"Var inte rädd för mörkret"

Hösten nalkas, majoriteten av alla som talar om det gör det med mulen uppsyn och klagande stämma. Själv har jag längtat sedan semestern började, runt midsommar. Inte för att jag missunnar folk möjligheten att fylla på energidepåerna och livslusten. Det är bara det att min egen smälte ihop och rann ut av sommarvärmen.

Men nog om det. Grottmänniskan är tillbaka med nytt och gammalt, lika gnällig som förr och förhoppningsvis lite mer närvarande (men räkna inte med det). I skrivande stund ljuder Sabaton i lurarna - ett band som jag i vanlig ordning ser till att kolla in långt efter att de har slagit igenom. När jag tänker efter har jag nog bara "hängt med i tiden" på bloggen när jag lyssnade in Children Of Bodoms, Sonata Arcticas och Watains senaste studioalbum. Annars vet min lilla läsarskara att här upptäcks musiken i precis vilken ordning som helst. En tid framöver ska det bli krönikor igen och eftersom det fjärde ovan nämnda bandet gör sitt bästa för att hålla sig på skuggsidan, så ska vi prata om mörker.

Sworn To The Dark (2007)

När jag var liten var jag brutalt mörkrädd. Skräckfilmer vågade jag inte se förrän långt upp i tonåren och såväl finska troll som svensk black metal har skrämt slag på mig till den grad att jag mailade Mattias Marklund och frågade hur pass farligt hans Vintersorg var. Inte särskilt, visade det sig. Ingen nazism, ingen människooffrande hedendom eller djävulsdyrkan. Efter att ha blivit lugnad, lyssnade jag ofta på dem när jag åkte de sju milen till kyrkan på lördagarna för katolska studier. Av någon anledning var diakonen jag studerade för inte alls intresserad av min upptäckt.

Idag kan jag skratta åt det, men faktum är att jag skulle vilja uppleva den där skräcken igen. Leta upp en skiva och känna den där molande avsmaken inför omslag, logga eller texter. Lyssna och vilja värja mig. Känna mig hotad, bli kränkt och tjura tills jag inte kan bärga mig, utan måste höra det igen.

Band, särskilt de vi älskar mest, kommer undan med mycket. Inte för att fansen inte bryr sig - tvärtom - utan för att man bygger upp en relation till dem. Vintersorg är ett otroligt viktigt band för mig, just för att de var först med att leverera ett genuint, skärande obehag. Tillsammans med Finntroll hör de till mina små utbrott av moralpanik, men den sortens panik brukar inte hålla i sig särskilt länge hos mig. Att bli rädd är en sak, att fortsätta vara det på ren trots förtjänar däremot dumstrut.

Istället för att skjutas åt sidan helt, fortsatte alltså Vintersorg att utgöra en lockelse. Uppenbarligen fanns det något slags hålrum som kunde fyllas av fjällbäckar, svält, offerriter och gutturalt morrande. Kontrasterna mellan dem och mina religiösa texter och hymner, var alldeles för intressanta för att jag skulle kunna låta bli att lyssna. Att kunna bli hotad av någonting så harmlöst som snurrande plastskivor provocerade mig bortom all rimlighet, så jag såg till att lyssna på dem och läsa texterna tills jag inte bara slutade vara rädd, utan lyssnade med förtjusning.

Svältvinter (1999)

Mörker och rädsla är en naturlig del av livet. En del får uppleva alltför mycket av det, andra slipper undan så lindrigt att man häpnar. Det är ofta de senare som börjar oja sig över våld, död och ångestvrål på skivor och scener. Skräcken inför alla de känslor, tankar och uttryck som vi inte vill kännas vid, avfärdas smidigt som våldsglorifiering, destruktivitet eller barnslig provokation. På så vis slipper man utmana sig själv och kan istället skjuta över ansvaret för skräcken på någon annan. Är man dessutom tillräckligt känd för att bre ut sin skräck i media, är det förstås extra skönt. Istället för att stanna upp, ta sig tid att lyssna och undersöka vad det är man känner så får man rasa av sig, svepa om sig den rättfärdiges indignation och slippa erkänna vad man verkligen är rädd för. Emellanåt med stygga små konsekvenser som man kanske inte hade räknat med...

