För den som har lyckan att inte veta hur det känns, kan jag berätta lite. Det är ungefär som att åldras tio gånger snabbare och ändå inte märka det, förrän man bryter lårbenshalsen. Hur många gånger det än har hänt mig, hur jag än försöker förebygga det och hur medveten jag än är, så kommer det alltid som en överraskning. Det finns ingenting i min hjärna, i min kropp och eller själ som fullt ut kan acceptera de begränsningar mina funktionshinder utgör.
Idag minns många Pelle "Dead" Ohlin, som lämnade jordelivet denna dag för 24 år sedan. Själv har jag aldrig fallit för Mayhem och var bara åtta år när han dog, så den 8:e april kopplar jag samman med någon helt annan. Idag, för 36 år sedan, föddes Alexi Laiho, finnen som lärde mig att förvandla apati till en hälsosam dos ilska.
Towards Dead End (1999)
Jag är en omänsklig tålmodig person emellanåt, som hellre fokuserar på att lösa ett problem, än älta det jag inte kan göra något åt. Livet är helt enkelt orättvist och det är ovärdigt vuxna människor att inte inse det. Det är bara det att vissa dagar orkar man inte vara tacksam och idag är en sådan dag.
Children Of Bodoms betydelse för mig är ungefär så personlig som den kan bli. Att gå omkring i åratal med en obehaglig känsla jag inte kunde identifiera, höll på att göra mig galen. Jag minns fortfarande hur jag, första gången jag kom hem efter en promenad i skogen med enbart COB i lurarna, kände mig lättad på ett sätt jag inte gjort på flera år. Det tog tid innan jag insåg hur mycket frustration, ilska och hat jag bar på. Framför allt var det svårt att förstå vad det kostade att inte förstå vad jag kände och låtsas som de negativa känslorna inte var så djupgående. Ingen, särskilt inte jag själv, förstod hur hårt den där masken satt. Jag tror inte ens att jag insåg att det var en mask, ens när det började rasa.
Mask Of Sanity (2001)
Det sundaste som finns, när man kraschar sådär, är att bli förbannad. Vet man inte hur man blir det, är det ohyggligt mycket svårare att ta sig ur en utmattningsdepression, en svår sorg eller andra livskriser. Depression söver, ångest förlamar och bitterhet förvrider tillvaron. Ilska förlöser, aktiverar och tillåter. Och jag har varit konstant förbannad på mänskligheten sedan jag var barn, långt innan jag hade ord för det. Jag är fortfarande förbannad.
Jag avskyr mänsklighetens småaktighet och oförmåga att se klart på sig själv. Jag hatar att vi lever i ett samhälle där sorg, ilska och frustration inte tas på allvar förrän någon har gått över alla gränser och en eller flera gravar måste grävas. Framför allt blir jag rasande på att de som blundar, tillåter sig att vara förvånade och kommer undan med det. För att det är så fantastiskt bekvämt och njutningsfullt att känna sig lagom delaktig i en större eller mindre katastrof. Vara aktiv åskådare, istället för att gripa in.
Så idag, den 8:e april, sörjer jag över att Pelle "Dead" Ohlin uppmuntrades att dö, istället för att leva. Jag gläder mig också över att Alexi Laihos vänner hittade honom när han inte ville leva. Grattis, Wildchild, på 36-årsdagen och tack för att det inte tog slut vid 19. Tack för att du, helt ovetandes, gav mig verktyg jag inte ens visste att jag behövde. När liv och död går i närkamp, är det fel tid att ironisera över stil och texter. För i den stunden är vi alla missförstådda och minsta kritik kan trasa sönder en redan sprucken självbild.
Follow The Reaper (2001)
Livet vinner inte förrän man tröttnar på att gå sönder. När man bokstavligt talat är uttråkad och ledan gör en tvärförbannad. Just nu står jag med ett ben i förlamningen och ett i ilskan, men det hade sannerligen kunnat vara värre. Jag hade kunnat stå upp till midjan i inskränkthetens, bitterhetens och självgodhetens gråslaskiga gyttja. När jag kommer ur min förlamning, ska jag kliva över helt och hållet i ilskan och vinna över mig själv ännu en gång.
