Visar inlägg med etikett Ballader. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ballader. Visa alla inlägg

måndag 5 maj 2014

Innerst inne är vi alla romantiker

Så var vi inne i maj och snart fylls apoteksköerna med naiva soldyrkare som säkert som en klocka har bytt ut yllet mot bomull några veckor för tidigt. Samma människor kommer dessutom att köa för kylbalsam i juli också, eftersom de av någon outgrundlig anledning aldrig lär sig att hålla sig i skuggan. Vi hårdrockare, har jag för mig, brukar hålla oss till sundare solvanor. Det kan visserligen bero på att vi rätt ofta är bleksiktiga och otränade av naturen, men också på alla de stiliga plagg som trängs på finhyllan i garderoben. Man äger ju inte sådana stiliga tygbitar utan att visa upp dem.

Någon hårdrockare fick en snilleblixt och såg till att man kunde klä sig i t-shirts med det kärleksfulla budskapet: "Innerst inne är vi alla hårdrockare". Själv äger jag ännu ej någon sådan festblåsa, men inköpslistor är till för att fyllas och vad jag än har på mig, är jag naturligtvis hårdrockare från mina kluvna hårtoppar ända ner till stortånageln.

När du träffar på en hårdrockare, har du troligtvis också mött en romantiker. Jodå. Samla ihop några hårdrockare i urtvättade tröjor, förse dem med lagom mängd alkoholhaltig dryck och när 75% av dem börjar se lite extra lyckliga ut, så slår du på en lång lista med ballader och betraktar hur allsångsskrålet går över i slutna ögon och en annan sorts innerlighet än vad The Number Of The Beast och Ace Of Spades framkallar. Rätt var det är har du hamnat i en stämning då en knuten näve inte längre är en stolt och förbannad vansinnesgest, utan hårdrockarens svar på knäppta händer och salighet. Om du då tillhör den sortens människor som får kalla kårar utmed ryggraden av ballader, så är det dags att fly fältet.


Ready To Go Home (2000)


Asia hör till det vi kallar AOR, arenaorienterad rock och det här är således ingen metalballad. När det kommer till ballader blir genrer dock ointressanta för de flesta utom riktigt envetna Motörhead-fans i tjugoårsåldern och hårdrockare på strikt norsk black metal-diet. Det är en sak att inte gilla ballader, men när man börjar känna sig själsligt hotad av dem är det läge att söka hjälp. Nu när vi har S:t Ronnie James Dio som vakar över oss från någonstans, kan vilsna själar vända sig till hans repertoar för terapi. 


Rainbow Eyes (1978)


Till skillnad ifrån Asias mer storslagna stil, är det här något att kura ihop sig intill partnern eller bästa polaren till.  Man ska aldrig störa en bra låt, men i det här fallet är det en ren skändning att göra det. Lyssna! Det är mjukt som en gardin av nattfjärilar... Jag med min svaghet för flöjttoner får till och med ståpäls där jag saknar hårväxt. Helgonförklara den här mannen, snälla Franciskus, så förlåter jag dig för att du satte ett "sankt" framför JP II. Det är inte lätt att vara ledare för en skock får och därför går vi från änglar till demoner.


Expressing The Heart (1985)


Det "värsta" med den här balladen börjar runt 1:50. Dave Hill har en förmåga att bända upp bröstkorgen på mig med sin röst och sedan lämna den på vid jävla gavel, som en svängdörr för påfrestande känslor. Demon lämnar alltid en känsla av tomhet hos mig, som när man var liten och var riktigt ledsen för något men av någon anledning inte kunde gråta längre. Förmodligen en perfekt ballad för olycklig kärlek som hade gått på repeat i flickrummet om jag känt till Demon i tonåren.


Prisoners In Paradise (1991)


Vågar jag ens gissa hur många gånger jag hade den här på repeat? Hur många gånger jag mimade och spelade luftgitarr till den framför pigtittaren på min flickrumsbyrå? Och vem var jag olyckligt kär i just då? Jag hade iallafall inte kommit in i perioden av övertygad klosterkallelse ännu, så mycket är jag säker på. Jag äger inte skivan, men tycker att låten är en av Europes bästa, ljusår före såväl Carrie som nyversionen av Open Your Heart på Out Of This World (1988).


