Grottbarn

Kära mer eller mindre frekventa och eventuella nya grottbesökare. Just nu är jag inne i en period av mer eller mindre konstant stresshantering (läs: typiskt "duktig flicka"-syndrom där inte ens ångesten får lämnas ifred, utan ska styras upp och kontrolleras till den grad att man avundas Vincents tvångströja.)

Nej, jag mår inte särskilt bra just nu och det är ingen större hemlighet. Autism och ADD i kombination med ambitioner och alexitymi är ingredienserna till det ultimata kaoset. Tänk dig att du vaknar på morgonen med en på pappret alldeles utmärkt jävla plan för dagen, lagom uttänkt för vad du brukar orka med och vilja göra. Tänk dig att du visserligen är morgontrött, men att te- eller kaffekoppen, den varma duschen i lugn och ro och den friska luften på väg till vad fan vet jag brukar pigga upp de små grå och blinka gruset ur ögonen. Du gör din morgonrutin, men där den småtrista men rimliga segheten borde vara, sitter istället liten osynlig diktator. 

Ibland är hen uppmuntrande, särskilt när du precis har kommit igång med något duktigt eller planerar att göra det. Ibland är hen förmanande, som en överpedagogisk förälder och berömmer dina framsteg samtidigt som hen inte kan låta bli att påpeka hur viktigt det är att fortsätta vara duktig. Det händer också att hen är vänligt bekymrad och förklarar att den där enorma ansträngningen du nyss har tagit dig igenom visserligen var beundransvärd - men var den verkligen nödvändig? Så duktig behöver du ju inte vara om du ska hålla på och ta ut dig sådär hela tiden!

Oftast är hen missnöjd, fast utan att höja rösten. Det är mest suckar och huvudskakningar. Seriöst, Grottmänniska, du vet vad du behöver göra för att må bra, så varför kan du inte bara lyfta på röven, rensa hjärnan och ta itu med ditt jävla liv? Det är som att ha ett schizofrent gräl i Gollum/Sméagol-stil som emellanåt urartar till vrål: "Your creation, your enemy", för att citera en rad ur COB:s senaste alster.

 

Jag är rätt säker på att alla som sysslar med något kreativt får idétorka och skriv- komposition- tecknar- eller kamerakramp ibland. Det hör till, helt enkelt, för ingenting är roligt hela tiden. Jag har inte bloggtorka för att jag saknar idéer eller vilja. Jag orkar bara inte med min egen hjärna.

Det blir aldrig tyst, aldrig lugnt just nu. All lust att skapa, komma i rörelse igen värker i hjärnan. Ljud och ljus jag inte kan kontrollera ger mig ångest och till synes små, obetydliga missöden och motgångar triggar igång påfrestande känslor som min alexitymi inte alls har lust att handskas med. Jag vill vara ifred, men inte känna mig ensam. Jag vill prata, men inte se informationsflöden. Jag vill utmanas och inspireras, men inte förlora kontrollen.

Jag vill inte vara den duktiga flickan eller den självständiga kvinnan. Har alltid hatat dem. Jag är en 32-årig pojkflicka som önskar att jag hade fötts tio-tjugo år tidigare i en större stad och aldrig gått in i prestationsfällan, haft ett normalt skyddsfilter i hjärnan och kunnat nyttja mina tillgångar tillräckligt tidigt för att inte känna överkompensationens oundvikliga ångest när jag lämnar min nördbubbla. Ett grottans barn som egentligen aldrig har trivts med att utmana mina gränser - men alltid lockas ut från min bekvämlighetszon. Om och om och om igen...

