Innan vi beger oss på färd i österled, så är det bäst att göra klart ett och annat, för att undvika eventuella missförstånd:
1. Vikingarna hade inte horn på hjälmarna.
2. Vikingarna var inte svenskar. Sverige fanns nämligen inte på den tiden.
3. Vikingarna bedrev både handel och sjöröveri.
4. Vikingarna tog med sig nya idéer och varor från främmande länder.
Sådär, nu tror jag vi är redo att gå ombord på vår läckande, tjärstinkande skorv på färd mot Miklagård i riktigt dåligt väder och med maskätet bröd och surt mjöd i lasten. Vikingmetal är, som namnet antyder, heavy metal med varierande mängd 800-talsromantik och flugsvampskonsumtion. Eftersom jag så småningom ska fylla ut x antal flikar på sidan med ren genrekunskap, så ska vi inte fördjupa oss alltför mycket i sådana termer just nu, utan istället dra iväg mot Bloodstock Open Air 2010, och det första jag någonsin hörde av bleksiktiga kvintetten Ensiferum. (Via Youtube, förstås. Jag är ingen festivalmänniska.)
Ett kännetecken för genren är mixen mellan ren sång och growl, och i just Ensiferum är det Petri Lindroos som står för growlandet och Markus Toivonen (gitarr) och Sami Hinkka (bas) som sjunger de rena partierna. Ensiferum är i mitt tycke tämligen ojämna och den last deras skepp kommer lastat med, skulle kunnat vara av högre kvalitet, vilket är betydligt mer än man kan säga om skeppsnissarna nedan:
Jag tror att det är i runda slängar sex-sju år sedan som jag snubblade över Voice Of Wilderness (2005), för jag kan inte riktigt minnas hur pass länge albumet legat ute när jag införskaffade det. Vad jag däremot minns är att det var roligt i ungefär två dagar innan både vodka och bastuångor stod mig upp i halsen, och jag har inte ens haft en tanke på att lyssna aktivt på deras senare verk. Sådan här skojfriskhet är helt enkelt inte min melodi i mer än tre-fyra minuter i stöten.
Så har vi Norrtäljebandet Månegarm med Dödens Strand från Vredens Tid (2005) Svensk sång, liksom hos dryckesbröderna Vintersorg, vilka dock inte kommer tas upp i det här inlägget eftersom jag redan presenterat dem tidigare. Jag är oerhört svag för folkmusik, det erkänner jag villigt, och det är något med kombinationen av nyckelharpa, elgitarr, growl och svenska som slår an lite extra hos mig. Skiftningarna mellan growl och ren sång, mellan mans- och kvinnoröster är av någon anledning en riktigt läcker kombination.
"Dio, can you hear me? I am lost and so alone. I'm asking for your guidance, won't you come down from your throne?" Fråga: Vilka är ansvariga för ovanstående bön? Kan ni svaret, kommentera här eller på FB.
Det här är ett känsligt ämne i dessa tider och ligger dessutom farligt nära det område jag beslutat aldrig ska behandlas i den här bloggen, nämligen politik. (Metall i rubriken är för övrigt en medveten felstavning!) Så för att sammanfatta kärnan i det här inlägget: jag avskyr och föraktar nationalism i alla dess former. Nu när det är sagt kan eventuella Sverigedemokrater, Nationaldemokrater och brunskjortor som halkat in här antingen stanna kvar och känna sig kränkta, eller rycka på axlarna och klicka vidare. Jag hade från början tänkt mig det här inlägget på nationaldagen, men eftersom jag inte firar den (enda gemensamma jag har med Jehovas Vittnen!) så får det bli idag istället.
För lite sedan hade jag det stora nöjet att intervjua en musikskribent från SRM, som uttryckte sig ungefär såhär angående just nationalism: Man kan inte vara stolt över sitt ursprung, för det är inget man kunnat styra över. De orden hade lika gärna kunnat vara mina egna, för det är rejält stor skillnad på att tycka om den plats man kommer ifrån, och att vara stolt över att man råkade födas på en viss plats. Jag är själv uppvuxen i en småhåla där den som stack ut det minsta kunde räkna med att frysas ut och värre. När jag tänker på delar av min barn- och ungdomstid så är det inte med någon lokalpatriotisk stolthet, ej heller nationell stolthet. Små "trygga" orter är grogrunder för påhopp, ensamhet och utfrysning av den som är annorlunda, och det krävs inte mycket. Det kan, exempelvis, räcka med att berätta att man lyssnar på det här:
Jag tycker alltså inte om min uppväxtort och stoltheten är därmed obefintlig. Min svenska nationalitet är jag precis lika lite imponerad över, för jag behövde knappast göra något inträdesprov. Jag hamnade i en svensk livmoder och så är det med den saken.
