onsdag 30 december 2015

Grottmänniskans årskrönika

2015 är ett rätt speciellt år för mig. Det är året då jag första gången såg Candlemass, Blind Guardian, Judas Priest, Motörhead, W.A.S.P, Shadowquest, Behemoth och Powerwolf live. Det är året då jag var på min första festival, där några av mina finaste minnen från spöregnet på Brickebackens IP är allsången under Blind Guardians Valhalla, hur jag blev stående med gapande mun i kylan under Behemoths spelning och rysningarna då Candlemass trollband publiken. Om jag vetat att min första konsert med Motörhead också skulle bli den sista, hade jag inte struntat i att fota, hur ointressant jag än fann spelningen.

2015 var året då Children Of Bodom gjorde sitt starkaste album sedan Hatebreeder, medan Blind Guardian gjorde mig besviken på skiva men lycklig på scenen och folk blev hysteriska för att jag inte hyllade Ghosts Meliora. Tips från Grottmänniskan: nästa gång ni gråter för att jag sågar ett band som gör parodi på katolsk mystik, nöj er med att säga att min smak suger. Inte för att den gör det, men det blir så löjligt när man påstår att en katolik med flera års teologisk utbildning i bagaget, inte förstår sig på Ghosts stil.

2015 var året då Hårdrock För Mångfald slog upp portarna för första gången i lilla Deje, medan det blev allt mer tydligt att kampen mot rasism, intolerans och inskränkthet måste föras också i hårdrocksvärlden. Jag upptäckte hur trött jag är på att diskutera, på att jag inte kan låta bli debatter och hur lite det egentligen ger mig. Mer än en gång har jag frågat mig själv vad jag lägger min energi på.

2015 var året då jag gjorde min tredje intervju för Crank – och fick en stressreaktion lagom innan deadline. Jag har ännu inte lärt mig vart mina gränser går och kommer sannolikt inte göra det inom någon överskådlig framtid. Skräcken för och förebyggandet av en utmattningsdepression hjälpte inte och jag tvingas visserligen ta med mig kraftlösheten in i 2016, men den kommer fan inte ut därifrån.

2015 var året då mormor dog utan att jag hann komma hem och låta henne lyssna på Judas Priest, som jag lovat (hotat). Idag, 30/12, är det exakt fem månader sedan hon begravdes och jag har för första gången i mitt liv fått lära mig hur det är att förlora någon som stått mig verkligt nära. Det gör fortfarande ont.

2015 var året då Shadowquest, Keep Of Kalessin och Sorcerer förgyllde recenserandet och skivstället fylldes på av ett flertal verk med Finntroll, Bathory och Turisas. Jag upptäckte Evergrey och Gehenna och fylldes emellanåt med fasa över allt jag ville lyssna på, men inte orkade. 2015 är året då jag hatade min ADD mer än någonsin.

2015 var året då jobbet pendlade mellan försäljningsrekord och hyperstress, metalreportage och kontorsflyttar. Förhoppningen att all möda skulle betala sig kom på skam och lagom till jul insåg jag att när man oroar sig för att jobbet ska bli lidande när man ska begrava sin mormor eller gå på Judas Priest med sin sambo så har det gått alldeles åt helvete för långt. Den 31/1 lämnar jag officiellt Skattkärr Väse Tidning och jag har lovat mig själv att aldrig mer köra sönder mig för ett jobb.

Man skulle kunna säga att det har varit ett skitår. Jag ville så mycket och orkade mycket, mycket mindre än jag trott. Recensioner har lämnats halvgjorda, SRM-nummer olästa och album olyssnade. Till de som inte har upplevt den sortens förlamande trötthet vill jag säga såhär:

Jag avundas er något enormt, men känner mig inte missunnsam. Tack för alla fantastiska skivor, spelningar, artiklar och reportage, intervjuer och recensioner jag kan avnjuta tack vare ert arbete. Under året som gått har många problem i hårdrocksvärlden synats och lyfts fram – och det har varit lika välkommet som välbehövligt. Det finns mycket att jobba på för att denna fantastiska musik ska nå ut till fler. Men jag vill också passa på att lyfta på hatten för alla som, ofta utan att vara medvetna om det själva, har spridit god stämning, värme och medmänsklighet på scener och webbsidor, i studios och tidningar, arbetslag och fanskaror.