Maskeradbalen: King Diamond

Andrew Lloyd Webber i all ära, men när det kommer till masker och dramatik, så ligger Danmark bättre till än Storbritannien, det visste till och med Shakespeare. Romeo och Julia möttes på en maskeradbal, men i vår grotta är den omöjliga kärleken en smula nedtonad och fokus ligger på en herre som når svindlande höjder med tanke på sin y-kromosom. Samla ihop kjolarna, rätta till rockskörten och se efter att fickspeglarna ligger bekvämt till hands, för denne herre vill du inte visa dig med rinnande mascara inför. Vik åt sidan för en majestätisk entré av Kim Bendix Petersen:

Welcome Home (1988)

Corpsepaint och falsettsång, pudelrufs och rakade bröst, vattenkammade pojkar i fluga och damm som virvlar upp från tunga draperier. Vad mer kan en balgäst önska sig? Stilen är, av naturliga skäl, mycket lik Mercyful Fate som tillsammans med Venom och Bathory var ett av de första black metal-banden och hade King Diamond (Bendix Petersens artistnamn) på sång. Danmarks spökhistoria tog inte slut med "the rest is silence" och förgiftat vin, utan lever vidare i all önsklig välmåga hos "tronföljaren", trots att den här framförs under grungens guldålder 90-talet i São Paulos dagsljus. Han har ett skelettformat mickstativ. Jag upprepar: skelettformat. Under brasiliansk sol 1996. Låt det sjunka in en stund.

Abigail (1987)

Men även det mest spektakulära uppträde på en maskeradbal, har en förebild. De första maskerna människor tillverkade var troligtvis för religiösa ändamål och föreställde således olika gudar. Dessa var ett sätt att såväl hylla som gestalta det man trodde på och göra det mystiska och okroppsliga mer tillgängligt för sinnena. På antikens amfiteatrar gestaltades sagor och legender med religiösa teman för att ge liv åt de gudar och system man trodde på, och dramerna som utspelades bjöd på alltifrån krig, kamp och mord, till kärlek, hybris och hämnd. 

Ett av King Diamonds kännetecken är just teatern och att alstren ofta är så kallade konceptalbum, med en berättelse eller ett tema som knyter samman låtarna. Abigail (1987) var det första albumet i den stilen, som handlar om en dödfödd flickas hämnd mot sina släktingar, hundra år efter sin död. Andra titlar som omgående för tankarna till teatern är The Puppet Master (2003), där handlingen spinner runt en man som under sökandet efter sin försvunna flickvän, möter en ondskefull dockmakare som gör dockor av levande människor. (Just den skräckhistorien träffade jag faktiskt på själv under ett avsnitt av Criminal Minds för ett par veckor sedan. Säsong 8, avsnitt 10, om någon är intresserad.)

The Puppet Master (2003)

Teaterbegreppet inom hårdrocken var dock Bendix Petersen inte först med. Den danske skräckrockarens stora förebild är föga förvånande Alice Cooper, som blandar det makabra med glamour och är känd för sina spektakulära scenshower. King Diamond har flera sataniska inslag, men ingen personlig tro på något dylikt, utan som i de flesta fall är det frågan om ett sätt att chockera, skapa mystik och leva ut på ett sätt som blir möjligt just på grund av sminket och kostymeringen. 

Nu är King Diamond definitivt inte bara en hobbyockult show, utan en fascinerande och bitvis störande mix av hårdrock, opera och teater. Själv hade jag vissa svårigheter att ta till mig min första genomlyssning av ett helt album med dem, men hela vitsen med maskeradbaler är ju att man inte ska känna igen de andra gästerna omedelbart. Berättelserna i musiken doftar mer mystik än chock. Omens (1987), Shrine (1988) och No Presents For Christmas (2004) påminner mig om något som skulle ha kunnat återges i Katolska Kyrkan eller någon tecknad film. 

So Sad (2003)

Ingen maskeradbal värd namnet saknar en nätt trånande pardans i moll, ackompanjerad av växelvis sång mellan könen. Jag vet inte vilka danssteg som skulle passa till den här ljuva sorgen, men jag har inga större svårigheter att se den gotiska balsalen med droppande ljus framför mig. Gästerna har dragit sig mot väggarna, lågorna får de färgade fönstren att kasta skuggor över golvet och det enda kvarvarande paret som svävar över tiljorna har tyllkjolar och nätta dansskor, stärkta manschetter och sammetsrockar... Storbritannien eller Danmark? Fantomen på Operan eller en dockteater i falsett? King Diamond har ingenting med gråa vardagar att göra, så enkelt är det.