(A)live II: Children Of Bodom

Children Of Bodom

Chaos Ridden Years

2006

Det är inte ofta ett band har vunnit mitt hjärta med en live-DVD, men två gånger har det hänt: med Judas Priest och Children Of Bodom. De senare har jag även upplevt live, med ondskefull nackvärk och förkylning som följd. (Om ni, likt grottmänniskan, lider av social fobi och inte kan slappna av tillräckligt mycket för att njuta av en spelning i sällskap med folk som känner/känner igen dig, så testa att gå ensam på en spelning, gärna i en stad där risken att stöta på bekanta är nästintill obefintlig. Det är oslagbart.)

COB var inte nya för mig när jag snubblade över Chaos Ridden Years - Stockholm Knockout Live (2006), men hade däremot legat i träda under lång tid och allt jag egentligen mindes av dem var strupsången och den vildsinta pardansen mellan gitarrer och keyboard. Att det var ett kärt återseende är en tämligen rejäl underdrift. Mina skivor och konsertupplevelser dittills var inte ens i närheten av det jag såg och hörde på den här spelningen.

Så långt extasen, för den period jag befann mig i just då, var om inte nattsvart, så åtminstone mörkgrå. Jag hade inget jobb, hade misslyckats med utbildningar och led av periodvisa depressioner. Att då byta ut småmelankoliska Sonata Arctica och drömska Nightwish mot COB:s hetsiga tempo, fulmorrande sång och texter som i stort sett gick ut på att önska såväl inre demoner som yttre as en enkel biljett till helvetetes nionde krets, var (misstänker jag) som att få en speedinjektion efter vinteridet.

Precis som landsmännen i Sonata Arctica, är COB ojämna och emellanåt direkt opålitliga live, troligen orsakat av kombinationen för mycket alkohol och för lite kommunikation, såväl internt som med publiken. Alexis dubbla roll som leadgitarrist och sångare lämnar alldeles för många möjligheter åt resten av bandet att luta sig tillbaka, med följden att Roope fortfarande ser "inhyrd" ut, trots sina tre år i bandet och Janne påminner om en DJ, liksom halvt avskuren från de andra så länge Alexi inte går upp och småkelar med honom.

Från bandets neoklassiska period finns Silent Night, Bodom Night, Lake Bodom och naturligtvis Downfall presenterade, men annars är det tydligt att den här DVD:n har gjorts ganska nära inpå Are You Dead Yet? (2005) och vridningen bort ifrån den tidiga stilen. Bandet har överlag en mer avslappnad framtoning än under de tidiga åren, på gott och ont. Mellansnacket består mest av olika varianter på "fuck", vilket blir tröttsamt i längden och de obligatoriska gitarrduellerna och trumsolot är sådant man spelar förbi med en gäspning.

Höjdpunkterna, förutom den råa energin som kröner hela verket, är de tre neoklassiska styckena jämte ettriga Follow The Reaper och den vemodiga tyngden i Evertytime I Die. Det faktum att mitten av scenen utgörs av en bil är lika töntigt som genialiskt. Laiho är kort, så att dra inledningsriffen uppe på motorhuven ger den vid det laget utpumpade kvintetten lite hjälp på traven med publikkontakten och resultatet blir inte trött på det sega, slappa viset, utan utmattat, som det ska vara när man har brottats med döden eller manglat sig igenom åttio minuter finsk döds. Alla mindre förtretligheter till trots: i sina bästa stunder är Children Of Bodom som en blandning mellan regelrätt ursinne och en pulserande orgasm.

(A)live I: Sonata Arctica

Sonata Arctica

Live In Finland

2011

Tony Kakko är den förste och ende sångare jag har sett live med ett yvigare kroppsspråk än mina heta aerobicsledare på universitetets idrottsförening 2004. Keyboardisten Henrik Klingenberg påminner om en stenad hippie, Marko Paasikoski lyfter inte blicken från sin bas i onödan och längst bak befinner sig Tommy Portimo, glatt trampande som en mänsklig solenergikälla. Den ende som ger något som helst intryck av metal är Elias Viljanen. 

Sonata Arctica innehar status som första power metal-förälskelse hos mig, men sanningen att säga har ingen av mina tre konserter med dem lämnat något bestående intryck. Deras första DVD For The Sake Of Revenge (2006) var bitvis direkt pinsam med uppenbara textmissar, dålig kommunikation och en envis blyghet som aldrig riktigt släppte, så mina förväntningar på Live In Finland (2011) var avsevärt svalare. Nu när jag dammar av den för första gången på säkert ett år är det ett kärt återseende.

De fem finnarna har alltid varit ojämna live, oavsett vilka konstellationer vi talar om, men från och med Unia (2007) har de värsta sprickorna tätats. Mindre dubbeltramp och syntfanfarer, mer tyngd och fler nyanser som har gett i synnerhet Kakko en helt annan energi på scen. Öppningen Flag In The Ground är så självklar att den tycks vara över med en axelryckning, men så värmer Kakko upp den finska publiken med sina säregna gymnastikövningar under The Last Amazing Grace och svårmodiga grimaser i Juliet... och påminner mig om hur bra Sonata Arctica är när de väl tar ut svängarna. 

Bitvis är det mer teaterkänsla än metal. Kakkos kroppsspråk och röstförvrängningar är nästan för dominerande, men glädjande nog är det inte frågan om pajaskonster för att skyla över dålig form, för han är verkligen på topp här. Dock hade han gärna fått låta bli att sjunka ner på golvet under semiballaden Replica, eftersom varken Paasikoski eller Viljanen fyller ut tomrummet. 

Den här spelningen bjuder på en väldigt blandad repertoar, med godbitar från alla skivor utom Silence (2001) och det låter... bra. Det är inte riktigt rättvist att jag har "glömt" den under så lång tid, för Victoria's Secret är exakt så intensiv och svettig som den ska vara, The Misery fyller scenen med ljuv plåga och när det äntligen - äntligen! - blir en bas att tala om i släktdramat Caleb så kliver Paasikoski fram en bit. Faktum är att samtliga fem herrar tycks lossna och Kakko leder publiken i en sista gymnastikövning innan den givna avslutningen Don't Say A Word tar vid.

Jag undrar inte varför jag inte har sträcklyssnat mer på den, för lika suveräna som Sonata Arctica är på skiva, lika ojämna kan de vara live. Men kan man avsluta en konsert med joddling och en etanolvariant av Hava Nagila utan att korsa gränsen till skämskuddeavdelningen, så förtjänar man betydligt mer tid än jag har gett Live In Finland.