Det är meningslöst att ångra det man inte kan göra ogjort. Eller det man aldrig gjorde. Ändå händer det titt som tätt att jag ramlar ner i "varför gjorde/lyckades/orkade jag inte det och det och det?". Jag har aldrig varit något större fan av Motörhead, men det känns givet att avluta det här året med ett citat från Lemmy:

“I don't do regrets. Regrets are pointless. It's too late for regrets. You've already done it, haven't you? You've lived your life. No point wishing you could change it.”


tisdag 10 november 2015

Krig till förmiddagsfikat

Det har pratats jävligt mycket om gränser, kontroller och rättvis fördelning på sista tiden. Om hur "vi" ska klara det här. Vi som har det så bra att majoriteten av vår befolkning har problem med att lyckas få tillräckligt mycket sol på semestern. Fuck you, självupptagna jävla Svensson, som är så infernaliskt självcentrerad att du tror att de som flyr hit för att vi har så gott rykte, så långvarig fred och så stark ekonomi, utgör ett underkännande av vårt land. Det gör de inte. Att på livsfarliga vägar ta sig till Europa, med fruktansvärda minnen och förluster bakom sig och satsa allt man har på att slippa skickas tillbaka, även om det innebär ett okänt land långt upp i norr med ett nazistparti i riksdagen som trycker upp lögnaktig skräckpropaganda och terrorister som sätter eld på boendena för de mest värnlösa, är ett mod, en kamp och överlevnadsinstinkt som du, jag och de allra flesta i vårt land aldrig har behövt frammana hos oss själva.

De som kommer till oss på vinst och förlust, utan något annat kvar än livet självt att förlora, är själva sinnebilden av människans kamp för överlevnad. De river ner bilden av våra vardagsproblem som ohanterliga. Mina största problem i livet är min svårighet för förändringar, min ADD och tröttheten. Min största tillgång är den intelligens och empati som säger mig att jag aldrig någonsin har rätten att ifrågasätta andra människors vilja att ta sig ut ur mörkret. Särskilt inte ett mörker som är så ofantligt som ett femårigt inbördeskrig. Det närmaste ett inbördeskrig jag har kommit, är tv-inslag. Med ett knapptryck kan jag bli av med det. Andra får fly för sina liv. Den insikten är nog för att jag ska avfärda "vår oro" med en föraktfull fnysning. Jag skulle tro att genomsnittssvensken - eller för all del genomsnittsmänniskan uppvuxen i fred, välfärd och välmående oavsett land - är fullkomligt värdelös i en äkta, långvarig kris. Hen har inte provat på överlevnadskunskaper sedan scouterna och då under vuxnas beskydd med varm choklad i ryggan och gummistövlar på fötterna.

De som kommer hit nu har ingen jävla aning om hur vår kamp för elduppgörarprovet och simborgarmärket såg ut, för de har haft fullt upp med att överleva på riktigt. Ibland också alldeles utan någon förälder som packar ryggsäcken, för att det finns kanske ingen ryggsäck att packa eller någon förälder kvar som kan packa den och varken skola eller scouter att gå till, för att hela landet befinner sig i en femårig mardröm!

Vart finns perspektiven?

Här är förresten en låt som du kan lyssna på alldeles gratis på din dator, medan du känner hur jobbigt det är med höstmörkret runt ditt varma hem som du kan låsa och laga till ett litet mumsigt förmiddagsfika i, medan landets brunaste parti gör sitt bästa för att göra helvetet på jorden ännu värre för syrierna.


torsdag 29 oktober 2015

Det ska fan vara fittbärare* och ha världens bästa musiksmak


”När kurserna riktar sig speciellt till tjejer är det alltid hur många som helst som hör av sig. Så fort man verkar separatistiskt skapas en gemenskap. Man blir tryggare och får bättre självförtroende”, säger hon. ”Man skulle ju vara cool och inte fråga snubbarna om hjälp, så det blev ett oändligt letande på vad som då var internet. Killarna frågar ju varandra, men som tjej blir man rädd att de ska tro att man inte är lika bra. Om kvinnor ger info blir det liksom ingen tävling som gör det jobbigt att lära sig.”
 