Another Day (1992)


En dag ska jag lista ut varför jag börjar fundera på basinköp av just den här låten. Ja, bas som i instrumentet bas, inte bas som i basutbud av amerikansk prog metal, även det också bör hamna i grottans skattkammare så småningom. Egentligen borde jag inte gilla det här, eftersom smeksamma saxofoner brukar ge min inre puritan kväljningar, men vad förslår den mot John Petruccis skamlösa svulstighet? Två-tre glas vin och jag lovar att jag får tårar i ögonen innan första meningen innehållandes "die another day" är färdigsjungen. Ni är härmed varnade. 

söndag 22 september 2013

Balladfrossa III

Nej, jag var inte särskilt romantisk av mig i fredags. Steinmans darrande hjärta vårdades inte riktigt så ömt som man kunde ha väntat sig - av någon annan än jag. Det är dessutom ett bra tag sedan jag förlorade mig ordentligt i stillsammare toner, både här och annorstädes. Fram med näsdukar (eller spottskålar), för här är inlägg nummer 100 på min blogg, innehållandes listan att söndagsslöa till:


1. Ensiferum "Celestial Bond"


Jag tyckte visserligen inte särskilt mycket om Unsung Heroes (2012), men som det storögda kjolstycke jag förvandlas till av nordisk folkmusik, kan jag inte undgå att gå ner mig i ljuva drömmar av Celestial Bond. Eftersom det är höst och jag älskar denna årstid med allt vad den innebär av sprakande färger, inomhusnördande och den mjöliga potatisens återkomst, så känner jag mig alltid trivsamt vemodig och höstlig av mig när jag hör den här. Gör det ni också, om ni har läggning för folkmusiktoner. 



2. Avantasia "What Kind Of Love"


Ja, jag vet. Düsseldorf hit och Fulda dit... Tyskarna har ett stadigt grepp om mig, så det är lika bra att ni vänjer er. Det kan till och med hända att jag har postat den här en gång förut, men den är ju så vacker! What Kind Of Love är en duett med Tobias Sammet och Amanda Somerville som inte ens jag muttrar åt, även om den dryper värre än en gammaldags söndagsstek - med gräddsås. Jag lyssnar ofta på den, i synnerhet när jag åker buss och kan sitta och titta ut på de oinspirerande vägarna mellan Karlstad och Väse, känna mig allmänt upplyft av all missriktad kärlek som flödar genom lurarna mellan Sammet och Somerville och nästan beklaga att jag inte kan sitta tillbakalutad en stund till...



3. Freedom Call "Turn Back Time"


Det kan tyckas otroligt, men det finns sidor av Freedom Call som inte är pinsamma. Jag har visserligen vägrat lyssna på dem sedan jag träffade på den ohyggliga besvikelsen The Circle Of Life (2005) på Megahertz i Karlstad och vände tralltyskarna ryggen med sorg i hjärtat. Turn Back Time från Eternity (2003) hör till gruppens bästa låtar, och den gick naturligtvis på repeat i mitt flickrum när jag lagt vantarna på skivan. (Tack igen, Daniel Källgren!)



4. Within Temptation "Forgiven"


Den här låten är jag riktigt förtjust i, för den känns klen och ömtålig. Logiskt? Inte särskilt, nej. Jag är inget större fan av Within Temptation, men den här är inte dum alls. Upptäckte gruppen av en ren slump, när jag precis läst ut sista Harry Potter-boken och fällde tårar över Severus Snape - något jag inte var ensam om, visade det sig. Kreativa fans hade minsann knåpat ihop ett antal hyllningsvideos till allas vår halvblodsprins och på så vis lirkade sig holländarna in i mitt medvetande mer permanent, efter att ha funnits någonstans i mitt medvetandes utkant en tid. Forgiven från The Heart Of Everything (2007) är melankolimys, så tacka och ta emot.



