Metallsvenskan del 2: Shadowquest

Glad midsommar, alla grottbesökare. Här kommer sista recensionen från Metallsvenskan: Shadowquest!

Metallsvenskan, del 1: Blind Guardian, Candlemass och Powerwolf

Så finns äntligen tre recensioner (en till kommer snart) på Crankitup från Metallsvenskan: Blind Guardian, Candlemass och Powerwolf.

Papa Frans vs. Nergal (eller bara lite uppladdning inför Metallsvenskan)

Om fyra dagar ska den här Grottmänniskan bege sig ut i ljuset bland folk och fä igen. Eller för första gången, beroende på hur man ser det. Jag har varit ovanligt social på jobbet sista tiden, så grenen Folkvimmel i de årliga Svenska Sommarspelen har det tränats i en hel del redan, men som gamla läsare vet, har jag aldrig varit på en festival förut om man inte räknar med Putte i Parken ett stenkast bort från min grotta - och det gör man inte.

Idag ska vi ägna oss åt lite av Metallsvenskans musikaliska del, eftersom så kallade experter som kommenterar idrott i förväg som om det vore en riktig vetenskap istället för vuxna som leker med bollar och klubbor, är lika irriterande som okänt, översocialt sällskap på bussen.

Motörhead har aldrig varit några större favoriter, troligen för att jag inte har gett dem tillräckligt mycket inlyssningstid för att fastna för godbitarna. Inte heller har jag sett dem live - det gäller för samtliga akter på Metallsvenskan - och hoppas därför vid allt heligt att Lemmy ska ha hälsan i behåll. Han är ändå snart 70 och såväl inre organ som minne lever nog sina egna liv sedan rätt lång tid. För att citera Lemmy själv: "Sommaren 1971 var fantastisk. Jag minns den inte, men jag kommer aldrig glömma den heller." Det var 44 år sedan. Kan man bli annat än imponerad av att han som sade så om en tid fyra år INNAN Motörhead bildades och sedan dess har marinerat sin lever tämligen flitigt, fortfarande håller igång?

 

När det gäller Blind Guardian är jag härligt kluven. Å ena sidan har jag alltid tyckt att de haft en obegripligt svajig nivå för att ha hållit på så länge och deras senaste album var en rejäl besvikelse med undantag för Prophecies som faktiskt påminde om deras argaste, mest ångestfyllda stunder på Imagination From The Other Side från 1995. Å andra sidan ska det bli en fröjd (hoppas jag) att få höra mina tyska barder och inte minst en av mina favoritsångare live för första gången. Mordred's Song blir jag nog utan, men om inte himlen ramlar ner, lär Kürsch ta oss till Midgård iallafall. Och Prophecies är helt enkelt riktigt jävla bra.

Introt till Bewitched på skiva blir visserligen aldrig lika tungt som under begravningståget i Fanny och Alexander, men det är inte långt ifrån. Live och utan Messiah Marcolin är det förstås en annan sak, men Mats Levén har en alldeles förträfflig pipa och Candlemass hör till de akter jag ser fram emot allra mest. Jag känner mig själv väl vid det här laget och lär förmodligen vara rätt stressad efter resan och av att försöka hålla koll på min omgivning, så med en dos av den här tunggunglugnande medicinen som första akt på fredagen borde till och med de mest överspända nervsträngar skruva ner sig några varv.

