Veckans skiva: Witch Mountain

Idag recenseras veckans skiva på Crankitup: Witch Mountains "Mobile Of Angels".

Veckans skiva: Bullet

Recension av Bullets senaste skiva "Storm Of Blades" för Crankitup.

En skamlös frihet

Förra veckan pratade vi om mörkret och vikten av att försöka stanna upp och tänka innan man greppar högaffeln istället för lyktan. Har man väl valt lyktan blir det förstås enklare att se sig omkring efter intressanta saker - gärna sådana man kan lyssna på. Så långt är allt frid och fröjd. Man letar, lyssnar och upptäcker den ena skatten efter den andra, glömsk av världens dumhet tills den ånyo gör sig påmind likt en telefonförsäljare som undkommer NIX-inställningen.

Några dumheter som Grottmänniskan träffar på är felaktigt nyttjande av versaler, russin i choklad samt bristfällig vördnad inför Hansi Kürschs röstomfång. Ångesten som uppstår beror givetvis på graden av dumhet och vid vissa tillfällen slår den inte bara i taket, utan skjuter sig rakt igenom. Det inträffar exempelvis när människor tror att jag behöver förebilder av samma kön för att kunna ägna mig åt något som intresserar mig. Eller när jag förväntas vilja bli en förebild själv...

Låt mig därför berätta något för er: jag har inte ansvar för att representera alla etiketter jag traskar omkring med. Bloggare. Hårdrockare. Katolik. Autistisk. Kvinna. I synnerhet det sista brukar envisas med att klistra sig fast, alltmedan jag pendlar mellan att sucka och ägna osunt mycket tid åt att fundera över om medeltida tortyrmetoder inte hade sin charm iallafall.

Malleus Maleficarum/Breaking Away (2001)

Så roligt med en man som gör ditten och datten! Vilken tur att dina speciella och mystiska 

egenskaper kommer till användning här också! Genom ditt engagemang kommer säkert fler män att våga korsa gränserna - men tänk på att du har ett ansvar för att presentera ALLA män på just det här området, så ta dig inte för stora friheter. Kom ihåg att vi bara stöttar dig så länge du inte blir för självständig. 

Hur ofta tror ni att män får höra det där av andra män? Aldrig, gissar jag. Folk uttrycker sig inte så bokstavligt förstås, men till och med jag kan höra budskapet under alla sockrade lager av systerlig omtanke. Jag hade kunnat garva åt det, om det inte vore för att det är så förbannat nedlåtande. Vill du vara en del av vårt stöttande, mysiga systerskap? Håll med eller håll käft! Låt oss hjälpa dig att själv bli den kvinnliga förebild du saknade i tonåren. Den självständiga Kvinnan med stort K, rätt attityd och rätt mängd av vardera könet i skivställ och bokhylla.

Bakom varje kreativ kvinna i en manlig sfär, står nämligen andra kvinnor som är rädda för att en enda individs felsteg ska spoliera ryktet för samtliga människor med tuttar och fitta. Dessa uppfostrare behöver alls inte ingå i sfären själva, utan kan stå och oroa sig någon helt annanstans. Jag kan ha fel, men tror mig vara tämligen säker på att Rockbitch här nedan inte representerar den sortens frihet och kreativitet som dessa uppfostrare vill lyfta fram. Den här friheten är för ful, för snuskig och därför opassande för den askgråa präktighetens apostlar.

Holy (gavs ut på deras samlings-DVD 2003)

Därmed är vi nu fast i den där djävulska fällan som andligt sett påminner om häxprocesserna. Var foglig och du sviker kvinnokampen. (Erkänn, förlora saligheten och dö socialt.) Var självständig och resultatet blir detsamma. (Stå på dig, förlora saligheten och dö socialt.) Trygga, välkända dubbelbestraffning, vad skulle jag göra utan dig?

Glöm aldrig att vad du än gör så är du först och främst en kvinna. Det andra, det främmande, det mytomspunna könet. Det är bara ett litet problem. Mitt kön är fan inte exotiskt. Halva jordens mänskliga population går runt med det! Jag är ingen kvinnlig hårdrockare, bloggare, katolik eller autist. Jag har inga kvinnliga förebilder, vill inga ha och har sannerligen inga ambitioner att själv bli någon.

Jag väljer mina egna förebilder, det har jag alltid gjort och under min formbara tonårstid bestod de uteslutande av nunnor, manliga hårdrockare och Joakim Thåström. Eftersom man inte spelar hårdrock med det manliga organet utan med händer och fötter, så föll det mig aldrig in att John Norum eller Oscar Dronjak inte skulle duga som inspiration när jag plinkade gitarr. 

