Årets tredje skiva: Storyteller

Efter en massa strul med hemsidan, har Robban och Jacob på Crankitup fått den att fungera igen, efter tolv timmars slit. Det skålar Grottmänniskan i kaffe för, i synnerhet som man nu kan hitta recensionen av Storytellers nya album Sacred Fire (2015) där.

Balanserat blodbad och skräckslagna reptiler

Jag har ett osunt förhållande till stress, nya intryck och bekvämlighet. För mycket eller för lite av allt är min olåt till melodi. Balans är en myt, som jag och min Sonata Arctica-lyssnande civilingenjör till bästa vän brukar säga. Att man sedan likt förbannat strävar efter att uppnå härligheten, är en helt annan sak. Idag blir det ett något överdrivet soundtrack till dagen, eftersom mitt intresse för att leta upp ett stiligt verk om näsblod och tandköttsgnagning just nu ligger på en mikroskopisk nivå.

Bloodbath - Bathe In Blood (2002)

Ibland roar jag mig med att leta upp passande metal till olika sinnestillstånd eller små vardagshändelser. Helst låtar jag inte har hört förut, förstås. Bloodbath hör inte till de band jag har trillat över tillräckligt ofta för att fastna och därför är det avgjort trevligt när man får utdelning på första klicket. 

Ett annat death metal-band som jag har haft mer ögon än öron för, är At The Gates. Det här kan vara en av de första death metal-låtarna jag hörde, på SVT dessutom i Jukebox Hårdrock Special 2001. På den tiden spelade en del av oss in saker på video fortfarande och vårdade dem ömt, eftersom Youtube och Spotify låg på fantasifosterstadiet och det fanns något som hette "nu har du haft datorn en halvtimme, så nu är det min tur annars säger jag till mamma". De här flängande, röda rastaflätorna har dinglat framför mig så fort jag tänkt "svensk döds". Min katt var inte särskilt imponerad när jag lyssnade på det här i min deprimerande studentlägenhet. Den föredrog Manowar redan då.

At The Gates - Blinded By Fear (1995)

Hur det nu är, var det stresshantering jag började gnälla om. Att jag föll som en fura för Keep Of Kalessins nya album är ingen hemlighet, men att Reptilian (2010) visade sig ha en ljuvlig ballad var en oväntad överraskning. Kören får mig att le av välbehag.

Keep Of Kalessin - Dark As Moonless Night (2010)

Det bästa med metal, är att det finns något för varje tillfälle. Steget från blodbad, fruktan och mörka nätter till en något ljusare nocturne är inte särskilt långt. Nightwishs album har, sedan Tarja Turunen fick sparken, inte hört till högtidsstunderna i mitt lyssnande. Det här nya stycket är klart godkänt, men innehåller inget ett Nightwish-fan inte redan har hört ett otal gånger. Just för att jag i grunden inte är något större fan av för mycket förändringar, är det lite oroväckande att det här spåret känns passabelt för att vara Nightwish. Blir det inte roligare än såhär, kan jag vara tacksam för att jag inte har räknat dagarna till skivsläppet. Mitt tandkött är redan buckligt nog som det är.

Nightwish - Sagan (2015)

Årets andra skiva: Keep Of Kalessin

Årets andra recension för Crankitup behandlar en norsk trio, som inte blev känd för Grottmänniskan innan den dök upp på Cranks recensionslista. Här är Keep Of Kalessin och alla anledningar till varför du inte ska missa deras nya album.

Hårdrock för mångfald: ”I början undrade folk vad fan vi höll på med”

Nu finns intervjun med Wendorizer, initiativtagarna till Hårdrock För Mångfald, att läsa på Crankitup.

Hårdrock för mångfald

På Crankitup kan ni läsa om ett kommande hårdrocksevent i värmländska Deje, lördagen den 31 januari. Ett av banden som ska spela där, är Wendorizer:

Flammande otur

Uppenbarligen finns det många som har otur när de tänker, även i hårdrocksleden. För det första: om musik ska kunna kallas sverigedemokratisk, så borde det väl innebära att den som har komponerat musiken, gjorde det efter att Sverigedemokraterna bildades och med syfte att promota deras budskap. SD bildades 1988, Manowar 1980 och har, såvitt jag vet, vare sig bidragit till SD:s partikassa eller skrivit musik åt dem. Alltså kan Manowar inte vara sverigedemokratiskt i den meningen.

Påståendet att de skulle sympatisera med SD:s värderingar, eftersom de radhusrasister som tog vårt land som gisslan i sin vågmästarroll spelade "Call To Arms" på sin valvaka, är inget annat än bisarrt och förolämpande mot såväl kompositörerna som lyssnarna. Tyck vad du vill om Manowars musik, stil och attityd, men lägg inte ord och åsikter i mun på dem eller deras fans.

Jag är en uttalad antirasist och ett Manowar-fan. Om du inte gillar krigsteman i metal eller stör dig extra mycket på gubbighet, så förstår jag att Manowar kanske inte är i din smak. Tur nog för dig så lever vi i ett fritt land. Ingen kan i skydd av lagen tvinga dig att strecklyssna på Metal Warriors på repeat om du inte vill det. Utsattes du för det, skulle förmodligen inte ens den mest inbitna Manowar-älskaren förvånas över om du aldrig mer ville komma närmre än femtio meter ifrån loggan.

Jag älskar militärisk metal. Jag älskar krigsteman, vikingatakter och blodtörst. Ibland. En takt, ett instrument eller en skala, kan du inte ta patent på. Inte heller historiska händelser. De tillhör oss alla. Att SD eller andra rasister skulle få makt att ge Manowars, Sabatons eller något annat bands musik en prägel som inte fanns där från början, är som att påstå att kompositörerna inte äger sina verk.

Plötsligt får den med högst röst bestämma vad en text, en attityd eller en utstyrsel står för. Min erfarenhet säger mig att ju räddare man är, desto större är risken att man skriker och den som skriker hörs. Så står de som, likt jag själv varken är rasister, sexister eller drömmer om en evighet i Valhall, och undrar vad fan problemet är, eftersom det är svårt att skrika och lyssna samtidigt.

Inte alla socialister är Hem & Skola-prussiluskor och Hassela-fanatiker. Men de som är det, hör till de mest surmagade och urtråkiga glädjedödare som står att finna. Att Jesper Weithz inte gillar Manowar och Sabaton, säger egentligen bara en sak: att smaken är olika och känslor inte är lika med fakta. I synnerhet det där sista, borde de som håller med Jesper Weithz ta sig en rejäl funderare över.

Årets första skiva: Blind Guardian

Januari 2015 börjar i Tyskland. Nu finns min recension av Blind Guardians nya album Beyond The Red Mirror uppe på Crankitup. God fortsättning!