Ett fjärde band att se fram emot är den här härligt hädiska trion från Polen. För att vara katolik - frivillig konvertit, dessutom - så är jag barnsligt förtjust i metalband som lyckas driva min kyrka och i synnerhet polska katoliker till vansinne. Det kan förstås bero på att en osedvanligt konservativ, polsk herre i min församling skrek åt mig att jag inte var en riktig katolik, för att jag "råkade" säga att jag inte var vidare förtjust i vår dåvarande påve. Eller så är det någon slags inre trotsreaktion på de lördagsförmiddagar jag tillbringade i ett unket kapell i Vrigstad, omgiven av polska pensionärer som älskade att tala om för mig hur hemskt det var med alla ogudaktiga svenskar - ofta på polska. Men det är ju ändå sjutton år sedan, så vad säger du, Polen? Ska vi sluta fred, du och jag? Så kanske du (och med "du" menar jag förstås den del av din befolkning som gråter blod för att Nergal & Co sårar religiösa känslor) kan sluta fred med Behemoth och skaffa lite kulturell ryggrad?

Kommer jag hem från Örebro med en större andlig upplevelse efter en timme med de här gossarna än vad jul- och påsknattsmässorna har skänkt mig de senaste tre åren, kan det inte bara vara jag som bär skulden till problemen med min katolska identitet, eller hur Papa Frans?

I väntans tider

Jag kan omöjligt vara ensam om det. Det kan inte främst bero på min ADD eller min autism. Eller ens det faktum att jag praktiskt taget lever med telefonen klistrad vid örat 90% av min arbetstid. Inte heller vädret, även om jag mår kasst av att sommaren nalkas. Den luckrar upp världens rutiner och rubbar därmed mina. Men nej, jag tror faktiskt inte att det är årstiden som gäckar mig mest just nu. Det är den omöjliga balansgången mellan jobb, fritidsintressen och lugn.

När jag går upp på morgonen, tar min morgonmedicin - för närvarande även lugnande eftersom min skalle vägrar stressa av på egen hand - så är min proppfyllda bokhylla, den mindre imponerade filmhyllan och min växande skivsamling det första jag ser. Och jag känner obehaget komma krypande. Vad fan är det för fel på mig som inte kan njuta lika mycket av musiken som förr? Varför känner jag ett fullkomligt absurt krav på att lyssna, istället för den där underbara, otvungna lusten att känna varenda riff och takt pulsera tusen gånger om tills de är delar av mitt blodomlopp?

Jag har alltid haft svårt för nya intryck. Det tar längre tid för mig att ta in och smälta, helt enkelt. Som så mycket annat är det en fråga om tid och insikten att jag har så många band, skivor och låtar på min inre lista som jag vet att jag vill dränka öronen i och bara rånjuta av i all evighet, gör mig ibland så stressad och arg att jag inte ens vill se åt mina skivor. Jag är så oerhört trött på att vara trött.

En fin sak jag har upptäckt med musiken är dock att mitt intresse aldrig falnar på riktigt. Det är givetvis inget konstigt för alla dedikerade hårdrockare, men har man en hjärna som min, är det inte ovanligt att något man hyser ett passionerat intresse för, mycket väl kan förlora sin tjuskraft helt oväntat och ge plats åt något annat. Det mönstret har alltid funnits i mitt musiklyssnande också. När jag upptäckte Kiss, klev favoriterna Europe åt sidan, vid Hammefalls intåg föll Kiss helt i glömska och när Sonata Arctica kom, såg jag inte mer åt göteborgarna.

Sedan jag började blogga har jag medvetet kämpat emot det sättet att lyssna. Med tanke på hur mycket fantastisk musik inom olika genrer som jag har upptäckt de senaste två åren, så har det förstås varit värt det. Men jag vill ju för helvete kunna njuta av den också, mycket mer än jag har gjort sista tiden.

Samhällets stress och krav smittar av sig. Det är bara att erkänna det. Produktionstänket sipprar sig in i våra liv så obemärkt att det nästan är komiskt. Iallafall de stunder då man orkar skratta åt det absurda i vårt sätt att leva. Det är självklart enklast att skylla sig själv. Skaffa sig en krage att ta sig i och ta kontroll över tiden, stoppa energitjuvar och lära sig andas rätt, käka rätt och röra på sig så att man får energi och lust till frisk luft, socialisering, knull och fulkultur.

