Helgmålsringning: Heart/Led Zeppelin

Med denna utsökta cover på Stairway To Heaven, ringer vi inte bara till helgfrid, utan även till höstlov. Det bästa med att vara herre/fru i sin egen grotta, är att man kan utlysa sina egna helger och högtider, samt bestämma längd på dem... Jag är kort sagt skittrött och behöver dessutom ägna lite tid åt sådant som fantasyläsning, skivlyssning och navelluddstvinnande för att inte förlora min själ.

Jag har fått några återkommande frågor gällande bloggen, sedan starten i maj, och jag ska ge er några svar på dem nu:

Hur hinner du med att lägga upp så många inlägg?

Svar: Jag försakar sådana saker som umgänge och uteliv, och har heller inga barn, något stort hus eller trädgård att ta hand om. Jag jobbar också deltid, har inga fritidsintressen som kräver mer än en tur till biblioteket och får mitt behov av social kontakt tillfredsställd av min sambo, goda vänner på FB:s chatt samt mitt jobb. 

När skriver du allt?

Svar: Aldrig samma dag som det läggs upp, om det inte är något särskilt. Ex. när jag kom på att det var Cliff Burtons minnesdag, när jag blev citerad i Juryn eller när jag helt enkelt vill vinka till lite extra för något. Vissa inlägg är skrivna en månad i förväg, andra ett par veckor eller några dagar, och rätt många är förstås skrivna dagen innan.

Måste du lägga upp så ofta?

Svar: Den här frågan får jag väldigt ofta när jag råkar nämna för någon att jag är stressad. Svaret är att det självklart inte finns några allsmäktiga måsten. Det står ingen med höjd yxa bakom mig och inte heller tjänar jag några pengar på detta, så nej, jag "måste" inte, på grund av något yttre krav.

För att förstå varför jag är så rigid med mitt inläggsschema, så kan det vara bra att veta att jag har Aspergers Syndrom och ADD. I synnerhet ADD är ett funktionshinder som gör att man har svårt med fokus, koncentration och rutiner. Man är lättdistraherad, har svårt att få en överblick och saker och ting rinner lätt ut i sanden, hur roliga och intressanta de än kan vara.

Aspergers Syndrom innebär bland annat att en svårighet att slutföra saker utan att ha några yttre krav. Mitt bloggande har inga yttre krav, det är jag som måste sätta dem och tro mig: hade jag, som så många har rått mig, lagt upp lite som jag känt för, så hade jag glömt bort bloggen efter någon månad. Det som för en mer normalstörd människa kan se ut som ett överambitiöst projekt, är inget annat än min personliga anpassning till mina svårigheter.

Jag visste inte att du var så kunnig. Hur kommer det sig att du kan så mycket?

Svar: Det gör jag inte, och när jag började blogga var mina kunskaper i bästa fall spretiga. Jag lär mig under tiden som jag bloggar, får ovärderliga tips från andra och försöker heller inte sticka under stolen med allt det jag faktiskt inte har någon som helst koll på. Det jag kan, det kan jag för att jag är tillräckligt intresserad av det för att grotta ner mig i det, och det jag lär mig, det lär jag mig för att jag numera har kontakt med hårdrocksälskare som vill dela med sig av sina kunskaper. 

Det är ju bara en blogg. Måste du ta det så seriöst?

Svar: För majoriteten av mänskligheten är min blogg totalt okänd och högst irrelevant, det vore patetiskt om jag inte insåg det. För de som slentrianklickar och läser bloggar som ett intresse, är det självklart "bara en blogg", och jag följer sällan bloggar själv. 

Nej, den där inställningen att något måste vara betalt för det ska få tas seriöst, begriper jag mig inte på. Komiskt nog är det tydligen okej att ladda ner musik illegalt från allt annat än rika band och artister, så hur seriöst tar ni deras verk? Allt går så vansinnigt snabbt idag, saker och ting finns ett knapptryck bort och det tragiska med det är att folk inte inser att saker och ting tar tid, och att det inte är när man får betalt som man börjar ta det seriöst, utan att det är det jobb man har lagt ner tid och energi på gratis, som i slutänden kanske, kanske kan generera något mer just på grund av att man var seriös långt innan det trillade in några pengar.