Med ovanstående citat från den här artikeln, inleder jag denna hastigt påkomna krönika. För något år sedan hade jag värjt mig vid tanken på ett musikprojekt speciellt för tjejer. Jag är hårdrockare och skribent. Det sista jag ville var att mitt kön skulle spela roll. Jag är inte bättre/sämre på det jag gör för att jag är kvinna och har inte nått dit jag gjort idag, på grund av någon har klappat mig på huvudet. Förut hade jag nog inställt mig i kören av ”kan killarna själva utan hjälp så kan väl fan vi också”, men det är faktiskt inte det saken handlar om.

Det handlar om trygghet. Att testa sig fram, repa och låta för jävligt i början ska vara kul och hur jävla kul har man om man ständigt känner sig betraktad, bedömd och exotifierad under tiden? En separatistisk replokal är helt enkelt en fantastisk idé, för jag är säker på att fler kvinnor än jag skulle ha velat kunna traska in i replokalerna i tonåren och känna sig självklara.

En del reagerar på separatistiska rum med skepsis, hån och till och med ilska. Varför ska det gullas med kvinnor, HBTQ-personer och rasifierade? Varför måste vi störa friden med våra aptrista tankar om vad vi vill ha för att trivas, istället för att ”bara ta för oss”? Ptja, kanske för att det är ett sätt att ta för sig. 

Ni som inte vill eller kan förstå det här behovet, men i åratal har hämtat kraft och fuck off-mentalitet från band som har talat till era behov av frihet, gemenskap i subkulturen och utlopp för känslor – exakt vad är skillnaden? Måste alla hårdrockare känna igen sig i er definition av frihet, när många av oss de facto inte gör det? Ni som inte förstår varför det separata, trygga rummet behövs, har två val: försök att förstå eller ignorera det. Ja, bokstavligt talat: ignorera det. Låt de som behöver den tryggheten vara ifred från era sinnesslöa påhopp. Utan dem hade rummet ni går pippi på inte behövts från första början. 

Positiv separatism finns överallt. Det är den som har gjort att barn och ungdomar kan börja spela instrument och ta musiklektioner till en billigare penning än vuxna. Utan Sveriges musikskolor, studieförbund och eldsjälar som hjälpt fumliga tonåringar med fingersättning, nybildade band med replokaler och blyga ungar att våga stå på scenen, hade vårt land inte varit känt för vår hårdrock. Utan den ”jävla PK-fascismen” hade jag inte suttit och skrivit den här krönikan, för jag tillhör inte normen på något enda sätt bortsett ifrån min hudfärg. 

Jag är en av alla de som hämtade styrka ur mitt skivställ i tonåren, men aldrig kände mig välkommen i replokalen. Jag var inte välkommen, för i min lilla frireligiösa hemstad lyssnade inte tjejer på hårdrock och de band jag gillade, Europe, Kiss och HammerFall var alldeles för töntiga för killarna som lyssnade på Metallica och tyckte att jag var en jävla fjollfitta som påstod att Europes ”Scream Of Anger” var tung. När mamma undrade varför jag inte gick med i något av de lokala banden, med tanke på att jag spelade fingertopparna halv blodiga på gitarren, tyckte jag att hon var helt dum i huvudet. Klart att inte jag kunde vara med och spela, det fattade hon väl? Vilken värld levde hon i? 

När jag stod på scenen i gymnasiets aula några år senare och spelade första solot i "November Rain" var det ingen som skrattade längre, men skadan var ändå skedd. Jag tog studenten, köpte en koboltblå Washburn för pengarna jag tjänade på mitt sommarjobb och lät den stå. Känslan fanns där så fort jag såg på den: jag var inte tillräckligt bra, bara en tönt som trodde att hon kunde bli något och all spelglädje var bortblåst. Utanför flickrummet fanns det ingen trygg zon för mitt spelande och när jag flyttade hemifrån kom det aldrig någon ny. 