Men jag orkar inte. Jag vill ligga i soffan och glo på serier med neddragna persienner och käka chips dagarna i ända. Jag vill tillbaka till mitt flickrum, vara fjorton år igen och inte bry mig om mycket mer än gitarren, skivorna, böckerna och onanin. (Ja, vad fan gjorde NI som fjortonåringar? Hade händerna på täcket och gallrade rovor för tio kronor raden, kanske?)

Jag är trött på patetiska pojkar som trakasserar mina kvinnliga branschkollegor, på feministiska bloggerskor som inte inser att alla kvinnor inte har exakt samma problem med exakt samma saker, på alla rasistiska små as och på vår syn på arbete och de heliga åtta timmarna som inte ens behöver fyllas med något meningsfullt för att folk ska sträva efter att få dem.

Jag är trött på mig själv, på min hjärna som registrerar allt utan att minnas vad som är viktigt, på mitt behov av att vara duktig och den återkommande insikten om hur otroligt lite gemenskap jag känner med andra människor. Men under tiden som jag har suttit och skrivit det här, har jag haft Iron Maiden i lurarna och kan åtminstone trösta mig med att jag varken har tröttnat på Afraid To Shoot Strangers eller The Wicker Man och det är jag garanterat inte ensam om. My time (for metal) will come.

Finkultursvolontären

Några veckor sedan senaste inlägget här, men det är inget konstigt numera. Tidningen skickades iväg på tryck i tisdags - med ett death metal-reportage och bandet på framsidan, kantänka! I skrivande stund sitter jag dock mellan två marknader. Som landsortsskribent på en tvåmannaredaktion är det ett återkommande jobb vid Kristi Flygare. Igår Väse, idag Molkom och det blir ju lite kinkigt om redaktionen ska vara principledig på röda dagar, när det händer något på orterna just då. Jag kom att tänka på detta i morse, vilket triggade igång en annan tanke som har legat latent i bakhuvudet under några år. Men innan vi ger oss i kast med den, ska vi förgylla morgonen med det här stycket:

Blue Öyster Cult
Then Came The Last Days Of May (1972)

Vackert, inte sant? Skönhet har betydelse, även om många tycks sätta likhetstecken mellan det påståendet och applåder för sjuka skönhetsideal. Som om skönhet inte handlade om något annat än hud, senor och fett. Hur tragiskt kan ett släkte bli, egentligen? 

Konst handlar om skönhet. Fulhet också, förstås, men i ett sammanhang där det har betydelse. De flesta med någon form av aktiv hjärnverksamhet instämmer förmodligen med detta. Jag har heller aldrig träffat på någon som tror att konstnärer eller frivilligarbetare inte behöver äta, sova eller betala räkningar. Ändå tycks många människor vara så uppe i sina egna liv, att de inte orkar lyfta blicken från Spotifylistan, seriestrippen, intervjun, fotona eller nyhetsuppdateringarna och fundera över vem eller vilka som lagt ner tid på det de slentrianklickar på.

Själv har jag tvingats dra ner på både bloggande och Crankitup en tid, helt enkelt för att jag i grunden är en tämligen lättstressad person som numera jobbar under andra förhållanden än när jag började blogga. Jag har ett fantastiskt jobb, så jag klagar verkligen inte, men jag har också insett hur sårbar man kan vara i ett jobb som är roligt och kreativt när man måste få en redaktion att funka på två personer - på deltid. För att inte tala om ett frivilligjobb på en metalsajt. När jag backar lite och verkligen tänker efter ordentligt på hur mycket glöd och energi som vårt crew lägger ner på Crank - obetalt och på vår fritid - känner jag mig jävligt stolt över att få vara en del av det. Energin man får av att vara en del av ett crew som både lyfter upp, stöttar och ger en utrymme att växa som skribent - och pausa när man inte orkar - är helt enkelt avgörande för att ett sådant här frivilligjobb ska vara värt all tid och energi.