Rätt ofta är den där skräcken förpackad i inbillad omsorg om andra. Barnen. De ensamma. De psykiskt instabila. Alla de där som, till skillnad ifrån ordentliga, sakliga och sunda personer, inte kan skilja mellan dikt och verklighet. Ett mycket smidigt sätt att få vara den som pekar ut fulheten, utan att behöva säga som det är: "Vad barnen och de oordentliga känner vet jag inte, men om jag som är vuxen och klok inte gillar det här, så måste det betyda att dessa arma stackare blir skräckslagna, och det måste vi sätta stopp för." Att behovet av sådan musik med stor sannolikhet uppstår genom vuxna och ordentliga människors oförmåga att lyssna på trasiga människor som behöver prata, tycks inte ha föresvävat dem för en sekund.  

Jag avfärdar absolut inte rädsla för musik. Tvärtom. Musik utgör en enorm kraft och kan framkalla så många olika känslor beroende på vem som lyssnar, vart hen lyssnar och i vilket sammanhang. Jag kan självklart aldrig förklara fullt ut för någon vad jag upplevde när jag hörde Uriah Heeps "Question" första gången, eller varför jag inte kan åka förbi vissa platser utan att få "Fade To Black" på hjärnan och hamna i en omedelbar, om än tillfällig, melankoli. Inte heller kan jag presentera mina mest älskade låtar om död, ensamhet, hat och frustration för någon som visserligen har frågat, men helt uppenbart inte vill utmana sig själv.

Som avslutning på det här inlägget vill jag därför lyfta fram en människa som inte var rädd för mörkret. För någon vecka sedan gick jag på bussen hem från jobbet. Jag hade lurar i öronen, var skittrött och min sociala kompetens låg i nivå med en lättretad katts. När så någon tog tag i mig, bakifrån dessutom, fräste jag ur mig ett "Vad?!" i en ton som kunde få mjölk att surna.

Det visade sig att den som stört mig i friden bara ville fråga om jag kunde tänka mig att åka gratis på hennes busskort, eftersom hon egentligen hade rätt till en ledsagare som inte var på plats. Kunde jag tänka mig att åka gratis och hålla henne sällskap de fem minuterna till sjukhuset?

Rejält skamsen över mitt utbrott bad jag om ursäkt och gjorde henne sällskap. Hon berättade att bussturer gav henne ångest och att det hjälpte att prata med någon. Sedan pekade hon på min mp3-spelare. Vad lyssnade jag på? Metal. Ville hon lyssna? Innan jag steg av hade hon bett mig skriva ner, inte bara det hon hann höra, utan en hel lista med band som påminde om det hon hört.

Egentligen var det fantastiskt. En vilt främmande människa satt och pekade på papperslappen, bläddrade på mp3-spelaren och utbrast "skriv! skriv!" med jämna mellanrum. Innan jag gick av synade hon lappen och tittade på mig.

"Du vet, jag gillade det där första bäst... vad heter det nu? När de vrålar sådär?"
"Growl?"
"Just det! Det känns så jävla bra i en."

Här är lite av det hon hörde och jag behöver väl knappast påpeka hur rörande överens vi var?

Askans Rike (1999)

Hade jag inte utmanat mig själv med musik jag skrämdes av, skulle jag inte ha haft det där samtalet. Människor som skräms av mörker, inre eller yttre, glömmer nämligen en mycket viktig sak. Har man vandrat i det tillräckligt länge, vänjer sig sinnena så småningom och hittar utvägar som inte syntes medan man hade starkt ljus omkring sig och bara behövde traska vägen fram. Det är den funktionen som "destruktiv" musik kan fylla, i synnerhet när du får dela den med någon. 

För ingen är väl så omänskligt dum att hen tror vi lyssnare går runt i olycklig bisterhet och planerar häradståg mot folk som ser ut att ha det trevligt i onödan? Jo, förresten. Det gör det säkert. 

Veckans skiva: Bathory

Bathory är ett svenskt band som du förmodligen inte har hört talas om ifall du inte är hårdrockare, men som du däremot borde känna till. De existerade mellan 1983 och 2004, och den ende namngivne medlemmen är Quorthon, som har skrivit text och musik till samtliga tolv album. De slutade spela live redan 1985, men kom att bli ett av de största namnen inom två genrer: black och viking metal.

