Innerst inne är vi alla romantiker

Så var vi inne i maj och snart fylls apoteksköerna med naiva soldyrkare som säkert som en klocka har bytt ut yllet mot bomull några veckor för tidigt. Samma människor kommer dessutom att köa för kylbalsam i juli också, eftersom de av någon outgrundlig anledning aldrig lär sig att hålla sig i skuggan. Vi hårdrockare, har jag för mig, brukar hålla oss till sundare solvanor. Det kan visserligen bero på att vi rätt ofta är bleksiktiga och otränade av naturen, men också på alla de stiliga plagg som trängs på finhyllan i garderoben. Man äger ju inte sådana stiliga tygbitar utan att visa upp dem.

Någon hårdrockare fick en snilleblixt och såg till att man kunde klä sig i t-shirts med det kärleksfulla budskapet: "Innerst inne är vi alla hårdrockare". Själv äger jag ännu ej någon sådan festblåsa, men inköpslistor är till för att fyllas och vad jag än har på mig, är jag naturligtvis hårdrockare från mina kluvna hårtoppar ända ner till stortånageln.

När du träffar på en hårdrockare, har du troligtvis också mött en romantiker. Jodå. Samla ihop några hårdrockare i urtvättade tröjor, förse dem med lagom mängd alkoholhaltig dryck och när 75% av dem börjar se lite extra lyckliga ut, så slår du på en lång lista med ballader och betraktar hur allsångsskrålet går över i slutna ögon och en annan sorts innerlighet än vad The Number Of The Beast och Ace Of Spades framkallar. Rätt var det är har du hamnat i en stämning då en knuten näve inte längre är en stolt och förbannad vansinnesgest, utan hårdrockarens svar på knäppta händer och salighet. Om du då tillhör den sortens människor som får kalla kårar utmed ryggraden av ballader, så är det dags att fly fältet.

Ready To Go Home (2000)

Asia hör till det vi kallar AOR, arenaorienterad rock och det här är således ingen metalballad. När det kommer till ballader blir genrer dock ointressanta för de flesta utom riktigt envetna Motörhead-fans i tjugoårsåldern och hårdrockare på strikt norsk black metal-diet. Det är en sak att inte gilla ballader, men när man börjar känna sig själsligt hotad av dem är det läge att söka hjälp. Nu när vi har S:t Ronnie James Dio som vakar över oss från någonstans, kan vilsna själar vända sig till hans repertoar för terapi. 

Rainbow Eyes (1978)

Till skillnad ifrån Asias mer storslagna stil, är det här något att kura ihop sig intill partnern eller bästa polaren till.  Man ska aldrig störa en bra låt, men i det här fallet är det en ren skändning att göra det. Lyssna! Det är mjukt som en gardin av nattfjärilar... Jag med min svaghet för flöjttoner får till och med ståpäls där jag saknar hårväxt. Helgonförklara den här mannen, snälla Franciskus, så förlåter jag dig för att du satte ett "sankt" framför JP II. Det är inte lätt att vara ledare för en skock får och därför går vi från änglar till demoner.

Expressing The Heart (1985)

Det "värsta" med den här balladen börjar runt 1:50. Dave Hill har en förmåga att bända upp bröstkorgen på mig med sin röst och sedan lämna den på vid jävla gavel, som en svängdörr för påfrestande känslor. Demon lämnar alltid en känsla av tomhet hos mig, som när man var liten och var riktigt ledsen för något men av någon anledning inte kunde gråta längre. Förmodligen en perfekt ballad för olycklig kärlek som hade gått på repeat i flickrummet om jag känt till Demon i tonåren.

Prisoners In Paradise (1991)

Vågar jag ens gissa hur många gånger jag hade den här på repeat? Hur många gånger jag mimade och spelade luftgitarr till den framför pigtittaren på min flickrumsbyrå? Och vem var jag olyckligt kär i just då? Jag hade iallafall inte kommit in i perioden av övertygad klosterkallelse ännu, så mycket är jag säker på. Jag äger inte skivan, men tycker att låten är en av Europes bästa, ljusår före såväl Carrie som nyversionen av Open Your Heart på Out Of This World (1988).

Another Day (1992)

En dag ska jag lista ut varför jag börjar fundera på basinköp av just den här låten. Ja, bas som i instrumentet bas, inte bas som i basutbud av amerikansk prog metal, även det också bör hamna i grottans skattkammare så småningom. Egentligen borde jag inte gilla det här, eftersom smeksamma saxofoner brukar ge min inre puritan kväljningar, men vad förslår den mot John Petruccis skamlösa svulstighet? Två-tre glas vin och jag lovar att jag får tårar i ögonen innan första meningen innehållandes "die another day" är färdigsjungen. Ni är härmed varnade. 