Manowar
Battle Hymn (Live 2005)

Att utmana sig själv är en ständig kamp mot bekvämligheten och konst som inte utmanar någon människa på något sätt, är helt enkelt inget att ha. Metal är och förblir ett stridsrop för mig. Om man sedan inte gillar Manowars version av det, är en annan sak. Jag älskar det, särskilt live-versionen från Earthshaker där alla nuvarande och före detta medlemmar spelar den ihop. Jag kan inte se klippet utan att tänka på hur satans svårt det faktiskt kan vara att orka med varandra i en grupp. Det sociala samspelet är en ständig källa till förundrar och fascination för mig. 

Jag brukar tänka på vilka interna konflikter de fick lägga åt sidan för den här spelningen. Vilken tid och energi som dessa gubbar lade ner. Hur mycket förberedelser som gjordes på alla plan. Fast mest tänker jag på vad de och alla andra band en gång började som: obetalda fritidssysselsättningar. Och hur lätt det är för den som aldrig har vågat, kunnat - eller ens velat - lägga ner tid och möda på ett kreativt kulturjobb, att kritisera och veta hur något "egentligen" bör låta, fotas, skrivas eller filmas. Eller hur snabbt jobbet ska bli klart. Så se till att ge cred till musiker, fotografer, författare, skribenter, serietecknare och filmare när ni delar deras verk på Facebook. Varför inte maila någon vars musik, texter eller bilder betyder extra mycket för dig? 

Igår när jag traskade runt i Väse med block och kamera, sade en av våra läsare till mig att hen tyckte jag skrev så bra. Efter ett halvårs stress med annonser och noll tid för större reportage, var det en uppskattning som gjorde min dag. Förhoppningsvis gillar hen mitt reportage i majnumret. Då blir det nämligen metal både ut- och invändigt. Ett reportage som givetvis aldrig hade kunnat göras, om det inte vore för att konsten är så livsviktig för människosläktet, att många är beredda att skapa den utan någon som helst garanti för klirr i kassan. 

Så om du gillar något, visa din uppskattning. Jag och många med mig kan, bildligt talat, leva på det i veckor. Om en vecka kan man läsa om fyra herrar i death metal-bandet Deprive i SKVT. Frivillig, obetald finkultur från Skattkärr. Lek med tanken på att världens mest framgångsrika metalband hade sparkat boll, hoppat stav, boxats och slagit puck istället för att spela musik och fundera sedan på hur mycket 150-160 spänn för en skiva av musikproffs är i jämförelse med 482 miljoner för att slå folk på käften.

 Deprive

Voice Of Evil (2014)

Om svaghet och återhämtning

Att återhämta sig ifrån en flera månader lång överansträngning, kan vara det tråkigaste jag har gjort sedan jag umgicks regelbundet med gothare. En månads dansbandsdiet framstår som lockande i jämförelse. Bara för att verkligen pränta in nivån av tristess, bjuder jag på ett över åtta minuter långt Zakk Wylde-solo, för att illustrera hur en tillvaro på gränsen till utmattningsdepression ter sig. Lyssnar ni igenom hela klippet är ni antagligen gravt understimulerade. Njuter ni av det har ni glömt ta någon viktig medicin.

Själva essensen av ordet "tristess".

Att komma ihåg att ha roligt under en sådan här period, är ungefär lika enkelt som att få Zakk Wylde idka sina längre pass av gitarronani i ensamhet. Inte fullkomligt omöjligt, men det är ingen idé som poppar upp av sig själv. Det är bland annat därför det är så bra att Grottmänniskan har en sambo som blir orolig när hon inte nördar ner sig. Jag vet inte hur andra som hängt ihop i tio år har det, men hos oss har vi slutat nästan helt och hållet att tjata på varandra om disk, matlagning och tvätt. Istället försöker vi se till att den andre inte slutar nörda. 