Hammerheart, som kom ut 1990, var bandets femte släpp och det första viking metal-albumet, då de fyra tidigare låg inom black metal-genren. Den som väntar sig mjödskum och härskrin lär dock få vänta. Bathory är som en långsam men outtröttlig draghäst. Song to Hall Up High's första två minuter av ljuv melankoli går över i den marschtakt som ger Bathory sin tröga tyngd. Minuter som får mig att vilja konvertera.

Det är inte frågan om ve och förbannelse, ilsket fräsande eller blast beats här, utan ett 55 minuter långt imperativ. Gå! Segla! Rid! Disten är opolerad, sången har korpkrax i sig och trummorna är på gränsen till slöa, så jag upphör inte att förvånas över vilken dragningskraft albumet har på mig. Baptized In Fire And Ice och One Rode To Asa Bay är åtta och tio minuter långa och är ibland så jämna att de borde tråka ut lyssnaren, men icke. Tänk dig en lång vandring i en råkall, höstglödande skog. Till synes är det samma stig, samma landskap kilometer efter kilometer, men nyanserna dyker upp hela tiden. Låt dig inte bli avskräckt av etiketter som vikingmetal och black metal, för Hammerheart är helt enkelt i en klass för sig.

Vikingatåg: Turisas

Efter en månads förtöjning i Stockholm är det nu dags att lätta ankar och bege sig ut på haven igen. Färd i österled blir det, när vi lämnar Tyresöherrarna och skummar bort mot Hämeenlinna i finska Tavastland för att pröva sjödugligheten hos sjuttonåringen Turisas. Mellan de musikaliska långfärderna till Miklagård, Grekland och Holmgård har sju besättningsmän bytts ut, fyra fullängdare spelats in och enorma mängder blodröd krigsmålning runnit mellan däckplankorna på det lyckligaste skepp som någonsin lämnat en finsk hamn:

No Good Story Ever Starts With Drinking Tea (2013)

Nu när vi har fått oss ett smakprov på sinnesstämningen under sällskapets senaste album, kan det vara på sin plats att se hur tidigare färder har sett ut. Turisas resa började 1997 och efter tre demos släpptes så Battle Metal 2004, en studsig historia med fanfarer, fiolilej och texter så fantasilösa att de inte ens skulle kunna skrämma upp en nyevangelisk pastor nere i Småland. Av någon anledning finner jag det riktigt uppfriskande bland alla bistra miner och valkiga nävar.

Namnet Turisas kommer enligt god genresed från den nordiska mytologin. Thyrfing valde ett svärd, Turisas fastnade för sjöodjuret Iku-Turso, som tycks har mycket gemensamt med Kraken, men även kan avbildas som en fisk med en skog på ryggen. Turisas, eller Tursas, nämns flera gånger i det finska nationaleposet Kalevala:

"From the ocean rose a giant,

mighty Tursas, tall and hardy"

Liksom Thyrfing hyser Turisas en förkärlek för synt, men strupsången är det desto skralare med. Inte för att jag klagar. Turisas är mer epik, mindre skrål och de korsar genrer oftare än de går bärsärk, vilket gör dem oväntat roliga att lyssna på. Bandet räknar bland andra landsmännen i Amorphis som viktiga influenser, vilket hörs rätt väl, även om de senare har en allvarligare stämning över sig som lutar åt melankoli emellanåt - och det är inte en etikett jag vill sätta på Turisas. Klädsamt vemod möjligen, men det är på gränsen och Mathias "Warlord" Nygårds "kill them all" känns ungefär lika hotfullt som Rock 'N' Rolfs pirater. Med andra ord: sällan har livet till sjöss låtit så sorglöst och trivsamt:

Hunting Pirates (2011)

Det är inte bara genrer som får samsas hos Turisas. I singeln på Turisas 2013 (2013)  (ja, det ser fånigt ut med dubbelskrivningen, men ska man vara konsekvent med titelskrivandet så får man finna sig i det), nöjer sig inte finnarna med att låna lite från tidig medeltid. Nej, de drar iväg tolvhundra år från 800-tal till nutid och landar i ett ohyggligt deprimerande konferensrum där en slätkammad, kostymklädd Warlord stirrar med uppgiven blick mot en Ipad. Medan pekskärmsbläddrande pågår, glider Warlords tankar iväg till en byattack i full krigsmålning och Warlord själv i färd med att halshugga en bybo samt konferensbordet. 