5. Kamelot "On The Coldest Winter Night"


Nu kan det vara på sin plats att försäkra eventuella läsare här om att det inte finns någonting med den här låten som kan kopplas till nedstämdhet hos mig. Den är helt enkelt bara vacker, punkt slut. Blev introducerad för dessa delvis Floridafödda proggare av samma finsk-västgöte som gjorde sig skyldig till att dansa storartat vackert till LOK för i runda slängar tio år sedan, men jag får ärligt erkänna att det inte blivit någon djupare utforskning. Men, Gud välsigne Youtube och fritid - än finns det tid att hitta fler förtrollande kompositioner av dessa herrar.



6. Rhapsody Of Fire & Christopher Lee "Magic Of Wizard's Dream"



Om det till äventyrs finns någon som inte har sett LOTR-trilogin, så går ni genast och skäms i något hörn efter att ni hört denna förträffliga duett. Det finns de som begåvats med röster man måste stanna upp för, och Christopher Lee stannar upp världen en smula vare sig han talar eller sjunger. I kombination med Fabio Lione blir det magiskt. Ryser alltid när jag hör detta stycke. Vilken episk avslutning på veckan...

fredag 31 maj 2013

Balladfrossa I

Ballader, ballader, överallt ballader... En sådan där fantastiskt vanlig missuppfattning bland främst syntare, folk på 70+ och överreligiösa, är att metal handlar om skrik och bröl, hädelse/allmänt bristande moral och att det är omöjligt att höra vad de sjunger. Om du nu råkar höra till de som känner en instinktiv misstänksamhet, allmänt löje, eller rentutav avsmak när du hör ordet "hårdrock", så vill jag be dig att göra ett nytt försök. Jag försöker inte lura dig, eller få dig att okritiskt sjunga nitarnas lov. Hårdrocken är alldeles för stor för att vi ska kunna räknas som en enhet smakmässigt, det kan jag garantera. 

Så, nedan följer nu sju fantastiska ballader - fler kommer i ett annat inlägg. Eftersom jag helt enkelt inte kan gradera dem, de är var och en fantastiska, så lägger jag dem istället i tidsordning för när jag hörde dem:

1. Europe "Open Your Heart"


Kära storasyster, tack för att du inte körde ut mig när jag tjatade på dig att spela den här igen, igen och igen... Detta är första balladen någonsin som jag hörde, eftersom lika suveräna Open Your Heart var tredje spåret på Out Of This World (1988), och jag mimade den framför spegeln i åratal (samt framför mina klasskompisar i sexan, komplett med lockig peruk och svarta kläder). Jag förstod givetvis inte texten, och att det skulle vara någon skillnad stämbandsmässigt mellan män och kvinnor tog det ännu längre tid innan jag begrep, så självklart skulle jag bli Joey Tempest.


2. Europe "Tomorrow"


Jag kommer mycket väl ihåg när jag hörde den här låten ordentligt första gången och vilket intryck den gjorde på mig. Tomorrow är sista spåret på Out Of This World (1988) och i den inledande pianoslingan kände jag direkt att det här är "slutet". Nu, mer än tjugo år efter att jag spelade den på repeat i flickrummet, är det fortfarande lika bra och ger mig nästan samma känsla av avslut som då. Detta är andra balladen någonsin som jag hörde, eftersom lika suveräna Open Your Heart var tredje spåret på första kassettsidan. Egentligen är just Open Your Heart en remake från gruppens andra album Wings Of Tomorrow (1984), och jag skulle vilja påstå att originalet håller högre klass, särskilt gitarrmässigt, så mitt i frossan vill jag ge en liten vink: sök på "Europe Open Your Heart 1984" på Youtube och hör ett av Norums och för den delen hela hårdrocksscenens bästa gitarrsolon genom tiderna.


3. KISS "Beth"


Första hårdrocksballaden jag hörde efter Europe, och därtill i unpluggedversionen. Notera att den som sjunger faktiskt är trummisen Peter Criss och precis som i originalet från Destroyer (1976) passar batteristens röst alldeles utmärkt till den här sången. Jag kan inte ens föreställa mig Paul Stanley framför micken under Beth, och skulle nu en sådan version finnas någonstans vill jag inte ens höra talas om den. Skivan fick jag i julklapp -95 eller -96, jag är osäker på årtalet och Beth förflyttade mig en liten bit bort ifrån Tempests mer sammetslena toner... (Det kan också vara min mosters tidiga indoktrinering av Bob Dylan som gjorde det så enkelt att gilla Peter Criss raspiga strupe.)