Nåväl, det där med internationalism, då? Är jag en sådan där skön globetrotter som kallar sig världsmedborgare och har fler Facebookvänner från Australien och Nya Zeeland än Sverige? Knappast. Faktum är att jag är en ytterst stillasittande varelse, grottforskning undantaget, förstås. Jag som sitter här och knattrar ner metalkåserier är inte det minsta berest och dessutom livrädd för främmande mat, utrustad med obegripligt kasst lokalsinne och ja... Det är helt enkelt säkrast för alla om jag håller mig hemma.
Det fina med att vara hårdrockare är att världen, även om man mår illa vid tanken på resor, blir större. I min samling finns det svenska, finska, tyska, brittiska, nordamerikanska och italienska alster om vartannat, och när jag och sambon var på Manowar i Örebro i mars, träffade vi en italiensk och en finsk kille på bussen som, precis som vi, sett bandet kvällen innan i Karlstad. Finnen var sedvanligt tystlåten, men italienaren och jag hade en stunds konversation om de mer obegripliga delarna under Karlstadskonserten: folk som var för fulla för att kunna stå. Biljetterna kostade över 600 spänn och italienaren ställde sig mycket frågande till hur man kunde supa bort en sådan kväll. Fenomenet var uppenbarligen inte lika vanligt i Italien, ej heller Tyskland, enligt den beresta italienaren.
En Manowarkonsert, i synnerhet av den större sorten, innehåller ofrånkomligen flaggor från världens alla hörn och Brothers Of Metal, liksom Warriors Of The WorldUnited, är inget för den som sätter nationalitet högst på listan över vad som knyter människor samman.
En person som känner både mig och det tyska kynnet tämligen väl, nämnde vid ett tillfälle att jag antagligen skulle trivas bättre bland tyskar än svenskar och hen kan mycket väl ha en poäng. Vid sidan av Finland är det ju trots allt det land som har mest inflytande över min skivsamling, med namn som Avantasia, Blind Guardian, Edguy, Gamma Ray och Helloween bland pärlorna, och detta föranleder mig att citera allas vår älsklingsspelevink från Fulda, Tobias Sammet i SRM #33 2006:
"Om man tänker på Tysklands väpnade styrkor under andra världskriget, så var det efter ett tag svårt att förklara det där med att tyskarna bara ville leka. Därför kommer Edguy med blommor, glädje och erigerade penisar för att sprida vår heavy metal. Folk fattar kärleksbudskapet mycket bättre då."
Tobias Sammet har självklart rätt. Ibland undrar jag om en av anledningarna till varför just Tyskland har producerat så mycket bra metal, beror på att delar av deras historia är så eländig. Deras musikhistoria, särskilt på metalsidan, är så mycket vackrare, och därför klappar mitt hårdrockshjärta lite extra för Tyskland, arm i arm med Finland.
Helloween, som jag för övrigt först ryggade inför på grund av namnet, överspänd och religiös tonåring som jag var, är naturligtvis ett ypperligt exempel på det tyska sinnet för smäktande kärleksballader, så även om det inte har ett endaste dugg med nationalitet och dylika etiketter att göra, så får de avsluta detta inlägg med en omistlig ballad i facket för olycklig kärlek och saknad.
Gollum älskade gåtor, och jag älskar torra skämt. När jag lirade i band på musiken i gymnasiet så fanns det en lapp på insidan av replokalen som förklarade hur man upp en repetition på bästa sätt:
1. Låt trummisen stämma först - då är han tvungen att komma i tid för en gångs skull.
2. Låt den mest sansade personen i bandet ta vid: basisten.
3. Släpp in gitarristerna och låt dem löjla sig en stund. Ni andra gör det enda vettiga: går ut.
Jag tyckte den var rätt rolig, och inte särskilt långt ifrån sanningen. Här får ni nu en hög riktigt knastertorra musikskämt att stöna åt, passande nog till tonerna av Lord Of The Rings från Tales From The Twilight World (1990). Det ska vara kul att spela i ett band och först ut är...
TRUMMISARNA
Varför leker inte basister kurragömma?
-Ingen kommer leta efter dom.
Vad kallas en trummis med en halv hjärna?
- Begåvad.
Vad kallas han som hänger med musikerna?