Dreamland (1998)

Istället för att lägga tid på att leta efter kvinnliga förebilder, skulle jag vilja föreslå ett annat sätt att bemöta problemet: vägra ta oss an det. Låt oss sluta upp med att försöka bära hela kvinnligheten på våra axlar och ständigt känna ett kollektivt ansvar för att representera vårt kön i alla lägen. Lägg av med att "hjälpa" kvinnor med hurtiga hejarop, ge fan i att bli imponerade när man "släpper fram" kvinnor. Bli förvånad över andras förvåning istället: 

"Berätta nu vilken avgörande betydelse mina äggstockar har för min skivsamling och mina skalövningar. Jag är SÅ intresserad!"

Jag behöver inte bli framsläppt. Du ska räkna med att jag tar mig fram för egen maskin och att jag ber om hjälp när jag behöver det. Försöker du få med mig på dina vägar när jag inte vill, så spelar det ingen roll hur mycket vi har gemensamt. Om du framhärdar så tar jag en annan stig eller sparkar undan dig. För varje stöttande kollektiv med goda intentioner finns nämligen en baksida: bristen på förståelse för att den där gemensamma nämnaren inte är lika stor för alla. 

Visst, jag är kvinna och jag är hårdrockare. Det gör att jag delar vissa erfarenheter med andra kvinnor som är hårdrockare. Men jag är också autistisk och det gör att jag ofta har mer gemensamt med män. Eller katter. Min autism säger nämligen mycket mer om min person än mitt kön och behovet av en kvinnlig förebild blir förstås därefter. Likaså en eventuell önskan om att själv vara en. 

Utgå därför ifrån att jag gladeligen avviker från mitt kön, min kyrka eller andra kollektiv om det passar mig. Tro aldrig att samma bandnamn på våra tröjor, likadana bönböcker i våra hyllor, samma diagnos eller kön automatiskt gör mig till din bundsförvant, din förebild eller omvänt. Att skamlöst korsa alla gränser är nämligen en frihet som jag unnar både dig och mig.

"Var inte rädd för mörkret"

Hösten nalkas, majoriteten av alla som talar om det gör det med mulen uppsyn och klagande stämma. Själv har jag längtat sedan semestern började, runt midsommar. Inte för att jag missunnar folk möjligheten att fylla på energidepåerna och livslusten. Det är bara det att min egen smälte ihop och rann ut av sommarvärmen.

Men nog om det. Grottmänniskan är tillbaka med nytt och gammalt, lika gnällig som förr och förhoppningsvis lite mer närvarande (men räkna inte med det). I skrivande stund ljuder Sabaton i lurarna - ett band som jag i vanlig ordning ser till att kolla in långt efter att de har slagit igenom. När jag tänker efter har jag nog bara "hängt med i tiden" på bloggen när jag lyssnade in Children Of Bodoms, Sonata Arcticas och Watains senaste studioalbum. Annars vet min lilla läsarskara att här upptäcks musiken i precis vilken ordning som helst. En tid framöver ska det bli krönikor igen och eftersom det fjärde ovan nämnda bandet gör sitt bästa för att hålla sig på skuggsidan, så ska vi prata om mörker.

Sworn To The Dark (2007)

När jag var liten var jag brutalt mörkrädd. Skräckfilmer vågade jag inte se förrän långt upp i tonåren och såväl finska troll som svensk black metal har skrämt slag på mig till den grad att jag mailade Mattias Marklund och frågade hur pass farligt hans Vintersorg var. Inte särskilt, visade det sig. Ingen nazism, ingen människooffrande hedendom eller djävulsdyrkan. Efter att ha blivit lugnad, lyssnade jag ofta på dem när jag åkte de sju milen till kyrkan på lördagarna för katolska studier. Av någon anledning var diakonen jag studerade för inte alls intresserad av min upptäckt.

Idag kan jag skratta åt det, men faktum är att jag skulle vilja uppleva den där skräcken igen. Leta upp en skiva och känna den där molande avsmaken inför omslag, logga eller texter. Lyssna och vilja värja mig. Känna mig hotad, bli kränkt och tjura tills jag inte kan bärga mig, utan måste höra det igen.