Ten More Miles (2013)

Texten är löjlig, rödfärgen och svärdsvingandet skrattframkallande, men som jag älskar videon, för hur många gånger har jag inte fantiserat om att få göra något liknande... Hugga själlösa karbonkopiors Ipads och viktiga papper mitt itu och vråla rakt ut hur trött jag är på deras kostymer, hur tråkiga och intetsägande de är som människor och göra en Falling Down med tvåhandssvärd (eller åtminstone skrika högt). Turisas känga till affärsvärlden är under all rekvisita riktigt träffande. 

Asgård och Valhall är dock inga välbesökta platser när man far med Turisas, vikingatemat till trots. Finnarna tycks föredra Midgård, de levande människornas hemvist och den enda kamp på liv och död som jag har hört talas om utanför fantasivärlden, är den mot de kabelgnagande mössen i studion under inspelningen av Turisas (2013), (SRM #106). Kampen vanns genom att dörren hölls öppen, utan vare sig fällor eller bakhåll - så mycket för bärsärkagång och härskrin...

Vikingatåg: Thyrfing

1995 fyllde jag 12 år och låg och vacklade mellan Europekassetten, Absolute Dance 6 och Nordman. I mellanstadiet var det fortfarande okej att vara lite spretig med musik, åtminstone för min del, och iklädd lockig peruk mimade jag till Open Your Heart i en spinkig imitation av Joey Tempest på klassens lilla musikhistoriska föreställning för föräldrarna.

Bortsett ifrån Europekassetten var det mest Nordman som gällde och jag var mycket stolt över min nya CD-spelare och skivan med Vandraren på. Det kändes mystiskt och vemodigt med folkmusiken, och det tilltalade mig väldigt mycket. Både pappa och farfar hade nyckelharpor, syrran och jag spelade fiol och jag läste såväl Vicke Viking som Prins Valiant med förtjusning, så fascinationen för vikingatiden fanns där tidigt. Långt senare dök Vintersorg upp med härskrin och asatro, men även med mina mått mätt är det besynnerligt hur jag kunde undgå Thyrfings existens så pass länge. Det är hög tid att bänka sig vid årorna och blicka ut över vindpinade stränder.

Vansinnesvisan (2002)

"Djävlar anamma

Svält och bedrövelse

Pest och förintelse

Död och förbannelse"

Upplyftande, inte sant? Det är bara flugsvampsförgiftningen och Krakens sugproppar som ligger mellan Thyrfing och avgrunden. Vikingarnas plats i heavy metal är ganska stor och ingen som kan sin historia någorlunda hyggligt blir väl förvånad över att de har frodats mest på de svenska, norska och finska scenerna.

Det som skiljer viking metal från metal med vikingatema är de mycket karaktäristiska inslagen av folkmusik och att man ofta sjunger på det egna modersmålet istället för, eller växlat med engelska. I Thyrfings fall är språkvariationen något annorlunda, eftersom de har både svenska och engelska texter i ungefär lika stor utsträckning och dessutom blandat på fem skivor. Influenserna som jag själv tycker mig höra är Bathory (disten i Vansinnesvisan), Vintersorg (Askans Rike) och ett ej föraktligt mått av syntglädje som hämtad från min sambos samling av gamla Sega Mega Drive-spel:

Valdr Galga (1999)

Thyrfing håller en fin balansgång mellan kitsch och epik, och egentligen är det väl det jag gillar med hela den här genren. Bandet är en manlig (nåja) sextett som bytt medlemmar blott fyra gånger under sina arton aktiva år. Tyresö är deras hemvist, men huruvida namnet kändes extra passande på grund av detta vet jag inte. Tyrfing (utan h) är dock namnet på ett svärd i den nordiska mytologin, smitt av dvärgarna Durin och Dvalin (ja, Tolkien lånade utan vidare det senare namnet till en av dvärgarna i Bilbo). I händerna på bärsärken Angantyr spelar detta svärd en viktig roll i den isländska Hervararsagan.