-Trummis.
Hur vet man att en trummis sitter rakt på sin trumpall?
- Det är lika mycket dregel i båda mungiporna.
Vad var det sista trummisen sa innan han blev kickad från bandet?
- Kan vi inte spela en av mina låtar?
Hur vet man att en trummis går bakom en?
- Man hör ljudet av knogar som släpar i backen.
Har du hört talas om trummisen som kunde hålla ett jämnt beat?
- Nej?
- Inte jag heller
En trummis tröttnade en dag på att de andra i hans band jämt sa att trummor inte var ett riktigt instrument. Han skulle minsann visa dom att han kunde spela riktiga instrument också, så han gick till den lokala musikaffären och sa till handlaren:
- Jag vill köpa den röda trumpeten och det vita dragspelet du har där!
Musikhandlaren stirrade på trummisen ett ögonblick, innan han svarade:
- Brandsläckaren kan du få köpa, men elementet är tyvärr fastskruvat i väggen.
Hur vet man att en trummis knackar på dörren?
- Det sackar mot slutet.
GITARRISTERNA
Hur många gitarrister krävs det för att skruva i en glödlampa?
- 20. En som skruvar i den och 19 som står och säger hur mycket bättre de skulle ha klarat det.
Vad kallas en gitarrist som gjort slut med sin flickvän?
-Hemlös.
Vad är det för skillnad på en lök och en gitarr?
-Ingen börjar gråta när du hackar sönder en gitarr.
Vad kallar man två gitarrister som spelar unisont?
- Kontrapunkt!
Hur får man en gitarrist att sluta spela?
- Man sätter ett notblad framför honom.
Hur många leadgitarrister behövs för att skruva i en glödlampa?
- 20. En som skruvar i glödlampan, och 19 som säger att de kan göra samma sak fast snabbare!
BASISTERNA
Hur många basister behövs för att byta en glödlampa?
- Bara en, men gitarristen måste visa hur man gör först.
Hur jävlas man med en basist?
- Man vrider en av hans bassträngar ur stämning och vägrar tala om för honom vilken det är.
Vad kastar man efter en basist som håller på att drunkna?
- Hans förstärkare.
SÅNGARNA
Hur många countrysångare behövs för att byta en glödlampa?
- Två. En som byter lampan och en som sjunger om hur mycket han saknar den gamla.
Hur många sopraner krävs det för att skruva i en glödlampa?
- Endast en! Hon håller i lampan sedan cirkulerar världen runt henne.
Hur många altar krävs det för att skruva i en glödlampa?
- Det går inte för dom når inte ända upp.
KEYBOARDISTERNA/PIANISTERNA
Varför får keyboardisten vara med i bandet?
- För man behöver någonstans att ställa ölen.
Hur får man en pianist att sluta spela?
- Man tar bort notbladet framför honom.
VIOLINISTERNA
Vad kallar man två violinister som spelar unisont?
- Liten sekund!
Vad är definitionen av en gentleman?
- En man som vet hur man spelar violin, men låter bli.
Hur vet man att en fiol är ostämd?
- Stråken rör sig.
En gång drömde jag att jag spelade altfiol i en stor konsertsal inför tusentals människor.
När jag vaknade så var det precis det jag höll på med.
ÖVRIGT PACK
En jazzpianist har dött och står framför paradisets port.
Sankte Pär kommer ut, och säger:
- Ledsen grabben, men du är ju pianist, så du hör hemma i helvetet.
Pianisten svimmar av förskräckelse, det öppnar sig ett schakt i marken under hans fötter, och han faller handlöst ner i mörkret. När han vaknar till igen, befinner han sig på en bar, och Frank Sinatra står lutad över honom. Pianisten sätter sig upp, och ser sig yrvaket omkring. Inne på baren lirar alla de största musikanterna genom tiderna, Charlie Parker, Louis Armstrong, Django Reinhard, Miles Davis, Gene Krupa…
Pianisten stirrar förvånat på Frank Sinatra och säger:
- Jamen… det här kan väl inte vara helvetet? Alla musikhistoriens giganter spelar ju här?
Då tittar Frank Sinatra sorgset på honom och säger:
- Jooo, men det är Lennie Norman som spelar bas…
Hur många punkare krävs för att skruva en glödlampa?
-20, en som skruvar och 19 som skriver fanzine om det.
Vilka är det mest synd om i musikbranschen?
- Marshallstackarna.