Men, fördelen med att jobba gratis åt sig själv, är ju att man kan ta semester när man vill. Så för att inte ta mig mer vatten över huvudet än jag redan gör, tar jag nu en välbehövlig paus i två veckor, för att återkomma med genreflikar, mysmaraton och så småningom lite adventsljus i mörkret. 

Grotta ner er!

Balladfrossa II

Underlig människa: "Ballader? Igen?"
Grottinnehavaren: "Självklart! Hur skulle världen annars se ut?"

Jag kan inte för mitt liv begripa människor som finner det nödvändigt att klanka ner på ballader. Visst, går man på hårdrockskonsert så är det en fördel om stämningen inte går ner på näsduksnivå längre än en kvart, men om man kallar sig själv hårdrockare, har tonårsångesten bakom sig och fortfarande tycker att ballader är löjliga, då är man i stort behov av terapi. Känn dock ingen oro, de legitimerade terapeuterna är många:

1. Queen "Who Wants To Live Forever

Blir du inte det allra minsta berörd av den här så har du ett hjärta av granit. Denna spelades under Queens sista turné 1986 och själv hittade jag den via stadsbibliotekets musikavdelning runt tio år senare. Ett skamfilat exemplar av gruppens sista album Made In Heaven (1995), fanns inflikat som ett av mycket få album under bokstaven Q, och det var så jag fick en mer permanent "kontakt" med britterna. Jag hade förstås hört We Are The Champions förut, men jämte Too Much Love Will Kill You är det här en av de där balladerna, alla kategorier, som jag vill hävda är absolut omistlig. Jag är inte typen som har lätt för att bli gråtfärdig, snarare tvärtom, men allt är så perfekt avvägt att det känns som om Brian May och Freddie Mercury hade som mål att lämna lyssnaren med hjärtat halvvägs utanför kroppen efter varje lyssning. Inte blir det bättre av att jag i skrivande stund hör regnet strila utifrån balkongen. Jodå, jag har tårar bakom ögonlocken och när Freddy höjer sin näve vid "...and we can love forever" gråter jag på riktigt.  

2. Highland Glory "This Promise I Swear"

Norrmännen har uppenbarligen mer att komma med än corpsepaint och lusekoftor, här i form av ett Skottlandsfrälst power metalband som framför förtrollningar, korsande stigar och ovissa öden som om det inte fanns någon morgondag. Visst, småskratta åt temat och omslaget, men ni tröttnat på att vara blasé och ironiska så får ni gärna göra mig sällskap med höjda tändare, försöka minnas stämningen från Braveheart och  inse att kärlekstemat aldrig kommer ha något bäst före-datum. 

3. Insania "Angels In The Sky"

En av alla upptäckter jag gjorde på gymnasiet (TACK igen, Daniel!), här tyvärr i klassiskt dålig Youtubekvalitet, men det kan inte Insania lastas för. Jag spelade den här på repeat tills skivan började hacka, och i texthäftet fanns följande rader under titeln: This song is dedicated to our angel: Johanna Carlsson. We will never forget you, R.I.P. Jag vill minnas att blev riktigt upprörd om någon kom och störde med mig den allra minsta gladlynthet när jag lyssnade på den här i gymnasiet. Det var som att störa en vacker och plågsam begravning. Jag får inte samma rysningar såhär elva år senare, men det är inte långt ifrån.

4. Led Zeppelin "Stairway To Heaven"

Jag älskar distade gitarrer och 80-talsfläsk på alla sätt och vis, men den här lågmälda klagosången ger mig Hjärtknipning med stort H och bristen på dist och synt är inget jag saknar för fem öre. Led Zeppelin har aldrig ingått i min samling, men min moster bedrev en tämligen framgångsrik Bob Dylan-utbildning (läs: indoktrinering) när jag var ett oskyldigt barn och genom en stadig diet av Every Grain Of Sand och dylik föda har även de här britterna lyckats lura in sig i grottan. 