Band, särskilt de vi älskar mest, kommer undan med mycket. Inte för att fansen inte bryr sig - tvärtom - utan för att man bygger upp en relation till dem. Vintersorg är ett otroligt viktigt band för mig, just för att de var först med att leverera ett genuint, skärande obehag. Tillsammans med Finntroll hör de till mina små utbrott av moralpanik, men den sortens panik brukar inte hålla i sig särskilt länge hos mig. Att bli rädd är en sak, att fortsätta vara det på ren trots förtjänar däremot dumstrut.

Istället för att skjutas åt sidan helt, fortsatte alltså Vintersorg att utgöra en lockelse. Uppenbarligen fanns det något slags hålrum som kunde fyllas av fjällbäckar, svält, offerriter och gutturalt morrande. Kontrasterna mellan dem och mina religiösa texter och hymner, var alldeles för intressanta för att jag skulle kunna låta bli att lyssna. Att kunna bli hotad av någonting så harmlöst som snurrande plastskivor provocerade mig bortom all rimlighet, så jag såg till att lyssna på dem och läsa texterna tills jag inte bara slutade vara rädd, utan lyssnade med förtjusning.

Svältvinter (1999)

Mörker och rädsla är en naturlig del av livet. En del får uppleva alltför mycket av det, andra slipper undan så lindrigt att man häpnar. Det är ofta de senare som börjar oja sig över våld, död och ångestvrål på skivor och scener. Skräcken inför alla de känslor, tankar och uttryck som vi inte vill kännas vid, avfärdas smidigt som våldsglorifiering, destruktivitet eller barnslig provokation. På så vis slipper man utmana sig själv och kan istället skjuta över ansvaret för skräcken på någon annan. Är man dessutom tillräckligt känd för att bre ut sin skräck i media, är det förstås extra skönt. Istället för att stanna upp, ta sig tid att lyssna och undersöka vad det är man känner så får man rasa av sig, svepa om sig den rättfärdiges indignation och slippa erkänna vad man verkligen är rädd för. Emellanåt med stygga små konsekvenser som man kanske inte hade räknat med...

Rätt ofta är den där skräcken förpackad i inbillad omsorg om andra. Barnen. De ensamma. De psykiskt instabila. Alla de där som, till skillnad ifrån ordentliga, sakliga och sunda personer, inte kan skilja mellan dikt och verklighet. Ett mycket smidigt sätt att få vara den som pekar ut fulheten, utan att behöva säga som det är: "Vad barnen och de oordentliga känner vet jag inte, men om jag som är vuxen och klok inte gillar det här, så måste det betyda att dessa arma stackare blir skräckslagna, och det måste vi sätta stopp för." Att behovet av sådan musik med stor sannolikhet uppstår genom vuxna och ordentliga människors oförmåga att lyssna på trasiga människor som behöver prata, tycks inte ha föresvävat dem för en sekund.  

Jag avfärdar absolut inte rädsla för musik. Tvärtom. Musik utgör en enorm kraft och kan framkalla så många olika känslor beroende på vem som lyssnar, vart hen lyssnar och i vilket sammanhang. Jag kan självklart aldrig förklara fullt ut för någon vad jag upplevde när jag hörde Uriah Heeps "Question" första gången, eller varför jag inte kan åka förbi vissa platser utan att få "Fade To Black" på hjärnan och hamna i en omedelbar, om än tillfällig, melankoli. Inte heller kan jag presentera mina mest älskade låtar om död, ensamhet, hat och frustration för någon som visserligen har frågat, men helt uppenbart inte vill utmana sig själv.

Som avslutning på det här inlägget vill jag därför lyfta fram en människa som inte var rädd för mörkret. För någon vecka sedan gick jag på bussen hem från jobbet. Jag hade lurar i öronen, var skittrött och min sociala kompetens låg i nivå med en lättretad katts. När så någon tog tag i mig, bakifrån dessutom, fräste jag ur mig ett "Vad?!" i en ton som kunde få mjölk att surna.

Det visade sig att den som stört mig i friden bara ville fråga om jag kunde tänka mig att åka gratis på hennes busskort, eftersom hon egentligen hade rätt till en ledsagare som inte var på plats. Kunde jag tänka mig att åka gratis och hålla henne sällskap de fem minuterna till sjukhuset?

Rejält skamsen över mitt utbrott bad jag om ursäkt och gjorde henne sällskap. Hon berättade att bussturer gav henne ångest och att det hjälpte att prata med någon. Sedan pekade hon på min mp3-spelare. Vad lyssnade jag på? Metal. Ville hon lyssna? Innan jag steg av hade hon bett mig skriva ner, inte bara det hon hann höra, utan en hel lista med band som påminde om det hon hört.