Det här klippet snubblade jag över i min begynnande Bodomperiod vintern 2010. Faktum är att jag redan tidigare innehaft deras andra album Hatebreeder (1999) efter att Laiho och Kuoppala formligen begått övergrepp på mina trumhinnor inne på Megahertz. Dåraktig som jag var (må Dio förlåta mig!), skänkte jag den svavelgröna godbiten vid en skivutrensning som uppenbarligen gick överstyr. Jag vet inte vad som flög i mig den dagen, men klart är att jag var besatt av en ond ande... Carola, kanske?!
Iallafall, bot och bättring följde då jag i mitt planlösa klickande fann Bodombarnen igen och intog deras skruvade mix av black,death, speed och neo classic metal. (Ja, det är nödvändigt att stapla upp de där etiketterna, för att oinvigda ska förstå hur pass varierat denna förvånansvärt stabila grupp spelar.) Children Of Bodom tillhör de band som ligger i absolut topp hos mig, alla kategorier, och jag skulle tro att risken för fler inlägg om dem här är att betrakta som ofrånkomlig, inte minst med tanke på att jag väntar otåligt på deras nya skiva.
Roope Latvala, bandets andregitarrist, är ett tiotal år äldre än frontmannen Alexi Laiho och spelade tidigare i trash metalbandet Stone, samt i numera utdöda Sinergy - även där med Laiho. Efter att Children Of Bodoms andregitarrist Alexander Kuoppola plötsligt, mitt under pågående HCDR-turnén, beslöt sig för att lämna bandet, så behövdes en tillfällig ersättare som kunde rädda resten av turnén, och det blev Roope Latvala.
Alexis spelteknik handlar i hög grad om sweep picking, en teknik där gitarristen använder sig av en glidande fingersättning istället för fixa lägen. Med tanke på att han började sin musikaliska bana med fiolspel som sjuåring, så är det inte särskilt svårt att lista ut hur han snöade in på just sweep picking.
De neoklassiska inslagen i COB har, trist nog, försvunnit i och med Are You Dead Yet? (2005), men jag har ännu inte fått hem min hett efterlängtade Halo Of Blood (2013), så vi får se om något återuppstått på den fronten.
Nu finns det inte längre någon ursäkt för att inte ha lyssnat på himmelskt gitarrspel och gudalik sång den här veckan. Prästen inleder sabbaten åt oss alla. In Nomine Halford: ha en riktigt trevlig söndag! Till veckan blir det vikingatåg, sweep picking och en lektion om slörock.
I Begynnelsen var Edguy, deras fans hörde dem och fann att det de spelade var bra, och då Tobias Sammet gick i skapartrance och gav liv åt Avantasia, hörde Edguys fans det och... Eller, ja: de som inte hörde The Metalopera FÖRE Edguy, förstås. Vilket jag gjorde, närmare bestämt i en liten metalsektion i Vetlanda för 11-12 år sedan. Det här var på den tiden då man fortfarande förflyttade sig rent fysiskt till en affär med dörr och fönster för att hitta, och förhoppningsvis ha råd att köpa, sin musik. Jag hittade Avantasia.
Det här minnet är tidsmässigt inte någon begynnelse, eftersom Power Metal redan gjort sitt intåg tidigare, närmare bestämt från Finland, men nu håller vi oss i det av två världskrig och en mur sargade landet i söder och en då blott 24 år gammal Tobias Sammet från Fulda, som skapade detta mästerverk.
Det var sent på vårterminen när jag hittade den - utan att ha en aning om vilka Edguy var! - och i synnerhet den alldeles lagom svulstiga balladen ovan, och pompösa "Sign Of The Cross", gick på repeat i flickrummet medan jag drömde ljuva drömmar om riddare och drakar... Med det menas att jag var riddaren som räddade en annan riddare och att vi tillsammans red iväg på en drake till något trevligt litet slagfält någonstans... Jag menar: det är klart att jag hellre var Gabriel Laymann än Anna Held, annars hade jag ju bara fått sitta och vänta!
För mig, som inte riktigt börjat uppskatta Blind Guardian än, var detta min första kärlek till tyska metalscenen och även om den inte längre hör till de skivor jag spelar regelbundet, så kan jag tvärsäkert utnämna Avantasia I till ett av mina bästa skivköp någonsin. Vill också avsluta det här inlägget med ett fullkomligt underbart klipp från Wacken Open Air 2008, där tyska metalscenens största spelevink & co framför The Scarecrow live, från Avantasia The Scarcrow 2008.
Ibland räcker ordet "episk", helt enkelt inte till.