Balladfrossa III

Nej, jag var inte särskilt romantisk av mig i fredags. Steinmans darrande hjärta vårdades inte riktigt så ömt som man kunde ha väntat sig - av någon annan än jag. Det är dessutom ett bra tag sedan jag förlorade mig ordentligt i stillsammare toner, både här och annorstädes. Fram med näsdukar (eller spottskålar), för här är inlägg nummer 100 på min blogg, innehållandes listan att söndagsslöa till:

1. Ensiferum "Celestial Bond"

Jag tyckte visserligen inte särskilt mycket om Unsung Heroes (2012), men som det storögda kjolstycke jag förvandlas till av nordisk folkmusik, kan jag inte undgå att gå ner mig i ljuva drömmar av Celestial Bond. Eftersom det är höst och jag älskar denna årstid med allt vad den innebär av sprakande färger, inomhusnördande och den mjöliga potatisens återkomst, så känner jag mig alltid trivsamt vemodig och höstlig av mig när jag hör den här. Gör det ni också, om ni har läggning för folkmusiktoner. 

2. Avantasia "What Kind Of Love"

Ja, jag vet. Düsseldorf hit och Fulda dit... Tyskarna har ett stadigt grepp om mig, så det är lika bra att ni vänjer er. Det kan till och med hända att jag har postat den här en gång förut, men den är ju så vacker! What Kind Of Love är en duett med Tobias Sammet och Amanda Somerville som inte ens jag muttrar åt, även om den dryper värre än en gammaldags söndagsstek - med gräddsås. Jag lyssnar ofta på den, i synnerhet när jag åker buss och kan sitta och titta ut på de oinspirerande vägarna mellan Karlstad och Väse, känna mig allmänt upplyft av all missriktad kärlek som flödar genom lurarna mellan Sammet och Somerville och nästan beklaga att jag inte kan sitta tillbakalutad en stund till...

3. Freedom Call "Turn Back Time"

Det kan tyckas otroligt, men det finns sidor av Freedom Call som inte är pinsamma. Jag har visserligen vägrat lyssna på dem sedan jag träffade på den ohyggliga besvikelsen The Circle Of Life (2005) på Megahertz i Karlstad och vände tralltyskarna ryggen med sorg i hjärtat. Turn Back Time från Eternity (2003) hör till gruppens bästa låtar, och den gick naturligtvis på repeat i mitt flickrum när jag lagt vantarna på skivan. (Tack igen, Daniel Källgren!)

4. Within Temptation "Forgiven"

Den här låten är jag riktigt förtjust i, för den känns klen och ömtålig. Logiskt? Inte särskilt, nej. Jag är inget större fan av Within Temptation, men den här är inte dum alls. Upptäckte gruppen av en ren slump, när jag precis läst ut sista Harry Potter-boken och fällde tårar över Severus Snape - något jag inte var ensam om, visade det sig. Kreativa fans hade minsann knåpat ihop ett antal hyllningsvideos till allas vår halvblodsprins och på så vis lirkade sig holländarna in i mitt medvetande mer permanent, efter att ha funnits någonstans i mitt medvetandes utkant en tid. Forgiven från The Heart Of Everything (2007) är melankolimys, så tacka och ta emot.

5. Kamelot "On The Coldest Winter Night"

Nu kan det vara på sin plats att försäkra eventuella läsare här om att det inte finns någonting med den här låten som kan kopplas till nedstämdhet hos mig. Den är helt enkelt bara vacker, punkt slut. Blev introducerad för dessa delvis Floridafödda proggare av samma finsk-västgöte som gjorde sig skyldig till att dansa storartat vackert till LOK för i runda slängar tio år sedan, men jag får ärligt erkänna att det inte blivit någon djupare utforskning. Men, Gud välsigne Youtube och fritid - än finns det tid att hitta fler förtrollande kompositioner av dessa herrar.

6. Rhapsody Of Fire & Christopher Lee "Magic Of Wizard's Dream"

Om det till äventyrs finns någon som inte har sett LOTR-trilogin, så går ni genast och skäms i något hörn efter att ni hört denna förträffliga duett. Det finns de som begåvats med röster man måste stanna upp för, och Christopher Lee stannar upp världen en smula vare sig han talar eller sjunger. I kombination med Fabio Lione blir det magiskt. Ryser alltid när jag hör detta stycke. Vilken episk avslutning på veckan...