Det är ingen enorm förlust. Att skriva om metal är precis lika roligt som att lira själv och jag vägrar att låta någon stänga ute mig från en värld jag vill ta del av. Men det påminner mig också om hur viktigt det är med de trygga zonerna. Det är en myt att den bästa konsten kommer ur skit och elände. Så länge den som vill skapa är fastlåst i ett socialt och känslomässigt sammanhang som hindrar kreativiteten, utan någon frizon med stöd från likasinnade, blir det ingen jävla metal. Så enkelt är det. 

Ni som klagar på andras frizoner brukar ofta tjura lika mycket över när vi tar plats i ”er” zon. Tar vi oss in är vi inkvoterade av PK-maffian och skapar vi oss en egen plats där vi sätter agendan, är vi separatistiska, otacksamma fjollor. Det ska fan vara fittbärare eller transperson* och ha världens bästa musiksmak. 

Men oroa er inte. Jag har en alldeles utmärkt lösning på problemet: låt oss skapa våra trygga zoner allihop, utforma dem efter eget tycke och smak och inte släppa in folk vi inte vill ha där. Sedan möts vi i ett gemensamt utrymme och ber högaktningsfullt (vi är ju trots allt i artiga Sverige) alla som inte älskar metal att dra åt helvete, pratar skit om alla som inte har lika bra musiksmak som vi och känner oss mäktiga en stund innan vi återgår till våra jobb, skolbänkar, telefonräkningar, tvättkorgar och svettiga armhålor. Vi drar på våra favoritskivor i ensamhet och får känna: fan vad skönt att det är jag och ingen annan som bestämmer vart jag ska höra hemma.

*Fittbärare är det ord jag använder om mig själv, för att jag tycker att det funkar för mig och för att jag gillar själva ljudet av ordet. Men, och det är ett stort MEN: kvinnor som inte är fittbärare, transpersoner, intergenderpersoner och överlag alla som INTE definierar sig som kukbärande cismän, ska naturligtvis känna sig lika inkluderade.

söndag 18 oktober 2015

Organiserat(?) kaos


Metal är som böcker, kaffe och sex. Jag kan förvisso vara utan det, men jag blir sannerligen inte rolig att tas med när dylika ökenvandringar drar ut på tiden. I skrivande stund sitter jag i mitt älskade Venom-linne i herrstorlek med såväl morgonkaffe som CD-spelare till höger om mig och den analoga premiärlyssningen av Turisas Battle Metal i full gång. Då jag medvetet har valt att inte lyssna på dessa skivor digitalt  (med undantag för COB-recensionen) sedan de hamnade på min inköpslista, slås jag just nu av häpnad över hur uppfriskande aggressiv Mathias Nygård låter på denna debut från 2004.

Jag har tidigare skrivit om att låta sig skrämmas av och ge utlopp för något man inte fattar att man känner genom metal. I sina bästa stunder kan en skiva, ett band eller för all del en hel sektion i ens skrivsamling kanalisera det där obehaget så att det blir, om inte begripligt så åtminstone hanterbart. Man får lov att ha ångest, sörja, rasa, hata och förakta på tryggast möjliga sätt. Skulle jag någon gång hamna i arresten för våldsamt beteende, så är det förmodligen Kay Pollak, TV4 eller någon annan del av mänsklighetens förbannade dumhet som har triggat utbrottet. I min skivsamling kommer ni istället att hitta några av de faktorer som hållit mig tillbaka genom åren. Känn er fria att skicka tackkort till dem ifall situationen någonsin skulle uppstå. 

Det händer att man tar upp den så kallade feminiseringen av män, i samband med att man pratar om mäns våld mot kvinnor. Att samhällets krav på civiliserat beteende (som tydligen är kvinnligt) har gjort att män känner sig förtryckta eftersom testosteronet gör dem mer sårbara för våldsamma impulser. Alldeles bortsett ifrån hur biologin, samhället och fördomar samverkar i mäns fall - för att inte tala om hur extremt olika män hanterar sina känslor - så undrar jag hur samhällets krav på ett än mer civiliserat och ickevåldsamt beteende påverkar mina och andra kvinnors känslor. 