4. Guns 'N Roses "November Rain"


Guns 'N Roses har aldrig hört till mina favoriter, och numera är det min bror som förvaltar de två skivorna jag hade med gruppen. November Rain från Use Your Illusion I (1991) behöver man knappast vara särskilt metalintresserad för att känna till. Första gången jag hörde den torde ha varit från en av mammas samlingsskivor med balladtema (ni vet, på den tiden då man faktiskt köpte sin musik i affär!) och naturligtvis älskade jag den. November Rain är på alla sätt ett rent skolexempel på en riktigt bra ballad: en försiktig inledning som balanserar perfekt på gränsen mellan euforiskt och outhärdligt och när den tar avstamp i "nothing last forever", stannar till en smula i "we've been thru this such a long, long time" och sedan sakta går upp igen...  Bryggorna, riffen, Slashs första solo som borde lösa upp ett hjärta av granit och orkestern som lyfter alltihop som en fågel... Jag vet att jag lägger ut värre än en nyförälskad tonåring just nu, men så sant som jag är en svuren fiende mot sliskromantik: det här kan nästan inte överträffas.


5. Guns 'N Roses "Don't Cry"


Borta är orkesterstråkarna och antagligen regnar det också. Jag hörde denna mycket vackra ballad första gången i mellanstadiet, när två tjejer i min klass - varav en var helsåld på Guns 'N Roses - mimade den här på Klassens Timme. Precis som jag tyckte de inte att det där med kön var särskilt intressant när det kom till vilken artist man ville vara, så någon gång 1994/1995 bestämde de sig för att mima Don't Cry inför en klass som gett dem töntstämpel redan i ettan. (Jag hade mer av freakstämpel, så vi tillhörde olika falanger av icke önskvärda och umgicks därmed inte i någon större utsträckning.) Jag minns dock mycket tydligt när de framförde den här, trevande och lite vaggande, för när jag sedan hörde Don't Cry ordentligt flera år senare, så tänkte jag direkt på dem i vårt klassrum för så många år sedan och hur jävla modiga de var. 


6. Nightwish "Away"


Tvåan på gymnasiet, Finlands sak är min sedan Sonata Arcticas Ecliptica (1996) och jag har börjat botanisera på egen hand i den lilla hårdrockssektionen i Vetlanda. Medan jag står där och bläddrar en eftermiddag efter skolan, dyker plötsligt ett isblått omslag med ett namn i silversnirkliga bokstäver upp: Nightwish, Over The Hills And Far Away. Av någon anledning, jag kan inte för mitt liv begripa varför, blir jag skrämd av fodralet. (Ja, det är helt okej att skratta åt mig, det bjuder mitt sjuttonåriga jag på.) Hursomhelst är det just det tredje stycket som får mig fast: den olycksbådande lågmälda Away, där jag till min stora förvåning upptäcker att kvinnor kanske trots allt har en plats i hårdrocken, och med operaröst till råga på allt! Just där börjar min ytterst sega Nightwishprocess sin början, med en gråtande barfotapojke och drömmar en resa bort... 


7. Sonata Arctica "Tallulah"


Jag må ha fallit för Tarja Turunens stämma, men Tony Kakko är nu en gång för alla Tony Kakko och det är i Kemi "min" ballad har sitt ursprung. "Don't even dare to say you hi, still swallowing the goodbye, but I know the feeling's still alive, still alive..." Det här är min Ballad med stort b. Mine, my own, my precious! Jag är tonåring, och därtill en riktig pojkflicka med gitarristdrömmar, alltid mer eller mindre förälskad i någon på ljuvt, obesvarat avstånd. Pojkflickor som diskuterar för mycket, lyssnar på metal och läser fantasy står inte högt i kurs på min skola. Jag har nämligen inte insett att mina intressen inte bara är udda, utan även hotar det motsatta könet en smula. En tjej ska berömma gitarristerna på behörigt avstånd från sin pojkväns skivsamling, inte drömma om att inta scenen och Fendern själv...