Inga våldsglorifierande texter eller scenframträdanden med grisblod kommer i närheten av det som maktens män har utfört mot sina medmänniskor genom historien. De välartade, utbildade och beresta männen (för det har oftast varit män) med kunskaper och resurser. Kungar, påvar, furstar och biskopar.
Eftersom vi som lever i 2000-talsdemokratier, i vissa fall har uppåt hundra års avstånd till demokratins införande och än längre till den tid då religionen var lag, så är det antagligen svårt för oss att förstå hur utbrett våldet var. Samhället har inte blivit mer våldsamt, däremot har mer våld blivit olagligt och syns i officiell statistik. Vi går på bio istället för avrättningar som folknöje och det är inte längre ett tillåtet lördagsnöje att slå ner fru och barn för att man druckit en halva brännvin.
Vad har då allt mitt svammel med metal att göra? En hel del, naturligtvis. Metal och hårdrock har alltid ansetts farligt i någon mån. Idag, 2013, skrattar vi åt Siewert Öholm-falangens indignation och hur tokigt folk tänkte på 80-talet. Det vill säga, tills vi hör talas om en udda, osocial person som lyssnar på metal. Helst en tjugofemårig man med långt, stripigt hår och ungkarlslya. Tystlåten och singel, då är det förstås värst. Alla vet ju att kvinnliga omsorger är det bästa som finns mot antisocialt beteende hos män och att kort hår och moderna loafers i princip garanterar att vi har med en trevlig, fridsam man att göra. Hårdrockaren, däremot, är antagligen en opålitlig slusk - om han inte tillhör den där Ulf Malmros-karikatyren, förstås. Då är han en mammig, omogen tönt istället.
Jag är kvinna och kommer därför undan med långt, stripigt hår. Jag antas bara ha varit för lat för att duscha. Ingen tror heller att jag är våldsam av mig, trots att mycket av min favoritmusik har våld och smärta som återkommande teman. De som har åsikter om just den saken, brukar vara kvinnor som uppfattar musiken som farlig för mitt psyke. De vill inte tro att det kan vara uppbyggande med texter som handlar om livets fulare sidor, eller en riktigt hetsig takt som känns i hela kroppen och får en att vilja ta nya tag med livet i rent och skärt ursinne.
Man blir inte våldsam för att man lyssnar på metal, däremot finns det vissa former av metal som tilltalar människor med labilt psyke och dåligt eller obefintligt socialt nätverk. Det är inte på metalkonserten, utan i fotbollspubliken du hittar det återkommande våldet.
Det är inte nördarna med sina ömt vårdade skivsamlingar, patchvästar och förakt mot ett samhälle de genomskådat som är farliga. Hårdrockare är enligt min erfarenhet alldeles för lata för att gå ut och slå ner folk i grupp efter konserterna. Förhoppningsvis för intelligenta också. De allra flesta hårdrockare jag träffar på är genomgående lättpratade nördar som inte hanterar något våldsammare än smörknivar och tv-speldosor.
Bara i mitt och min sambos vardagsrum kan jag räkna till fyra svärd, en spikklubba, en stridsklubba, en tveeggad yxa, en lie och ett maskingevär på väggarna. I det rummet brukar vi sitta och skälla på alla drängfulla svenssons på lördagskvällarna, som medan vi dricker kaffe och lyssnar på Hail, Kill And Die, är sådär normalt, accepterat våldsamma utan att deras blonderade snagg, loafers och Ipods med Avicii och Mando Diao någonsin kopplas ihop med beteendet.
Men det är klart: ju mer utbrett ett beteende eller en kulturyttring är, desto fredligare och hälsosammare är det ju. Eller? Polka var, för övrigt, en mycket populär dans under nazitiden i Tyskland, som jag fick lära mig i barnfolkdanslaget som liten. Att den dansen skulle förknippas med nazism och därmed vara en "farlig" dans, är det nog ingen som tänker. Inte heller hör jag några större protester mot att svenska kloster sjunger psaltarpsalmerna (ja, en del av dem kan jag nästan som ett rinnande vatten själv, efter mer än tio års besök i kloster) som innehåller en del hel mindre fridsamma rader om att krossa spädbarn mot klippor och dylika barbariska företeelser.
Jag har aldrig blivit våldsam av alla de blodiga, hatfyllda texter som flödat genom mina hörlurar, snarare stärkt av att få en ventil för mina egna känslor. Det är så otroligt lätt att skylla på en musikgenre man inte gillar/förstår sig på, för att förklara komplexa beteenden hos människor - gärna "udda" sådana. Skulle jag själv någonsin bli våldsam av mig, är det med största sannolikhet inte i min skivsamling ni hittar orsaken.