Men åter till 2000-talet och dagens Thyrfing. Jag fäster mig vid språk och uttal snabbt och Thyrfings förste sångare Thomas Väänänen har en ytterst välartikulerad stockholmska, även under growlpartierna. En kurs i att säga "r", skulle man kunna säga, som tar slut rätt tvärt i och med Jens Rydéns intåg på Hels Vite (2008). Det är inte lika käckt, stundtals nästan trögt och med tanke på att det förmodligen var förbaskat tungrott vid årorna i motvind och strömmar, så är det passande med en mörkare ton. Festar man runt Valhalls mjödstinna getspenar och grisen Särimner blir sinnelaget troligtvis mer uppsluppet, men här nere i Midgård (vikingarnas namn på människornas hemvist) levde de allra flesta ett hårt liv under det vi kallar vikingatiden, i synnerhet ute på haven. Döden fanns allestädes närvarande i skörbjugg och barnsängar, krig och på galgbacken där fler än en skeppsplundrare mötte sitt öde:

Griftefrid (2008)

En röst för segerrus och en för korptider. Jag får inte samma högtidskänsla som av Bathory, men det är en nästan orättvis jämförelse. Avsaknaden av klaviatur i Quorthorns livsprojekt ger ett strävare och mer allvarsamt intryck, medan Thyrfing ligger åt det yviga hållet samtidigt som texterna är råare och mer direkta. Vill du känna dig högtidlig och allvarsam sätter du på Bathory, men behöver du lite fräsande vågskum och härskrin så rekommenderar jag Angantyrs sexeggade svärd. Och nej, det är ingen idé att feltolka det där sista med flit, för som alla vet var kyskheten särdeles utmärkande för denna tidsepok... Tror jag.

Färd I Österled

Innan vi beger oss på färd i österled, så är det bäst att göra klart ett och annat, för att undvika eventuella missförstånd:

1. Vikingarna hade inte horn på hjälmarna.
2. Vikingarna var inte svenskar. Sverige fanns nämligen inte på den tiden.
3. Vikingarna bedrev både handel och sjöröveri.
4. Vikingarna tog med sig nya idéer och varor från främmande länder.

Sådär, nu tror jag vi är redo att gå ombord på vår läckande, tjärstinkande skorv på färd mot Miklagård i riktigt dåligt väder och med maskätet bröd och surt mjöd i lasten. Vikingmetal är, som namnet antyder, heavy metal med varierande mängd 800-talsromantik och flugsvampskonsumtion. Eftersom jag så småningom ska fylla ut x antal flikar på sidan med ren genrekunskap, så ska vi inte fördjupa oss alltför mycket i sådana termer just nu, utan istället dra iväg mot Bloodstock Open Air 2010, och det första jag någonsin hörde av bleksiktiga kvintetten Ensiferum. (Via Youtube, förstås. Jag är ingen festivalmänniska.)

Ett kännetecken för genren är mixen mellan ren sång och growl, och i just Ensiferum är det Petri Lindroos som står för growlandet och Markus Toivonen (gitarr) och Sami Hinkka (bas) som sjunger de rena partierna. Ensiferum är i mitt tycke tämligen ojämna och den last deras skepp kommer lastat med, skulle kunnat vara av högre kvalitet, vilket är betydligt mer än man kan säga om skeppsnissarna nedan:

Jag tror att det är i runda slängar sex-sju år sedan som jag snubblade över Voice Of Wilderness (2005), för jag kan inte riktigt minnas hur pass länge albumet legat ute när jag införskaffade det. Vad jag däremot minns är att det var roligt i ungefär två dagar innan både vodka och bastuångor stod mig upp i halsen, och jag har inte ens haft en tanke på att lyssna aktivt på deras senare verk. Sådan här skojfriskhet är helt enkelt inte min melodi i mer än tre-fyra minuter i stöten.

Så har vi Norrtäljebandet Månegarm med Dödens Strand från Vredens Tid (2005) Svensk sång, liksom hos dryckesbröderna Vintersorg, vilka dock inte kommer tas upp i det här inlägget eftersom jag redan presenterat dem tidigare. Jag är oerhört svag för folkmusik, det erkänner jag villigt, och det är något med kombinationen av nyckelharpa, elgitarr, growl och svenska som slår an lite extra hos mig. Skiftningarna mellan growl och ren sång, mellan mans- och kvinnoröster är av någon anledning en riktigt läcker kombination.