Gör man det, är ens själ i fara och behöver extra stora doser av andlig spis för att inte dö präktighetsdöden. Kort sagt: hellre ett berg av disk och seriemaraton, än polerade ytor och duktighetshål i själen. Uppstår sådana, måste de lagas så tidigt som möjligt för att inte bli större. Grottmänniskan har den senaste tiden fyllt sin skalle med pirater i serie- bok- och dokumentärform och därför måste vi givetvis Springa Vilt i grottan.

 Cat Metal

 (Ja, genren finns. Jag hittade på den själv och det är 

enbart Running Wild som spelar det.)

Det värsta med utmattningsdepressioner, särskilt när man har en ADD-hjärna, är att å ena sidan behöver man verkligen vila från allt vad nya intryck och ansträngande roligheter heter, för att bli bra igen. Å andra sidan är det minst lika viktigt för en hjärna som inte har tänkt på annat än duktigheter i månader, att ha roligt igen. 

Häromdagen roade jag mig med att kategorisera alla skivor jag har rippat till datorn och komplettera med de jag ännu inte hunnit med. Nästan trehundra stycken i en salig blandning av mina egna, sambons, alltför många enbart digitala exemplar (nej, det känns inte lika bra som att ha dem i fysiskt format) och en hög från mina recensioner för Crankitup. I sambons samling hittade jag bland annat Jon Oliva's Pains album Maniacal Renderings.

Mest horribla omslaget i hela lyan. 

(Allvarligt talat. Det kryper i mig av att se det!)

Egentligen har jag inte mycket mer att skriva, än att jag sakta men säkert börjar bli mig själv igen. Med betoning på sakta. Redan nu, efter den här i jämförelse extremt lättskrivna texten där jag har noll tidspress och inga krav överhuvudtaget, börjar jag bli ordentligt trött. Oavsett alla Facebookkampanjer, hashtaggar och pins som ska visa hur medvetna vi är om våra svagheter och att vi måste våga praaata om hur vi mååår, så tror jag att många av oss är rädda att framstå som gnälliga och krävande ifall vi pratar om vårt inre trassel öppet. Ingen gillar en gnällspik och idag krävs det inte mycket för att en fullkomlig främling ska skriva en rad på nätet om att man ska skärpa sig och inte vara ett offer.

Fuck you very much, säger jag. Ni vet inte hur andra mår, eller vad som ligger bakom ett till synes "gnälligt" uttalande. Förutom när privilegierade människor gnäller på skatter och samhällsinsatser för de svaga. Eller friska människor som klagar på sjuka. Då är det bara gnäll. Men vi kan väl ta och sluta låtsas som om vi vet hur andra människor ska må och reagera? Känner man sig illa till mods av något, så är det väl bättre att bemötas med lite logik och hygglighet, än speglosor och krav på någon sorts skärpning? Det är metal att kunna vara svag emellanåt. Om vi aldrig kände oss ensamma, utsatta, trötta, sorgsna, förbannade eller frustrerade, skulle vi inte heller behöva metal. Bara en tanke att ha i bakhuvudet nästa gång du tycker att ett metalsyskon inte får visa svaghet. 

Liv och död i närkamp

Sorcererinlägget för Crankitup var inlägg nummer 200 för den här bloggen. Nu har jag paus därifrån, trist nog. Eller visst, det är fantastiskt skönt att få slappna av och veta att man har förstående kollegor som önskar en allt gott. Men utmattningssymptom... Jag hatar det mer än ADD-kaos, kass ekonomi, självskadebeteende och alexitymi sammantaget.

För den som har lyckan att inte veta hur det känns, kan jag berätta lite. Det är ungefär som att åldras tio gånger snabbare och ändå inte märka det, förrän man bryter lårbenshalsen. Hur många gånger det än har hänt mig, hur jag än försöker förebygga det och hur medveten jag än är, så kommer det alltid som en överraskning. Det finns ingenting i min hjärna, i min kropp och eller själ som fullt ut kan acceptera de begränsningar mina funktionshinder utgör.