Egentligen var det fantastiskt. En vilt främmande människa satt och pekade på papperslappen, bläddrade på mp3-spelaren och utbrast "skriv! skriv!" med jämna mellanrum. Innan jag gick av synade hon lappen och tittade på mig.

"Du vet, jag gillade det där första bäst... vad heter det nu? När de vrålar sådär?"
"Growl?"
"Just det! Det känns så jävla bra i en."

Här är lite av det hon hörde och jag behöver väl knappast påpeka hur rörande överens vi var?

Askans Rike (1999)

Hade jag inte utmanat mig själv med musik jag skrämdes av, skulle jag inte ha haft det där samtalet. Människor som skräms av mörker, inre eller yttre, glömmer nämligen en mycket viktig sak. Har man vandrat i det tillräckligt länge, vänjer sig sinnena så småningom och hittar utvägar som inte syntes medan man hade starkt ljus omkring sig och bara behövde traska vägen fram. Det är den funktionen som "destruktiv" musik kan fylla, i synnerhet när du får dela den med någon. 

För ingen är väl så omänskligt dum att hen tror vi lyssnare går runt i olycklig bisterhet och planerar häradståg mot folk som ser ut att ha det trevligt i onödan? Jo, förresten. Det gör det säkert. 

Mild styrka från Pampas

Kors i taket (eller iallafall på fotbollsplanen). Ikväll lär det nämligen krylla av korstecken när Argentina möter Tyskland i VM-finalen. Innan ni slutar läsa, övertygade om att nu har den här bloggen gått käpprätt åt sportsidorna, kan jag lugna ner med att det alls inte ska handla om sport, utan metal. Argentinsk sådan.

Tysklands digra bandkatalog behöver ingen mer presentation, men precis innan jag skulle resa mig för att tillverka morgonens första, svarta guld, slog det mig att det enda metalband jag känner till från Sydamerika är brasilianska Sepultura. I skrivande stund är det förmodligen inte särskilt roligt att vara brasse om man bryr sig om fotboll. Jag tycker dock att invånarna på den plats som kan tituleras Sepulturas livmoder, inte behöver grina över att tjugotvå män som leker med en boll petar in den i fel mål. Lite upplyftande toner från Belo Horizonte borde pigga upp:

Sepultura - Arise

Nåväl. Det är Argentina som ska stå i fokus idag. Min till en början inte alltför optimistiska sökning, ledde nämligen till Almafuerte. Om någon enda av mina läsare, möjligen med undantag av det Levande Lexikonet, känner till dem så ska hen tilldelas en virtuell lagerkrans. Namnet betyder "mild styrka", om latinet inte har svikit mig och såhär låter den:

Almafuerte - Mano Brava

 

Almafuerte, kära besökare.Vad tycks? Av någon anledning envisas diverse källor med att kalla detta för speed metal, vilket iallafall gör mig något konfunderad. Om det här gunget är argentinsk speed metal, hur låter då argentinsk doom metal...?

Den här kvartetten har i vilket fall som helst hållit igång sedan 1995, släppt åtta album och öppnat för såväl Ozzy Osbourne som Metallica och Megadeth. Texterna behandlar någon sorts blandning av extrem förkärlek till Pampas och samhällskritik, något som också går igen i sångaren och basisten Ricardo Ioros andra band Hermética, så vi får anta att det där med hemjorden är något som är omåttligt populärt. 

Det rör sig dock inte om någon form av rasism, utan om den där sortens löjliga stolthet över något man själv inte har åstadkommit - ungefär som när publiken vrålar om hur bäst de själva är, när de har suttit still och glott på andras prestationer på en fotbollsplan. Ingen är fullkomlig och vi står trots allt redan ut med Ted Nugents små utbrott av övervintrade jägarideal och patriotism.

Eftersom det har varit mycket känslor i Sydamerika just nu, så passar det väl rätt bra med en trivsam ballad också? Almafuerte har här vissa inslag av det jag älskar hos J.E.T, men den fina sprödheten i sången är utbytt mot något betydligt mer robust. Inte alls dumt, faktiskt. Kolla gärna upp det här lilla bandet, för det var en glad överraskning att ens hitta det. För övrigt håller jag på Tyskland ikväll. 