5. Sonata Arctica "Good Enough Was Good Enough"

Ingen power metal här så långt ögat når. När Unia (2007) släpptes var jag, om inte upprörd, så åtminstone rejält skeptisk till mina storfavoriters förändring, men den här avslutningen på Sonata Arcticas femte studioalbum var oemotståndlig från första stund. Det fina med Tony Kakko är att han inte är någon genrefascist, och att gruppen klarade av att ta sig vidare från power metalgenren så snyggt. Unia (2007) är ett rätt knepigt album som det tog många genomlyssningar innan jag fick någon bra helhetsbild av, och denna ballad är väldigt långt ifrån gitarrbaserade The Misery från Winterhearts Guild (2003) och "min namne" Tallulah från Silence (2001)... Holy hand grenade! Är det verkligen möjligt att det är nästan tolv år sedan som...? Där ser man. Jag börjar bli tant och älskar det här stillsamma pianoverket lika mycket nu som jag älskade gitarrslingorna då.

6. Demons & Wizards "Fiddler Of The Green"

Om Hansi Kürsch varit historielärare så hade vi inte haft några problem med bristande kunskaper i ämnet, det är jag övertygad om. Karlen låter ju som en vandrande berättare, det går inte att ignorera den här rösten. "Wasn't there a dream last night, like a spring never ending?" undrar han mjukt under plockande, akustiska gitarrer, tills frågan går över i en skärande anklagelse: "Isn't that a shame?" och påminner lyssnaren om vilket enormt register den där tysken förfogar över. Den som för ungefär nio år sedan spelade den här låten för mig för första gången är på sätt och vis fortfarande ett känsligt kapitel, så det är inte alltför ofta som jag lyssnar på det här mästerverket. Det är min champagne bland balladerna, av årgång 2004.

De första, de största och de mina (grottgnäll)

Metalscenen är långtifrån enhetlig, det bör de flesta med åtminstone någon form av normalt hörselsinne inse. Sedan de första pionjärerna på 70-talet har det man i dagligt tal kallar rockmusik varit i konstant förändring. Ibland har förändringar slagit ner som blixten, men ofta har de pågått i det tysta och man har kunnat följa spåren från gammalt till nytt ganska tydligt.

Thin Lizzy, Deep Purple och Led Zeppelin kan man nog lugnt kalla hårdrockens farfäder (inte förfäder, det kallar man band vars samtliga medlemmar varit döda och begravda sedan minst tjugo år!) Nej, farfäder som i farfar Downey osv. är det som gäller, iallafall i den här grottan. Förfäder ekar av avstånd, och 60-talet är inte riktigt så heligt som 40- och 50-talisterna har fått för sig. Saker och ting utvecklades en hel del även efter 1969 och att påstå att inget nytt och intressant dök upp på rockscenen bara för att banden var influerade av sina föregångare, vore som att påstå att tacos inte är en ny maträtt om man en gång har käkat köttbullar.

Att 70-talet är populärt just nu behöver man bara slå på valfri reklampaus för att inse. Det är täta skägg, rutiga skjortor och tjocka glasögonbågar, bäddsoffor och lapptäcken om vartannat. Det är inte det att jag på något sätt vill missunna folk och fä nostalgi - det drabbas vi alla av emellanåt, inte minst jag - men någon gräns för hur fantastiskt allt var före W.A.S.P får det väl ändå finnas. Till och med Siewert Öholm har ju börjat få något som nästan liknar en smula självdistans med åren och ska man behöva räkna med mindre av sina medlyssnare världen över än en gammal pastor, så är det något gravt fel i görningen.

De första (farfäderna) har jag nästan inte lyssnat på alls. Min sambo är den som står för W.A.S.P-sektionen i hushållet och äldst i min egen samling är troligen KISS debutalbum från 1974 som visserligen är en riktig godbit, men inget jag aktivt lägger i spelaren till dags dato. Oscar Wilde myntade för övrigt uttrycket "en klassiker är något alla vill ha läst, men ingen vill läsa", och detsamma kan gälla för musikvärlden.