Jag är ofta förbannad och långt upp i vuxen ålder skrämdes jag av våld på film, i texter och musik. Varningarna saknades ju knappast: "Omge dig inte av negativa känslor." "Utsätt dig inte för sådant som får dig att må dåligt." "Är det verkligen uppbyggande för dig att lyssna på/läsa om/se på det här?" Förlåt mig, älskade och underbara kämpar till kvinnor som har tagit fajten för mina rättigheter genom historien! Jag hade inte suttit och skrivit det här om ni inte gått i bräschen, men er hårdhudade ilska har omvandlats till något jag inte känner igen mig i och det var männen som lärde mig att jag hade rätt att bli förbannad. Att världen inte behöver gå i kras för att jag gör det tillfälligt. 

Å andra sidan: varför kan inte världen lika gärna få sönder? Skulle det vara så jävla farligt? Vi gör ju redan vårt bästa för att göra livet så krångligt, själlöst och oroligt som möjligt. Är det verkligen ilskan som är problemet? Dagdrömmarna om att få ställa sig på torget med en stor megafon och vråla: "Död åt dig, jävla människosläkte! Jag är så trött på dig, på att vara en del av dig och dras med i dina dumheter!" (Premiärlyssningen av Turisas The Varangian Way från 2007 har precis påbörjats, mitt kaffe är slut och jag mår redan bättre än när jag började det här inlägget. Metal är, utan tvekan, ytterst hälsosamt. Jag är rentav benägen att påbörja processen att förlåta PostNord för krånglet. Lite smått, iallafall... Avslutningen på A Portage To The Unknown är helt enkelt för episk för att man ska vilja befläcka den med tankar på byråkrati samtidigt.)



Jag sörjer fortfarande. Sedan mormors död har tankarna på döden funnits mer eller mindre konstant närvarande utan att jag riktigt har insett det. (Hej, alexitymi!) Jag skulle vilja ringa henne och berätta om allt som har hänt "sen sist". Hon vet inget om Ghost-recensionen eller att jag gav systerdottern hennes första Iron Maiden-skiva i 6-årspresent. Hon hade inte förstått sig på någon av de fyra skivor jag beställde, men varit den första att bli upprörd över dröjsmålet med leveransen. 

Jag inbillar mig ofta att andra människors liv än mer ordnade än mitt och att det gör dem lyckligare, eller åtminstone lugnare än jag. Det är givetvis bullshit, för varje själ har sitt, men sådana tankar kan likt förbannat få fäste. Vårt samhälle är till för den flexibla teflonmänniskan med välordnat, eller ännu hellre ickeexisterande själsliv och, om det är en kvinna, perverst babylen hud. (Ja, Ebba Busch Thor, jag syftar på dig, ditt blankpolerade rövhål till lågliv som har sådan kontroll på tillvaron att du kan kosta på dig att störta ner andra i kaos med ett frikyrkligt leende på läpparna.) Är det på något sätt underligt att man behöver Quorthon då?



Nej, samhället är inte till för sådana som jag, men det behöver mig och andra som varken passar in eller håller käften. Ingen, särskilt inte jag själv, borde vara förvånad om jag skulle gå bärsärk en vacker dag. Men under den tid musiken går bärsärk, gråter eller smeker lugnande åt mig och återställer balansen, spelar det egentligen ingen roll att jag inte passar in. Hårdrocken tar hand om kaoset åt mig rätt bra, utan att jag fördenskull själv frånsäger mig ansvaret för mina känslor. (Jag mår nu ännu ett snäpp bättre, eftersom The Woodwoman helt enkelt är en förbannat bra låt och tredje kaffeomgången puttrar samtidigt som grannarna hittills har bjudit mig på en alldeles tyst söndagsmorgon. Snart får man väl plocka fram sidennäsduken och snyfta ur sig glädjetårar.)

Att jag var minst sagt belåten med Children Of Bodoms nionde album vet den som följer min blogg redan. Suicide Bomber är, som så många av finnarnas låtar, som ett broderi: för den som inte gillar att handarbeta och känner sig tvingad att göra det, känns det bara hopplöst jävla påfrestande, onödigt och ångestladdat. Jag avgudar knappast kaos, jag hatar det innerligt, men som det här tämligen röriga blogginlägget vill säga, är att man alltsomoftast inte har så mycket val. Man är tvungen att leva med alla små och stora härvor av tilltrasslade känslor och försöka följa något slags mönster så gott det går. 


