var lukrativt på 90-talet, så var det "medlem i heavy metalband". Det fanns på listan över mest välbetalda jobb i Sverige och många sökte till det programmet på gymnasiet. Vidare tjänade dessa göteborgare självklart enorma summor pengar och det enda de tänkte på när de gick in i studion var hur de skulle kunna tjäna mer.

Nog för att jag insåg att min musiksmak väckte löje bland jämnåriga på gymnasiet, men jag levde länge i förvissningen om att retsamheterna om HammerFall var på ungefär samma nivå som allt annat folk störde sig på med mig. När Renegade (2000) kom, tyckte jag visserligen att den inte var riktigt lika bra som sina två föregångare, men bra var den och det var med stor förvåning och förskräckelse jag upptäckte att folk inte kunde nöja sig med att inte gilla skivan - nej, de kände tydligen ett uppdämt behov av att såga bandets blotta existens jäms med fotknölarna!

Att vara tjej och lyssna på metal innebar problem, iallafall för mig, och utan ett par genuint musikintresserade hårdrockare som var mer än villiga att introducera tysk power metal för mig, och låna den finska motsvarigheten av mig, så hade det nog varit etter värre. Att jag gillade HammerFall blev snabbt en ursäkt för vissa killar att börja stöna sig, och för härskarna i skolans reprum var man inte vatten värd så länge man inte lyssnade på Metallica. Lyssnade man dessutom på HammerFall så hade man till och med diskvalificerat sig från förmånen att få en ointresserad blick - fast inte slutade jag ha blödande drakar på repeat för det.

Att hormonstinna tonåringar kan ge sig på allt som maskerar deras egen osäkerhet för ett ögonblick är ju inget underligt i sig, men jag fick ta så sjukt mycket skit för min musiksmak på den tiden, först med Europe och sedan HammerFall, att jag nästan började skämmas för att jag lyssnade på dem. Nirvana var fortfarande fullt godkända som husgudar för musikintresserade, men jag var en sucker för gitarrsolon och med Oscar Dronjak, Glenn Ljungström och Stefan Elmgren i stereon tog min Nirvanaperiod slut tämligen omgående. 

En liten tanke som dök upp alldeles nyss: kan det ha varit så att hatet mot HammerFall handlade om att grungeeliten kände sig orolig? Med ett band som plötsligt var riktigt duktiga på att spela, istället för att lägga någon obegriplig stolthet i att låta så slafsgrötiga som möjligt, så försvann kanske ursäkterna för att inte vara bra på det man gjorde. Att de dessutom hade mage att inte gå i personlig konkurs och psykiskt förfall för sin konst och - ve och fasa! - tilltala tjejer, ja, det det var väl höjden av sellout.  

 Själv skrev jag ett fanmail till Oscar Dronjak, som svarade så gulligt man bara kan svara en sextonåring med gitarrdrömmar, tog ut Always Will Be på pappas gitarr och önskade i tysthet alla finniga, hånflinande killar åt helvetet eller värre.