Almafuerte - Se Vos

Sydstatsrock, heavy metal och industriljud på Putte i Parken

Jodå, jag är allt igång. Främst med annonsringning och intensivt värmehat, men även med tre live-recensioner från Putte i Parken, kantänka. Du hittar dem på Crankitup och länkarna finns nedan:

Maryland
Lancer
Raubtier

Fördomar, tips och semesterplågor

Semestern. Den där efterlängtade, heliga Semestern med stort s som prompt måste vara minst fyra veckor lång och innehålla 95% brännande sol för att räknas, är slut. I mitt fall var den två veckor lång och paniken kom redan efter en vecka. Förra året visste jag att jag inte klarade fyra veckor på raken, i år insåg jag att jag inte klarar två veckor heller.

Drömmen hade förstås varit en pensionatsvistelse, av något slag. Strukturerade dagar med ljudet av en gonggong till måltider, magiskt bäddade sängar och några beskäftiga människor som styrt iväg mig på diverse aktiviteter jag garanterat orkat med. Skivinköp, biblioteksräder och annat trevligt.

Egentligen hatar jag inte att ha ledigt, jag avskyr bara innerligt att jag inte klarar av att vara ledig i mer än tre-fyra dagar utan att börja yra runt som en osalig ande. Att jag aldrig får ledigt från mig själv. Lägg till sommarvärme, gärna med riktigt stark eftermiddagssol eller åskmoln som vägrar dra igång regnet i rimlig tid utan smiter om runt bröstet som en alldeles för liten skjorta. Fy fan. Värmen gör min hjärna opålitlig, att skylla på just hettan när dumheter begås är populärt, så vad passar då bättre än det här:

Heat of the Moment (1982)

Förutom att muttra bakom neddragna persienner och stirra trånsjukt på vinterbilder under våta drömmar om scheman, femton minus och grannar som inte spelar sinnesslöa radiohittar i jucktakt bara för att sanctum tridum juni-juli-augusti har infunnit sig, så har jag lyckats åstadkomma min första krönika för Crankitup, visiterat min käre vän i Tensta och sorterat ett par tusen metal- och hårdrocksskivor. Notera den svansprydda arbetsledaren som jag höll på att snubbla över vid mer än ett tillfälle. 

I skrivande stund är Grottmänniskan ledig från jobbet igen, men bara kort, tack och lov. Både semester och sjukdom är över (bortsett från några attacker av högfärdshosta då och då) och hon är igång med att trakassera annonsörer, etikettera flaskor och knattra fram kalenderinlägg och artiklar igen. Här på bloggen ska det också komma mer, både nya och gamla teman. Emellanåt kommer det att dyka upp inlägg från Crankitup och i övrigt är Grottmänniskans ständiga mål att kunna mer och bli bättre, samma mål som hon hade vid den här tiden förra året. Tanken är också att skivsamlingen sakta med säkert ska fyllas på, och här nedan är ett stycke från en skiva jag längtat efter i månader - och fått i present av en viss E.T.

Glissando (1996)

Ett tips av lite senare datum har Cecilia på Crankitup bistått med: Nifelheim, som jag under mina turer genom black metal-genrens gränder inte har givit tillbörlig uppmärksamhet. Jag gör härmed avbön och ber dessutom de eventuella besökare här som inte tror sig gilla black metal, att ge det här en chans. Under ett samtal om vilka band som fick in oss på black metal från början nämnde jag Vintersorg och Cecilia Nifelheim, vilket gjorde mig lite mer nyfiken på Hellbutchers och Tyrants skapelse. Även om Nifelheim rent kronologiskt ligger inom perioden för andra vågens black metal, så ligger stilen närmare första vågens band, vilket jag uppskattar mycket. Norsk black metal à la Immortal och Burzum är inte riktigt i min smak.

The Bestial Avenger (2000)

Problemet med att vara sitta och sucka över band man inte gillar, är att man kan riskera att klicka fram en låt med "ett liknande band" (heja Youtube!) och tänka lite självbelåtet att det här låter säkert lika maskätet och ruttet - bara för att upptäcka ytterligare en skatt i djupen som man vackert får skriva upp på såväl inlyssnings- som inköpslista. Att Transilvanian Hunger (1994) borde klassas som tortyrinstrument vidhåller jag (för närvarande). The Underground Resistence (2013) är dock en helt annan historia. Första inlägget efter semestern slår därför fast ännu en gång hur urbota dumt det är att klamra sig fast vid "första intrycket" av någonting. Ibland kan det till och med hända att man ändrar uppfattning om ett band just som man ska till och såga det. Darkthrone, ni vann första slaget. Semestern är slut.

Dead Early (2013)