När jag började skriva det här inlägget var jag fortfarande rörig och trött av den senaste tidens kaos och kommer sannolikt att bli det igen inom en snar framtid. Småsaker kommer att förstöra mina omsorgsfullt utarbetade planer och noggrant kalkerade mönster. Jag kommer att glömma min sorg och istället bli ifrån mig av ilska över ljud från grannen, diskberg, kunder som inte svarar i telefonen och min egen brist på ork. Jag kommer att överväldigas av information jag inte kan skrapa bort, förakta mitt behov av medicin och min svårighet att hålla mig borta från Facebook och nyheter. Min älskade sambo kommer att påminna mig om vikten av att stänga av och bara nörda och han kommer att ha rätt igen. Jag kommer att göra ännu en kraftansträngning för att ordna upp kaoset och samtidigt försöka minnas att jag är en människa, inte en robot. Mycket mer organiserat än så kan väl kaos av det här slaget knappast bli? 


måndag 12 oktober 2015

Grottbarn

Kära mer eller mindre frekventa och eventuella nya grottbesökare. Just nu är jag inne i en period av mer eller mindre konstant stresshantering (läs: typiskt "duktig flicka"-syndrom där inte ens ångesten får lämnas ifred, utan ska styras upp och kontrolleras till den grad att man avundas Vincents tvångströja.)



Nej, jag mår inte särskilt bra just nu och det är ingen större hemlighet. Autism och ADD i kombination med ambitioner och alexitymi är ingredienserna till det ultimata kaoset. Tänk dig att du vaknar på morgonen med en på pappret alldeles utmärkt jävla plan för dagen, lagom uttänkt för vad du brukar orka med och vilja göra. Tänk dig att du visserligen är morgontrött, men att te- eller kaffekoppen, den varma duschen i lugn och ro och den friska luften på väg till vad fan vet jag brukar pigga upp de små grå och blinka gruset ur ögonen. Du gör din morgonrutin, men där den småtrista men rimliga segheten borde vara, sitter istället liten osynlig diktator. 

Ibland är hen uppmuntrande, särskilt när du precis har kommit igång med något duktigt eller planerar att göra det. Ibland är hen förmanande, som en överpedagogisk förälder och berömmer dina framsteg samtidigt som hen inte kan låta bli att påpeka hur viktigt det är att fortsätta vara duktig. Det händer också att hen är vänligt bekymrad och förklarar att den där enorma ansträngningen du nyss har tagit dig igenom visserligen var beundransvärd - men var den verkligen nödvändig? Så duktig behöver du ju inte vara om du ska hålla på och ta ut dig sådär hela tiden!

Oftast är hen missnöjd, fast utan att höja rösten. Det är mest suckar och huvudskakningar. Seriöst, Grottmänniska, du vet vad du behöver göra för att må bra, så varför kan du inte bara lyfta på röven, rensa hjärnan och ta itu med ditt jävla liv? Det är som att ha ett schizofrent gräl i Gollum/Sméagol-stil som emellanåt urartar till vrål: "Your creation, your enemy", för att citera en rad ur COB:s senaste alster.

 

Jag är rätt säker på att alla som sysslar med något kreativt får idétorka och skriv- komposition- tecknar- eller kamerakramp ibland. Det hör till, helt enkelt, för ingenting är roligt hela tiden. Jag har inte bloggtorka för att jag saknar idéer eller vilja. Jag orkar bara inte med min egen hjärna.

Det blir aldrig tyst, aldrig lugnt just nu. All lust att skapa, komma i rörelse igen värker i hjärnan. Ljud och ljus jag inte kan kontrollera ger mig ångest och till synes små, obetydliga missöden och motgångar triggar igång påfrestande känslor som min alexitymi inte alls har lust att handskas med. Jag vill vara ifred, men inte känna mig ensam. Jag vill prata, men inte se informationsflöden. Jag vill utmanas och inspireras, men inte förlora kontrollen.