Nog gnällt om 60- och 70-talskramarna. Det finns en annan sektion av metalmagistrar som är nästan lika påfrestande som ovan nämnda, nämligen de som med tindrande ögon betraktar de största, Iron Maiden, Judas Priest (men INTE Turbo-eran! Gud förbjude!) och Metallica, blinda för allt annat. Allt annat efter dessa är bara efterapningar eller, ännu värre, inte äkta. Jag föreslår följande jämförelse:

Wien, 1808, mycket fritt tolkat samtal mellan två musikintresserade österrikare
Person A: "Har du hört Beethovens 5:a?"
Person B: "Tss... Jävla sellout! Sedan Haydns Le Matin har det inte hänt ett skit."

De stora milstolparna i metalhistorien noteras på vitt skilda sätt beroende på vem man är och vilka preferenser man har, precis som alla andra historiska händelser. Det ironiska med det man verkligen gillar, är att samtidigt som man tycker det är obegripligt att andra inte tycker likadant, så vill man inte gärna att alltför många ska börja lyssna på det man själv tycker slår alla himlakörer med hästlängder. 

När det gäller just de största, så är jag kanske en smula orättvis mot banden ifråga när jag bara vill sucka djupt över någon som t.ex. dreglar sönder Birminghamprästens British Steel (1980) och ser ut som om de svalt något beskt när man nämner med vilken förtjusning man hörde Priest...Live! (1987) första gången. Jag trodde varken mina ögon eller öron när min sambo tog fram den gamla videokassetten och sade att "den här kunde nog vara i min smak", eftersom jag någon dag tidigare talat uppskattande om Halfords pipa på DVD:n Rising in the East (2005). 

För er som inte hört/sett detta och tänker att "äh, inte min smak", bör se detta klipp, minnas att det är 1986 och lyssna NOGA på låttexten:

Inget nytt och viktigt har hänt i musiken sedan 60- och 70-talet, nej... Ingen radikalitet någonstans. Inte sedan 80-talet heller, allt Metallica har åstadkommit efter Master Of Puppets (1986) suger förstås och det hade varit bättre att låta Siewert Öholm bannlysa dem från våra skivaffärer - må dessa ljuva butiker vila i frid - än att behöva höra ...And Justice For All (1988) en gång till. (Ja, jag ironiserar!)

Alltså, jag gnäller också över förändringar, tro inget annat. Men någonstans får man väl ändå ha i bakhuvudet att banden spelat samma låtar på scen under väldigt långa perioder och kanske vill prova något... nytt? Redan innan de är inhysta i sina bussar har de ju först knåpat ihop låtarna, sedan tränat, spelat in dem och så repat inför turnén. Då har vi fans kanske haft skivan någon månad eller två och ett antal av oss tycker det var bättre förr och lägger den på hög.

Jag var rätt sur själv när Edguy gav ut Rocket Ride (2006) och hade mage att inte upprepa ljuvligheterna från  ett av mina favoritalbum inom Power Metal någonsin: Mandrake (2001). Jag gnällde i någon vecka eller två och blängde på det psykadeliska omslaget som om det var en personlig förolämpning. Sedan gav jag det en ny chans och bättre förberedd på nymodigheterna fann jag att verket inte bara var acceptabelt, utan rentav njutbart här och där.

Heavy metal har aldrig någonsin handlat om att rätta sig i ledet och vara lydig, varken mot upphettade moralkaksbagare eller våra farfäder. Vad det något de gjorde så var det väl att ge fingret åt etablissemanget och göra exakt som de själva ville, hur sågade de än kunde tänkas bli. Det farligaste som kan drabba ett metalband, eller metalscenen överhuvudtaget, är stagnation. Och om det nu fortfarande finns någon som på fullaste allvar menar att inget nytt har hänt på scenen sedan 1969, 1986 eller något annat heligt årtal, så vill jag bara säga: Otroligt att du kan ha missat mer än jag... Vad du har mycket att se fram emot!