Idag minns många Pelle "Dead" Ohlin, som lämnade jordelivet denna dag för 24 år sedan. Själv har jag aldrig fallit för Mayhem och var bara åtta år när han dog, så den 8:e april kopplar jag samman med någon helt annan. Idag, för 36 år sedan, föddes Alexi Laiho, finnen som lärde mig att förvandla apati till en hälsosam dos ilska.

Towards Dead End (1999)

 

Jag är en omänsklig tålmodig person emellanåt, som hellre fokuserar på att lösa ett problem, än älta det jag inte kan göra något åt. Livet är helt enkelt orättvist och det är ovärdigt vuxna människor att inte inse det. Det är bara det att vissa dagar orkar man inte vara tacksam och idag är en sådan dag.

Children Of Bodoms betydelse för mig är ungefär så personlig som den kan bli. Att gå omkring i åratal med en obehaglig känsla jag inte kunde identifiera, höll på att göra mig galen. Jag minns fortfarande hur jag, första gången jag kom hem efter en promenad i skogen med enbart COB i lurarna, kände mig lättad på ett sätt jag inte gjort på flera år. Det tog tid innan jag insåg hur mycket frustration, ilska och hat jag bar på. Framför allt var det svårt att förstå vad det kostade att inte förstå vad jag kände och låtsas som de negativa känslorna inte var så djupgående. Ingen, särskilt inte jag själv, förstod hur hårt den där masken satt. Jag tror inte ens att jag insåg att det var en mask, ens när det började rasa.

Mask Of Sanity (2001)

 

Det sundaste som finns, när man kraschar sådär, är att bli förbannad. Vet man inte hur man blir det, är det ohyggligt mycket svårare att ta sig ur en utmattningsdepression, en svår sorg eller andra livskriser. Depression söver, ångest förlamar och bitterhet förvrider tillvaron. Ilska förlöser, aktiverar och tillåter. Och jag har varit konstant förbannad på mänskligheten sedan jag var barn, långt innan jag hade ord för det. Jag är fortfarande förbannad.

Jag avskyr mänsklighetens småaktighet och oförmåga att se klart på sig själv. Jag hatar att vi lever i ett samhälle där sorg, ilska och frustration inte tas på allvar förrän någon har gått över alla gränser och en eller flera gravar måste grävas. Framför allt blir jag rasande på att de som blundar, tillåter sig att vara förvånade och kommer undan med det. För att det är så fantastiskt bekvämt och njutningsfullt att känna sig lagom delaktig i en större eller mindre katastrof. Vara aktiv åskådare, istället för att gripa in.

Så idag, den 8:e april, sörjer jag över att Pelle "Dead" Ohlin uppmuntrades att dö, istället för att leva. Jag gläder mig också över att Alexi Laihos vänner hittade honom när han inte ville leva. Grattis, Wildchild, på 36-årsdagen och tack för att det inte tog slut vid 19. Tack för att du, helt ovetandes, gav mig verktyg jag inte ens visste att jag behövde. När liv och död går i närkamp, är det fel tid att ironisera över stil och texter. För i den stunden är vi alla missförstådda och minsta kritik kan trasa sönder en redan sprucken självbild.

Follow The Reaper (2001)

 

Livet vinner inte förrän man tröttnar på att gå sönder. När man bokstavligt talat är uttråkad och ledan gör en tvärförbannad. Just nu står jag med ett ben i förlamningen och ett i ilskan, men det hade sannerligen kunnat vara värre. Jag hade kunnat stå upp till midjan i inskränkthetens, bitterhetens och självgodhetens gråslaskiga gyttja. När jag kommer ur min förlamning, ska jag kliva över helt och hållet i ilskan och vinna över mig själv ännu en gång.