Jag vill inte vara den duktiga flickan eller den självständiga kvinnan. Har alltid hatat dem. Jag är en 32-årig pojkflicka som önskar att jag hade fötts tio-tjugo år tidigare i en större stad och aldrig gått in i prestationsfällan, haft ett normalt skyddsfilter i hjärnan och kunnat nyttja mina tillgångar tillräckligt tidigt för att inte känna överkompensationens oundvikliga ångest när jag lämnar min nördbubbla. Ett grottans barn som egentligen aldrig har trivts med att utmana mina gränser - men alltid lockas ut från min bekvämlighetszon. Om och om och om igen...


måndag 28 september 2015

Årets sjätte skiva: Children Of Bodom

Här kommer så recensionen av Children Of Bodoms "I Worship Chaos" för Crankitup. In och läs den, så ska den här Grottmänniskan ta ledigt från skrivandet ett par veckor och vila upp sin kaotiska hjärna.

torsdag 27 augusti 2015

Höstlig kreativitet och mänsklig dumhet

Äntligen är den här. Hösten. Visst, jag är måttligt förtjust i regnklistriga jeans, vrålen från skolbarnen utanför fönstret - allvarligt talat, de låter verkligen som skadade djur i panik emellanåt - och att jag alltid lyckas ta samma buss till jobbet som sjuttiotre morgontrötta gymnasieungdomar med för mycket parfym. I övrigt är det ljuvligt. Värmen är över och jag slipper gå runt som en zombie. Alla äckliga semesterfirare och "sköna killar" som vrålar som brunstiga älgar på fultjack bara för att det är fint väder, försvinner. Iallafall på vardagar och under dagtid på helger. På helgerna släpps de lös igen, men det kan jag bjuda på.



Som de som läser den här bloggen och alla som känner mig redan vet, är jag elitiskt lagd av mig. Att vara bra på något ska löna sig på ett eller annat sätt och man ska aldrig dölja sina kunskaper av rädsla att förhäva sig. Inte heller ska man hålla tyst för att göra sig bekväm för mindre vetande personer. Om någon kan eller vet något du inte kan eller vet så betyder det att du ska lyssna på vad hen har att säga om saken, istället för att låta känslorna dra iväg med dig och vråla om politisk korrekthet, elitism, åsiktsfascism, översitteri eller liknande undanflykter. Här får ni lite ångest från 1982, där Joey Tempest önskar att han kunde förstå sig på en människa och därför ber om vishet och lärdom. Med tanke på hur många som verkligen borde upprepa sådana ord dagligen, är texten inte så fånig.



Det finns tillfällen när jag önskar att jag vore dum. Iallafall så pass ignorant att andras dumhet inte störde mig så mycket. Och låt mig påpeka en sak: att vara intelligent är inget man ska behöva dölja. Det är delvis medfött och delvis en fråga om att tvinga sig själv att utforska okända saker även om man är rädd. Jag önskar att fler människor vaknade på morgonen och ifrågasatte sig själva. Att de oroade sig för effekterna av att inte tänka efter ordentligt, istället för inbillad massinvandring och folk med kläder och hudfärger de inte gillar. Är man förblindad av skräck för livet självt och all brokighet det innebär till den grad att man inte tål olikhet, så är man emotionellt skadad och behöver hjälp.



Sommaren innebär en uppluckring av rutiner för mig, så när hösten kommer med sina normala busstider, öppettider och framför allt mörkertider blir jag lugn. Iallafall lugnare. Det finns nämligen inget som säger att ångest inför förändringar och svårighet med flexibilitet behöver leda till att man inte unnar andra att vara och leva som de själva vill.

Just nu är min vilja att göra saker inte alls kompatibel med hur mycket jag orkar eller med graden av inspiration, så ni som läser min blogg fortfarande, får väldigt, väldigt gärna komma med lite tips och önskemål på teman till mig, antingen i kommentarsfältet här på bloggen, på Facebooksidan eller på mailen. Min tid i sommaride är förhoppningsvis över nu och i takt med att löven gulnar bör jag börja piggna till. Så tipsa mig - eller gnäll på mig - det är mycket efterfrågat. Jag är nämligen precis så elitistisk lagd att jag inser att det finns många tillfällen då andra är mer kreativa än jag.